lördag 31 oktober 2009

De genom vilka ljuset skiner


Anders Sjöberg ("missionssekreterare emeritus" i EFS) var på besök i Östersund i dag och berättade bland annat följande anekdot i predikan om en engelsk man som hade fått frågan om vilka som var heliga människor.

Mannen tänkte tillbaka på sin barndoms kyrka. Hur det längst fram i den anglikanska kyrkan hade funnits fyra fönster på St. Mathew, St. Marc, St. Luke och St. John - de fyra evangelisterna. Och så svarade han:

"Heliga människor är de genom vilka ljuset skiner".


Likt ett kyrkfönster som kan vara trasigt och smutsigt så kan människor förvränga och dölja den effekt som konstnären hade tänkt att ge, men så länge ljuset skiner på fönstret så ligger det i fönstrets natur att släppa igenom ljuset. Frågan är bara om vi ser det ljuset i alla människor vi möter...?

torsdag 29 oktober 2009

Ett steg mot försoning

Kyrkans Tidning berättar i dag om att "Lutherska världsförbundets styrande råd enhälligt har antagit ett uttalande om försoning med anabaptisterna, eller vederdöparna som de också kallas, efter gamla försyndelser gentemot dem".

Att varje resa börjar med ett första steg borde vara välbekant. Att kyrkorna nu tar detta steg mot försoning är förhoppningsvis första steget på början av resan mot en större enhet.

Så låt oss tacka Gud för detta! Jubla och sjunga, dansa och klappa i händerna. Och låt oss sedan jobba ännu intensivare för att skapa försoning och fullständig enhet mellan kristna av alla samfund och riktningar, mellan oss själva och våra bröder och systrar.

Tack till
Fredrik som tipsade!

onsdag 28 oktober 2009

Kalmarunion 2.0?

Fortsätter med lite mer lättsmälta och mest-bara-länkar-vidare-bloggposter en runda till. Länken den här gången går till Svenska Dagbladet som för fram åsikten om att vi borde bilda en ny Kalmarunion med de fem nordiska länderna - Island, Norge, Danmark, Sverige och Finland - med danska drottning Margrethe II som regent. Mycket symboliskt eftersom det var drottning Margrethe I som var drottning i den första Kalmarunionen.

Säkerligen är samhällsvetaren och historiken Gunnar Wetterberg som skrivit artikeln djupt seriös, men jag tycker likväl den var väldigt underhållande och mest lockade till skratt. Bäst var dock slutklämmen:

Han anser att ett enat Norden är fullt realistiskt, "inte minst därför att den svenska kaxigheten lagt sig under de senaste årtiondena".

tisdag 27 oktober 2009

Internationella nalledagen

Var ute och åkte tåg häromdagen och läste i SJs KUPÉ att i dag, 27 oktober, var Internationella nalledagen. Och med tanke på min bloggs webbadress så bestämde jag att jag inte kunde ignorera detta faktum.

Så passa på att ge alla era (bortglömda?) nallebjörnar en extra kram i dag!

måndag 26 oktober 2009

Operation Övre Salen: Det spirar redan

I juli länkade jag till en uppsats om kommunitetsliv i Sverige.

Nu kommer lite uppdatering i ämnet för den som är intresserad. Det har nämligen varit ett möte i Jönköping på temat och Operation Övre Salen rapporterar.

Och bara för att det inte ska uppstå några missförstånd: Jag var inte med på mötet. Jag visste inte ens om det i förväg. Hade jag vetat om det och hade det legat lite bättre till än i Jönköping så hade jag kanske funderat på det, men jag sörjer inte över att jag missade det. Ja, hade jag vetat om det i förväg så hade jag åtminstone tipsat om det på bloggen, utifall att någon annan hade varit intresserad även om jag själv inte hade haft någon möjlighet att åka.

söndag 25 oktober 2009

Som brann där en eld

Min erfarenhet av eldar (antar jag) är något större än genomsnittssvensken i och med att jag har varit scout, dvs både suttit vid X antal lägereldar samt lagat mat över öppen eld många gånger i mitt liv. Och nog älskar jag elden. Bara att dra in röklukten genom näsborrarna är helt ljuvligt! Jag kan sitta hur länge som helst och titta in i eldslågorna. Fascineras. Förlora mig fullständigt, lämna tid och rum.

Men hur mycket jag än fascineras av lågorna så föredrar jag egentligen glöden. En rejäl glödbädd som värmer hela natten igenom. En långsam värme som inte förtär, utan inbjuder till en nära gemenskap med nattlånga personliga samtal. En öppenhjärtlighet där tystnaden inte är hotande utan indikerar eftertanke.

