lördag 27 juni 2009

Jamsk 2 - Fader vår

N Far Vånn
Du Far, som e oppi himla!
Latt namne dett vål tæla ta oss.
Latt rike dett komma hit at oss.
Latt vilja di rå på jorln,
som oppi himla.
Gje oss matn för daga.
Förlåt oss skullan vår,
å mæ ske förlåt dom som e skyllu oss.
Narr oss int ti dumheitan,
uttan håll oss frå allht som e ont.
För rike e dett, å makta å ära i all evigheit.
Amen.

(Översätte ta a Bo Oscarsson frå nynorsk 1998)


Version 2: N Far Vår

N Far vånn, du som e oppi himla!
Latt namne dett vål helge.
Latt rike dett komma.
Latt vilja di rå på jorln,
som oppi himla.
Gje oss matn för daga.
Förlåt oss skullan vår,
å mæ ske förlåt dom som ha skullan at oss.
Lei oss int te dumheitan,
uttan fräls oss frå allht som e ont.
För rike e dett, å makta å ära i all evigheit.
Amen.

(arkaisk version)


Mekkan far

Mekkan Far, du som e oppi himla!
Latt namne dett vål hylle.
Latt rike dett komma.
Latt vilja di rå på jorln
som oppi himla.
Gje oss vånn dag bröe dann, de mæ ta nöa behöv
Hærmes int öve dumheitan vår,
å mæ ske int hærmes öve va de annran ha gjort at oss.
Narr oss int ti dumheitan,
uttan håll oss frå allht som e illht.
För rike e dett, å makta å ära i all evigheit.
Amen.

© Bo Oscarsson

fredag 26 juni 2009

Jamsk

Ska jag nu bli Östersundsbo och förstå vad mina blivande apotekskunder säger så kanske det är lika bra att börja öva på lite jämtländska - jamska - ord. Dagens ordlista är hämtat härifrån. Lite lustigt att inte ståscha (= flicka) är med bara...

AJU - ADJÖ (GAMMALT ORD)
BOUJK - BÖKA

DATT - FÖLL, RAMLADE

ETTRU - ETTRIG

FJÖCKLA - HÅNGLA

GOMÅNN - PUSS, KYSS

HEJT - HET, VARM

IBÖJ - A V SNÖ NEDBÖJD SKOG

JEL - KÅT

KNÖL - FULL

LEJSAM - TRÅKIG

MYA - MYGGEN

NÄ - NEJ

OUJK - ÖKA

PERAN - POTATIS

RÅV - BAKDEL

SNÅPP - VACKER, STILIG

TOUJSA - FLICKAN

UTTAN - UTAN

VEJT - VET, KÄNNER TILL

WRENSK - HINGST

YR - BRUNSTIG

ÅDERKÅLÅNN - EAU DE COLOGNE

ÄTTRU - GRINIG, KINKIG, ETTRIG

ÖLE - ÖLET

onsdag 24 juni 2009

Böcker till salu

Pga flytt säljes följande böcker, alla i gott skick. Först till kvarn...


Pocket (10 kr/st plus porto):

Beard, Henry N., och Kenney, Douglas C.: "Härsken på Ringen"

Coleman, Robert E.: "Mästarens evangelisatonsplan"


Demirkan, Renan: "Schwartzer Tee mit drei Stück Zucker" (OBS! Tyska)

Gabaldon, Diana: "Främlingen"
- "Slända i bärnsten"


Hayden, Torey: "Spökflickan"

Heller, Joseph: "Moment 22"

Ingelman-Sundberg, Catharina: "Vikingablot"

Lewis, CS: "Från helvetets brevskola"

Lindberg, Bo: "Bli kristen!? Börda eller befrielse"

Sandlund, Elisabet: "Drabbad av det oväntade"


Schlink, Bernhard: "Der Vorleser"
(OBS! Tyska)

Shelley, Mary: "Frankenstein" (OBS! Engelska)


Sjödin, Agneta: "En kvinnas resa"

Strieber, Whitley: "2012"

Thureson, Birger: "Das andere Kreuz"
(OBS! Tyska)

Thomas, W. Ian: "Kristus vårt liv"


Vanderbeke, Birgit: "Das Muschelessen"
(OBS! Tyska)

Wilde, Oscar: "The Picture of Dorian Gray" (OBS! Engelska)


Woolf, Virginia: "A Room of One's Own" (OBS! Engelska)



Inbundet
(20 kr/st plus porto):

Clarke, Susanna: "Jonathan Strange & Mr. Norrell"


Ekroth, Gun: "Humoreller"


Fridegård, Jan: "Trägudars land - Gryningsljus - Offerrök" (OBS! Samlingsvolym)

Göndör, Ferenc: "A-6171 Ett judiskt levnadsöde"

Jobs, Susanne: "Johanna och Bellman"


Nemert, Elisabeth: "Den vita liljan"

Niemi, Mikael: "Populärmusik från Vittula"

Rydsjö, Elsie: "Allra kärestan min"
- "Spelar min lind"

Wood, Barbara: "Mirimis gåva"


Zimmer Bradley, Marion: "Magikerns dotter"

måndag 22 juni 2009

I en värld full av förlorade söner

Förra söndagen (14/6 -09) firades första söndagen under trefaldighetstiden med "Vårt dop" som tema i Svenska Kyrkan samt övriga kyrkor som följer den svenska ("protestantiska") evangelieboken. Detta påminde mig om ett inlägg jag började skriva för ganska länge sedan, men som sedan har blivit liggande halvfärdigt väldigt länge. Så under "avdelningen för gamla, oavslutade alster" kommer härmed ett inlägg om dopet och dess betydelse.


