tisdag 29 juli 2008

Tänk positivt! +bloggtips

Bästa sorten, en av mina favoritbloggar, hade i lördags ett inlägg om positivt tänkande och optimism, något som vi har alldeles för lite av i samhället!

Detta är ingen engångsföreteelse - även om detta inlägg verkligen slår huvudet på spiken - för det jag gillar med Bästa sorten är just att den är så fylld med positivt tänkande och andas entusiasm. Så om jag någon dag är lite deppig så är Bästa sorten ett mycket bra vitaminpiller!

Ska jag klassa Bästa sorten utifrån tre ord/kategorier (utöver positivism alltså) så blir det: Frikyrklig, Skåne och Samhälle

Om jag ska bidra något lite till det positiva tänkandet så:

"Optimisten har lika ofta fel som pessimisten, men han har mycket roligare!"

och

"Damtussar är ett bevis på att någon har gjort något roligare!"

Tyvärr så är detta sagt av (för mig) okända tänkare...

måndag 28 juli 2008

Bokrecension: Växande församlingar i Sverige

Några korta kommentarer till att börja med:

För det första är "Växande församlingar i Sverige" mer en studiepresentation i form av ett häfte än en bok, men både "studierecension" och "häftesrecension" låter rätt mysko, så jag kallar det "bokrecension" ändå...

För det andra så skulle jag vilja ändra titeln till "Växande FRIKYRKOförsamlingar i Sverige", då det enbart är en studie som rör Frikyrkosverige och inget annat.

För det tredje så är detta material knutet till Naturlig FörsamlingsUtveckling (NFU), vilket man kan läsa mer om här.

Så, till själva recensionsdelen:

Studien gjordes år 2007 och bestod av 15 frikyrkoförsamlingar som 2002-2006 tillsammans hade vuxit med 1262 (formella) medlemmar, varav 235 personer (ca 19 %) kom från helt okristna bakgrunder och ytterligare 265 personer som kom med på dop/bekännelse, som hade haft mer kontakt med kyrkan tidigare. Församlingarna tillhörde 7 olika samfund (SAM, SB, FA, SMK, EFK, Pingst och EFS), varav 3 församlingar var anslutna till två samfund. Tillsammans representerar församlingarna även en stor spridning både geografiskt och storleksmässigt.

Delvis bestod studien av en enkät med 25 frågor som delades ut till 150 nya församlingsmedlemmar (av de 235 nya med ickekyrklig bakgrund), varav 75 svarade, delvis genomfördes telefonsintervjuer med pastor/församlingsföreståndare.

Slutsatsen av studien är att det inte finns någon viss typ av församling, en viss metod, som gör att en församling växer och en annan inte gör det, utan att det mer ligger på "det personliga planet", dvs huruvida man fått nära relationer med folk i församlingen. "Mångfald" är ett ord som ofta återkommer. När de konstaterat detta listar de sedan 9 "särdrag", som ändå står ut lite - även om de gång på gång konstaterar saker som "10 av 15 församlingar kan man säga detta om" och "flera av pastorerna tillhör den kategorin, men mångfalden är stor".

1. Vägskälet - Krismedvetenhet
2. Relevant verksamhet - Gudstjänst, smågrupper och diakoni + Alpha (som fick en egen underrubrik, och just Alpha var väl det enda som verkligen alla 15 församlingarna höll på med!!)
3. Varm, öppen och välkomnande atmosfär - Känslan
4. Vänskap - Personliga relationer
5. Varm andlighet - Gudsmöten som berör
6. Målmedvetenhet och betoning på missionsuppdraget - Teologi och värderingar
7. Betoning på omvändelse - Frälsningserbjudande
8. Öppenhet för nya intryck och förändring - Inspiration utifrån
9. En dynamisk pastor - Leder genom relationsbyggande och förkunnelse

Som alla undersökningar som bygger på statistik så kan man ju ibland ifrågasätta deras tolkningar av resultat eller diskutera hur generaliserbart det är, men de redovisar för svaren på i stort sett alla frågor, och gör sedan några djupstudier över hur resultatet skiljer sig mellan män och kvinnor, mellan yngre och äldre, kyrklig-icke kyrklig bakgrund, med i smågrupp eller ej resp. utbildningsnivå för att minska bias och förhastade slutsatser.

Utöver redovisandet av själva studien presenterar författarna - och det är väl här det blir intressant och användbart för andra församlingar - delvis några egna tankar och delvis ett antal diskussionsfrågor kring var och en av dessa punkter som man kan spegla sin egen församling i. T.ex. visar dessa 15 församlingar "störst framgång" för evangelisation bland 40+, men hur når man yngre/tonåringar idag?

För mig så är undersökningen och slutsatserna väldigt frikyrkliga (vilket ju är vad de undersöker, så det är egentligen inte så konstigt), men det hade varit intressant att se motsvarande siffror och svar från SvK-liga, Katolska och ortodoxa kyrkor. Är det relationer, förnyelse och omvändelse som gäller där också? Visst, jag förstår varför de är exkluderade - inte minst för att de har ett helt annat medlemsbegrepp än frikyrkan - men ändå...

