onsdag 30 december 2009

När världar möts

Är hemma hos mina föräldrar utanför Uppsala och firar jul och nyår. Passade även på att besöka min gamla frikyrka i lördags (dvs annandag jul). Plockade där åt mig ett program för våren och inser att Joachim Elsander (aka Kolportören), en av pastorerna som jag har sprungit på i bloggosfären, ska komma dit och predika i februari. Två av mina "världar" - bloggosfären och hemförsamlingen - möts.

Den här typen av händelser får mig att inse att jag omedvetet skapar "vattentäta skott" mellan olika delar av mitt liv. Mina högkyrkliga vänner och mina frikyrkliga vänner umgås jag med var för sig, mina bloggvänner umgås jag med tillsammans med andra likatänkande bloggare, mina aikidovänner håller jag för sig, osv.

Och med olika vänner använder jag - i viss mån - olika språk och driver olika teser. Självklart är jag medveten om detta. Vissa saker kanske orsakar onödiga strider med somliga vänner medan andra tycker samma ämne är oerhört intressant att diskutera och ett tredje gäng inte ens förstår frågan. Så jag tycker inte att det är så konstigt att jag diskuterar olika saker med olika människor.

Anledningen till att jag gillar att hålla isär folk antar jag är för att jag vill känna att jag har kontroll. För att jag själv ska välja vad jag behöver ta strid för och inte tvingas välja någons sida i en diskussion mellan oliktänkande vänner.

Förra hösten när jag fyllde år var en av de första gångerna som jag själv verkligen gick in för att bryta det mönstret med "vattentäta skott" och bjöd in folk från alla möjliga håll till en gemensam födelsedagsfest. Nu blev det ju så pass många på festen att det var svårt för mig att känna att jag verkligen hade hunnit umgås med alla där, men på det hela taget så verkade alla glada och lyckliga. Det kanske inte är så farligt att "mixa" vänner som jag kanske tror...

Den som följt min blogg vet att jag uppskattar att träffa bloggvänner, och att jag har passat på att gjort det både med folk här i Uppsala och när jag varit på resor kort och tvärs i vårt avlånga land. Skillnaden mellan de gångerna och den här är att den här gången har andra - för mig "okontrollerbara" kontakter knytits och fört fram till detta möte. För det passar nämligen så bra att jag ska vara här i Uppsala just den söndagen då han är här och predikar, så självklart ska jag gå dit och säga "Hej!". Men det känns märkligt.

Jag gillar helt enkelt att vara spindeln i nätet. I centrum. Att ha kontroll. Ego-centrisk. Denna ursynd...

tisdag 29 december 2009

Lyssna till Honom i dag - del 4

Fortsätter läsa ur "Ord av spiritualitet - Ett andligt lexikon" av Enzo Bianchi och fastnar återigen på ordet "Lyssna":

Den troende är helt medveten om att hennes förmåga att tala till Gud, som hon inte ser, bestäms av hur hon lyssnar på honom. Tron föds ur lyssnandet, "fides ex auditu" (Rom 10:17).

Men jag är inte helt säker på att jag håller med. Tvärt om vet jag med mig att jag i vissa perioder har mycket lättare för att prata med Honom som jag inte ser, än att lyssna på Honom. Som om det skulle vara någon form av tvåstegsraket. Som om vi först skulle lära oss att tala med Någon vi inte ser. Och sen först därefter skulle lära oss att lyssna...

Den person som lyssnar och definierar sin identitet i förhållande till sitt lyssnande, han är också den som älskar, för det är sant att upphovet till all kärlek är lyssnandet, "amor et auditu".

måndag 28 december 2009

Återanvänt blogginlägg

Ett av mina blogginlägg från tidigare i höstas har nu återanväntsamen.ses serie om Visioner för Guds rike på internet. Jag hade då precis upptäckt projektet amen.se efter en artikel i Tidningen Dagen om internetpastorn Nils Bryntesson (eller kort och gott Brynte), men jag ska inte svära på att jag egentligen förstod vad det handlade om då. Eller ens gör det fullt ut nu. För det verkar vara mycket mer forum och en "vi gör det tillsammans"-grej än vad jag trodde från början.

Nåja, jag inspirerades av serien och skrev för min egen blogg och hade ingen tanke på att det skulle spridas någon annanstans. Men Brynte kommenterade och ville lägga upp inlägget även på amen.se. Och efter lite om och men så finns det nu alltså att läsa även där. Så kan det gå ibland...

lördag 26 december 2009

Lyssna till Honom i dag - del 3

Om ni ändå ville lyssna till honom i dag!