Man kan inte förkasta eller förkastas från en familj, blodet (eller "generna", för att använda en vetenskapligt mer korrekt term) talar sitt tydliga språk, oavsett hur mycket man försöker förneka det. Kanske är det något jag (och många med mig) behöver tänka på när vi ibland ifrågasätter medlemskapsbegreppet inom SvK och andra barndöparsamfund - medlemmar som aldrig visar sig i/visar intresse för Kyrkan - de är ändå våra syskon i Kristus, ty alla har vi döpts med samma dop!

Så skrev jag i inlägget om Doppärlan förra våren. För mig var detta en ny tanke. En tanke som fick mig att fundera ganska mycket på hur jag ser på döpta, icke-aktiva och icke-troende, medlemmar i kyrkan.

Bara för att tydliggöra en sak från början: Detta med icke-aktiva medlemmar är ett problem som inte enbart gäller "barndöparkyrkorna", utan även "vuxendöparkyrkor" dras med det. Ofta anses det vara mycket god statistik i en frikyrka (oavsett sort) om hälften av medlemmarna i matrikeln är aktiva. Och "aktiva medlemmar" i det här fallet innebär samma sak som att de visar lite intresse och dyker upp i kyrkan åtminstone några gånger per år.

Nu kan (och bör?) ni antagligen göra en invändning om ihopklumpningen av "icke-aktiva" och "icke-troende" medlemmar. För den enskilde individen är det självklart en jätteskillnad! Troende medlemmar kan av olika anledningar välja att vara icke-aktiva inom kyrkan de tillhör, om så bara för att de är dubbelanslutna till både Svenska Kyrkan och ett frikyrkosamfund. Å andra sidan så hävdas det ofta i debatten kring politikers vara eller icke-vara i Svenska Kyrkan att de är aktiva inom kyrkan bara som en språngbräda inom politiken, trots att de är icke-troende. Hur sant detta är har jag ingen aning om - och ifall det är sant är det en helt annan fråga än den kring dopet - så låt mig nöja mig med att konstatera att det inte är så enkelt att man kan sätta likhetstecken mellan "icke-aktiv" och "icke-troende".


Sett ur kyrkans synvinkel är dock dessa båda kategorier - icke-troende och icke-aktiva - "förlorade medlemmar". Förlorade i den mening att de inte tar del av Kyrkans gemenskap. Förlorade ur Kyrkans famn...


Hur bör vi alltså se på "förlorade medlemmar"? Tillhör de den kristna familjen lika självklart som oss som är "aktiva" och gärna går i kyrkan både i tid och otid, trots att de förnekar all kännedom och saknar all förståelse om Gud och dopet? "Är de döpta så är de döpta" och därmed basta, och då ska de också behandlas därefter, oavsett hur de lever ut sina liv?


Eller ska vi regelmässigt börja "slänga ut" medlemmar som inte lever upp till våra regler och förväntningar? Att slänga ut en ateist som skriver insändare till tidningarna för att provocera och se hur långt man får gå innan man blir avstängd ur Kyrkan kanske kan tyckas både harmlöst och självklart, men vem är det som i nästa led kommer att ha rätt att säga vad som är acceptabelt? Vi behöver inte gå längre än till frikyrkan av i dag (eller ännu hellre - gå till dem som inte längre är medlemmar i frikyrkan!) för att finna alldeles för många människor med sår från tider där församlingstukten gick för långt.


Nej, bättre är då att försöka nå även de förlorade medlemmarna med evangelium. Att vinna folk för Kristus snarare än att stänga ute folk som inte uppfyller kraven. Men hur?


Ska vi då göra likt fadern i Jesu liknelse om den förlorade sonen och stanna kvar hemma på gården (aka i våra egna kyrkor) och väntar på att "den yngre sonen" ska komma till besinning och återvända av sig själv. Vänta passivt istället för att försöka jaga honom världen runt i hopp om att kunna övertala - eller locka - honom om att återvända. Eller ska vi söka upp våra förlorade medlemmar aktivt, även när de lever bland horor och spenderar upp pengarna på sprit och materiell överflöd? När de knarkar och ligger utslagna på plattan? När de suger ut och lever på andra människorsbekostnad?


För att göra det konkret: om alla vi kristna bor i små kollektiv och enbart pratar med varandra, vem berättar då om Jesus får våra grannar som med stor sannolikhet är både döpta och konfirmerade, men inte varit aktiva inom kyrkan eller tron sen dess?!