Och, tillsist, för att gå närmare in på en aspekt så kan jag inte låta bli att tänka på tonvikten på relationer - på något sätt känns det som om man reducerar hela kyrkan till en golfklubb eller vilken annan social sammanslutning som helst! Visst tycker även jag att relationer mellan människor är oerhört viktigt för mig och min tro, men kyrkan måste ju vara något mer än det som erbjuds i mötet mellan människor! Att gå till kyrkan får inte bli en ursäkt för att fika och umgås med folk på ett lättsamt sätt...

söndag 20 juli 2008

Dagen då jag kunde ha knäfallit hela mässan

Idag kunde jag ha stått på knä hela mässan. Tyvärr kan jag dock inte påstå att jag drabbades av någon religiös iver eller uppenbarelse, utan orsaken var något så världsligt som en blåsa under foten. Och blåsor under foten gör ont när man trampar ner foten i golvet, dvs när man sitter ordenligt eller står upp.

Och imorgon far jag iväg till västkusten för att jag ska vara barnledare på ett Mamma-barn-läger, dvs jag ska springa runt och leka med barn en hel vecka (så det kommer följaktligen bli lite bloggpaus nu närmaste dagarna), vilket tycks mig som mycket svårt när det gör ont bara att ha foten i golven... Mycket olämpligt tillfälle för fotblåsor!! Usch och fy!

fredag 18 juli 2008

Eucharisti (eller fusk med grekiska)

En varning till alla som kan grekiska (och till alla som inte kan grekiska, jag vill ju inte förleda någon att tro att jag kan): Följande inlägg är helt och hållet mina egna associationer och har endast mycket begränsat att göra med någon form av verklig grekiska, då jag fullständigt saknar kunskap i detta språk.

Nå, till sak:

Eucharisti är ju som bekant en beteckning på nattvarden, kommunionen, Herrens måltid, eller vad ni nu vill kalla den, men låt oss för tillfället nöja oss med att kalla det 'eukaristi'. Ordet sägs betyda 'tacksägelse' när man översätter det "på riktigt". En alternativ översättning (dvs min fusköversättning av grekiska) skulle kunna vara "äkta nådegåva" eller "äkta nåd".

Förledet 'eu' betyder ju "äkta", jämför t.ex. de biologiska begreppen 'eukaryot' ("äkta kärna", dvs celler med cellkärna, den "vanliga" typen av celler som finns hos allt från människor, fiskar, växter till jästsvampar) kontra 'prokaryot' ("före kärna", dvs bakterier). Men riktigt vad 'Europa skulle kunna betyda får jag inte ihop. Vad betyder 'ropa'?? Förlåt. Avvägar...

'Charis' å sin sida betyder, om jag har förstått saken rätt, "nåd" eller "nådegåva". På svenska finns ju faktiskt "karisma" som ett självständigt ord (och fanns som namn på en församling som gick i konkurs), även om det antagligen på sin höjd används i de kristna kretsarna, och då framförallt (min egen högst personliga uppfattning) inom pingst (och trosrörelsen?), folk som vill verka lite "andligare" än somliga av oss andra, och tycker att talet om "en ny pingst" börjar bli lite väl gammalt och dammigt vid det här laget. Förlåt, nu är jag elak.

Om jag då låtsas att ändelsen 'ti' bara betecknar bestämd form så blir det alltså "den äkta nåden/nådegåvan"! Och finns det något finare sätt att betrakta nattvarden - eukaristin - än just som Guds Nådegåva till församlingen? Glöm (förakta inte, men se perspektivet och inse att de är ingenting i jämförelse) tungotal och "fall i anden", profetior och skiljandet mellan andarna - eukaristin är Den Äkta Gåvan, Gåvan med stort G.

Och när jag ändå är inne på avdelningen för "fuska i ämnen jag inte alls kan något om" så kan jag ju passa på och fuska lite i teologi också: För visst måste det vara helt korrekt att se eukaristin som den ultimata förmedlaren av Guds Nåd? Och vad är värt vår tacksägelse vid eukaristin om inte just att Gud offrade sig själv för oss och gav oss eukaristin? Bara för att knyta an till den riktiga översättningen av ordet igen...

torsdag 17 juli 2008

Bokhyllor som inredningsfluga +bloggtips

Häromdagen hade UNT en artikel om bokhyllor som inredning. Visserligen har jag aldrig varit en speciellt trendkänslig människa, men på något sätt känns det ändå bra att få en bekräftelse - det finns andra lika boktokiga människor där ute och nu är vi "inne"! (För er som inte orkade läsa UNTs artikel så var tydligen trenden förrut att det på sin höjd låg ett exklusivt magasin framme på soffbordet eller kanske - om de slog på stort - en "chick" bok... Inget emot sådant, men ett hem är inte ett riktigt hem om det inte översvämmas med tidningar och böcker! Överallt!)