Denna rad ur Ps 95 (se nedan) grep tag i mig häromdagen när jag satt och läste ur en bok om kristen spiritualitet Trots att jag har läst och bett dessa ord hundratals gånger sedan jag upptäckte tidebönen på Bjärka, så var de som det lösryckta citatet lyste på ett särskilt sätt. Talade till mig.

Denna uppmaning har följt mig som ett stilla bakgrundsbrus genom julhelgens alla släktkalas med mat och kakor, klappar och medmänsklig kärlek i överflöd. Med förnyad glöd och iver tog jag tag i tidebönen igen, efter knappt någon "aktivitet" alls under hösten (tyvärr så blev dock tidegärden nedprioriterad när jag packade för resan hem till föräldrarna. Det är en stor och tung bok ni vet...).

Samtidigt börjar jag inse att jag börjar drabbas av något som kan utvecklas till en livskris. Hur ska jag övergå från att ha pluggat oavbrutet sen jag började lekis ("6-årsverksamhet", eller vad det nu hette på den tiden) tills nu i vår när jag kommer få ut min legitimation till att börja arbeta? Hur vet jag överhuvudtaget VAD jag vill arbeta med? Hur söker jag överhuvudtaget jobb? Hur ska jag få det jobb jag vill ha, när jag inte ens är säker på vilket jobb jag egentligen vill ha...?

Jag trodde för något år sedan att jag skulle välja ett av två tydligt utstakade "spår" för mitt liv. Min stora ångest då var att veta vilket av de två alternativen jag skulle välja. Men helt plötsligt känns det ena alternativet inte längre aktuellt och det andra orkar jag inte uppbåda någon energi för att "få till". Hur ska jag orka kämpa när jag vet att kampen är hård och så få blir antagna? Just nu känner jag mest resignation. Som om att jag ger mig utan att ens ha försökt. Kanske återfår jag kämparglöden en annan vecka, men som det är just nu känns mitt framtida yrkesliv mest som en grå dimma. Vad vill jag egentligen? Och är jag beredd att kämpa för att få det jag vill?

Om jag ändå ville lyssna till Honom i dag - vad skulle Han då säga om mitt framtida liv?

tisdag 22 december 2009

Lyssna till Honom i dag - del 2

I mångt och mycket tror jag att de flesta skulle se mig som en relativt god kristen (kanske lite liberal i mina åsikter om vissa etiska frågor, men ändå på det stora hela som en relativt god kristen). Jag läser Bibeln i stort sett varje dag, ber aftonbön och går frivilligt - ofta med glädje - i kyrkan på söndagar. Jag läser gärna "kristna" böcker och ryggar varken för teologiska resonemang eller citat från kyrkofäder.

Ändå så känns mycket av detta just nu som utanpåverk. Jag har glömt insidan - det grundläggande - att lyssna på Honom!

Varför händer det här med jämna mellanrum? Hur kan det komma sig att det är så lätt att låta relationen till Gud bara rinna mellan fingrarna, utan att jag knappt ens märker hur det bara blir ett tomt skal kvar??


Allt mer börjar jag ana varför jag för några år sedan tyckte att det var så frustrerande att det ibland känns som om jag "hunnit lika långt" i min kristna tro som vissa som varit kristna i decennier längre än mig. Kanske kommer man inte längre egentligen, utan att det ständigt kommer att handla om att återvinna det som jag förlorar...

måndag 21 december 2009

Lyssna till Honom i dag

Ps 95
Invitoriepsalm vid den första dagliga tidebönen

Kom, låt oss jubla till Herrens ära

och hylla vår klippa, vår räddning!

Låt oss träda fram inför honom och tacka,

hylla honom med sång och spel!

Ty en stor Gud är Herren,

en stor konung över alla gudar.

I hans hand är jordens djup,

och bergens toppar är hans.

Hans är havet, som han har gjort,

och fasta landet, som hans händer format.

Kom, låt oss falla ner och tillbe,

knäböja inför Herren, vår skapare,

ty han är vår Gud

och vi hans folk, fåren i hans hjord.

Om ni ändå ville lyssna till honom i dag!

Förhärda er inte som vid Meriva,

som den gången vid Massa i öknen,

där era fäder satte mig på prov,

prövade mig fast de sett vad jag gjort.

I fyrtio år var jag led på det släktet

och sade: Detta folk far vilse,

de känner inte mina vägar.