Som någon en gång sa till mig - om alla som döptes och konfirmerades inom SvK blev aktiva medlemmar så skulle vi inte ha något problem med sekularisering i Sverige idag. Då skulle ateisterna och agnostikerna vara i en verklig hopplös minoritet, oavsett hur mycket de larmade och gick på! Men så är inte fallet, trots att många fortfarande döps, färre konfirmeras och väldigt få blir aktivt kristna att döma av antalet (och åldern på) gudstjänstbesökare.


Vart förlorar vi då våra medlemmar? Många döpta och konfirmerade medlemmar i kyrkorna är agnostiker, ateister och nyandliga. De som byter religion föreställer jag mig tar steget och avanmäler sitt formella medlemskap i kyrkan, även om det förstås inte besvarar frågan om dopet sätter en "livet-ut-bestående-prägel" på människan som är helt oberoende av formella medlemskap.


Låt mig tillsist dela med mig av två berättelser kring dopet som korsat min väg för att avsluta detta rätt så spretiga inlägg. Jag har hört dessa båda från de inblandade personerna, men då det är några år sedan så kan jag inte garantera till 100 % att jag minns alla detaljer fullständigt korrekt längre.


Den första kommer från en pingstkyrka som tyckte att hälften (eller exakt hur många som de hade där) aktiva i matrikeln faktiskt inte var "riktigt bra", utan ganska bedrövligt. Så för att börja uppmuntra även de som slutat gå i kyrkan men ändå fortsatt vara medlemmar så tog de upp initiativet att skicka ut brev med ett "Grattis på din dopdag". Somliga tyckte detta var ett trevligt initiativ och började åter gå i kyrkan, medan andra berättade att de hade hittat en ny kyrka och tackade för sig. Ytterligare några andra hade blivit ganska arga av brevet och hört av sig och sagt att det där med kyrkan ville de absolut inte ha något att göra med längre. Och det var ju en risk de tog. Så summa summarum så fick de några att börja gå på gudstjänst igen och en något tunnare matrikel. En framgångshistoria?


Den andra berättelsen kommer från en kristen kvinna som fick barn med en muslimsk man. Nu minns jag inte om de var gifta eller enbart sambos, men när de efter några år separerade så tog han med sig barnen hem till släkten i sitt hemland. Desperat åkte hon själv efter och lyckades få kontakt med släktingarna, som hjälpte henne att återfå barnen med argumentet att "eftersom barnen var döpta så var de kristna, och alltså var det bättre att barnen fick växa upp hos henne än hos den muslimska släkten". Så kan dopet spela roll i människor ögon.

lördag 20 juni 2009

Bokrecension: En kvinnas resa

"En kvinnas resa" är skriven av Agneta Sjödin år 2006 och utgiven av Bazar. Den är 18 kapitel och - i pocketupplagan - 222 sidor lång. Varje kapitel inleds med ett kort citat från kända tänkare som Leo Tolstoj och den heliga Birgitta eller ur böcker(?) såsom "En kurs i mirakler" och "Tomasevangeliet".

Boken handlar om Maria, en kvinna som har fått rådet att vandra den klassiska pilgrimsleden från Saint Jean Pied de Port i södra Frankrike till Santiago de Compostella i nordvästra Spanien, en vandring på närmare 80 mil. Varvat med berättelser från själva vandringen och de människor hon möter där skildras minnen ur Marias förflutna som har format henne till den hon är i dag. Minnen som hon inte har bearbetat innan, men som vandringen ger henne tid att tänka över och se i ett nytt perspektiv.


"En kvinnas resa" är uttryckligen en roman (kanske är svårt att se på bilden, men det står Roman under boktiteln), men i marknadsföringen finns en underton av att den är självbiografisk. Att Agneta Sjödin berättar sin egen livshistoria, sina egna minnen och sina egna upplevelser av vandringen.


Agneta Sjödin har som sagt var själv vandrat pilgrimsleden till Santiago de Compostella, så rimligen är miljöbeskrivningar och annat korrekt. Och att det finns folk, likt de flesta av dem som skildras i boken, som har vandrat pilgrimsleden för andra orsaker än som ett uttryck för en djupt kristen övertygelse är jag övertygad om. Detta gör att jag antar att boken bör kvalificerar in som pilgrimsroman, även om det inte är en klassiskt kristen pilgrimsvandrare som skildras.


Nej, mitt samlade intryck av boken är att det blir tillslut en ganska tunn sopp där nyandlighet
blandas upp med några delar livsfilosofi och en dos kristendom. Marias minnen känns lite för extrema, lite för tillgjorda, för att verka helt trovärdiga, och jag saknar något verkligt avslut på boken. Tyvärr. Jag är besviken, jag hade förväntat mig mer. Om det sen var fel på mina förväntningar eller om boken verkligen är så tunn kanske någon annan som har läst den kan svara på?

torsdag 18 juni 2009

Rekomenderad läsning

Jag är bortrest den här veckan och är tveksam om jag kommer komma åt internet under den här tiden. Men för att inte lämna er helt sysslolösa vill jag tipsa om DNs ledare från i söndags (14/6 -09):

DN: Gud på frammarsch

Och ifall ni skulle ha ännu mer tid över vill jag puffa lite för Dagens ledarbloggpost som kom som svar på DNs ledare.


