måndag 30 mars 2009

Egotrippar lite...

Kan inte låta bli att lägga upp det fina omdömet som Dagens fastebloggare Bitte Assarmo skrev om min blogg.

En annan blogg som jag tycker mycket om är På vacklande ben. Bloggerskan är vad hon kallar mångkyrklig - ett härligt begrepp som sannerligen andas tolerans och ekumenik!
Läs hela inlägget här.

Egotripp? Jovisst! Det måste erkännas. Men å andra sidan så måste vi också bryta med Jantelagen ibland och faktiskt våga ta till oss av beröm när sådant ges! Personligen får väl dock återgå till att jobba på min ödmjukhet i all tysthet nu i slutspurten inför påsken.
Eller ta det ett annat år - "om Herren dröjer och jag får leva" förstås - i kraft av Herrens nåd! Nu ska jag i alla fall tillbaka till kemin och exjobbet.

Ha en bra dag till er alla! Och återigen ett tack till Bitte (hoppas att denna egotripp inte förstörde det fina omdömet)!

fredag 27 mars 2009

Kors-tåg: Hjärtats gemenskap

Detta är klassat som ett kors-tågs-inlägg. Mina övriga kors-tågs-inlägg går att läsa här. Mer information kring initiativet bakom kors-tåget för ekumenik finner ni hos Charlotte Therese.

Jag vill ge Ulf Ekman och Världen Idag dagens (i sann frikyrkoanda) mest rungande "Amen broder" efter att ha läst deras artikel ”Hjärtats gemenskap viktig inför framtiden”.

Ett varmt tack även till Samuel Varg Thunberg som tipsade!

PS. För er som inte är så insatta i frikyrko-jargongen så är "Amen broder" ett uttryck för en mycket starkt positivt och instämmande åsikt eller känsla. DS.

torsdag 26 mars 2009

Själ och/eller ande?

Kopierar in en text av Basileios av Cesarea (även känd som Basileios den store) från 300-talet e.Kr. som Excelsis publicerade häromdagen. Fetmarkerar den bit i texten som verkligen fångade mig i diskussionen kring människan och hur det förhåller sig med vår själ och ande.
Parakleten tar ett rent öga i besittning och kommer att visa honom i dig själv, bilden av den osynlige Ende ... Det är han som lyser i dem som har blivit renade från all orenhet så att de blir andliga genom gemenskapen med honom. På samma sätt som lätta och genomskinliga kroppar blir glänsande när ljuset faller på dem och reflekterar ett ljus från dem själva, så blir andebärande själar själva till ande när de upplysts av Anden och sänder nåden vidare till andra.

- Basileios av Caesarea (330 - 378)
Tanken att det skulle vara själen som blir vår ande när vi får del av Guds Ande var helt ny för mig, men ingav mig "huvudet på spiken"-känslan. Det är klart att det är så här det är!

Eller...? Hur tänker ni kring kropp, själ och ande?

onsdag 25 mars 2009

Med eller utan själ?

Eftersom demens betyder "utan själ" på latin, betyder det i så fall att man säger att man har en själ när man säger (eller ska jag skriva "när dam/kvinna säger", då just män inte har mens?) "Jag har mens"?

Wikipedia kommer dragande med den mycket tråkigare förklaringen att mens ska komma från latinets mensis, månatlig. Men -is är en vanlig ändelse, så det behöver ju inte betyda något, eller...?

tisdag 24 mars 2009

Kvinnoprästfrågan

Efter mycket tvekande har jag tillslut beslutat att jag ska ge mig in i denna debatt. Eller är det ingen debatt kring frågan? Jag vågar nästan påstå att det inte är det. Somliga aggiterar gärna - och det gäller företrädare för båda åsikterna - men att aggitera och komma med ständiga irroniska pikar är inte vad jag kallar att föra en debatt och ett utvecklande samtal mellan två (eller flera) parter.