Detta går även att överföra både på mitt liv i stort och mitt liv som kristen. Och på bloggen för all del. Jag tar hellre den långsamma, stilla värmen med eftertanke och stillhet, än står på barrikaderna och proklamerar. Kanske når jag inte lika stora resultat som evangelist, men hellre att jag glöder än att jag brinner och blir bränd!


"Jag har kommit för att tända en eld" sa Jesus (Luk 12). Bryter jag nu alltså mot Jesu ord när jag nu säger att jag hellre glöder än brinner? Eller är glöden också en del av elden...?

lördag 24 oktober 2009

Glad FN-dag


Idag, 24 oktober, är det FN-dagen. Kanske borde vi istället kalla den "Världsfredsdagen" för att påminna oss om drömmen med Förenta Nationerna.

För mig är arbetet med fred på jorden en självklar del i att vara kristen. Hur skulle det annars vara? Jesus är fredsfursten!


Låt oss därför alla be en bön idag för fred på jorden.

söndag 18 oktober 2009

Levande idoler

Ur 2 Mos 20:1-6

Detta är vad Gud sade:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.

Bildstod och avbild? Förr hette det "Idol", ett ord som är mer än aktuellt än i dag. Jag tycker att det är mycket märkligt att de tog bort det ordet i den nya översättningen. Men kanske har det skett en förskjutning i betydelse för "idol" från bildstod/avbild till person som grundtexten inte avser, eller...?

Hur som helst.

Att vara imponerad av kyrkofäder och helgon blir allt mer accepterat i en allt större del av svensk kristenhet, även om det fortfarande finns ett gäng som gärna propagerar för att det är på - och över - gränsen till idoleri/avguderi. Från den frikyrkliga-protestantiska-sfären finns det en tradition med motsvarighet i att idolisera präster, pastorer och bokförfattare (särskilt amerikanska pastorer om jag ska vara elak).

Men hur många av er skulle ärligt talat kunna gå fram till en levande människa - till en vän eller någon annan i er närhet - i verkliga livet och säga "Du är min förebild till hur jag vill gestalta mitt kristna liv. Du är min idol."?

Jag skulle i alla fall aldrig göra det (Skulle du kunna tänka dig göra det? Grattis! Antagligen så kommer du då inte ha några problem att få hjälp med vägledning i det andliga livet). Ändå så har jag en handfull människor som skulle kunna falla in under förebild/idol-kategorin.

För mig så är det viktigt att det är just levande människor av kött och blod som jag har till förebilder. För visst håller ni med mig om jag säger att jag tycker det är stor skillnad på att ha en levande person i min närhet kontra en person jag enbart lär känna genom böcker och skrifter som förebild?! Skrift blir automatiskt ensidigt och fullt av förenklingar av personligheten, medan en människa jag möter ansikte mot ansikte och lever bredvid får jag en annorlunda helhetsbild av. Nu säger jag inte att jag vill ta efter en medkristens dåliga sidor och hennes tvivel, men genom att se även dessa sidor så får de goda sidorna en helt annan klangbotten och djup. Jag får en helt annan förståelse för människan. Jag får möta en människa fullt ut. Ett möte till kropp, själ och ande!

Att tala om en präst, pastor eller annan kyrklig ledare som förebild går väl an känns det som. Likaså om man står i någon slags formell andlig väglednings-relation till någon. Och då behöver inte "formell" betyda mer än en uttalad överenskommelse mellan de två inblandade personer. Men att säga det till någon av mina vänner som är lekmän precis som jag? Nej, nej! Ni kan ju tänka er själva att avbryta ett samtal om vad man ska göra i helgen (eller dylikt) med "Och jo förresten, du är min idol utifrån hur du lever ditt kristna liv". Det känns liksom inte naturligt för mig. Inte för fem öre! Men för att vara ärlig, inte ens under ett djupt samtal om just andlighet och förebilder skulle det kännas självklart att ta "du är min idol"-diskussionen med personen i fråga.

Ska jag spekulera i varför så är den enda tanken jag kan komma på något så själviskt som om att det är en börda jag själv aldrig skulle vilja bära. För utifall att någon skulle säga det till mig så skulle det nämligen bli en börda. Jag skulle känna mig ansvarig för den personen. "Ta mig till förebild" skriver Paulus, men personligen känner jag mig långtifrån den självsäkerheten som kristen.

