söndag 31 augusti 2008

Endast ett är nödvändigt

Marta, Marta, du gör dig så mycket bekymmer. Endast en (mat)rätt är nödvändig. /Jesus (enligt en alternativ tolkning av Luk 10:41-42)

Vad är bara kul, vad är rätt praktiskt, vad är verkligt viktigt och vad är absolut nödvändigt?

När man är ute och reser och måste bära med sig all packning så inser man snabbt att det är väldigt få saker som man inte kan undvara. När jag måste bära på allt så försvinner snabbt det som bara är "kul" ur packningen utan att jag sörjer det speciellt mycket. Troligtvis packar jag det inte ens från början. Funderar inte ens på att packa det. Det säger sig själv att det inte är värt det! Likaså försvinner "praktiskt" och "viktigt" oväntat snabbt ur packningen. Varje extra kilo som inte är absolut nödvändigt är faktiskt ett onödigt kilo! Eller för att uttrycka det såsom Peter Halldorf en gång gjorde (citerade?) för oss bibelskoleelever:
När det viktiga tar tid från det viktigaste så upphör det viktiga att vara viktigt.

Vad är då det viktigaste? Relationer? Relationen människa-människa och relationen människa-Gud. Relationer som kan bära alla bördor på jorden för mig eller vara tyngre än någon materiell packning. Relationen som får mig att släppa både framtiden och det förgångna, relationen som får mig att stanna upp mitt i vardagen och släppa all stress och bekymmer och istället bara vara närvarande i nuet och sitta ner och bara lyssna. Lyssna på min medmänniska. Lyssna på Guds Ord. Att sitta vid Jesu fötter. Kontemplation...

Men är då det materialistiska helt onödigt? Eller är det bara överdriven materialism som är onödig? Jag menar: tak över huvudet och kläder på kroppen tycks mig rätt nödvändiga på det hela taget (speciellt här i Norden med kalla vintrar osv), medan en tjusig villa/mindre herrgård och en garderob fylld med senaste modet inte är det. Och (för att faktiskt göra något seriöst av skämtet i början) en maträtt är nödvändig, sju olika alternativa rätter plus tre sorters efterrätter är överflöd (även när huset helt plötsligt invaderas av minst 13 [Jesus & lärjungarna] extra gäster så räcker det med mer av första rätten, fler alternativ är och förblir onödvändigt).

Andlig och medmänsklig rikedom måste inte nödvändigtvis följas av materiell fattigdom (och tvärt om: materiell fattigdom måste inte åtföljas av andlig och medmänsklig rikedom), men ofta tycks dessa gå hand i hand. När man inte måste lägga lika mycket tid och energi på att bevaka sina ägodelar, kan man istället investera i relationer. När man inte måste ägna sig åt att bygga upp en "image" kan man låta murar falla och öppna upp för ett verkligt möte. Först när man slutar springa i livets ekorrhjul så kan vi få tid till bön.

fredag 29 augusti 2008

Vägledning, själavård, bikt!?

Under slutet av våren funderade jag mycket fram och tillbaka på detta med själavård, vägledning och (fast i betydligt mindre grad) bikt. Nu är det så att jag aldrig ha varit med om något sådant, och det var väl ganska mycket det som fick mig att fundera och tänka "jag kanske ska pröva på". I alla fall ett samtal av väglednings-/själavårdstyp, det där med bikt känns däremot ganska främmande än så länge.

På något sätt (om jag har rätt eller fel får väl den med mer erfarenhet bedöma) ser jag vägledning som väldigt framtidsinriktat. Att bygga på sina starka sidor så att säga. Medan bikt tvärt om handlar om att ta hand om det som gick fel igår och förstärka sina absolut svagaste bitar här i livet så att man inte gör om det. Själavård känns som om det hamnar någonstans mitt emellan dessa två.

Poängen som jag ser det med allt detta - vägledning, själavård och bikt - är att hjälpa enskilda individer att "arbeta på sin frälsning" (som Paulus uttrycker det i Fil 2:12) för att uppnå helgelse.

Eller ja, det där med "aldrig" är väl egentligen inte sant. När jag läste bibelskola så hade jag nämligen något som skulle föreställa vägledningssamtal några gånger med en av lärarna, men tyckte verkligen att det gav "noll och nada", så jag tänker inte på det som vägledning. För visst måste vägledningssamtal innehålla någon form av konkret vägledning och inte bara någon som sitter och lyssnar på vad jag säger och nickar till och från? Någon som tar tag i mina tankar, som hjälper mig att se nya infallsvinklar på tanken, osv? Någon som utmanar mig att ta nya steg i en eller annan riktigt och/eller säger till på skarpen när jag är ute och snurrar? Argumentera fram och tillbaka kan jag göra för mig själv, går jag på ett vägledningssamtal vill jag ha hjälp att komma vidare!

Och ett själavårdssamtal hade jag faktiskt i samband med att jag var på mitt livs enda "Hela hela människan-dagar" som ordnas av den ekumeniska organisationen "Helhet genom Kristus" (se wikipedia eller deras officiella hemsida). En mycket givande helg och ett mycket givande själavårdssamtal måste jag erkänna, även om jag, när jag ovan skrev "aldrig varit med om något sådant", tänkte på mer regelbundna samtal. Förvisso ligger det kanske mer i vägledningssamtalets natur (som jag föreställer mig det) att det ska vara återkommande så att man kan följa utvecklingen och följa upp det man talat om innan, men nog föreställer jag mig att de flesta själavårdsärenden också tar ett par samtal innan man har lyckats reda ut allt, eller?

Vad gäller bikt däremot så gäller verkligen att aldrig betyder aldrig. *pust, ett rätt av tre, jag kanske borde gå till bikt och bekänna mig som en stor lögnare?, eller är det inte så bikten fungerar?*

Idag söker jag ofta vägledning i böcker (t.ex. har jag recenserat och/eller citerat "Hädanefter blir vägen väglös", "Jakten på det försvunna skrattet" och "De apostoliska fäderna"), så kallade "böcker i andliga vägledning" (eller vad nu de kristna bokförlagen brukar klassa dem som). Däremot förblir själavården och bikten ständigt eftersatta, för att inte säga ignorerade.

Fördelen med böcker är att jag kan välja precis vilket ämne jag vill, läsa hur mycket eller lite jag vill om det och ta till mig precis hur mycket eller lite jag vill ur boken/böckerna utan att någon kan ha åsikter om det. Samtidigt är det just det som är problemet med böcker - det blir så otroligt "subjektivt". Ingen kommer att säga till mig "Johanna, du skulle verkligen behöva tänka extra mycket på det där" eller "Varför läser du väldigt mycket om det där, men sen aldrig låter det påverka ditt liv?" eller något annat i den stilen.

