SvD: Japanska på fritiden - Ja tack!

Nu har jag inte tränat aikido på över ett och ett halvt år på grund av studie- och jobbsituation, men intresset finns fortfarande kvar och jag hoppas att jag en dag kan hinna/orka återuppta träningen igen.

En liten intressant "biverkan" av aikido-träningen har blivit ett intresse för Japan och dess kultur med samurajer och främmande traditioner. Och jag tycks långtifrån vara den enda - även om ingångarna lika gärna kan stavas manga, anime, TV-spel, osv - som intresserar mig lite extra för landet långt bort i öster. En subkultur frodas och mitt lilla intresse är inte ens med på banan i jämförelse med andra.

Med en flod av samuraj- och mangaböcker försöker bokförlagen tjäna pengar på oss. Medborgarskolorna är inte heller sena att hänga på - här finns språkkurser för den som vill lära sig japanska. Men ett intresse och motivation för att lära sig japanska är något som har sina fördelar även senare i livet. En bättre kombination än av både nytta och nöje är väl svår att tänka sig?

*****

Läs mer:
SvD: Japanska på fritiden - Ja tack!

Bokrecension: Sagan om klanen Otori

"Sagan om klanen Otori" var från början en triologi - "Över näktergalens golv", "På kudde av gräs" och "Under lysande måne". Sen kom en epilog - "Vid hägerns skarpa skri" - och sist en prolog - "Och himlens vida väv". Till höger presenteras de i den ordning som de ligger i historien.

Böckerna är skrivna av Lian Hearn, vilket är en pseudonym för Gillian Rubstein, en australiensisk författarinna med ursprung i Storbritannien och Nigeria. Guillian har gett ut ett 30-tal böcker i sitt eget namn också, alltifrån bilderböcker via pjäser till science fiction. "Sagan om klanen Otori" klassas som fantasy för äldre tonåringar av svenska bibliotek och bokhandlare.

Historien - prologen - med Kikuta Isamu mördas av sin kusin, Kikuta Kotaro, som straff för att han har övergivit Släktet och konverterat till de gömdas tro. Isamu är av blandat blod - något väldigt få känner till. Hans mor var en flicka från Släktet som tjänade i Otoris hushåll, och hans far är ingen mindre än Otori Shigemori.

Släktet består av fem familjer - Kikuta, Muto, Kuroda, Kudo och Imai - som livnär sig som spioner och lönnmördare åt klanerna, under täckmantel av att vara handelsmän, tjänare, gycklare och kurtisaner allt efter behov för att uppnå sitt verkliga mål. De har - i varierande utsträckning - ärvt gamla förmågor som en gång alla människor hade men nu har gått förlorat, t.ex. som att kunna göra sig osynliga, att projicera en skenbild av sig själv och ha ovanligt skarp hörsel, de kan försänka ett offer i medvetslöshet genom att titta dem i ögonen och kan förändra sitt utseende på övernaturligt vis. Mycket är ren koncentration, men annat är medfött. Deras uppfostran är stenhård och lydnaden mot Släktet är allt.

De gömda å sin sida lever en hår tillvaro i samhällets utkant. I en kultur där den starkes rätt - krigarens och klanernas rätt - är lag, sin plats i hierarkin är något man får lära sig från ögonblicket man föds och ett antal gudomliga väsen dyrkas tillsammans med Den Upplyste, så hävdar de att det finns en hemlig gud som har skapat allt och ska döma alla lika efter vars och ens handlingar efter döden. Därför är de förbjudna att ta en annan människas - eller sitt eget - liv.

De tre rikena styrs av ett antal krigarklaner av varierande temperament och inflytande. I öster regerar Tohan genom Iida-släkten. I väster styr Seishuu - en allians av ett antal familjer, där Maruyama, Arai och Shirakawa är de som spelar störst roll i böckerna. Mellersta landet styrs av klanen Otori.

Otori Shigeru är uppväxt som klanen Otoris arvinge. Hans far, Otori Shigemori, är en velig härskare och söker ofta vägledning hos shamaner och spåmän innan han vågar ta beslut. Shigerus farbröder, Shigemoris halvbröder, Otori Shoichi och Otori Masahiro, lägger sig gärna i regentskapet i hopp om att tillförskansa sig så mycket makt som möjligt. Och efter att Otori lider nederlag på slagfältet mot Tohan, där Shigemori dör, snor de åt sig ledarskapet för klanen framför Shigeru, som tvingas in i rollen som bonde - en täckmantel han utvecklar i väntan på att han ska kunna återta sin rätta roll som klanens rätte ledare.