Som boktok har jag alltid (eller ja, allt sedan jag blev lite större, och än tydligare har det blivit för mig sedan jag flyttade hemifrån) ansett att min bokhylla är mitt "kännetecken", mitt bomärke. T.ex. tillhör bokhyllan det jag packar upp allra först vid en flytt för att markera mitt revir. Så länge jag har mina välkända bokryggar omkring mig så känner jag mig hemma oavsett vilket rum eller i vilken lägenhet de står i. "Hemma är där jag har bokhyllan", för att parafrasera Pumba ur Lejonkungen, som i sin tur (antar jag) parafraserar "Home is where I put my hat".

Som få andra saker så kan en bokhylla verkligen berätta om en människa och hennes tankar. Den berättar om ungdomssynder och mognad, utbildning och inbillning. Lättsamhet blandas med djupaste allvar, fakta blandas med fiktion, humor med spänning, mord eller klassiker. Svenskt med utländska impulser och nytt med gammalt. Långa serier varvas med korta dikter och noveller.

Ändå så blir varje blandning unik. Böcker jag anser det är värt att lägga ut pengar på (till skillnad från att låna dem gratis från biblioteket) är meningslöst skräp för andra. Guldkorn som jag återkommer till gång på gång på gång. Fast sen finns det ju en hel del om "reafynd" och impulsköp också, vilket procentuellt säkert upptar en stor andel av böckerna. Och jag ska inte tala om alla kurslitteratur som samlas på hög efter arton års mer eller mindre oavbrutet studerande och skolgående...

Böcker skapar dock inte bara sin atmosfär genom vad de är för typ av böcker, utan minst lika mycket utifrån sin doft (den dammiga doften av gamla böcker eller den speciella doften av nya böcker *dräglar bara vid tanken* Tror bestämt att jag ska gå och sniffa några böcker när jag har skrivit färdigt detta inlägg) och sitt utseende. Har ni t.ex. tänkt på hur många olika sätt det finns att sortera böcker i en bokhylla? Ett estetiskt sätt - för att knyta an till "inredningsfluga"-temat - är att sortera efter storlek. Ett kansker mer logiskt sätt är att sortera efter författare eller genre. Sen blir serier för sig och enskilda verk för sig också ganska snyggt. Eller varför inte ställa olästa böcker på en särskild hylla?, men det blir förvisso kanske inte så estetiskt tilltalande. Och så måste man ju tänka över vilka böcker man vill framhäva och vilka som platsar bäst nere vid fötterna på besökarna (eller uppe i taket) där de inte alls är lika framträdande. Det finns MASSOR med faktorer att laborera med helt enkelt om man vill göra "något fysiskt" en dag istället för att bara sitta still och läsa hela tiden.

Och himmelriket? För mig är det inte gator av guld eller något annat sådant, utan det är ett stort bibliotek med stora eldstäder och mysiga fåtöljer att krypa ner i och bara läsa i all evighet.

Jämfört med många av mina vänner är jag inte speciellt begiven på att handla kläder eller skor, att äta ute på restaurang eller sportbilar, eller något annat "materialistiskt", men å andra sidan tar jag igen detta med hästlängder när det kommer till böcker. Hade jag inte begränsad studentekonomi så hade jag säkert behövt köpa en hel hyllsektion till till min bokhylla vid det här laget! Minst! För eftersom jag inte har planerat att behöva flytta hem till himlen de närmaste åren så får jag väl lov att införskaffa mig ett eget bibliotek här på jorden under tiden. Och hittills har jag hunnit ca två halvväggar av mitt studentrum... :D

En annan boktokig bloggare är Helena som avslöjade sin "hemliga passion" i ett väldigt träffande inlägg - jag kunde inte ha skrivit det bättre själv!! ;) Läs även kommentarerna, de avslöjar minst lika mycket boktokerier som inlägget gör! När ni är färdiga med detta så rekommenderar jag att ni fortsätter läsa hela hennes blogg, den är ett riktigt guldkorn för texttokiga bloggläsare.
_
Alla bilder illusterar min egen bokhylla (alt. andra ställen där jag har böcker ligger) och är tagna mellan 2004 och 2008, och illusterar hur olika det har sett ut på olika ställen där jag bott - men ändå så lika!

onsdag 16 juli 2008

Bibelblogg: Änkan och dommaren

Liknelsen om änkan och domaren (Luk 18:1-8)

Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp:
"I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: "Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till." Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: "Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande."

Och Herren sade:
"Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?"


Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid tyckt den där texten är knepig. Minst sagt! Så slog det mig när jag läste den för femtielfte gången igårkväll - borde inte rollerna vara ombytta? Alltså, borde det inte vara änkan - representanten för det mänskliga släktet och alla oss troende - som "varken fruktar Gud eller bryr sig om människor", utan bara ska ha sin rätt, och domaren - som representerar Fadern - som tvekar att ge ut det för att han vet att hon bara kommer förskingra/förslösa arvet (eller vad det nu var hon hade rätt till)??