Så, har ni varit på väglednings-/själavårdssamtal? Hur upplevde ni det? Och hur skiljer sig detta från bikt/biktsamtal?

torsdag 28 augusti 2008

Bokrecension: Sagan om Elenien

"Sagan om Elenien" är en fantasytriologi bestående av "Diamanttronen" (394 sidor, 25 kapitel), "Rubinriddaren" (357 sidor, 25 kapitel) och "Safirrosen" (512 sidor, 31 kapitel + epilog) skrivna av David Eddings.

Böckerna inleds med att pandionriddaren, tillika drottningens förkämpe, Spjuthök kommer tillbaka till Elenien efter tio års landsförvisning till Rendor. Med sig har han sin mycket ilskna häst Faran (en av böckernas största personligheter faktiskt), och ett antal kontakter och erfarenheter som kommer komma väl till hands under böckernas gång. Väl i Cimmura, Eleniens huvudstad, tvingas Spjuthök inse att hans drottning Ehlana är allvarligt sjuk och att styret av Elenien tagits över av den korrumperade primasen Annias, som försöker få Ehlanas kusin Lyncheas (oäkta son till den döda kungens lösaktiga syster, prinsessan Arissa, och primas Annias själv kommer det visa sig), som utnyttjar den eleniska statskassan för att köpa sig röster hos patriarkerna inför valet av ny ärkeprelat som är snart förestående.

Snart framgår det dock att drottning Ehlana inte är sjuk utan förgiftad och att hon hålls vid liv endast tack vare en trollformel som har köpt henne 12 månader, men till priset av att en av de tolv riddare som kastade den dör varje månad.

Spjuthök ger sig därför ut på en resa tvärs och kors över den Eosiska kontinenten tillsammans med Kalten (en pandionriddarbroder och tillka barndomsvän till Spjuthök), Beril (novis inom pandionorden, eller ja "Berit" som han heter på engelska, men det fungerade visst inte i svenska översättningen med en manlig riddare som fick ett "tantnamn"), Sephrenia (pandiornas lärare i "Styrikums hemligheter", dvs magi), Kurik (Spjuthöks väpnare), Talen (tjuv och Kuriks oäkta son), Tynian (alcionriddare), Ulath (genidierriddare), Bevier (cyrincriddare) samt den mystiska flickan Pipa (som inte säger något alls till att börja med, efter att det visar sig att hon är barngudinnan Aphrael så pratar hon desto mera) för att hitta ett motgift innan det är för sent.

Som om inte den tidspressen är nog så tenderar både Annias hejdukar att blanda sig in och kyrkopolitiken kring valet av den nya ärkeprelaten tvingar hjältarna på ständiga avvägar från sökandet.

Denna triologi var en av de första serierna som jag läste när jag började läsa fantasy på högstadiet, så detta var andra gången jag läste den. Anledning? När en kompis nyss köpte dem och pratade mycket om dem så var det kul att få en chans att läsa om dem och se hur mycket jag mindes. Och jag kan lova att det var en hel del - och då talar jag inte bara om detaljer - som jag hade glömt.

Något man snabbt blir medveten om när man läser David Eddings böcker är att han utnyttjar folkgrupper (nutida eller historiska) från "vår vanliga värld" och sätter dem i en fantasivärld och skapar många konflikter - subplottar - utifrån att dessa civilisationer trängs samman. Till exempel är Rendor uppenbart taget från Arabien med öknar och kvinnor i slöja, och hur svårt är det att dra paralleller mellan de fyra kyrkliga riddarordnarna som har svårt att komma överens och den gamla konflikten som sägs ha funnits mellan Tempelriddare och Johanniterriddarna?

Den överföring som jag reagerar mest på är dock att "Sagan om Elenien" framställer kyrkan och de religiösa i ett, med fantasymått mätt, mycket positivt dager. Visst, det finns kyrkliga skurkar och äregiriga giftmördare, men det finns även många positiva porträtt av fromma kyrkliga ledare och riddare. Och bara för att man råkar vara from så är man inte nödvändigtvis en intolerant fanatiker med brinnande, hatfyllda ögon och en förkärlek för tortyr och avrättningar (en mycket vanlig schablon annars av religiösa annars inom fantasysfären). Tyvärr så lovordas framförallt den (minst sagt) liberala falangen inom kyrkan där det inte är så noga varken med tro, teologi eller tillbedjan, och den elenske guden (motsvarande den kristne Guden) omtalas allt som oftast som tyst, frånvarande och svartsjuk, medan både de styriska gudarna och trollgudarna (kanske kan jämföras med de grekiska gudarna och asagudarna) tar en mycket aktiv del i berättelsen.

Personporträtten är tyvärr extremt platta och endimensionella - de flesta har bara en enda egenskap som de ständigt förknippas med, något som jag uppfattar som väl tunt även för en "ungdomsbok" - fast en del bipersoner är trevliga undantag, inte minst Kring, peloiernas domi ("hövding"). Och för ovanlighetens skull är kvinnoporträtten något mer nyanserade än mansporträtten!!

onsdag 27 augusti 2008

"Saints and scholars" - om irländska kloster

Irland omtalas ofta som "the country of saints and scholars" ("landet av helgon och lärda", eller hur skulle vi översätta det till svenska?), och det syftar då tillbaka på den tid då Irland var ett land med kloster vid varje flodkrök (i det närmaste). Och kloster på den tiden var ju platsen för de lärde och fostrare av helgon. Det sistnämnda är förhoppningsvis fortfarande sant, även om det numera finns sekulära läroplatser som skolor och universitet. Och boktryckarkonsten har ju som bekant gjort böcker och därmed kunskap tillgängligt för alla, vilket inte var fallet innan dess.

När jag var på Irland sprang jag på tre kloster, två ruiner och ett levande. För att förvirra lite extra tänker jag omnämna dem i motsatt ordning till jag besökte dem, hoppas ni står ut ändå:

Det sista av dessa tre var en anonym ruin i en liten fiskeby norr om Dublin. Nu åkte jag bara förbi utanför med buss (guidad turistresa), och hade inte möjlighet att stiga av och undersöka platsen närmre, men kvar stod bara en förfallen kyrka (vad jag kunde se) - hur kan det ha blivit så? Jag menar - att klostret revs kan man ju skylla på reformationen, men själva kyrkan?? Var skulle lokalbefolkningen fira sin gudstjänst efteråt?

Det andra var Clonmacnois - kallas bl.a. för "mellersta Irlands största turistattraktion" - ruinerna av ett keltiskt kloster grundat av St Kieran (alt. stavning Ciaran) på 540-talet och som förblev ett levande, irländskt (dvs utan större inflytande från någon av de mer välkända fastlandseuropeiska ordnarna, t.ex. benediktiner, dominikaner och fransiskaner, något de är mycket stolta över) kloster i nästan exakt 1 000 år, innan det förstördes av naturens stormar och människors stormningar på 1540-talet. Bland dagens ruiner kan man se två rundtorn, tre högkors, en katedral och (åtminstone) sju kyrkor, en stor kyrkogård, osv. Ett slott och ett nunnekloster finns utanför området för munkklostret.