Nu är jag väl medveten om att bara för att någon inte säger något högt så är det förvisso inte mindre sant. Men helt klart gör det situationen mer avspänd. Och mer avspänd innebär mer naturlig. Och mer naturlig innebär mer lättsam - och mer allvarlig! Och detta är det ju som jag uppskattar och idoliserar hos personen. Skulle mina ord däremot få människan att bli överspänd, ständigt på vakt mot sig själv för att "leva upp till" "positionen" som förebild så skulle jag ju förlora min förebild. För överspänd andlighet ser jag absolut inte som något att idolisera!!

Sen finns det ju formella och informella handledarskap inom kyrkan, ofta kallat andlig vägledning eller mentorskap. Detta tycker jag är mycket positivt! Jag menar inget annat. Men jag tror att det krävs en stor andlig och personlig mognad hos en person för att kunna ta sig an att vara förebild och vägledare på det sättet.

Men kanske är även spänningen mellan att inte känna sig värdig - att inte vara färdig - att vara förebild just en av kriterierna som gör personen lämplig. Den färdiga människan skulle jag vara väldigt misstänksam mot, då kristendomen är att vara på Vägen. Och för att vara förebild så räcker det med att ligga ett steg eller två före inom något område och sedan tillsammans bygga på pusslet som visar på vägen mot Gud!

lördag 10 oktober 2009

Om bokrecensioner

Hej kära bloggläsare!

Jag har funderat lite över vad ni tycker om bokrecensionerna som dyker upp i min blogg ibland. Av de teman som jag återkommer till så tillhör bokrecensionerna det som jag får minst kommentarer på. Förvisso kanske det inte är så mycket att kommentar på min subjektiva uppfattning om en bok, men det är ju alltid roligare med inlägg som skapar en dialog och diskussion. Så ibland undrar jag om jag inte ska sluta med recensionerna, de tar ju trots allt en stund att skriva.

Min ambition har varit (har inte uppfyllt den från tid till tid) att recensera alla böcker jag läser rakt av, oavsett om jag gillar dem eller ej, oavsett om de är andliga eller ej. På något sätt vill jag spegla hela mitt liv, inte bara filtrera fram det fromma. Visserligen är det mycket här i bloggen som är klart vinklat mot de andliga frågorna, så ärligt talat är bloggen ett skev urval av allt vad jag tänker på under dagarna som passerar. Men med böckerna har jag i alla fall försökt vara helt öppen. Ocensurerad.


Men nu vill jag veta vad ni tycker om bokrecensionerna. Är de roliga att läsa? Tillför de bloggen något? Har ni blivit inspirerade att läsa någon eller några av böcker jag har recenserat? Tycker ni att jag ska ha kvar dem eller skippa dem? Kanske bara skriva om böcker jag tycker om eller bara om andliga böcker? Känn er fria att säga er åsikt, jag kommer se den som rådgivande men inget jag slaviskt måste följa för i slutändan så är det min blogg och här skriver jag vad jag vill!


På återhörande!

onsdag 7 oktober 2009

Bredd eller djup?

Ibland slås jag av tanken att jag, i min iver att söka bredden i den kristna tron, missar djupet. Att jag försiktigt trevar efter att lära känna längden i tron, snarare än att sträva efter att nå höjden!

Min tro blir likt en lång plogfåra över en åker. Den gräver en bit nedanför ytan, men sen kommer plogen inte djupare oavsett hur långt traktorn drar framåt. Det positiva å andra sidan är ju genom att plöja åkern fram och tillbaka är att det är ett mycket effektivt sätt att dra upp ogräs och förbereda marken för den goda såddens tillväxt.

*****

Begreppsdefinitioner:


Bredden - Den ekumeniska bredden. Den vidsträckthet som finns inom kristendomens traditioner och skilda sätt att inkarnera det kristna livet.

Djupet
- Rotsystemet i den kristna tron. Det mödosamma grävandet efter kärnan i tron.


Längden - Hur långt kan jag sträcka mig ut från de traditionella svaren och sätten att leva ut kristen tro men ändå vara fast förankrad i den kristna myllan? Hur långt kan jag sträcka mig mot andra religioner, filosofier eller livsgrunder utan att gå över gränsen?


Höjden
- Himmelen. Att "nå upp" till Gud.

tisdag 6 oktober 2009

Telomerer och telomeras - vad är det?

"Telomerer och telomeras - vad är det?" löd titeln för mitt specialarbete i gymnasiet. Med fem års universitetsstudier i ryggen skulle jag knappast kalla det ett särskilt bra arbete, men men... Utifrån min dåvarande situation och (brist på) kunskapskällor så gjorde jag väl så gott jag kunnat. Nu har telomerer och telomeras blivit belönade med Nobelpriset i medicin och fysiologi 2009, och jag kan inte låta bli att känna den där stoltheten över att ha "upptäckt" något innan nobelpriskommitén gjorde (dvs belönade) det.