När Kikuta Isamu mördas är hans fru, Sara, som tillhör de gömda i den lilla bergsbyn Muto i det östra landet, gravid. Tomasu - som är huvudpersonen i triologin och epilogen - föds och växer istället upp som vilken som helst av de gömda med sin styvfar Shimon och sina två yngre halvsystrar Maruta och Madaren, ovetande om omvärlden och att hans blandade blod kommer att placera honom mitt i klanernas och Släktets kamp om herraväldet över de tre rikena. Ovetande om den profetia som kommer att uttalas över honom: Han föddes bland de gömda, men hans liv ska föras ut i det öppna, ett liv som inte längre kommer vara hans eget. Med fem fältslag - fyra som han vinner och ett som han ska förlora - kommer han skapa ett fredligt rike och regera från kust till kust. Döden kommer han dock möta från sin egen sons hand.

Jag mötte triologin för första gången för ganska många år sedan. Då fängslades jag av baksidetexten på "Över näktergalens golv" när jag befann mig på LundeQ (dvs Akademibokhandeln i Uppsala) och impulsköpte den som pocket. Snart hade jag slukat hela triologin (tack och lov var hela triologin utgiven vid det laget) och var helt begeistrad! När epilogen kom orkade jag inte vänta tills den kom ut som pocket utan köpte den inbuden. Men vilken besvikelse! Jag har än idag inte tagit igenom mer än drygt halva boken. Även om tempot är närmast suggesivt i triologin och det förekommer en hel del intriger där, så tappade "Vid hägerns skarpa skri" berättandetempot fullständigt i ett plågsamt, långsamt frosseri av intriger. "Och himlens vida väv" har jag därför tvekat ganska länge med att ge mig i kast med, men lånade den från Östersunds länsbibliotek nyss när jag kom upp hit, och den ligger mycket närmre triologin i detta avseende, även om den har en dipp vid mitten med väl mycket depression och intriger även den.

Böckerna är en fantasieggande blandning av kärlek, samurajer, religion, medeltida japanska miljöer, magi och maktintriger. Eller som Magnus Haglund uttryckte det i Expressen: "Här möts det klassiska noh-dramat och det moderna rollspelet på ett sätt som gör det medeltida Japan till en sällsamt levande tid och plats". Även om de klassas som ungdomslitteratur får jag, vid en ålder av 25 år, ett stort utbyte av att läsa dem.

Två stora skillnader finner jag mellan denna serie och mycket annan fantasylitteratur som finns på marknaden: att de utspelar sig i en japansk kontext (istället för en europeisk) och att de lämnar religionen så stort utrymme.

I triologin betonas att böckerna utspelar sig i en helt påhittad värld som enbart är inspirerad av det medeltida Japan. Att Släktet inte finns kan jag förstå, och gissningsvis är kartan och platser påhittade så som med mycken annan fantasy, men till skillnad från "västerländsk" fantasy så känns det som om dessa böcker ligger mycket närmare det verkliga japanska samhället än vad Tolkiens m.fl. världar ligger nära det gamla europeiska medeltidssamhället. Eller så är det bara att jag är mer hemmastad här i Europa och därför ser skillnadena tydligare.

Vad gäller religionen så är "den Upplyste" ganska uppenbart Buddha och "de gömda" går Lian/Gillian så långt i identifikationen av att hon avslöjar att deras hemliga tecken är ett kors eller modern med barnet och att den hemlige guden har kommit till jorden! Det var här - med dessa böcker - som mitt intresse för de Tomaskristna (som jag nu tagit upp både här och där) en gång föddes. Fanns det några legender om att aposteln Tomas skulle ha nått så långt ut som på de japanska öarna och missionerat? Mycket tidigt stötte jag på en antydan om det, men det mest/de flesta verkar vara överens om att han "bara" kommit till Kina själv, men att hans lärjungar i sin tur skulle ha nått över havet och in med evangeliet i den slutna japanska kulturen.

Men för att tydliggöra en sak - detta är ingen kristen fantasyhistoria. Förhållandet till all religion och andlighet varierar i böckerna mellan att allt är lurendrejeri som håller folk nöjda till att alla gudar är bara olika aspekter av den enda sanna guden och all tro är samma tro.