Clonmacnois blomstrade framförallt under 700-1100-talen, då mängder av värdefulla manuskript producerades och de tre irländska högkorsen restes. Under samma tidsperiod härjades klostret av inhemska kungar som lät mörda bröderna samt av vikingar som ett flertal gånger brände och plundrade klostret. Av högkorsen är "Cross of the Scripures" det mest välkända, vars sidor pryds - precis som namnet antyder - av olika bibliska motiv, t.ex. ett motiv av Jesus med Petrus och Paulus samt ett motiv av domedagen. Runt klostret fanns även en by/mindre stad med gissningsvis upp till 3 000 invånare.

Båda dessa kloster har förblivit ruiner trots att de irländska katolikerna återigen har makten på Irland, något jag måste erkänna att jag blir rätt förvånad över. Om man vill bygga upp sitt eget land igen, vill man då inte också bygga upp det som en gång i tiden byggde upp landet?

Det första av klostren, Kylemore Abbey, är ett benediktinkloster och drivs av nunnorna som internatskola för flickor. Om jag säger som så: jag tycker väl hela idén med internatskolor är lite suspekt - "småbarn" ska bo med sina föräldrar, inte på internatskolor! - men om jag hade haft möjlighet att läsa där så hade jag DEFINITIVT tackat 'Ja' utan att tveka en enda sekund! Så otroligt vackert!!

För att sammanfatta lite: jag såg inte speciellt många levande kloster på Irland, men kanske ligger dagens kloster på lite undangömda platser som turister inte passerar, så jag ska väl inte påstå att jag har någon direkt koll på antalet kloster egentligen. Men jag tror fortfarande inte att de är lika många som jag föreställer mig fanns där förr i tiden. För när man läser turistguider eller åker på bussresor så tycker jag att det finns klosterruiner överallt!

måndag 25 augusti 2008

St Patrick

Som ni kanske har märkt är böcker en stor passion, men jag har även andra passioner här i livet (tro det eller ej!).

Till exempel är en av mina stora hobbies alltsedan barndommen att bygga pussel (som variation på samma tema så fungerar också lego, sudoku och korsord fint, men alfapet fastnade jag aldrig riktigt för).

När jag var liten kunde jag hålla på i en hel evighet och lägga samma pussel igen och igen och igen. Nu kanske jag lagt ner något av den "besattheten" och nöjer mig med att bygga samma pussel några gånger med ganska lång tid mellan varven (åtminstone ett halvår, oftast fler år). Men å andra sidan så är ju pusslen jag bygger nuförtiden betydligt större än de 25-100-bitarspussel som jag byggde på den tiden.

När jag var på Irland hittade jag detta (se bilden) underbara pussel med St Patrick och massor med keltiska mönster och kunde då inte låta bli att köpa det. Tyvärr fick jag bara tag på ett 500-bitars pussel, istället för det på bilden med 1000 bitar, vilket ju hade varit roligare! Jag menar bara att ett 500-bitarspussel bygger man ju lätt ihop på en kväll, 1000-bitars brukar i alla fall ta några dagar första gången man bygger det. Nåja...

Utöver Patrick-pusslet fanns det
ett antal andra intressanta pussel, t.ex. St Brandon och hans kompanjoner i en fiskebåt på jakt efter Amerika, men när man reser så måste man ju orka bära packningen också, så det får väl bli en annan gång (eller till att önska sig som födelsedagspresent kanske??).

För er som inte vet så är St Patrick (mer folkligt även kallad "Paddy", med eller utan "St" före) "Patronsaint of Ireland" ("Irlands skyddshelgon", eller hur översätter man det till svenska?). Född i en romersk adelsfamilj i Skottland blev han år 390 e.Kr., endast 14 år gammal, tillfångatagen av irländska rövare och sedan såld som slav. På Irland tvingades han jobba som fåraherde på ett berg i grevskapet Armagh (det sydligaste grevskapet i dagens Nordirland). År 396 e.Kr. fick han en vision av ett skepp, varpå han flydde från ön. Efter diverse "strapatser" (ta det inte så bokstavligt), som bland annat inkluderade präststudier och biskopsvigning, återvände han 36 år senare till Irland som missionär efter en dröm liknande den Paulus hade innan han åkte över till Makedonien för att förkunna Kristus. Som missionär var Patrick framgångsrik och lyckades väl mer eller mindre omvända hela ön, grunda mängder av kloster samt fördriva alla ormar och Djävulen själv från ön för all framtid. Till på köpet sägs förklaringen av varför treklövern förknippas så starkt med Irland vara att Patrick använde den för att förklara treenighetens mysterium för irländarna.

Mer om St Patrick finns att läsa på svenska och engelska (mer utförligt än den svenska versionen och med mängder av länkar för vidare läsning) wikipedia. Observera att dessa texter är mer "vetenskapliga" (dvs kritiska inkl. självkritiska) än uppgifterna här ovan och nämner bland andra årtal än de tidigare nämnda. Ovanstående uppgifter är hämtade från förklaringen på kartongen till pusslet.

söndag 24 augusti 2008

Oenig enighet - enig oenighet?!

Temat för idag (14e söndagen efter trefaldighet) var "Enhet i Kristus". Som ni som har följt denna blogg ett tag kanske har märkt så är detta med ekumenik och enhet mellan kristna kyrkor och samfund något som ligger mig varmt om hjärtat, och alltså är denna söndag en av mina "favoritsöndagar" under året.

Dagens gudstjänst inleddes med orden "Enigheten är inte speciellt enig", något som jag antar att vi alla borde kunna hålla med om. Var finns det någon som helst enighet som svarar mot Bibelns högt ställda mål i dagens kristenhet?

"Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss." /Jesus (Joh 17:21)
Så radikalt! Hur ska vi någonsin kunna lära oss att leva upp till detta? Hur ska vi kunna vara i Treenigheten så som Jesus är i Fadern?!

Och förutom den uppenbara splittringen - åtminstone enligt det sätt jag läser texten - med alla olika kristna trossamfund till höger och vänster, så finns det (mer eller mindre dolda) splittringar inom samfund och församlingar. Och därtill finns - något som jag helst inte erkänner - en inre splittring inom mig (i tecknade filmer och serier ofta illustrerat med en djävul och en ängel på vardera axeln) och mellan mig och Gud.

Fast kanske är det inte så konstigt att vi som kyrkor är splittrade när vi inte ens är hela inom oss själva som personer. Hur ska vi, som allesammans är splittrade personer, tillsammans kunna utgöra en fullkomlig enhet? Är det inte som att försöka bygga hus av splittrad sten? Som att göra en kedja av enbart svaga länkar och tro att det ska hålla för yttre påfrestning?