Kvinnliga prästers och pastorers (i fortsättningen förkortat till antingen "kvinnliga präster" eller "kvinnliga pastorer" av praktiska orsaker) vara eller inte vara är helt enkelt en icke-fråga i stort sett i alla läger.

Antingen är det en icke-fråga för att man anser att det är så självklart att kvinnor har samma rätt att vara präster som männen har, eller så är det en icke-fråga för att man anser att det är emot allt vad Bibeln säger (och enligt vissa även vad Traditionen säger) och alltså inget som ens är värt att diskutera.

Sen verkar det till på köpet vara en fråga där man - tyst? - kommit överrens om att inte blanda sig i andra kyrkor och samfunds traditioner (och därmed underförstått antyder att det rör sig om en traditionsfråga snarare än en tros- och lärofråga), det vill säga att man - likt FNs ovilja att lägga sig i ett enskilt lands angelägenheter - vägrar driva debatt kring frågan mot ett annat samfund med en annan tradition. (På tal om att lägga sig i andra samfunds frågor skrev Zoltan en hel del tänkvärdheter i frågan för ett tag sen under rubriken "Låt kannibalerna hållas?").

Och det är detta - det faktum att det är en icke-fråga - som jag gissar skapar mest frustration hos de som försöker förändra status quo i frågan, för hur bedriver man debatt kring en fråga som alla samstämmigt vägrar diskutera? En fråga man vägrar att ta i eller låtsas om överhuvudtaget? Inte ens med världens längsta tång som redskap är man villig att ens peta på den!

Varför ger jag mig då in i debatten som inte finns i en fråga som jag tror folk vägrar diskutera? För att jag tror att mitt vittnesbörd kommer förändra hela världen? Knappast! Om så av den enkla anledningen att "hela världen" inte läser min blogg.

För att visa stöd till den ena eller andra sidan då? Kanske, men egentligen inte. Visst, jag tar ställning i frågan, det kan jag inte förneka, men samtidigt så är detta fortfarande inte mitt syfte att bedriva propaganda för den sidans inställning. Nej, om jag ska ange något skäl alls, så blir det samma skäl till varför jag skrev om mina tankar kring Maria tidigare - samma orsak till varför jag skrivit de flesta inlägg jag har bokmärkt med "grubblerier" - jag behöver (och vill) ibland få tänka högt. Få "säga saker på prov" och se vart det leder.

Jaja, nog babblat, till sak:


Jag är inte uppvuxen i kyrkan, utan kom in via SMU-scout och sedemera traditionell/social tonårsverksamhet. Pastorn från scouttiden har jag inga djupare minnen eller intryck av, men däremot så är min pastor som jag hade under tonårstiden fortfarande en av mina största kristna förebilder i många frågor. Min kvinnliga pastor. Ingen av de manliga präster eller pastorer jag har haft - varken före eller efter - har haft lika stort inflytande över mig och min inställning till kristen tro, liv och lära. Den enda som skulle ligga i närheten av att konkurrera med henne är Peter Halldorf, men då jag enbart haft honom som lärare på bibelskolan och inte som församlingspastor så räknar jag honom inte den här gången.


Att det skulle vara något konstigt med kvinnliga präster och pastorer hade jag ingen tanke på under mina första år inom kyrkan. Visst kunde jag säkert hävda - kanske till och med med viss framgång - att det berodde på någon jämnstäldhetsiver eller något annat, men det vore en lögn. Nej, att jag inte reagerade på det berodde på att ingen annan reagerade på det heller. Det var lika självklart att kvinnor skulle kunna vara präster som att män skulle kunna vara det. För dem var det kanske ett jämstäldshetsbefrämjande ställningstagande att anställa en kvinnliga pastor, det är mer än vad jag vet om i så fall, men för mig personligen blev det aldrig det. Det var som sagt var en självklarhet att det fanns kvinnliga präster och pastorer.