Gissar att någon liknande känsla kan uppstå hos den som "upptäckt" en författare innan denna belönas med litteraturpriset...

Kort sammanfattning:
Telomererna är markerade i grönt på bilden och skyddar resten av DNAt ("den egentliga arvsmassan") i kromosomen från att brytas ner. Telomeras kan förlänga telomerer i könsceller och stamceller, dvs celler som behöver kunna förnyas - delas - väldigt många gånger utan att ta stryk. Tyvärr så har även tumörceller - cancerceller - hög telomerasaktivitet.

Se även:
http://nobelprize.org/nobel_prizes/medicine/laureates/2009/

måndag 5 oktober 2009

Tre syften, en närvaro

Via Dagens artikel om Nils Bryntesson fick jag nys om bloggen amen.se, vilken jag "kollade upp" och träffade på ett trevligt projekt i form av visioner för Guds rike på internet. Så även om jag inte personligen bidrar till projektet på amen-bloggen, så vill jag dela med mig av en vision som jag har haft ett tag - men som inte har "klickat på plats" förrän jag läste första bidraget i serien.

Och bara för att få låta lite from(?), så låt mig kalla den kristna närvaron på internet för treenig eller trefaldig.

- För det första så är det ett sätt att knyta kontakter mellan kristna på olika orter och i olika samfund. Ett sätt att lära känna och berika varandra, oavsett om man träffas som individer på bloggar eller communities, eller om man kommer ny till en stad och söker reda på stadens kyrkor via deras webbsidor. Förhoppningsvis kommer vi genom personliga relationer kunna överbygga oenigheten - det är alltsomoftast mycket lättare att sätta sig in i en "motståndares" åsikter i ett försök att förstå dem istället för att kritisera hejvilt om han eller hon råkar vara min vän snarare än en ansiktslös massa av främlingar.

- För det andra så måste internet erbjuda en fördjupning i tron för den enskilde. Allt får inte bara vara i termer av "utåtriktat" när församlingar pratar internet, utan det måste även vara "inåtriktat". Till skillnad från en traditionell församling så blir dock "inåt" i detta fall inte "inåt mot den egna församlingen" utan "inåt mot kristenheten", dvs på sätt och vis även ekumenisk
.

- För det tredje (och ja, jag menar verkligen i tredje hand!) så ska den kristna närvaron ett vittnesbörd för okristna. Det är ett evangelisationsverktyg (OBS! ett verktyg bland andra, inte någon substitution för församlingsevangelisation eller det enda möjliga sättet att frälsa folk för all framtid), genom att vara en mötesplats för människor. Och det är viktigt att vi i Paulus anda kan prata till "aternarna på areopagen" på deras eget språk när så tillfälle ges. Predika gärna evangelium rent och klart, men gör det med respekt för dem du talar med. Lyssna dubbelt så mycket som du talar! Kom ihåg att principen "två öron, en mun" gäller även på internet, trots att kommunikationen där bedrivs mer mellan "två ögon, tio fingrar"...

Självklart går dessa tre kriterier in i varandra. Ett kristet community som är en ekumenisk-social plattform för en person kanske blir en plattform för fördjupning i tron för någon annan. Det som är internetevangelisation på en plats kan bli en plattform för kristna på andra orter att uppmuntra och lära känna dem. Och så vidare.

Men uppfyller inte den kristna närvaron alla dessa tre kriterier så är det - för att vara överdrivet dramatisk - ett falskt vittnesbörd. Nu säger jag inte att varje kristen person som närvarar på internet måste stå för alla dessa tre bitar, men om vi inte alla tillsammans som Kristi Kropp speglar detta så är vi ute på farligt vatten skulle jag tro.
Om vi inte alla visar på syskon som har de bitar vi själva saknar så bör vi kanske ifrågasätta vår egen ensidighet?

Det jag tror vi dock måste komma ihåg är att internet aldrig kan bli något annat än ett verktyg och en plattform för kristen närvaro och aktivism, internet kan aldrig ersätta det personliga mötet öga mot öga med en annan människa.

söndag 4 oktober 2009

Synd

Grundbetydelsen av det hebreiska (grekiska?) ord vi på svenska översätter med synd sägs betyda "att missa målet". Det har jag hört sägas många gång. Men när jag nyligen läste i en bok om aikido (dvs INTE en teologisk eller kristen bok) så stod där även två andra betydelser som jag aldrig hört förr: "att inte skynda mot målet" samt "att gå onödiga omvägar på väg mot målet". Är någon av dessa betydelser bekanta för någon av er andra?