Men likväl så tillhör detta en av kyrkans verkligt stora tragedier - om det inte till och med är den största tragedin av dem alla - att vi är just splittrade och inte enade. Jag menar: är inte ens Jesu egen bön och bibelordets uppmaning tillräckligt mäktiga för att hålla oss samman, hur ska vi då någonsin uppnå någon som helst form av enhet!?

Vad menar vi då med enhet? Räcker det med att vara överens om innehållet eller måste det till någon form av synlig, organisatorisk enhet? Varpå somliga säger: "Varför nödvändigtvis organisatorisk enhet?" Jag skulle hellre vilja vända på det och skrika: "Varför just inte organisatorisk enhet?!" Vad är det för allergiskt, avstötande med organisatorisk enhet? Inte skulle någon opponera sig om att både knattelaget och elitlaget (snälla, dra inte några tolkningar utifrån detta) spelade i samma fotbollsklubb? Och att samma organisatoriska enhet rymde både damlag och herrlag? Eller idrottsklubbar som kan rymma både fotboll och innebandy, orientering och pingis, gymnastik och simning i samma organisatoriska enhet trots sporternas inbördes olikheter!! Och vi som kyrka som påstår att vår enhet går djupare än dessa, varför är vi allergiska mot tanken med organisatorisk enhet mellan oss?

Stopp och belägg:
menar då Jesus verkligen "organisatorisk enhet"? Att alla nödvändigtvis måste tillhöra samma kyrka? Räcker det inte med att vi är enade i "ande (och sanning)"? Gjorde t.ex. Katolska Kyrkan rätt när de (åtminstone enligt hörsägen) brände oliktänkare - kättare - på bål och tvingade fram omvändelse till deras sanning under tortyr bara för bevara en synlig enhet, kan det vara bättre!? Kan detta att klassas som fullkomlig "enhet efter Guds vilja"?

"Vad jag menar är att ni alla säger: "Jag hör till Paulus", eller "Jag hör till Apollos", eller "Jag hör till Kefas", eller "Jag hör till Kristus". Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?" /Paulus (1 Kor 1:12-13)
Vad menar vi när vi alla säger (och mycket noggrant förhör oss hur det står till med dem vi möter): "Jag tillhör Påven" eller "Jag tillhör Luther" eller "Jag tillhör Ulf Ekman" eller "Jag tillhör Kristus". Är Kristus verkligen delad på detta vis? Det tycks onekligen vara vårt vittnesbörd till världen.

Och är det självskrivet att falangen "Jag tillhör Kristus" är den enda rätta falangen? Vad är det de menar med att "tillhöra Kristus"? Jag upplever det i alla fall som om Paulus inte verkar vara speciellt imponerad över "Jag tillhör Kristus"-grupperingen heller, även om hans följdfrågor självklart skulle kunna besvara med "Ja" om man bytte ut "Paulus" mot "Kristus" i den sista meningen. Vad jag menar är ju att Paulus tar upp även denna grupp i sin anklagelse, utan att på något sätt antyda att "titta på dem, det är de som gör rätt".

Kan jag alltså tillhöra Kristus utan att också tillhöra Paulus, Apollos och Petrus? Kan jag tillhöra Kristus utan att tillhöra den Kristna Kyrkan? (På samma sätt upplever jag det självklart att man på GT:s tid omskars och blev jude när man började tillhöra Herren Sebaot). Kan någon enskild kyrka (läs: "något enskilt samfund") vara Kyrka utan alla andra kyrkor (samfund) också är Kyrkor? Kan någon annan kyrka vara Kyrka om det finns en Kyrka? Kan det finnas någon sann Kyrka när kyrkorna är splittrade? Kan det finnas någon enhet när det finns splittring?

lördag 23 augusti 2008

Irland - ett katolsk land?

Jag har alltid tänkt mig att Irland är ett katolskt land. Ett "ärkekatolskt" land till och med. Kanske inte det mest typiska exemplet på ett katolskt land - där slår nog Polen högre, kanske även Italien, men definitivt skulle jag nog nämna det på topp tre.

Fast nu när jag har varit där i elva dagar och gått på mässa i "den närmaste kyrkan" (alt. centrumkyrkan) tre gånger så har jag insett att alla dessa tre kyrkor tillhörde "Church of Ireland", dvs den irländska motsvarigheten till "Church of England". Dvs protestantiska kyrkor, inte katolska!! Helt utan avsikt blev det så. Eller snarare: helt utan avsikt från min sida, men tvärt om ett mycket medvetet resultat från den tiden Irland var en del av "United Kingdom of Great Britain and Ireland" och reformationen genomdrevs och katoliker fördrevs.

Likaså ser man gott om övergivna klosterruiner runt om på Irland. Kloster som överlevde vikingarnas plundringar i århundraden innan de blev stängda av britterna, och munkar och nunnor utslängda ifrån, ofta med våld. En historia som känns igen från den svenska reformationen.

Nå, för att inte måla bilden svartare (om det är det jag gör? Döm själva, men just biten om klosterruiner tycker jag själv är rätt tråkig så att säga) än vad den är, så kan jag lova att det även finns gott om katolska kyrkor i storstäderna, även om de flesta centrumkyrkor (vilket ju är de man som turist oftast ser) som sagt var är protestantiska. Nej, de katolska finns runt om själva stadskärnan, i "förorterna". I städerna bodde nämligen britterna - protestanterna - i de fina husen i centrum, och katolikerna fick nöja sig med att bo i de fattiga förorterna. Protestanterna tog över de fina, gamla kyrkorna i centrum och katolikerna fick bygga nya(?) i förorterna där de tvingades bo.

Detta har sin logiska förklaring i att när katolikerna fördrevs från sina hem så blev de inte fördrivna från ön. Det var irländarna för många och britterna för få för. Sant är att katolikerna hade det svårt och knappt fick äga något alls - hus, häst, osv - men emigrationen var oftast "frivillig". Frivillig i betydelsen att de inte slängdes på båtar av någon myndighetsperson, men samtidigt kanske inte "frivillig" i betydelsen att det var desperation som drev dem att överge sitt land inte vad vi kallar "fri rörlighet" idag...

Är Irland då ett katolsk land eller behöver jag ändra uppfattning? Enligt wikipedia så tillhör 91,6 % av den Irländska republikens befolkning den Katolska Kyrkan (och totalt sett sägs över 90 % av befolkningen gå regelbundet i mässa, men om det är katoliker och protestanter sammantaget, eller om det helt enkelt är alla katoliker som uppfyller mässplikten kan jag inte uttala mig om), så jag ska nog även i fortsättningen behålla uppfattningen jag har fått i skolan snarare än uppfattningen jag fick när jag var på Irland...

fredag 22 augusti 2008

Fler personer skriver om bön...