Och jag svor i min vrede:

Aldrig skall de nå fram till min viloplats.

söndag 20 december 2009

Gud är som en schweizerost


Ibland händer det att jag föreställer mig Gud som en schweizerost (t.ex. en Grevéost), där Gud är själva "osten" och vi människor är "hålen" i osten.

Jag vet att det låter löjligt - och säkerligen teologiskt suspekt - men ändå så tycker jag att bilden på något vis inte är så dum som den verkar vid första anblicken. För Gud tränger sig inte på. Han står vid dörren och bultar, men han tvingar sig inte på den som inte vill. Han lämnar frivilligt dessa "hål" åt oss människor att existera i.

Gud är överallt! Ändå så är människan något eget, fast utan att för den skull varken vara en del av Gud, några "smågudar" eller någon form av "antigud". Gud omsluter människan på alla sidor och håller henne i Sin hand. På samma sätt så är hålen också självklart en del av osten, men samtidigt ändå något annat. Han genomtränger oss, men är inte oss.


Utanför osten finns inga möjligheter för "hålen" att existera. Det är själva osten som definierar hålens existens. Utanför - eller "bortom" - Gud finns ingen möjlighet för en människa att existera, själva vår existens definieras av Gud. Vare sig vi vill erkänna det eller ej!

onsdag 16 december 2009

Tre år

Tre år vandrade Jesus på jorden tillsammans med och undervisade sina lärjungar.

Tre år sägs vara den tid det tar - enligt undersökningar - från det att man har lärt känna en människa tills dess man har byggt upp en så nära vänskap att där finns en naturlig plats för att diskutera tro och följa med till kyrkan.

"Tre år" citerar författaren till aikidoboken "är den tid man behöver för att kunna avgöra hur mycket en tränare har att lära sin elev" enligt det japanska systemet. Därmed menar han inte att man lär sig allt tränaren har att lära ut på tre år, utan att man inte ska förkasta en tränare förrän efter att ha gett honom/henne en ärlig chans att visa vad hon/han kan bortom hur den personliga kemin fungerar mellan tränare och adept
.

Tre år lågstadie, mellanstadie, högstadie och gymnasium. Så lyder det svenska skolsystemet.

Tre år för en kandidatexamen eller bachelor som det ska heta numera enligt Bolognasystemet. Det EU-övergripande nya systemet.


Tre årgångar med texter i kyrkoåret. Både inom Svenska Kyrkan och inom Katolska Kyrkan.

Tre år ...

Vad är det med tre år som är så speciellt när det kommer till lärande att helt skilda system och undersökningar ständigt återkommer till att tre år utgör en enhet?!

tisdag 15 december 2009

Pass the buck | Dumb Medicine

Blev tipsad av en kompis om följande skämt. Originalet återfinns här.


*****

Pharmacy | Midwest, USA

Patient: “I don’t have the money for the copays right now, can I bring it tomorrow?”

Pharmacist: “Well, OK, how about I advance you a few tablets and you can come back tomorrow for the rest?”

Patient: “Awww, but I don’t want to make another trip.”

This quote by: Pharmacist

lördag 12 december 2009

Inkarnerad tro

Jag har många gånger funderat över detta med en inkarnerad tro. Så här i advents- och juletid kanske detta ämne bör vara extra aktuellt för oss alla, men jag har som sagt var funderat över det många gånger.

Inkarnationen när Gud blir människa i Jesus. Inkarnationen i det egna livet. Guds Ande tar kött i mig och dig. En inkarnerad tro. En förkroppsligad tro. Inte enbart utlevd tro, utan bokstavligt talat förkroppsligad tro. En ryggmärgstro. En tro som är själva kärnan i magkänslan.


Ibland går jag i fällan att tänka på tron som något annat än det "naturliga". Som något annat än det kroppsliga. Jag var t.ex. inne och tangerade de idéerna i inlägget "Förnuft, känsla, tro". Nu är tron förvisso en av Andens gåvor, så visst är det rätt att säga att det är något mer än vad världen erbjuder, men samtidigt så är gränsen hårfin att kliva över i gnostisismens tudelning mellan andligt och materiellt.

Det finns en gospellåt som jag återkommer till gång på gång. Den har en rad som lyder ungefär:

When my heart and my soul got saved through and through
My hand and my feet got saved too
Hur ofta faller vi inte för frestelsen att dela upp oss, så att "kroppen" och "själen"/"anden" blir - om inte motpoler - så i alla fall främlingar för varandra. Vi lever inte upp till den enkla devisen om bön OCH arbete. Vad vi gör med våra händer är inte vad vi ber om under våra andakter, och vad vi ber om under andakten är inte det vi gör med våra händer.