Dagen: God is Back

Trevlig läsning!

tisdag 16 juni 2009

Sommarresor, bloggträffar?

Kära bloggvänner!
Sommartid är resetid, och att resa är ju en underbar möjlighet att få träffas IRL!

Imorgon, 17 juni, åker jag till Rom och blir där en vecka. Befinner du dig där så får du lov att höra av dig SNABBT, för annars är det risk att jag inte hinner se ditt meddelande förrän jag kommer hem igen.


Den 10 juli åker jag sen till västkusten i en vecka. Kommer vara både i Frillesås (Halland) och på Stenungsön (Bohuslän). Jag kommer tyvärr vara rätt upptagen under den här tiden, men om någon har lust att luncha på fredagen när jag kommer ner så vore det superkul. I övrig vet jag inte hur mycket jag hinner träffas, men skicka gärna ett meddelande ändå, så ska jag se vad jag kan få in i schemat.


Efter västkustvändan är jag bara hemma och vänder, redan den 20 juli åker jag till Boden och blir där i fem dagar. Tajt "schema" även här, men som sagt var, hör av er så får vi se om vi får till något.


Tillslut kommer jag befinna mig i Lund i augusti, närmare bestämt 12-22, så alla som befinner sig i Skåne då får också höra av sig.


Övrig tid kommer jag befinna mig i Uppsala räknar jag med, så hojta gärna till om ni ska ha vägarna förbi denna anrika lärdomsstad.

Enklaste sättet att få kontakt är att antingen kommentera detta inlägg eller maila till mig direkt (mailadress finns att tillgå under min profil).

måndag 15 juni 2009

Protestantisk? del 2 - Om självförståelse

Detta är det sista av önskeinläggen som kom fram i samband med firandet av min bloggs 1-årsdag i april. Jag tackar för alla önskemål som kom in och hoppas mina svarsinlägg har berikat er och den här bloggen. Tidigare önskeinlägg finns här, här, här och här. Sist ut i raden av de som önskade ett inlägg var Johan Stenberg.

Johan skrev:
Jag skulle gärna se ett inlägg som behandlar protestantisk självförståelse. Dvs skall protesterna fortsätta i all evighet eller vad krävs för att ni skall anse den katolska/ortodoxa kyrkan vara så reformerad att protesterna kan läggas ned?

Jag tar för givet att protestanterna (åtminstone de ursprungliga reformatörerna) inte ville göra sin reformationsrörelse till något permanent separatistiskt missnöjesparti utan att målet var en reformering av den odelade kyrkoinstitutionen.
Igår skrev jag lite om min förståelse av protestantismen i allmänhet. Och mer exakt, varför jag kallar Svenska Kyrkan för protestantisk. Om jag egentligen klargjorde något med det vet jag inte, men en sak kan det tjäna till att illustrera - den protestantiska självförståelsen är långtifrån enkel och uniformerad.

*****

Till dig som är protestant: stanna gärna upp här någon minut och tänk efter hur du ser på
protestantismen i allmänhet och ur Johans fråga ur synnerhet. Blogga gärna om det om du har en egen blogg. Jag har en känsla av att min förståelse för protestantismen långtifrån är representativ för alla protestanter, varken här i Sverige eller i världen i stort!

*****

Så...

För att besvara Johans undran så tror jag det enklast beskrivs med tre "generationer" protestanter. Observera att en "generation" i liknelsen inte behöver vara lika med en generation i det mänskliga släktet, utan att det mer är tre olika linjer tankemässigt.


Den första generationen
är den generation som bryter med Urkyrkan. De gråter blod, svett och tårar över denna brytning men anser sig själva inte ha något annat val än gå bort från Henne.

Den andra generationen
är den generation som är indoktrinerade med Urkyrkans förfall och är stolta över att vara protestanter.

Den tredje generationen
är den generation som frigör sig från tidigare generationers förutfattade meningar och återupptäcker skönheten och det goda med den Ursprungliga Kyrkan.

Poängen med denna liknelse är att protestanter av den första generationen antagligen inte skulle vilja något heller än att gå tillbaka, men att de antagligen är för besvikna, att det finns för mycket hätska ord (som varit bättre osagda) och att såren från splittringen oftast går för djupt för att det ens ska finnas någon väg tillbaka för dem oavsett hur mycket reformer som Urkyrkan gör.


Den andra generationens protestanter ser inget behov av återförenas. Eller åtminstone så har de ingen vilja till det. För att de skulle ens kunna tänka på att återförenas så skulle det snarast handla om Urkyrkans omvändelse till att bli likt den nya Kyrkan. Och då kan den nya Kyrkan - i stor nåd mot den gamla - vara storsinta nog att ta emot dem.