För att inte lämna mitt "bönetema" (eller vad jag nu kallade det), som jag hade innan jag åkte iväg, helt och hållet, har jag samlat ihop diverse andra texter, böner och dylikt som dykt upp här på Internet på senaste tiden:

David Heith-Stade på Katholou skriver kort och gott om Bön.

Joachim Elsander på Kolportören delar med sig av en Välsignelse.

Rudie från Norge delar med sig av en Bön till Jesus av St. Pio av Pietrelcina.

Charlotte-Therese bibelbloggar om Ett bönens hus för alla folk.

Pontus berättar om hur bönen växer under en pilgrimsvandring.

Sleepaz bidrar med en musikalisk fredsbön för Liberia och ett utdrag ur Jesu översteprästerliga förbön.

Emanuel på Dagen.se delar med sig av vad som fick hans bön att bli fullständigt överlåten...

Jag kunde ändå ha valt ut betydligt flera om jag läst och letat en stund till - fast "letat" är fel ord, dessa texter har jag mer eller mindre snubblat över - eller gått tillbaka lite i tiden. Frågan är väl bara om bön är poppis just nu, om det är jag extra uppmärksam på bönetexter eller om det bara är ett ständigt återkommande, alltid aktuellt ämne för oss kristna? Låt oss hoppas på det senare, eller...?

onsdag 20 augusti 2008

Tillbaka från Irland

Tillbaka från landet där samma grupp sjunger om Jesus, patriotism, sprit och kvinnor utan att folk reagerar över kombinationen!! Nu kan jag inte svära på att de har skrivit alla texterna själva - eller ens en enda av dem - men de har valt att sjunga dem och gruppen är lika berömd för alla kategorier av låtar.

Kanske vore något för somliga lovsångsband att fundera över? Inte för att jag menar att upphöja sprit och kvinnor eller något, men lite mer folklighet i kyrkan skulle inte skada...

Tillåt mig att presentera *trumvirvel*

The Dubliners:


Om Whiskey: Whiskey in the Jar

Mer sprit och lite tobak: All for me Grog

Om fylla och otrohet: Seven drunken night

Om kvinnor: Molly Malone och Spanish Lady

Om kärleken till en stad: The Town I loved so well och The Rocky Road to Dublin

Patriotism: Song for Ireland

Jag skulle kunna fortsätta i en hel evighet på detta vis och lista låt efter låt efter låt, men jag nöjer mig med dessa (tills vidare). Lyssna och njut!

tisdag 19 augusti 2008

Alla mina kyrkor

Jag fick en fråga angående hur vi i min församling firade nattvarden i kommentarerna till Eucharisti-inlägget. Då jag, förvirrande nog, har flera församlingar som jag kallar "mina" och är mer eller mindre aktiv inom (alt. besöker regelbundet) så tänkte jag att det kanske var på plats att alla fick chansen att få en ordentlig förklaring till hur saker och ting står till.

Lite var jag inne på effekten av att ha fler olika hemförsamlingar i ett av mina allra första inlägg på bloggen, men då utan att gå in på några detaljer kring själva församlingarna eftersom jag helt enkelt ännu inte hade (och jag har väl fortfarande inte i ärlighetens namn, inte för jag skäms för vad jag skriver eller så, men man förmanas ju att vara lite försiktig med vad man lägger ut på nätet) bestämt mig för hur anonym/öppen jag skulle vara med vem jag är.

Mina hemförsamlingar:
Till att börja med har jag två församlingar som kallar "mina hemförsamlingar" och anser mig vara aktiv inom, om än på lite olika sätt.

1) Min (kronologiskt sett) första församling är Lyckebokyrkan, en ekumenisk frikyrkoförsamling (mission/baptist, men med en ganska stor andel gamla pingstvänner också även om det inte finns några officiella band till pingströrelsen). Storleksmässigt kanske den kan anses vara liten till medelstor, beroende på vad man jämför med.

Jag har lite problem när jag ska beskriva församlingen och dess liv eftersom det är betydligt enklare att berätta vad den inte är än vad den är, t.ex. är den varken speciellt karismatisk eller traditionsbunden. Det närmaste jag kan komma är vad som ibland kallas "konceptkristendom", med Alphakurser och NFU-undersökningar, gudstjänstserier och samtalskvällar. Inspiration hämtas bland annat från Willow Creek. Mycket av arbetet riktas på att nå ut till människor i samhället som inte går i kyrkan regelbundet, om än väldigt lite traditionell evangelisation, och stor energi läggs på att hela tiden ha aktuella teman på gudstjänsterna.

Nattvarden ses nog mest som "till minne av" Jesus och omnämns som HHN (Herrens heliga nattvard) på planeringslappar, men annonseras kort och gott som "nattvard" i gudstjänster och annonser. Min uppfattning är att det mer ses som en gemenskapsmåltid där betoningen ligger på "för dig utgiven/utgjutet" än "Kristi kropp/blod". Nattvard firas en gång i månaden och alla som vill får gå fram och ta emot, några formella krav som dop eller kyrkotillhörighet diskuteras aldrig. Inte heller teologin kring nattvarden talas det om speciellt ofta. Alkoholfritt vin och glutenfritt bröd, som bakas av en av församlingsmedlemmarna, används. "Kösystem" (eller "obrutet duklag", som jag tror det kallas på kyrkospråk) gäller vid mottagandet.

2) Min andra församling, högkyrkliga St Ansgar, tillhör Svenska Kyrkan, fast ägs/drivs(?) av en fristående stiftelse. I viss mån kan man kanske kalla dem "frikyrkliga" (eller "det framtida SvK", vilket definitivt låter bättre i deras öron) eftersom de inte får del av kyrkoskatten, utan lever på folks gåvor och testamenten, kollekter och frivilliga insatser.

Här firas gudstjänst i form av tideböner (andakter nästan varje morgon och kväll) och mässa (fem gånger/vecka: högmässa, sjungen kvällsmässa eller läst morgonmässa) varje vecka under terminerna, medan annan typ av verksamhet är betydligt mer sällsynt. Fast kräftskiva och luciafirande, vesper med mingel och självklart även kyrkkaffe, samt retreater (fast på Berget, Rättvik, inte på St Ansgar) och liknande förekommer, så socialt blir definitivt också emellanåt.

Vid eukaristin är betoningen "Kristi kropp/blod" självskriven och alla "katolska" kännetecken som tabenakel och evighetslampa (eller vad det nu kallas) finns närvarande. I mässordningen står det eukaristins liturgi och kommunion för själva utdelandet och det omtalas som "de heliga mysterierna". Oblater och alkoholhaltigt vin används. Knäfall gäller vid mottagandet.