Borde inte istället vara något i den här stilen?

Liknelsen om domaren och änkan - version 2.0
Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp:
"I en stad fanns det en änka som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor, utan bara ville roffa åt sig så mycket som hon kunde för egen del. I samma stad fanns en rättvis domare som alltid tänkte på att döma till alla parters bästa. Änkan kom till domaren gång på gång och sade: "Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till." Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: "Inte för att hon fruktar varken Gud eller bryr sig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars kommer hon snart gå till en annan domare som inte tänker på hennes motpart överhuvudtaget, utan kommer att pressa ut denne på mer än vad änkan har rätt till."

Och Herren sade:
"Där hör ni vad den rättfärdige domaren säger. På samma sätt låter Gud även de orättfärdiga få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt. Skulle han ens låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?"

lördag 12 juli 2008

Bibelblogg från Catholic Renewal

Detta inlägg är i sin helhet skrivet av mig (bibeltexten undantagen såklart), men finns redan publicerad som en kommentar till veckans bibelblogginläggCatholic Renewal. Men då jag själv blev oväntat nöjd med den vilda associationen som jag gjorde så får även ni som inte har läst den redan härmed möjlighet att ta del av den:

*****
"Den dagen gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. Det samlades mycket folk omkring honom, och därför steg han i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden.Och han talade till dem med många liknelser: "En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.Hör, du som har öron." (Matt 13:1-9)

...och Jesus tog fram en påse med finaste utsäde för att demonstrera hur han menade och sådde överallt där han kom åt.

Somligt hamnade på lärjungarna, som tyckte att det var väldigt onödigt av Jesus att kasta saker på dem och blev sura på honom.

Annat hamnade på botten av båten tillsammans med gamla fiskenät och diverse annat bråte, varpå båtägaren blev arg och skällde ut Jesus får att nu skulle han antagligen bli tvungen att städa ur båten så att inget grodde på botten och skapade sprickor genom båtskrovet.

Det mesta hamnade dock i vattnet och dränktes. Men fiskarna tyckte synd om säden och blev glada för den extra maten och samlades kring båten. Och fiskmåsarna blev glada och kom flygande till honom, varpå fiskarna blev mindre glada igen när de upptäckte att även fiskmåsarna kom till kalaset och dök snabbt för att undvika att helt plötsligt ingå i kalasbufén.

Och Jesus sade: "Släng ut näten och jag ska göra er till människofiskare!!"

Petrus försökte protestera: "Men här finns ju inga fiskar, det enda du kommer fånga är fiskmåsar, och fiskmås är ett orent djur!"

Jesus envisades: "Släng ut näten och ni ska få se människosonens lyftas upp ur er åsyn som på ett moln".

Och lärjungarna slängde ut näten, varpå fåglarna hamnade under nätet och började flaxa och kraxa och det ena med det andra. Och i sin iver att tänka just bara på sig själva så slet fiskmåsarna fjädrarna ur varandras fågeldräkter så att vita fågelfjädrar stod som ett moln kring båten.

Jesus passade lugnt och sansat mitt i kaoset på att dra åt näten under fåglarna - och sig själv - så att de alla fångades som i en nätbur. Och så när alla fåglarna tillslut lyckades flyga åt samma håll så var han beredd och hängde med i nätet och försvann ur lärjungarnas åsyn som med ett moln...

torsdag 10 juli 2008

Min sista kopparslant

Jag tillhör den typen av kyrkobesökare som tenderar att glömma kollektpengar var och varannan gång. Inte av snålhet, utan av ren glömska (fast jag tycker ju att jag borde lära mig nu efter att ha gått i kyrkan de flesta veckor sedan fem år tillbaka) och bristfällig organisation. Pinsamt, men sant!

Igår skulle jag dock vara duktig och komma ihåg kollekten när jag skulle ner på kvällsmässan, tänkte jag. Och så hade jag bara en 50-öring i plånboken (det kontantlösa samhället är bra på många sätt, men ofta står jag där utan kollektpengar, för att det är min enda kontanta utgift som jag har någorlunda regelbundet numera)!

Så, frågan var då om jag skulle leka "fattiga änkan" ur Jesu liknelse (Mark 12:41-44) och lägga "min sista kopparslant" eller känns det mest som ett hån? Jag har ju faktiskt pengar på kortet, så det är ju inte min sista kopparslant egentligen. Och jag vet av erfarenhet att 50-öringar har en tendens att bli liggande i botten av kollektbössor och skramla runt eftersom man inte får sätta in ojämnt antal 50-öringar (dvs det måste vara jämna kronor, även om det går bra med t.ex. två 50-öringar som tillsammans utgör en hel krona) via Kassaservice.

Så, hur gick det då? I valet och kvalet mellan dessa två alternativ valde jag att inte ta med 50-öringen. Och hade jag gjort det så hade det inte spelat någon roll, för det togs aldrig upp någon kollekt just den här gången.

