I Amos som kom i brevlådan häromdagen fanns det en insändare som behandlade frågan om känslan av Guds frånvaro.Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning. /Joh 4:23-24Om jag inte känner Guds närvaro, kan jag i så fall tro på Honom?
Det kanske kan tyckas vara en dum fråga. Klart jag kan tro på Gud utan att gå runt och känna mig salig hela livet. Tvärt om tror jag de flesta av oss som varit kristna i några år skulle anse det ytterst onormalt att sväva runt på några rosa salighetsmoln dagarna i ända.
Nu tänker jag inte på den vardagliga "ickekänslan" - samma typ av "ickekänsla" som jag föreställer mig kommer infinna sig i det vardagliga livet i en parrelation efter förälskelsen ebbat ut och övergått i en mer mogen kärlek, i tillit och förtröstan på den andra - eller tvivelskänslorna. Utan det jag tänker på är de långa perioder av totalt mörker, av frånvarokänsla. Veckor, månader och år när livet med Gud mest består av vardagliga rutiner och "Känn inte efter!, för då kommer jag att ifrågasätta det jag gör och då kommer det finnas en stor risk att jag omedelbart kommer att sluta be, gå i kyrkan, osv".
Nu tänker jag inte på den vardagliga "ickekänslan" - samma typ av "ickekänsla" som jag föreställer mig kommer infinna sig i det vardagliga livet i en parrelation efter förälskelsen ebbat ut och övergått i en mer mogen kärlek, i tillit och förtröstan på den andra - eller tvivelskänslorna. Utan det jag tänker på är de långa perioder av totalt mörker, av frånvarokänsla. Veckor, månader och år när livet med Gud mest består av vardagliga rutiner och "Känn inte efter!, för då kommer jag att ifrågasätta det jag gör och då kommer det finnas en stor risk att jag omedelbart kommer att sluta be, gå i kyrkan, osv".
Förresten handlar väl efterföljelse - och även i viss mån helgelse - mycket om att just leva ut den kristna tron, oavsett hur livet gestaltas just den sekunden? Är inte moder Theresa ett exempel på detta? Utåt sett levde hon ett helgonlikt, totalt självutgivande liv i Kristi efterföljd. Inåt så var det mest nattsvart mörker.
Men om min tillbedjan representeras av min intellektuella övertygelse om Sanningen om Guds existens och det andliga planet representeras i bönen och längtan efter Gud (även när det är som mörkast), är då känslan inget värt i tillbedjan? Ingenting värd för vår helgelse? Är inte känslan av Guds närvaro det som oftast ger våra liv en mening och får oss att orka även när allt annat är nattsvart?
I frikyrkan är det mycket känslor. Musiken ska kännas rätt, tillbedjan ska kännas äkta, man ska predika om det som känns som Guds ledning här och nu, osv. I äldre kyrkor är det mer traditioner. "Så här har vi alltid gjort och därför ska vi alltid göra så, oavsett hur det 'känns' för dig".
Samtidigt säger Jesus att vi ska vara som barn. Och vad är barnatron om inte just den enkla känslan av fullkomlig tillit till den Andre?
3 kommentarer:
Livet i mörker och gudsfrånvaro är inte enkelt, men jag tror att detta mörker är nödvändigt. Gud vill att vi ska söka Honom, inte de känslor Hans närvaro ger. Tron ska gå från ytan, från känslorna, till en djupare nivå, till en sanningens nivå. Tror vi verkligen på Gud, sådan Han är, eller tror vi på vår bild av Honom? Det är den stora frågan. En tro som baseras på vad man känner är ingen riktig tro som håller i motgångar och som varar livet ut. Känslor kommer och går. Om livet med Gud hänger på känslor och centreras kring jaget är det ett liv med ett fantasifoster. I mörkret lär man sig att Gud är en sann Gud, en riktig Gud och ofta inte alls som vår bild av Honom. Vi får lära oss att tron har konsekvenser som vi ibland inte vill ha, men Jesus har sagt att Han är Sanningen. I mörkret och gudsfrånvaron inser vi sanningen om Honom och om oss själva.
Jo, det finns ju litteratur om det där. Tänker inte minst på "Själens dunkla natt" av Johannes av Korset(?). Har inte läst den själv, men hört talas om den.
Sen kan ju känslor vara en väg för Gud att nå oss människor, precis som kyrkans gemenskap blev "min" väg. Men som sagt var, att stanna i känslosvallet - att krampaktigt försöka hålla sig fast vid känslorna som sådana - är nog ytterst ohälsosamt för den personliga tron i längden.
Det jag känner mig lite osäker på är dock om det är så "cyniskt" att man - efter ett inledningsskede med känslor osv - måste räkna med att framleva resten av sitt liv i "känslolöshet" eller om känslorna kommer finnas kvar och dyka upp lite "då och då" som nådegåvor i livet...
Jodå, de brukar dyka upp ibland som små ljusglimtar i mörkret, men man får inte fastna i dem igen.
Skicka en kommentar