För mig ändrar dessa två alternativa översättningar och förklaringar min bild av synden och helgelsen ganska drastiskt. Samtidigt förklarar det också en del som jag tidigare inte har haft ord för kring syndens natur.

Jag har nämligen tänkt att antingen går vi väl lite "kringel-krok" gör vi väl lite till mans. Dvs vi går en bit, inser att vi är på väg att missa målet, justerar kurser och går en bit till. Förhoppningsvis så kommer vi lite närmre för varje gång, och varje "absolutsteg" framåt vi tar är det vi kallar helgelse. Eller så tar vi ut riktningen först, tar ett steg, kollar riktningen och tar ett steg till. Små, små målmedvetna steg för helgelse. En långsam process kan tyckas, men kanske värd all möda att gå rakt fram hela tiden istället för att rusa iväg och behöva justera och gå omvägar mot målet.


Men om nu båda dessa metoder för helgelse faller under "synd", hur ska vi då någonsin nå fram till målet?!


Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt." /Matt 19:26

lördag 3 oktober 2009

Sant och falskt

Bara för att något låter fromt
behöver det inte betyda
att motiven bakom är fromma


Bara för att något låter ödmjukt

behöver det inte betyda

att motiven bakom är ödmjuka


Bara för att något låter instämmande

behöver det inte betyda

att jag håller med om allt


Bara för att något låter bra

behöver det inte betyda

att det sägs med rena motiv


Bara för att Jesus predikas

behöver inte allt tillåtas!

fredag 2 oktober 2009

Bön: Visa mig din väg

Jag kommenterade i samband med att jag la upp Franciskus bön "Gör mig till ett redskap för din frid" att den bönen var alldeles för lång för att jag skulle ha energi att memorera den. En betydligt kortare bön som jag träffade på och lärde mig för många år sedan och har bett många gånger sedan dess är den heliga Birgitta och alla pilgrimers bön:

Herre,
Visa mig Din väg
Och gör mig villig att vandra den
Amen.

torsdag 1 oktober 2009

Ande, sanning - och känsla?!

I Amos som kom i brevlådan häromdagen fanns det en insändare som behandlade frågan om känslan av Guds frånvaro.
Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning. /Joh 4:23-24
Om jag inte känner Guds närvaro, kan jag i så fall tro på Honom?

Det kanske kan tyckas vara en dum fråga. Klart jag kan tro på Gud utan att gå runt och känna mig salig hela livet. Tvärt om tror jag de flesta av oss som varit kristna i några år skulle anse det ytterst onormalt att sväva runt på några rosa salighetsmoln dagarna i ända.

Nu tänker jag inte på den vardagliga "ickekänslan" - samma typ av "ickekänsla" som jag föreställer mig kommer infinna sig i det vardagliga livet i en parrelation efter förälskelsen ebbat ut och övergått i en mer mogen kärlek, i tillit och förtröstan på den andra - eller tvivelskänslorna. Utan det jag tänker på är de långa perioder av totalt mörker, av frånvarokänsla. Veckor, månader och år när livet med Gud mest består av vardagliga rutiner och "Känn inte efter!, för då kommer jag att ifrågasätta det jag gör och då kommer det finnas en stor risk att jag omedelbart kommer att sluta be, gå i kyrkan, osv".

Förresten handlar väl efterföljelse - och även i viss mån helgelse - mycket om att just leva ut den kristna tron, oavsett hur livet gestaltas just den sekunden? Är inte moder Theresa ett exempel på detta? Utåt sett levde hon ett helgonlikt, totalt självutgivande liv i Kristi efterföljd. Inåt så var det mest nattsvart mörker.

Men om min tillbedjan representeras av min intellektuella övertygelse om Sanningen om Guds existens och det andliga planet representeras i bönen och längtan efter Gud (även när det är som mörkast), är då känslan inget värt i tillbedjan? Ingenting värd för vår helgelse? Är inte känslan av Guds närvaro det som oftast ger våra liv en mening och får oss att orka även när allt annat är nattsvart?

I frikyrkan är det mycket känslor. Musiken ska kännas rätt, tillbedjan ska kännas äkta, man ska predika om det som känns som Guds ledning här och nu, osv. I äldre kyrkor är det mer traditioner. "Så här har vi alltid gjort och därför ska vi alltid göra så, oavsett hur det 'känns' för dig".

Samtidigt säger Jesus att vi ska vara som barn. Och vad är barnatron om inte just den enkla känslan av fullkomlig tillit till den Andre?