Men hur gör ni? Lägger ni er sista 50-öring om det är det enda ni har i plånboken eller avstår ni och lägger lite extra nästa gång istället?

onsdag 9 juli 2008

Bokrecension: Rosens namn

Boken "Rosens namn" av Umberto Eco från år 1980 är definitivt mindre känd än filmatiseringen av boken, som gjordes år 1986 med Sean Connery i huvudrollen.

Boken är 532 sidor lång (men hur många kapitel det är har jag inte riktigt koll på för de är inte numrerade och boken är nu tillbaka på biblioteket)...

Ska jag kategorisera boken så skulle jag säga att det definitivt är en pusseldeckare i bästa Agatha Christie-stil, förlagd i medeltida klostermiljö (ett benediktinkloster), och som sådan - utöver själva pussledeckarbiten - full av hänvisningar och fakta för att skapa en autentisk miljö kring platsen. Vilket gör att hela boken bara överflödar med information till den grad att den nästintill blir omöjlig att sortera och själva berättelsen mer eller mindre går på tomgång. Det ska tydligen finnas utgåvor som är försedda med ett antal kommentarer och noter till dessa "bihändelser", men i den bok jag fick tag på från biblioteket var endast latinet (bristfälligt!) översatt. Och det blev inte mindre förvirrande av att det t.ex. tog halva boken innan jag insåg att "minioriterna" enbart var en annan beteckning för "franciskaner"! Annars var jag ganska stolt i början av boken då jag känner mig tillräckligt väl hemma i tidebönerna för att tycka att tidsangivelser som "Laudes" och "Completorium" är en fullt begriplig version av tidsangivelse, även om det faktiskt var förklarat längst fram i boken.

En vän förstod dock inte alls hur jag kunde tycka "DaVinci-koden" var spännande och välskriven, men tycka att "Rosens namn" (förresten förstår jag inte alls var "rosen" kommer in i sammanhanget och vad som skulle ske i "rosens namn" - det är vare sig morden eller kyrkopolitiken i alla fall) var tråkig och händelselös, med motivationen att "Umberto Eco är ju i alla fall professor och kan sin symbolik, till skillnad från Dan Brown som mest bara vrider och vänder på allt så att det passar in i hans berättelse". Och spännande blev det faktiskt på slutet - de sista 30 sidorna eller något! Men jag antar att jag helt enkelt är fel person för att tycka att mörda(n)de munkar är superspännande... Eller tja, hela deckargenrén är för mig ett ganska obegripligt fenomen, så det kanske inte var munkarna eller kyrkohistorien det var fel på!

Nu har jag själv inte hunnit se filmen än, men jag skulle kunna tänka mig att den skulle passa mig betydligt bättre. Jag har faktiskt fått ett löfte om att få låna den av en kompis, så jag får be om att få återkomma med en närmare jämförelse när jag sett den.

tisdag 8 juli 2008

3 månader +bloggtips

Den 8 april publicerade jag mina två första inlägg i denna blogg. Det är tre månader sedan!! Tänk vad tiden går fort ibland!

För att sätta saker i lite perspektiv kan det vara på plats att citera vad jag skrev som kommentar till Zs blogg (en blogg jag för övrigt mycket varmt kan rekommendera för er som inte läser den än, det var en av de första bloggarna som jag hittade till när jag började läsa bloggar vid årsskiftet 07/08) två månader innan (faktiskt exakt två månader innan, den 8 februari) mina egna första inlägg:
"Har just kommit på detta med att läsa och kommentera bloggar. Började med att läsa någon kompis blogg och sen hoppat runt lite utifrån kommentarer. Tycker det är väldigt spännande och läsa vad folk tycker, tänker och tro. Ffa när folk tänker på liknande sätt som jag, men även till viss del de som tänker annorlunda, för det hjälper mig att inse vad jag själv tänker och tror. Men någon egen blogg lär det nog inte bli, föredrar en gammal hederlig (aka hemlig) pappersdagbok."
Där ser man hur det gick med den saken... *skratt*

Om jag ska försöka mig på en utvärdering så var (och är fortfarande tror jag) min ambition när jag började att blogga att skriva om efterföljelse (i betydelsen "kristen efterföljelse" dvs "att följa efter Kristus"), något som jag ofta tycker saknas i den kristna debatten (som mest verkar handla om antingen 1: "Frälsa nya människor - tips och råd", 2: "Homosex - vara eller ickevara", 3: "Gud älskar alla människor, det spelar ingen roll vad du tror" eller 4: "Följer du inte dessa regler och bekänner dessa trossatser så är du förevigt fördömd!!", eller något annat liknande, jag antar att ni känner igen de flesta diskussioner redan). Ämnesvalet var till viss del inspirerat av huvudfoten till Minutz3s blogg: "En blogg om hur jag försöker bli och vara en godare katolik, /.../" (fast då i en mer protestantisk version), och till en stor del av lovsången "I Ditt ansiktes ljus", varifrån bloggens titel är hämtad.