Först i och med den tredje generationens protestanter finns det en möjlighet att nå en dialog och därmed nå ett slut för splittringen. Men det olika sätt som olika människor vill och försöker uppnå det på. Somliga konverterar på egen hand. Andra väljer att stanna och försöka reformera sitt eget sammanhang i hopp om att en dag nå en återförening mellan samfunden, och då kanske främst genom - som sagt var - reformation av sitt eget samfund och inte genom att vänta in att Katolska/Ortodoxa Kyrkorna ska förändra sig och bli mer protestatiska.
För att om man får det protestantiska samfundet att bli likt det goda i Urkyrkan (om än med en "lokal" prägel), hur skulle då Urkyrkan kunna förneka protestanterna fullt medlemskap?

För den Katolska Kyrkan är ju redan till viss del reformerad. Att kalla henne "protestantisk" kanske är till att överdriva, men vad jag har förstått så har Luthers kritik (OBS! jag inte läst Luthers teser som hans spikade upp för diskussion) till viss del redan "erkänts" genom att förändringar har skett i linje med kritiken. Bland annat så finns bibelöversättningar på det lokala språket även i Katolska Kyrkor och mässan firas även den på det lokala språket. Psalmböcker förekommer även i Katolska Kyrkor. Avlaten är inte avskaffade, även om själva avlatshandeln är avskaffad sedan länge. Osv.


Så vad vill jag säga om den protestantiska självförståelsen och om katolsk reformation egentligen? Två saker:


a) Att den Katolska Kyrkan egentligen redan är tillräckligt reformerad för att seriösa återföreningsdiskussioner med "tredje generationens protestanter" skulle vara fullt möjligt.
Det skulle förvisso helt klart underlätta om de fick bemötas av "tredje generationens urkyrkliga", dvs bemötas av människor som ser och lyfter fram det goda i den andres arv, snarare än självgoda människor som likt "andra generationen" står och slår sig för bröstet och tycker det är bra att de återvänder till moderkyrkan. Om detta är en reformation som är nödvändigt för en återförening eller bara en önskvärd attitydväxling som är högst önskvärd överlåter jag åt någon annan att avgöra.

b) Att oavsett hur gärna jag än skulle vilja så har jag allt som oftast svårt att tro på det mirakel (men inget är omöjligt för Gud!) som skulle göra att både protestanter och katoliker skulle vara tillräckligt i fas vid samma tillfälle för att en återförening ska ske. Det känns som om det alltid kommer finnas en eller annan sakfråga som folk kommer stirra sig blinda på/se som omöjligt hinder att ta sig förbi. Alltifrån ordningsfrågor så som kvinnliga präster och homoäktenskap till teologiska frågor så som helgonens förböner.

Min bedömning av det protestantiska lägret är att de flesta ligger mellan andra och tredje generationens tänkande. Vi är tredje generationen i den mening att vi har börjat se och uppskatta kyrkofäder och Urkyrkans traditioner på ett helt annat sätt än vad jag har fått intryck av att folk gjorde tidigare. Samtidigt är vi andra generationen då vi inte kommer oss för att ifrågasätta varför vi är protestanter. Det är något vi är av födsel och ohejdad vana. Vi är stolta över att vara kristna och filosoferar inte så mycket över vilken etikett vi sätter på oss. Jag gissar att du, Johan, gör ungefär samma bedömning och med din fråga vill väcka oss protestanter till att ifrågasätta detta mer än vad vi gör, eller...?

Hur ser ni katoliker på denna fråga? Hur mycket behöver de protestantiska kyrkorna förändras för att räknas som fullvärdiga kyrkor i Kristi Kropp här på jorden? Hur mycket återstår innan vi återigen ska kunna ha full gemenskap?

*****

Jag har i inlägget genomgående valt att tala om Urkyrkan snarare än Katolska eller Ortodoxa Kyrkan. Detta för att göra inlägget mer allmängiltigt. Om det känns för stort för att läsa in hela Kristi Kropp med alla dess samfund och kyrkor så läs in ditt eget samfund kontra det som ni en gång i tiden bröt er loss ifrån. Och kom ihåg att även Katolska och Ortodoxa Kyrkan - hur gärna de själva än talar om sig själva som Urkyrkan, den Enda Sanna Kyrkan, osv - egentligen också är splittrade grenar. Bara sisådär 1000 år gamla splittringar snarare än 500 år (eller nyare), men om det gör splittringen mer acceptabel vill jag ifrågasätta.

söndag 14 juni 2009

Protestantisk?

Jag vet inte hur många som läser kommentarerna som dyker upp kring mina inlägg, men den uppmärksamma kanske har sett hur Jonas har kommenterat några gånger kring detta att jag frekvent använder "protestantisk" som en beteckning för Svenska Kyrkan. Vilket han tycker är fel av mig.

Jag håller - uppenbarligen - inte med honom. Så låt mig förklara hur jag tänker.

För det första så är jag väl medveten om att protestantisk varken är något självvalt epitet eller någon komplimang från början. Å andra sidan är det få kyrkliga rörelser som haft förmånen att namnge sig själva. T.ex. är även "baptist" (eller "anabaptist", "vederdöpare") och "metodist" skällsord som har blivit samfundsbeteckningar, fyllda med självförståelse och stolthet.