I början var jag lite skeptisk till några av de högkyrkliga uttrycken, van som jag var vid det frikyrkliga. Ett exempel: varför behövde man fira nattvard så ofta? Vad fyllde det för funktion? Samtidigt hade jag tidigare blivit bekant med tidebönernaBjärka-Säby (se nedan), vilket också hade försonat mig med gudstjänster med mer "strikt" liturgi. Så egentligen är väl "skeptisk" ett missvisande ord, "avvaktande" kanske är bättre. Eller "fundersam" - varför gör de så här, hur tilltalar det mig? Och allt som oftast så är mycket av liturgin och den här typer av gudstjänster väldigt berikande. Inte så att jag är fullkomligt övertygad om att det ska vara allenarådande formen (som många på Ansgar verkar vara), utan just som komplement och ett sätt av flera - en viktig del i mångfalden!

St Ansgar är den församling jag går oftast till en vanlig söndag nu för tiden. Men det beror mest på att den ligger 4 trappor ner i samma hus där jag bor, till skillnad från Lyckebokyrkan, som ligger 45 min cykeltur bort. Fast jag är nog fortfarande mer engagerad i Lyckebokyrkan och medverkar bland annat på gudstjänster där emellanåt.

Mina extraförsamlingar:
Utöver Lyckebokyrkan och St Ansgar så har jag tre församlingar i/omkring Uppsala som jag har någon form av regelbunden relation till:

3) Ärentuna församling tillhör Svenska Kyrkan och har en hel del ekumeniskt samarbete med Lyckebokyrkan, bland annat är jag konfirmerad i dessa kyrkors gemensamma regi (för många år sedan!). Idag bedrivs framförallt gemensamma taizéandakter, bibelstudier och alphakurs. Till skillnad från Ansgar så är Ärentunaförsamlingen ganska lågkyrklig (tror jag, men det kan ju vara jag som har ett konstigt perspektiv) och präglas i viss mån av en aktiv EFS-grupp.

4) St Lars katolska församling är, till skillnad från Ärentuna, en kyrka jag börjat besöka till och från först nyligen. Om inte annat för att de har högmässa kl. 11 istället för kl. 10 (som Ansgar har) - sovmorgon är ibland tacksamt!

5) Helga Trefaldighet är den församlingskyrka i Svenska Kyrkan som jag tillhör utifrån min bostadsort. Utöver att det är en väldigt mysig kyrka där den ligger i "skuggan av" domkyrkan, så har de ibland spännande ökenmässor (koptisk gudstjänsttradition) och liknande som jag gärna skulle se fler av!

Tillsist några ytterligare kyrkor som påverkat mig:
6) Vadstena klosterkyrka, Svenska Kyrkan, är min dopkyrka.

7) Taizé, Frankrike. Fyra pilgrimsresor (hittills).

8) Svenska Kyrkan i Frankfurt/Main, från min tid i Tyskland.

9) Nya Slottet Bjärka-Säby, utanför Linköping, bibelskola. En fantastisk kombination av tideböner och "pingstmöten".

10) Sionförsamlingen, pingst, i Linköping, bibelskoletiden.

11) Missionskyrkan i Linköping. Återigen bibelskoletiden.

12) Rögle kloster, Katolska Kyrkan, utanför Lund. Reträtt.

13) Livets ord, Uppsala. Inte minst för deras intressanta samtalskvällar.

Är det nu någon som förstår varför jag ibland känner mig både som "allt-i-ett" och ändå ganska förvirrad kring min kyrkoidentitet? Åtminstone jag har väldigt svårt att sätta etikett på mig själv...

onsdag 13 augusti 2008

Jesusinflammation!?

För några veckor sedan publicerade jag ett inlägg om eucharisti, fast det blev ju mest fusk med grekiska. Nu har jag hittat ännu ett ord som blir väldigt kul om man fuskar lite med grekiska (eller är det latin den här gången? Nej, jag tror det är grekiska, men det spelar mindre roll). Låt mig ta det systematiskt:

Hepatit är lever-(av hepar)-inflammation (-it),
Artrit är led-(av artro)-inflammation (-it),
Dermatit är hud-(av dermis)-inflammation,
Rhinit är näsinflammation (dvs "hösnuva"),
Sinuit är bihåleinflammation,
Meningit är hjärnhinneinflammation,
Encifalit är hjärninflammation,
Pneumonit är lunginflammation,
Bronkit är luftrörsinflammation,
Appendicit är blindtarmsinflammation,
osv osv osv.

Ändelsen "-it" är helt enkelt detsamma som vad vi på svenska kallar "inflammation" (ibland är det lätt att förstå varför somliga håller fast vid det vetenskapliga språket, det är liksom betydligt smidigare, och går likaledes mycket snabbare, att bara skriva -it istället för -inflammation).

Men vad blir då "Jesuit" om inte just "Jesusinflammation"!?

söndag 10 augusti 2008

Psalm 281

Psalm 281 ur Svenska Psalmboken (eller någon av alla andra psalmböcker som finns, detta är ju en av de 325 ekumeniska psalmerna) har en text som beskriver min bön och längtan ganska bra. Om den är sjungbar (ja, sjungbar är den säkert eftersom den är med i en psalmbok, men ni förstår vad jag menar, eller...?) eller om melodin är tilltalande vet jag inte, men vad spelar det för roll - läs den som en dikt eller bön annars!

I övrigt får texten tala för sig själv:

Psalm 281
Text: Philip Paul Bliss, omkr 1873
Översättning: Lilly Lundequist 1889
Melodi: Norsk-svensk folkmelodi

Mer helighet giv mig,
mer mildhet, o Gud,
mer sorg över synden,
mer lust för ditt bud,
mer tjänande kärlek
som ej söker lön,
mer tro på min Jesus,
mer kraft i min bön.

Mer tacksamhet giv mig,
mer saktmodigt sinn,
mer iver att söka
din ära, ej min,
mer smärta med Jesus,
mer fröjd av hans tröst,
mer styrka att lida,
mer frid vid hans bröst.

Mer tålamod giv mig,
mer salighetshopp,
att frigjord från världen
mot målet se opp.
Mer uthållig gör mig,
på frukter mer rik,
mer redo för himlen,
mer, Jesus, dig lik.

fredag 8 augusti 2008

Jag tar semester

Idag åker jag iväg på semester och återkommer inte förrän den 20/8.

Under min frånvaro kommer några färdigskrivna inlägg att publiceras undan för undan. Känn er fria att kommentera och diskutera dessa inlägg även i min frånvaro och invänta inte mina svar som om de vore någon sorts "facit".

Trevlig sommar!

torsdag 7 augusti 2008

De som står i skuld till mig...

När jag ändå är inne på något slags bönetema här på bloggen så kan jag ju lika gärna passa på och lägga in en gammal fundering - jag har funderat på detta ända sedan konfirmationstiden - som jag ännu inte riktigt "kommit till rätta" med:

Ur Herrens bön:
"Förlåt mig mina synder, liksom jag har förlåtit dem som står i skuld till mig" eller som det heter i den gamla översättningen: "de oss skyldiga äro".