Det dröjde flera år innan jag ens kom i kontakt med tanken på att kvinnliga präster kunde anses vara något icke-önskvärt. Än fler år dröjde det tills jag kom i direktkontakt med människor som faktiskt ännu detta århundrade var av den åsikten genom personligt ställningstagande.


Lite naivt kanske, men ganska snabbt blev mitt ställningstagande inför dessa människor och deras motvilja mot kvinnliga präster, att jag kunde acceptera deras val i tron att de gjort det med sorg i hjärtat utifrån sin förståelse och i lydnad mot Bibelordet, och inte utifrån något förakt för eller nedvärderande av kvinnor på något annat plan. Precis enligt samma princip som jag genom åren har accepterat väldigt många människor och deras teologiska ståndpunkter i många andra frågor, även när jag inte har förstått eller instämt i ställningstagandet.


För mig har kvinnliga präster och pastorer i mer än 50 år bevisat sin kompetens och sitt värde som församlingsledare och ämbetsbärare, varför jag inte kan begripa mig på de som ännu önskar bort dem ur kyrkans led.


Efter att nu ha bott på ett stundetboende som är knytet till något som närmast kan betecknas som "kvinnoprästmotståndets högborg inom Svenska Kyrkan" i snart två år, och lärt känna ett antal fler argument för och emot, kan jag ändock konstatera att jag fortfarande tycker att kvinnliga präster och pastorer är självklart, medan jag än i dag i grund och botten fortfarande har kvar min förbryllan över alla som motsätter sig kvinnliga präster.

Summa summarum: Mitt ställningstagande i frågan gäller fortfarande hur jag ska se på de som motsätter sig kvinnors rätt till prästämbetet, inte till förekomsten av kvinnliga präster! Det känns skönt att veta att jag inte har påverkats mer än så, trots omgivningen.

söndag 22 mars 2009

När svaret möts av tystnad...


Svenska Kyrkan firar idag Maria bebådelse. Det "egentliga" datumet - 25 mars (även känt som "Vår Fru-dagen" och "Våffeldagen") - är först på onsdag, men då de flesta församlingar bara firar mässa på söndagar så har Maria bebådelse flyttats till denna söndag istället.

I dagens evangelietext, Luk 1:26-38, beskrivs hur ängeln Gabriel sänds till Maria för att ge henne uppdraget att föda Jesus, Guds Son. En mycket kort dialog utspelar sig, för att tillslut landa i Marias "
Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" (Luk 1:38a). Hela texten kan du läsa här eller på bibeln.se.

Det jag tycker är väldigt märkligt i den texten är inte dialogen fram dit. Kanske inte ens Marias svar - även om det är STORT att hon vågar (trots risken för sociala konsekvenser och påföljder), vilket utgör ett fantastiskt föredöme för oss andra som försöker inbilla oss att vi vill leva det kristna livet fullt ut - är det märkligaste med bibeltexten.

Nej, det märkligaste som jag ser det är nämligen den andra halvan av samma vers "
Och ängeln lämnade henne" (Luk 1:38b). Hela världens frälsning hängde ögonblicket innan på hennes svar - "himlen höll andan" - men när svaret väl kommer så försvinner bara ängeln! Inget minsta lilla klämkäcka "Bra svarat" eller tröstande "Det kommer ordna sig fint ska du se" eller något annat uppmuntrande eller berömmande, utan Gabriel bara överger henne "pang-bom", som om det inte var något mer med det...

Personligen, vilket ni kanske anar, tycker jag detta är en väldigt konstig pedagogik av Gud. Tyvärr tycker jag inte att den verkar vara alltför ovanlig. Så länge man ifrågasätter och argumenterar så får man svar, men så fort man går med på Guds plan så möts man ofta av tystnad.


Vad gör man då? Hur hanterar man det?