För det andra så låt mig citera
Wikipedia:

Protestantism var 1530 benämningen på de evangelisk-lutherska kyrkornas teologi, det vill säga de kyrkliga riktningar som utgår från reformationen och Luthers brytning med den romersk-katolska kyrkan och som accepterar den Augsburgska bekännelsen. Bredare användningar av ordet leder till svårigheter att finna tydliga definitioner.

Nuförtiden är ordet vanligare som självbeteckning bland refomerta kristna än bland evangelisk-lutherskt kristna. Geografiskt är ordet mer populärt i den engelskspråkiga världen än i den tyskspråkiga. I den senare används ordet Evangelisch om både lutheraner och reformerta.

... samt NE:
protestantism (ytterst av senlat. prote´stor 'offentligt intyga', 'bevisa'), benämning på kristendomstolkningar som direkt eller indirekt formats av 1500-talets reformation. Benämningen har sitt ursprung i en protest från ett antal furstar och riksstäder vid riksdagen i Speyer 1529. Den gällde ett majoritetsbeslut mot en tidigare (1526) överenskommelse att varje territorium i avvaktan på ett kommande kyrkomöte skulle ha frihet att självständigt gestalta sin religion.

För det tredje så finns det mig veterligen inget bättre beteckning att använda som "klumpbegrepp" för alla kyrkor som inte är katolska eller ortodoxa. Frikyrkorna kan man förvisso alltid klumpa ihop som just frikyrkor - även om de sinsemellan är väldigt olika - men reformert, anglikansk och luthersk är snarare samfundsbeteckningar än generella begrepp, varför dessa är olämpliga som samlingsbegrepp.

Nu varierar jag mig och använder "protestantisk" både för att inkludera alla kyrkor som inte är katolska eller ortodoxa (dvs inkl. frikyrkorna) och att använda det i kontrast mellan de gamla statskyrkorna (dvs de ursprungligt protestantiska kyrkorna) och frikyrkorna. Så till skillnad från Jonas så tycker jag att Svenska Kyrkan är något av typexemplet i Sverige på en protestantisk kyrka.


Men...


När
Sveriges Kristna Råd delar in kyrkor i kyrkofamiljer så särskiljer de fyra stycken:
- Den lutherska kyrkofamiljen

- Den katolska kyrkofamiljen

- Den frikyrkliga kyrkofamiljen

- Den ortodoxa kyrkofamiljen


SKR använder alltså "luthersk", men å andra sidan så är t.ex. inte Anglikanska Kyrkan medlem heller. Om de hade varit det, hade de i så fall blivit en egen kyrkofamilj, eller hade de tillsammans med lutheranerna bildat en gemensam protestantisk kyrkofamilj?

lördag 13 juni 2009

Bokrecension: Inheritance 1-3

"Inheritance" eller "Inheritance Cycle" är det amerikanska orginalnamnet för fantasyserien bestående av de tre böckerna "Eragon", "Eldest" och "Brisingr" av Christopher Paolini. Det kommer även komma ut en fjärde (och sista) bok i serien, men då den inte är utgiven än, så har jag heller inte läst den och alltså behandlar inte denna recension den boken heller.

I storpocket är "Eragon" 497 sidor, "Eldest" 668 sidor och "Brisingr" 748 sidor långa. På svenska heter böckerna "Eragon", "Äldste" och "Brisingr". "Eragon" och "Eldest" är utgiven av KNOPF och "Brisingr" av Doubleday.

Böckerna inleds med att 16-årige Eragon hittar en ovanligt vacker blå sten under en misslyckad jakttur uppe i bergen, som han hemma i byn försöker sälja för att ha råd att köpa kött till familjen istället. "Stenen" igenkänns dock av någon för vad den verkligen är - ett drakägg! Denne föråder dem till kungen och snart är jakten på Eragon och hans nykläckta drake Saphira igång.


Med sig på flykten får Eragon och Saphira byns gamle sagoberättare Brom, som visar sig ha ett antal dolda talanger och begåvningar utöver sina kunskap om forna tiders drakryttare.

För att inte avslöja för mycket om innehållet i första boken i ett försök att beskriva handlingen i de två kommande, så låt mig nöja mig med att alla fantasyklyschor finns där - mödosamma resor kors och tvärs över kontinenten, onda kungar och motsträviga herrar, magi, dvärgar och alver, mannamod och hjältedåd, skicklig svärdskonst och stora härslag, intriger där ingen riktigt är vem de utger sig för att vara och där frågan om vem man kan lita på och vem som är förrädare ständigt lurar i bakgrunden, med mera - uppblandat med lite drakologi och fantastiska flygfärder.

Detta förutsägbara är kanske både böckernas största tillgång och besvikelse. Det märks så att säga att Christopher Paolini läst väldigt mycket fantasy i sina dagar, och att han är väldigt bunden av detta. Man vet vad man får, det är inte så mycket kreativt nytänkande i böckerna. Men å andra sidan så kan man också se det som att om man gillar fantasy så gillar man med största sannolikhet även "Inheritance"-serien.