Detta tillhör något av de saker jag inte alls begriper. Vadå förlåta de som står i skuld till mig? Antingen lånar jag ut pengar till dem av fri vilja - och vad finns då att förlåta? Att de inte har bättre ekonomisk planering så att de har råd med att betala lunchen (eller vad det nu kan röra sig om) själv?? - eller så ger jag de pengarna på en gång och någon skuld har aldrig förekommit.

Den senare attityden kanske är den som är "mer" kristen - "allt mitt är ditt" och "dela systerligt och broderligt" - men är det samma sak som att den första är fel?

I GT finns det massor med regler, bland annat för hur man ska låna pengar till varandra (eller sälja sig själv som slav om man inte har några pengar alls!!), och där heter det bara att man inte ska ta ränta av sin broder (eller syster), så kanske är det det som inkluderas i "förlåtelsen" - att inte vara girig och vilja utnyttja människan som står i skuld till dig. Men är detta verkligen förlåtelse? Det känns lite blekt. Fast det är ju ganska praktiskt å andra sidan, vem tar ut ränta av en kompis?

Kanske blir det värre om man "ger åt var och en som ber en", främlingar likväl som vänner. Är det då den typen av förlåtelse Jesus menar? Att "se mellan fingrarna" huruvida de bara utnyttjar dig och ge ändå? Förlåta dem för deras girighet? Förlåta dem för att de lurade dig (trots att du insåg detta redan där och då) och låta dem göra upp sin egen räkenskap med vår Fader istället för att vara polis/samvete åt dem? Men hur ska jag kunna ge med gott samvete när jag förstår att pengarna kommer gå direkt till sprit eller droger...?

Jesus ger i NT finns ett antal dramatiska liknelser kring folk som får sin skuld efterskänkt - tänker framförallt på liknelsen om tjänaren som fick mycket förlåtet men inte förlät sin medtjänare (Matteus 18:21-35). Är detta den förlåtelse vi ber om, att få sin skuld efterskänkt på detta vis? (Och ärligt talat så är det väl ganska oansvarigt av herren att låna ut så mycket pengar till att börja med? Okej, okej, det är en liknelse och handlar inte alls om ekonomi, men ändå...).

Jaja, jag kanske stirrar mig blind på de ekonomiska termerna i onödan? För nog har denna bön ett större tillämpningsområde än just det ekonomiska? Men personligen använder jag inte "skuld" direkt i något annat sammanhang I alla fall inte tillsammans med "stå i skuld till". Fast en domstol kan ju förvisso döma någon skyldig till ett brott, så om någon snor min cykel kanske jag kan förlåta "den mig skyldig äro"? Fast cykel är ju också en materiell ägodel förstås, vilket ju bara är pengar i en mer "fast" form.

Kanske kan - eller ska jag säga "troligtvis ska" - själva ordet "skuld" lika gärna bytas ut mot "sår, band och bindningar", något som man ibland talar om inom själavården. Ord som används för att uttrycka negativa förhållanden och händelser - elaka kommentarer, olyckor, illvilja, osv - som gör dig ofri. Som hindrar dig från att utveckla "din fulla potential" och frimodigt tjäna Gud.

"Förlåt mig mina synder, liksom jag har förlåtit dem som har sårat mig och gjort mig illa..."

onsdag 6 augusti 2008

Tips: Sofia Karlsson

Igår hade Allsång på Skansen sin stora sommaravslutning, med tillhörande pompa och ståt. Men det inslag som imponerade absolut mest på mig var en helt annan sång:

Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson, Jag väntar vid min mila, från sommaren 2006 (i YouTube-format)

Helt otroligt vackert!! Jag har fått en ny favoritartist! *förälskad*


Andra visor av Sofia Karlsson till Dan Anderssons texter:
Du liv...
Julvisa i finnmarken

Övriga visor av Sofia Karlsson:
Flickan och kråkan (av M. Wiehe)
Milrök
Dina händer
Två tungor
Spela för livet
904 Steg mellan bussen o...
Skärmarbrink
Live från Stadshuset, Stockholm (instrumentalt)

Uppdaterat:
Gissa vad jag fick syn på när jag var ute nu på förmiddagen? Sofia Karlsson har varit i Uppsala 3 augusti!! Varför kunde jag inte ha upptäckt henne innan det så att jag hade fått höra henne live?!

tisdag 5 augusti 2008

Be ständigt

Utifrån gårdagens ganska lättsamma inlägg, Wii pray, kanske det kan vara bra att även försöka ta med allvaret i det som sägs i cartoonen: Hur ofta anser vi oss själva för upptagna för att be?!

Nog är det lätt att inbilla sig att de enda som har en chans att kunna komma upp över "hedning"-nivån är bönetanter och klosterfolk (och eventuellt en och annan präst/pastor, men det är mer tveksamt och definitivt inte allmängiltigt) - folk som inte har något annat för sig än att just be! Som om bön var något vi skulle kunna vänta med tills vi blir pensionärer. Eller att bönen skulle tvinga oss att flytta in i kyrkan, utan vare sig möjlighet till sömn eller annat "världsligt". Ser vi inte själva hur dåligt detta rimmar med Paulus uppmaning om att "Be ständigt!" (1 Thess 5:17), en uppmaning riktad till hela församlingen, inte bara några gå "extra andliga" personer?!

Eller är det kanske snarare så att vi har missuppfattat vad bön är? Vad själva begreppet "bön" rymmer? Skulle bön kunna vara något annat än att sitta still i kyrkbänken med knäppta händer? Finns det någon annan variation till detta än att stå upp och sjunga lovsång med lyfta händer? Kan det till exempel vara en bön att äta frukost? Eller en bön att plugga? Betala räkningar? Diska, sova, åka på semester, osv? Dvs kan själva görandet av allt detta och mycket mer, dvs kan hela vardagen, vara själva bönen (och nu menar jag inte att man varvar dessa aktiviteter med bön i en cykel med först 14 min plugg sen 1 min bön för att ta ett drastiskt exempel, utan att de där 14 min plugg är lika mycket bön som den där sista minuten)?

På något sätt tycker jag att det känns lättare att tänka att "ge allmosor" och "vårda sjuka" skulle kunna vara en bön (dvs aktiviteter jag gör för någon annans skull, aktiviteter som "flödar ur mig till någon annan") än när jag sitter och pluggar (kunskap ska inhämtas och fås att "flöda in i mig" - och helst stanna där!). Kanske kan även frukosten kännas mer bönelik när jag väljer ekologiska och rättvisemärkta produkter - val som syftar till att "vårda skapelsen" och göra livet bättre för någon annan. Men om mitt mål ska vara "Be ständigt" så måste även det "själviska" pluggandet vara en bön i sig. Hum...

måndag 4 augusti 2008

Wii pray


Hittade den här bilden på ReverendFun (en sida som jag varmt kan rekommendera) och tycker den är helt klockren!!