Efterföljelse är inget storslaget. Och det går inte fort. Det är ingen mirakelkur som man kan ta sig igenom på tio dagar. Tvärt om är det den grå vardagen. Det är beslutet varje dag att följa efter Kristus. Efterföljelse är vägen till helgelse. Men det är ingen vandring från klarhet till klarhet, utan tvärt om är det som barnets första vacklande steg när det försöker lära sig gå.

Jag var redan från början ganska klar över att det inte enbart skulle bli "kyrkliga" ämnen i bloggen (även om den typen av inlägg skulle få dominera, eftersom det är det som intresserar mig till stor del och samtalet kring det som inspirerade mig att börja blogga), eftersom jag anser att efterföljelsen berör hela mitt liv, inte bara en "kyrkliga" delen av det. Nej, den gränsen/uppdelningen i andligt och världsligt borde snarast möjligt utrotas enligt mig. Mitt liv är bara ett och därför måste jag göra allt som står i min makt för att hålla allt samman. Mitt liv är inte en summa av olika delar, utan det är en helhet! Att det sen har blivit just bokrecensioner som dominerat de mer "sekulära" delarna, är väl delvis en slump (eftersom jag vann Mackans bok), delvis eftersom jag läser väldigt mycket så att det helt enkelt tar upp en stor del av mitt liv. Och det är lätt att konkretisera, och ger på samma gång många tankar att ta upp.

Att däremot så väldigt mycket av de "kyrkliga" inläggen har kommit att handla om katolicismen kontra protestantismen var definitivt inte planerat, utan är mycket beroende av att jag tycks mer eller mindre ha hamnat i den katolska hörnan av bloggosfären (vilket kan hänga samman med att de första bloggarna jag läste skrevs av katoliker och kommenterades av andra katoliker med andra intressanta bloggar i sin tur. Och så ledde det ena till det andra...). Å andra sidan så har katolicismen klart uttalade ståndpunkter i många frågor och är därför lätt att argumentera för, emot eller runt omkring. Och eftersom jag inte känt så många katoliker innan så har jag heller inte haft så bra koll på katolicismen innan, och därför så har detta möte skapat många tankar och funderingar kring mig (som jag så generöst har delat med mig av :D ).

Om jag utgår ifrån min egen etikettering av inläggen hittills (detta inlägg ej räknat) så skriver jag mest om Böcker (13 inlägg just nu), tätt följt av Tips (12 inlägg). Tredjeplatsen delas av Ekumenik, Frikyrkan och Grubblerier (10 inlägg vardera). På delad fjärde (eller blir det sjätte?) plats hamnar Aktuella händelser, Om mig och Tron i vardagen (9 inlägg) och först därefter kommer Efterföljelse (ensam om 8 inlägg). Därefter rasar det iväg med antal inlägg, så jag tror jag nöjer mig så.

Allt som allt har jag publicerat 53 inlägg (plus detta) och (om jag räknat rätt) använt 72 olika etiketter, varav en del säkerligen har varit på gränsen till onödiga samtidigt som ett antal andra hade varit möjliga.

Nåja, jag hoppas att ni tycker det har varit tre roliga och läsvärda månader som jag bjudit på och att ni kommer vara med och fortsätta kommentera det jag skriver i (minst) tre månader till!

måndag 7 juli 2008

Bokrecension: Hädanefter blir vägen väglös

Här kommer tillslut en recension på en mer kristen bok, till skillnad från de andra heretiska(?) böcker, som fantasy och "DaVinci-koden", som tidigare har recenserats på denna sida. Men å andra sidan så har jag ju recenserat båda Mackan Anderssons böcker, varav "Jakten på det försvunna skrattet" har en mycket tydlig kristen tyngdpunkt. Och så har ni ju fått ett antal smakprov på citat ur denna bok, så... Så det är väl bara jag som känner att jag släpar efter med recenserandet av kristna böcker helt utan anledning. Hur som helst...

*****

"Hädanefter blir vägen väglös" är skriven av Peter Halldorf och utgiven år 1997 av Trots allt/Pilgrim (år 1999 omdöpt till Bokförlaget Cordia AB och idag en del av Verbum förlag AB). Boken är 179 sidor och 139 kapitel lång (för den som är matematiskt lagd så är det den mest naturliga saken i världen att konstatera att kapitlen i boken inte kan vara speciellt långa, och jag skulle säga att de varierar mellan en mening och 8-10 sidor, varav de flesta nog ligger runt två sidor).

Jag tänker mig bok som indelad i tre sektioner (men med ganska luddiga gränser mellan delarna) och då jag tycker väldigt olika bra om de olika sektionerna så tänker jag recensera den mer eller mindre som tre böcker i en!