Det satt jag och tänkte på hela predikan, men predikanten berörde inte ämnet alls, så jag tänkte att ni, mina kära bloggläsare, kunde få chansen att dela med er av era erfarenheter och tankar kring ämnet. Så hugg in!

lördag 21 mars 2009

FN-dagen mot rasism

Idag, 21 mars, är det FN-dagen (alt. internationella dagen) mot rasism. Den skapades redan år 1966 till minne av att 69 personer dog i samband med demonstrationer i Sydafrika sex år tidigare.

Även om FN-dagen mot rasism har nått långt mindre uppmärksamhet än t.ex. internationella kvinnodagen eller (svenska) kanelbullens dag, så tycker jag den är värt att uppmärksammas, då frågor om integration och rasism ännu är högaktuellt i vårt svenska samhälle.

Läs mer:

fredag 20 mars 2009

Jag orsakar rubriker i Dagen

Eller egentligen inte jag. I alla fall inte direkt. Men indirekt. Eller jo, kanske hade jag ändå en del med saken att göra "direkt", men jag är inte ensamt skyldig!

Saken är nämligen den att Bo Brander, präst och föreståndare för Laurentiistiftelsen i Lund, kommer att efterträda Patrick Lind som föreståndare för Sankt Ansgar, dvs "min" svenskkyrkliga församling, i Uppsala. Och saken är den att jag var med och intervjuade kandidaterna i egenskap av medlem av något som kallas funktionärsrådet (det organ i församlingen som organiserar allt frivilligarbete i församlingen).

Nu var det förvisso inte bara vi i funktionärsrådet som intervjuade Bosse och de andra kandidaterna, utan även de övriga anställda samt Sankt Ansgars stiftelse hade varsina omgångar med intervjuer av samtliga kandidater. Och det var dessa tre instansers samlade åsikter som alltså ledde till att Bo Brander erbjöds tjänsten (och Guds förtjänst också, såklart). Alltså är jag delvis ansvarig orsak bakom rubriken i Dagen.

Läs mer:
...om Bo Brander finns att läsa på Wikipedia och på Ulf Ekmans blogg. På Livets Ords hemsida finns även en videointervju med Bosse.

Förresten...
...är det inte ganska komiskt att "frikyrkliga" tidningen Dagen skriver om detta men inte Kyrkans Tidning, som antas vara tidningen knuten till Svenska Kyrkan. Kanske är det dags att byta ut epitetet "frikyrkliga" till "ekumeniska" Dagen snart? Jag menar: kan man verkligen kalla en tidning som bl.a. har haft en SvK-lig chefredaktör i flera år för "frikyrklig"?

torsdag 19 mars 2009

Humorstaffett: Den sant katolska kyrkan

Disclaimer: Innan du börjar läsa inlägget vill jag understryka att detta är ett humorinlägg, och mitt bidrag till den humorstaffett som pågår i bloggosfären nu i fastetid, startad av Charlotte och Mackan. Så oavsett vad ni står på för sida i frågan som kommer att behandlas nedan, så ber jag er betänka att detta är ett humorinlägg. Ta inte detta som ett exempel på teologi - även om jag har försökt att hålla mig faktamässigt korrekt - varken min eller någon annans, leta inte efter dolda budskap eller tro på något annat sätt skulle vara seriöst i grund och botten - i taket eller väggarna, eller i centrum heller för den delen - utan detta är endast, enbart och för all framtid menat att vara ett humorinlägg, varken mer eller mindre! Nå, till sak:

*****

Den sant katolska kyrkan måste med nödvändighet vara den kyrka som förargar de absolut flesta kristna!


Varför det, kanske du frågar dig?


Jo, för den sant katolska kyrkan måste vara allomfattande - eller "allmännerlig" som det det heter med ett lite gammeldags ord - och i den meningen vägra sätta upp gränser eller på något annat sätt markera någon som utanför, vilket självklart skulle ta bort det allomfattande katolska med kyrkan.