Kristi kropp

Här kommer då tillslut det utlovade inlägget om Ign Smyrn 7:1. Igår - när jag hade tänkt lägga upp det - blev jag plötsligt väldigt tveksam om jag verkligen skulle göra det, för för somliga kommer det tyckas att detta är VÄLDIGT självklart, men men... Med min utgångspunkt så tyckte jag ändå att det var intressant så här kommer inlägget i alla fall:

Ign Smyrn 7:1 (min fetmarkering):
Från eukaristin och bönen håller de sig borta, eftersom de inte bekänner att eukaristin är vår Frälsare Jesu Kristi kött som led för våra synders skull och som Fadern uppväckte i sin godhet. De som talar emot Guds gåva går under i sitt disputerande. Det vore bättre för dem att ha del i kärleken så att de kan uppstå.

Kommentar:
kött: Luk 22:19; doketerna förnekade att Kristi kropp ges i eukaristin.

Sprungen som jag är ur frikyrkan har detta med nattvarden inte spelat så stor roll vid gudstjänsterna och tron på att brödet bokstavligt talat är Kristi kropp finns inte (åtminstone talas/undervisas det inte om det), så jag tycker det är intressant att det verkligen försvaras redan så här tidigt i historien och inte är någon medeltida (förlåt, inget ont om medeltiden) spetsfundighet

Eller ja, nog har jag hört att många av de tidiga kristna blev martyrer just med anklagelsen av att vara kannibaler utifrån yttre missförstånd kring nattvarden. Och jag vet att det finns med i ökenfädernas skrifter från 300-talet, så nog har jag vetat att det förekom. Men ändå känns det mer konkret att få det svart på vitt i en bok än att bara höra det från folk på Internet..

lördag 2 augusti 2008

Den katolska kyrkan

Ibland bjuder böcker på många tankar, så för att "fortsätta" på förra inlägget med tankar utifrån "De apostoliska fäderna" så var det två saker i Ignatios brev till smyrnierna som fick mig att reagera: Delvis vad han skriver i 7:1 och delvis 8:2. För att krångla till det tänker jag faktiskt börja med att kommentera det han skriver i 8:2 och lämna 7:1 till nästa inlägg (och för er som inte har boken alt. inte orkar slå upp det just nu, ni får fortsätta vara nyfikna på vad detta kan vara tills dess ;-) ).


Så här står det (Ign Smyrn 8:2a, min fetmarkering):
Där biskopen visar sig, där skall också församlingen vara, liksom den katolska kyrkan finns där Jesus är.

Och i kommentaren till stycket:
Katolska kyrkan: uttrycket möter här för första gången i den bevarade litteraturen. Det används som något välkänt för läsarna. Ordet katolsk kommer av katholikós och översätts traditionellt med "allmännelig". Det är fråga om den universella kyrkan som finns manifesterad överallt där man firar eukaristin med biskopen som Kristi representant. Varje församlings herde kallas alltså biskop.

Som protestant har jag nog alltid tänkt mig (även om jag aldrig har lärts det, vilket kanske kan vara värt att påpeka) att begreppet "katolska kyrkan" började användas först efter delningen av kyrkan - antingen efter splittringen öst-väst eller så sent som efter protestantismen på 1500-talet (och ja, jag är mycket medveten om de icke-chalcedonensiska kyrkorna som gick sin egen väg redan på 400-talet, men allt jag tänker är inte logiskt fullt ut). Alltså, jag har tänkt att det blir relevant att dela in kyrkor i "katolsk" eller "ortodox" eller "luthersk" (eller vad annars man nu vill kalla dem) först i kontrast till någon annan kyrka. Men nu finns här svart på vitt att begreppet "den katolska kyrkan" användes redan år 107 (108?) efter Kristus!! Och att det redan på den tiden används "som något välkänt för läsarna"...

Säkert användes begreppet inte i exakt den betydelse vi lägger in i det idag - precis som biskop används för församlingsherde snarare än vad vi idag menar med biskop - men jag måste erkänna att jag verkligen studsade till när jag såg det. Redan i andra generationens kristna, efter lärjungarna - apostlarna - och Jesus Kristus själv, ansågs det alltså viktigt - och självklart - att kyrkan var katolsk. Allmän och universell. Viktigt nog att påpeka, viktigt nog att understryka och att använda som "förklaringsmodell" för biskopens förhållande till församlingen. För mig är detta stort! Liksom, oj! En helt ny tanke. Detta tåls att funderas på ett tag framöver...

fredag 1 augusti 2008

Odödlighetens läkemedel

Häromdagen, när jag satt och läste ur "De apostoliska fäderna", stötte jag på uttrycket "odödlighetens läkemedel" (Ign Ef 20:2) som en synonym till och beskrivning av nattvarden/eukaristin. Uttrycket må vara fint, men är egentligen helt bakvänt när man tänker på det!

När man pratar om "cancerläkemedel", "huvudvärkstabletter" eller "astmaspray" så är ju förledet det man ska BOTA, dvs korrigera/ta bort, inte det man vill uppnå (eller har ni någonsin hört talas om "infektionsfripencillin"?)!

Alltså, med den logiken, så betyder "odödlighetens läkemedel" att man försöker bota odödligheten som om det vore en sjukdom! Nej, tvärt om så borde det väl handla om "dödlighetsläkemedel" (även om det inte låter lika fint och uppmuntrande) för att vara logiskt korrekt.

Nej, förlåt. Jag ska vara helt ärlig. Det finns massor med "förled" (även om man då väldigt sällan skriver ut "läkemedel" efter, så om det verkligen är "förled" kan ju diskuteras) som berättar vad man vill uppnå - antibiotika, antidiabetika, antipsykotika, antireumatika, antimalariamedel, bromsmedicin, osv.

Eller gör de verkligen det? Talar alla "motläkemedel" (anti = mot) verkligen om vad de vill uppnå eller bara om vad medicinen ska tas mot? Visst, det kanske är underförstått att "antibiotika", som är "mot bakterier", betyder exakt samma som "bakteriefriläkemedel", men det är som sagt var enbart underförstått och inte klart uttalat! Och tittar man vidare på de flesta antiläkemedlen så är det inte läkemedel som botar sjukdomar, utan bara håller dem i schack/dämpar symtomen av sjukdomarna...

Och med den logiken så skulle väl det troliga vara att "odödlighetsläkemedel" på sin höjd dämpade symtomen av dödligheten (om man alltså tänker sig "o-" som motsvarande "anti-"), och det är ju inte heller det man vill visa på när man säger att nattvarden/eukaristin är "odödlighetens läkemedel". Helt bakvänt alltså!