Som ni kanske anar tycker jag att det tidsvis blir lite väl klyschigt, men periodvis är det även riktigt trevlig, avkopplande läsning. Och som alltid vad gäller fantasy - även om ondskan tycker övermäktig och de godas allierade långtifrån alltid drar lika så nog kan även en 16-årig pojke från utkanten av civilisationen göra en skillnad och vända världens öde! Ett gott hopp för vår värld och något vi kanske borde predika betydligt oftare i våra kyrkor?!

fredag 12 juni 2009

Kristi blod

Detta inlägg tillägnas Hasse G som önskade ett ekumenikinlägg i samband med att min blogg firade ett års jubileum. Övriga önskeinlägg hittas här, här och här.

Att likna olika kyrkor, olika samfund, vid ett träd där stammen är den odelade kyrkan och de olika grenarna utgör olika (nutida) kyrkor och kyrkofamiljer är en ganska populär (protestantisk?) bild av hela den världsvida Kyrkan.


Detta är ett sätt att markera att a) vi alla hänger ihop i Kristi Kropp här på jorden, även om vi tillsynes är skilda från varandra, samt b) ingen kyrka är bättre än någon annan kyrka för alla är vi blott och bart grenar på samma träd. Kristi träd. "Vi är grenarna, Han [=Jesus] är stammen" osv. (Ursäkta den dåliga bilden, jag hittade ingen bättre, men med lite fantasi hoppas jag att ni kan se att det föreställer ett träd med olika samfundsgrenar).


Som ni alla kan förstå så finns det många svagheter med denna typ av bilder. En svaghet som jag kan tycka är värre än alla andra är att ett träds grenar må ha samma stam, men de kommer aldrig att växa ihop igen. Antingen kommer vi fortsätta växa allt längre ifrån varandra ju längre tiden går eller så kommer vi tvinna in oss i varandra och slåss om samma ljus och näring, men vi kommer aldrig bli en enda stam/gren igen.


Jag vill hellre föreslå en alternativ bild: ett kapillärnät.


För er som inte är helt hemma i blodbanan/-cirkulationen så är kapillärer de blodkärl som ligger längst ut. Från hjärtat går stora blodkärl - artärer - som delar sig i mindre och mindre tills man kommer ut i kapillärerna.

Kapillärerna är genomsläppliga, så att blodkroppar kan vandra ut ur blodbanan till cellerna och på så sätt låta närings- och gasutbyte - ny syrgas mot gammal koldioxid - ske även för celler som inte ligger precis intill ett blodkärl.


Efter gas- och näringsutbyte samlas blodet upp igen i kapillären och kapillärnystandet återförenas i större blodkärl, som i sin tur samlas upp i allt större blodkärl -
vener - tills blodet är tillbaka i hjärtat.

Med kapillärnätsbilden för ögonen blir...


- en samfundssammanslagning ingen prestigeförlust - det blir ett erkännande att samfunden har gjort sitt och nu är på väg tillbaka till hjärtat.


- de människor och samfund som är "utanför" blodkärlssystemet inte nödvändigtvis ett hot, utan faktiskt människor som gör sitt jobb/lever ut sin kallelse. Är vi säkra på att vårt perspektiv alltid är Guds fulla bild av verkligheten?


- människor som går från ett samfund till ett annat varken förrädare mot det egna samfundet eller ett hot mot ekumeniken, utan helt människor som visar på att blodet flödar i på fler ställen än i den egna fållan och att det är fullt möjligt att diffundera emellan olika kapillärer utan att hamna vilse, för förr eller senare kommer vi alla tillbaka till Hjärtat igen.


- hjärtats ekumenik det samma som att föras samman i ett enda blodkärl - det blodkärl som leder till hjärtat!


*****

PS. Nope. Sorry. Detta var inte ett inlägg om nattvarden. Ursäkta om jag lurade er, men jag kunde inte motstå titeln. Hoppas att ni njöt (eller att några tankar väcktes) av det i vilket fall som helst.

PPS. För den som vill läsa mer om blodliknelser rekommenderas Moder Tyra Antonias liknelse om blodkropparna ur Katolskt Magasin 6/2009, återgivet av Teija på Katolsk mamma på nätet.

torsdag 11 juni 2009

Sökes!


Från och med 15 september till 14 mars kommer jag att befinna mig i Östersund på grund av apotekspraktik knuten till utbildningen. Problemet är att jag behöver hitta en bostad, då det är aningens för långt att dagspendla Uppsala-Östersund.

Och tanken slog mig att ni - mina kära bloggvänner och bloggbekanta kanske känner någon (som känner någon) som har ett rum att hyra ut i Östersund. Eller vet någon som vet hur man bäst får tag på ett rum eller lägenhet i nämnda stad.

Jag är rökfri, ej pälsdjursallergiker, skötsam och allmänt trevlig och lätt att umgås med. Privat farmaceutisk rådgivning kan diskuteras vid kontraktsskrivning.