Del ett handlar om den så kallade Flodbergkretsen. Flodbergskretsen har sitt namn efter lykttändare August Flodberg och är en samling människor, både män och kvinnor, unga och gamla, spridda från Gamla Stan i Stockholm till Norrköping, Västkusten och Småland, som kom samman - även om det ofta var långt mellan dem rent geografiskt - vid sekelskiftet 18/1900 för att dela erfarenheter och böcker med varandra. Böcker hämtade ur den kristna traditionens rika mylla av goda författare, inte bara - om ens överhuvudtaget - de senaste titlarna. Det är från dessa människor och deras liv som boken har fått sin titel. Inte för att de egentligen vandrade ut i ett öde landskap (som framsidan på boken tycks antyda), men för att de vågade satsa allt och leva ett liv i det öppna landskap som var deras vardag.

Del två handlar om dessa människors möte med, och deras olika förhållningssätt till, den framväxande pingstväckelsen och om pingströrelsens utveckling i Sverige under 1900-talet. Kontrasten mellan dessa läsare och rotgrävares erfarenhet och den svärmiska sidan av pingströrelsen görs väldigt tydlig. Samtidigt återupprepas ett antal gånger att pingstväckelsen inte hade sin början i högljudda möten med skrikiga predikanter, utan att det faktiskt gick mycket stillsamt till på Azusa Street i Los Angeles från början.

Del tre innehåller svidande kritik mot den unga (år 1997 endast 14 år gamla) trosrörelsen i Sverige. Fast det är ju helt klart intressant att försöka tänka sig in i hur det hade blivit om Peter hade blivit pastor/verksam på Livets Ord - och han skriver själv att han drogs starkt till LO och deras trosförkunnelse till att börja med, så nog hade det kunnat bli så - istället för den koptiskt influerade Peter som vi känner idag... Kanske bäst att påpeka: Peter och Ulf tycks inte ha några kontroverser kvar sedan dess, utan verkar ha försonats helt och fullt.

Personligen tycker jag att del ett är den delen som gör boken mer än läsvärd. Del ett är en guldpärla! Del två däremot kanske kan vara intressant för den som är uppvuxen inom pingst (föreställer jag mig), men för mig var den i stort sett bara onödig utfyllnad. Det han får fram, och som jag tog till mig, hade han kunnat få ner på kanske tio sidor. Del tre tillslut är ett intressant vittnesbörd från Peters sida om honom själv, om sidor som han definitivt inte visar upp speciellt ofta idag. Läsvärt, men inte alls i samma klass som del ett. Och lite inom parentes: Det var speciellt kul att läsa Peters kritik av trosrörelsen eftersom Peters besök i Uppsala och hans samtal med Ulf på LO här i maj (ja, jag vet att jag har skjutit upp recensionen i en halv evighet) sammanföll med att jag läste del tre.

Ursäkta den dåliga bilden, det var ändå den bästa jag hittade på internet. Men å andra sidan ska jag väl inte klaga eftersom jag inte engagerade mig tillräckligt mycket för att scanna in bilden själv...

söndag 6 juli 2008

Kyrkostöld, eller vad?

Kloster, ikoner, radband, rökelse, vigvatten, bikt, korstecken, kyrkofäder, helgon och Jungfru Maria, mässordning och liturgi, tal om sakramenten, knäfall, smörjelse med olja...

De mest oväntade sakerna börjar dyka upp på det mest oväntade ställena. Att som frikyrklig erkänna det sanna uttrycket för en levande kristen tro hos en annan trostradition än sin egen kanske kan upplevas som provocerande av somliga av våra egna - vad var det vi protesterade mot om inte mycket av detta - men om man vänder på det, hur upplevs detta fenomen då? Hur upplevs det av dem vi "snor" ifrån. Är detta en rörelse av godo eller ondo?

Anser ni att vi (Förtydligande: Även i fortsättningen av detta inlägg används "vi/oss" för frikyrkliga & protestanter, medan "ni/er" används för katoliker & ortodoxa):

1) "Plockar russinen ur kakan!" Vi tar vad vi vill ha och sliter ut det ur sitt sammanhang Den söndergrävda kakan slänger vi sedan gärna i komposten. Vad har den med oss att göra? Att lärosatser och bruk kommit till i en kontext och allt hänger samman - vem behöver bry sig om detta?! Inte vi i alla fall...

2) "Brobyggare" Okej, om vi kan instämma med detta och detta och detta som vi tidigare har förkastat, skulle det då vara så omöjligt för oss att även ompröva andra trosatser och dogmer också? Med sköra trådar och stora uppoffringar hos de som går först knyts vi allt närmare till varandra efter alldeles för långa perioder av splittring och smutskastning.

3) "Det är väl inget att hetsa upp sig över." Detta är väl enbart vad man kunde vänta sig. Tillslut kan man inte längre protestera mot yttre former, så det var väl bara en tidsfråga innan vi skulle börja protestera mot våra egna fria former. Vänta tio-tjugo år till och denna våg kommer ha vänt utan att ha lämnat några större spår efter sig.