Det andra kriteriet i allomfattande torde vara att inte bara vägra exkludera uppfattningar, företeelser och/eller människor, utan att även inkludera alla typer av teologier.

Det tredje kriteriet för det sant katolska är det samma som den första och andra, fast varför begränsa sig till kristna kyrkor? Det är ju så trångsynt! Alla måste ju ha lika chanser att komma till himlen. Mohammedaner, buddister, new agare och ateister måste självklart vara en del av det sant allomfattande!


Okej? Alla håller med mig så långt? Låt oss då ta en titt på en del svenska kyrkor och se vilka som kan tänkas kandidera för posten som "den sant katolska kyrkan":


Redan på den första punkt faller ett antal berömda kyrkor - som gärna marknadsför sig som "katolska" - bort som exkluderande och trångsynta. Häribland kan jag nämna några exempel som den romersk-katolska kyrkan (utesluter folk från nattvarden), pingst- och baptistkyrkor (godkänner inte barndop), frälsningarmén (firar inte dop och nattvard), m.fl.


På det andra kriteriet faller t.ex. missionskyrkan (för få rökelsedimmor) och de ortodoxa kyrkorna (för få kyrkbänkar) bort.


På det tredje kriteriet faller alla trångsynta "Jesus allena"-kyrkor och rörelser bort. Vilket ger att den enda kyrka som ens kan kvalificera på att göra något som helst anspråk på titeln är
...

*trumvirvel*


...Svenska Kyrkan - vår mest älskade och hatade kyrka!


Svenska Kyrkan har verkligen allt! Barndop och vuxendop, kyrkbänkar och ikoner, avskalad minimalism och överdådiga katedraler. Ideologiskt har den allt från karismatiska EFS och lågkyrkliga Bibeltrogna vänner till högkyrklighet och Laestadianer. Svenska Kyrkan erbjuder alltifrån Harry Potter-event och halvbudistiska meditationsgårdar till klassiska kloster till öppen förskola och scouting. Svenska Kyrkan utesluter inte någon eller något - inte ens den mest provocerande ateist - utan inkluderar allt och alla vare sig de vill eller ej...

*****

PS. Någon som har en bra översättning till "disclaimer"?

måndag 2 mars 2009

Triss i bloggträffar

Hej och hå vad tiden går! Tänk att det redan är mars...

Februari bjöd för min del inte på så jättemycket bloggande, men däremot på tre bloggträffar.

- Den 8 februari bjöd
Charlotte Therese in till födelsedagsfest, och även om det inte var en renodlad bloggträff så dök - förrutom Johan och Johanna som jag träffat flera gånger tidigare - även Carolina El-Haddad upp. Mycket gott fika (trots att Charlotte påstår att det mesta hon försöker laga/baka tenderar att bli olika nyanser av vidbränt, något jag hittills aldrig stött på själv av det jag blivit bjuden på) och en trevlig ny bekantskap!

- Den 20 februari begav jag mig till Lund, och sammanstrålade där med
Enkla Z och Doktorn för en mycket trevlig fredagslunch (med te till efterrätt) på BurgerKing. Z har skrivit mer om träffen här. Synd att ni bor så långt borta, men förhoppningsvis kommer vi kunna synnas igen förr eller senare - om Herren dröjer och vi får leva.

- I lördags, den sista februari, så var jag i Stockholm/Jakobsberg och träffade
Minutz3. Passade där på att göra en visit på SF-bokhandeln, museumet för levande historia, äta lunch på PizzaHut, spela TV-spel (både wii och det mer traditionella SuperSonic), gå på hundpromenad, lösa världsproblem, mm. Åter igen - en mycket trevlig dag!

Summa summarum - passa på att träffa nya och gamla bloggbekanta IRL (=i verkliga livet) så ofta som möjligt, hittills har ett sådant möte aldrig känns misslyckat eller varit något jag ångrat. Och ni, har ni vägarna förbi Uppsala så hör gärna av er!