Som brann där en eld

Min erfarenhet av eldar (antar jag) är något större än genomsnittssvensken i och med att jag har varit scout, dvs både suttit vid X antal lägereldar samt lagat mat över öppen eld många gånger i mitt liv. Och nog älskar jag elden. Bara att dra in röklukten genom näsborrarna är helt ljuvligt! Jag kan sitta hur länge som helst och titta in i eldslågorna. Fascineras. Förlora mig fullständigt, lämna tid och rum.

Men hur mycket jag än fascineras av lågorna så föredrar jag egentligen glöden. En rejäl glödbädd som värmer hela natten igenom. En långsam värme som inte förtär, utan inbjuder till en nära gemenskap med nattlånga personliga samtal. En öppenhjärtlighet där tystnaden inte är hotande utan indikerar eftertanke.

Detta går även att överföra både på mitt liv i stort och mitt liv som kristen. Och på bloggen för all del. Jag tar hellre den långsamma, stilla värmen med eftertanke och stillhet, än står på barrikaderna och proklamerar. Kanske når jag inte lika stora resultat som evangelist, men hellre att jag glöder än att jag brinner och blir bränd!

"Jag har kommit för att tända en eld" sa Jesus (Luk 12). Bryter jag nu alltså mot Jesu ord när jag nu säger att jag hellre glöder än brinner? Eller är glöden också en del av elden...?