4) "Äntligen!!" Äntligen börjar vi ta vårt förnuft till fånga! Nu är det bara för er att luta er tillbaka och invänta att vi tar till oss resten också och sen kan vi vara en enda lycklig kristenhet igen!

5) "Kyrkstöld!!" Förrut anklagades ni av oss för att vara heretiker när ni hänvisade till kyrkofädernas lära, nu är det helt plötsligt mer än okej även i våra sammanhang att göra det, men visar vi någon ånger och omvändelse i egentlig mening...? Måste vi inte visa äkta bot och bättring innan ni tar oss till nåder igen?! Be på våra bara knän om förlåtelse för alla irrläror vi har predikat och för alla vi har förlett. Om vi kan kräva att påven ska be judar och ortodoxa och alla möjliga andra om förlåtelse, är det då inte dags att se bjälken i vårt eget öga och göra detsamma...?

lördag 5 juli 2008

Kyrkohistoria = evangeliernas fortsättning

I brist på hopp om ett femte kanoniserat evangelium har jag, alltsedan jag introducerades av Peter Halldorf för snart fem år sedan, kastat mig över kyrkofäderna och kyrkohistorien, och då framförallt texter från "den odelade kyrkans tid", men jag läser alltmer även texter och berättelser från medeltiden och modernare katoliker och ortodoxa. Som en svamp suger jag åt mig det mesta jag kommer över. Vad säger legenderna och historien? Vad bygger dem på? Vad är sanning och vad är just legend? Vad talar för och vad talar emot? Hur förkroppsligade apostlarna evangeliet? Varför finns legender om att Thomas var i Indien och Jakob i Spanien, men inget bevarat i Bibeln av deras missionsresor? Vad hände efter apostlagärningarna och breven? Och hur har kristendomen inkarnerats och levts ut genom historien och i olika kulturer? Vad är det som har lett fram till att det ser ut som det gör idag?

Att, som tyvärr många frikyrkor och protestanter gör, förkasta allt innan det egna samfundets grundande - eller åtminstone allt innan Luther - och tro att just man själv är Guds gåva till mänskligheten, den som återupprättar hela kristenheten och återinför "apostlarnas rena tro", är att göra sig själv den största björntjänst. Det är att göra kyrkan lika rotlös och förvirrad som samhället ("världen") är. Det är att kapa rötterna på ett träd, flytta det till en plats som passar mig bättre och tro att man ska få en stor trädkrona att sitta i skuggan av från trädet ändå.

Ärligt talat tror jag att det är just denna tradition och detta rotsystem som tilltalar mig mest med de historiska kyrkorna. Det, och den bevarade enheten samt att de rymmer en vidd som väldigt ofta saknas i frikyrkan, där varje samfund endast har en väldigt smal nisch som de håller sig inom...

Tyvärr ser jag väl en risk i att även tröttna på dessa om jag får hålla på att läsa tillräckligt länge. Man hinner liksom läsa väldigt mycket på 60-65 år (utifrån:
medellivslängd för kvinnor i Sverige är drygt 85 år, minus att jag är ca 25 år nu, plus att jag redan har läst i några år)! Okej, det säkert kommer finnas massor med texter och berättelser som jag inte kommer bry mig om att läsa. Jag antar att den här typen av texter skrivs snabbare än vad en normal person hinner och kan läsa, nu när ämnet ändå är relativt populärt. Kommer jag då också ledsna på den Katolska Kyrkan och de Ortodoxa? Kommer jag bli en "äkta" protestant igen och stå och säga "Tänk själv!" och "Bibeln säger..." som svar på alla frågor och påstående angående Kyrkan, de kristna och allt annat?

Vad har kyrkohistoria med efterföljelse att göra?!

(Jag hade tänkt att detta inlägg skulle innehålla två blogglänkar, men den ena verkar vara nedlagd - vilket är synd, för det var en mycket intressant, ny blogg - och det andra inlägget hittar jag inte just nu *suck* Nåja, ni kan ju få adressen till det första inlägget utifall att bloggen bara är tillfälligt nere:
http://tubbowashere.blogspot.com/2008/06/manius-acilius-glabrio-utnmndes-till.html).

Uppdatering:
Det verkar som om Tubbo har skaffat sig en ny blogg, Tubbo is here.., visserligen ligger inte det länkade inlägget där, men det kanske kommer om jag fråga snällt?? Eller vad tror ni?


Uppdatering 2:
Korrekt adress till det tidigare länkade inlägget är (dvs glöm den förra adressen): http://alecco.wordpress.com/2008/07/06/historiens-vingslag-ifall-historien-var-en-blames-dvs/

Uppdatering 3:
Tillslut har jag hittat även det andra inlägget som jag hade tänkt att länka till, men som var "försvunnet" (dvs, jag hade glömt att stjärnmärka det) när jag skrev inlägget ovan. Så håll till godo: http://omorphia.wordpress.com/2008/06/16/plinius-bekraftar-en-tradition/