Känner ni någon som ev kan hjälpa mig, skicka ett mail (finns under min profil) eller lämna en kommentar nedan.

söndag 7 juni 2009

Europavalet

Idag är det dags att rösta till Europaparlamentet. Jag tänker självklart gå till vallokalen efter högmässan och rösta. Hemskt ledsen om jag låter dryg, men jag förstår inte hur det kan finnas någon bra orsak att INTE rösta. Jag menar, om folk i ena andetaget klagar på att EU är för odemokratiskt, men i nästa inte ens visar sitt intresse för den demokrati som finns genom att låta bli att rösta, vad har de då att klaga på?

Igår skrev jag en del om Sverige. Om att jag tycker mycket bra om Sverige. För det kanske någon tänkte att jag var nationalist i betydelsen att jag skulle Sverige var mycket bättre än något annat. Det var inte min avsikt. Tvärt om tycker jag mycket bra om väldigt mycket. EU är ett bra exempel på mycket av det jag gillar i Sverige, fast i mycket större skala.

EU omfattar så vitt skilda naturer som svenska fjällen till medelhavskust, från regniga Irland till inlandsklimat i öster. Barrskog, lövskog, åkerlandskap, berg, kullar, dalar, åar, älvar, sjöar, med mera. Här finns allt ifrån mångmiljonstäder till tom öde-/vildmark. EU omfattar vitt skilda kulturer och flera olika språkfamiljer. Här har människor av alla världsreligioner - och flertalet mindre religioner - sitt hem.

Låt oss tillsammans vara stolta över oss alla och vår gemenskap! Låt oss ta vårt ansvar och med glädje gå och rösta idag!

lördag 6 juni 2009

Sveriges nationaldag


Idag är det Sveriges Nationaldag och tillika Svenska Flaggans Dag (vilket antagligen ska skrivas med små bokstäver, enligt skrivkonstens alla regler. Men visst ser det bättre - stoltare - ut med stora begynnelsebokstäver?? På något vis ger det mer tyngd åt orden, mer myndighet liksom).

Jag vill berätta hur stolt jag är över Sverige, över vårt vackra land. Lyfta fram allt som är bra, alls som jag är så otroligt stolt över. Berätta om den underbara naturen och om det faktum att vi har levt i fred så länge. Visa att jag är stolt över att vi faktiskt tar emot så otroligt många flyktingar, över att vi har forskning i världsklass och bra sjukvård. Att vi, trots att vi är ett väldigt litet puttland befolkningsmässigt, faktiskt är ett land till vilket folk kommer för att studera och lära av oss. Ett land som folk tar som föredöme.

Visst finns det saker man kan klaga på. Saker som kunde ha varit bättre, ja till och med mycket bättre. Men varför låta det hindra mig från att vara stolt över Sverige idag? Låt oss lämna klagandet till årets övriga 364 dagar.

Så dagen till ära vill jag bjuda på vår stolta nationalsång:


Nationalsången
Text: Richard Dybeck, 1844
Musik: Folkmelodi från Västmanland


1
Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord
Du tysta, Du glädjerika sköna!
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

2
Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad du var.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden,
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.

3
Jag städs vill dig tjäna mitt älskade land,
din trohet till döden vill jag svära.
Din rätt, skall jag värna, med håg och med hand,
Din fana, högt den bragderika bära,
Din fana, högt den bragderika bära.

4
Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter Dig ej, mot allt i en värld.
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden,
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.


Texten är hämtad från
Sveriges Kungahus hemsida. Vanligtvis sjunger man bara den första alt. de två första verserna, så jag blev lite förvånad när Gustav Ahlman förra året talade om den bortglömda fjärde versen - jag som knappt visste att det fanns en officiell tredje vers, än mindre fyra stycken! Kul att Gud fortfarande har plats i våra officiella texter, även om det tillhör en vers som i princip aldrig sjunges

Vad gäller kungahuset så ser jag dem som en fantastisk tillgång för vårt land. Att avskaffa kungahuset vore i min mening landssjälvmord (om det ordet finns? Typ som högförräderi - även om det låter väldigt allvarligt - av landet, att döda något av det som ÄR Sveriges hjärta och själ). En politiskt oberoende, långsiktigt sittande, representant för Sverige! Det måste vara få förunnat att ha det så. Så fritt fram för mer kunglig glans och fler vinkningar! Och ärligt talat, jag kan knappast tänka mig att en president skulle vara billigare i längden, jämfört med det kungahuset kostar oss årligen (något som det ibland klagas på). Dyra presidentsvalskampanjer och massa politiskt tjafs hela tiden. Dessutom skulle vi få in betydligt mindre i turistinkomstser utan vårt kungahus är jag övertygad om!

Passa även på att titta på sidan med de svenska regenternas valspråk när ni ändå är inne på hovstatens hemsida. De är läsvärda, jag lovar! Synd bara att Gud försvann ur valspråken redan i slutet av 1700-talet, och min magkänsla säger mig att Viktoria inte tänker ändra på den traditionen när det blir dags för henne...

Tyvärr! Eller vad säger ni?