onsdag 30 juni 2010

Religionsdialog: Eclipse moral

Helene Sturefelt ("Religionsdialog") skrev igår ett inlägg om moral utifrån filmen Eclipse (som är del tre i Twilight-serien av Stephanie Meyer) som nu går på svenska biografer. Ett inlägg som riktigt bra sätter ord på hur jag ser på detta med sex, äktenskap och relationsmoral. Rekommenderad läsning!

*****

Angående själva bok- och film-serien så kom jag i kontakt med dem först i och med att jag såg första filmen på DVS hos en kompis. Och jag blev tillräckligt förbryllad - på ett positivt sätt, dvs på ett sätt som väckte min nyfikenhet - av den så att jag helt sonika köpte en box med alla fyra böckerna när de såldes till ett bra pris och läste alla böckerna på en gång. Visst vet jag att de har fått motta en hel del kritik - varav en del berättigad - för "fantasilöst språk" och "oortodoxvampyrologi", men historien i böckerna har varit tillräckligt intressant för att bibehålla mitt intresse igenom serien. Och kanske kan vampyrmyten må bra av att nya författare vågar göra nya saker med legenden snarare än att bara göra ännu en kopia på gamla böcker och filmer!

tisdag 29 juni 2010

Apotekare i Bibeln


Det var väl det jag visste!

Syr 38:4, 6-8


Herren har låtit jorden alstra läkemedel,
och en klok man förkastar dem inte.
[...]
Åt människorna gav han kunskap
för att bli prisad för dessa underbara gåvor.
Genom dem har han botat den sjukes plåga,
av dem blandar apotekaren till sin medicin.
Herren upphör aldrig att verka;
från honom sprider sig hälsa över jorden.

fredag 25 juni 2010

Det talas om församlingsplantering...

Det talas om församlingsplantering. Både i "min" EFS-församling här i Östersund och på nätet, framförallt på Stefan Swärds blogg (läs bland annat detta inlägget i frågan). Eller 'talades' kanske är mer korrekt. För samtalet var mer livligt i månadsskiftet maj-juni. Nu verkar frågan ha tagit sommarlov. Åtminstone temporärt gett vika för kronprinsessbröllops- diskussionerna.

Varför så mycket tal om församlingsplantering? Är det så mycket bättre att ständigt grunda nya församlingar än att fokusera på att få gamla församlingar att växa genom mission? Svaret tror jag ligger i det som vår NFU-handledare i Lyckebokyrkan sa en gång (fast det sades apropå en annan fråga):


"Ett träds frukt är inte ett äpple eller ett päron
utan ett nytt träd,
en troende människas frukt är inte en större personlig tro
utan en ny troende människa,
en ledares frukt är inte en grupp att leda
utan en ny ledare,
en församlings frukt är inte en troende människa
utan en ny församling"

Om en församlings frukt är en ny församling så är evangelisation och mission (i syfte att nå församlingstillväxt) inte nog, utan själva församlingsplanteringen i sig blir nödvändig. Men jag tror också församlingsplantering som sådan kan hjälpa människor att ta missionsuppdraget på allvar. När man vet att vi som församling inte kommer "orka" om vi inte blir flera. För hur kul är det att "misslyckas" och gå tillbaka till den gamla församlingen och säga "nej, det blev inget" och låtsas att allt är som det var förr? Tävlingsinstinkten växs när man vågar spänna bågen och ge sig i kast med att plantera nytt.

Samtidigt kan jag se en fara i att plantera nytt. Om själva nyplanteringen blir ett mål i sig. Ännu ett måste för redan utslitna församlingsmedlemmar. Eller om det blir så att de som ger sig iväg blir någon form av "elitkristna" som vi andra måste skämmas inför. Skämmas för att vi är "bekvämlighetskristna". Inte för att någon någonsin skulle säga det, utan det mer är en inre upplevelse hos den som blir kvar och som trivs bra när "saker är som de alltid har varit".

För viss har vi massor med församlingar i vårt avlånga land. Församlingar med kyrkor som står tomma. Gudstjänster utan besökare. Bara att kyrkorna ägs av Svenska Kyrkan, och bör därför inte räknas enligt somliga. Skulle vi kunna få liv i dem så skulle det inte behövas "nyplanteras". Strukturen finns redan där, det enda som saknas är engagemanget och människorna!

torsdag 24 juni 2010

Ge sig hän, delta, iakta

Fortsätter lite på temat från "Vinkningar, blinkningar och korstecken" (det vill säga sista inlägget i maj) och de kommentarer som det inlägget gav upphov till: Finns det någon form av kristendom som är frommare än andra?

*****

Ska jag spetsa till det så kan jag dela in oss kristna i tre olika "personligheter" eller "ärketyper": De som ger sig hän, de som deltar och de som iakttar och ifrågasätter.


Ge sig hän


Den typiske "pingstvännen". Att ge sig hän = hängivenhet. Och här är hängivethet samma sak som att kasta sig in i allt. Att vittna om Gud i allt man gör och säger. Att hoppa intensivt på scenen. Att sträcka händerna i lovsången. Att be högt, gärna i tungor. Ständigt hitta nya sätt att manifestera sin hängivenhet till Gud.


Men som alltid finns det de som säger att vissa gör det "bara för att man ska" eller "för att verka andligare än vad bänkgrannen [
underförstått: som inte gör det] är", och allt detta viftande och hoppande och bedjande enbart är en show där man själv är den enda som blir lurad.

Delta


Den typiskt "svenskkyrklige". Lite mer lagom. Deltar genom att sitta i församlingsbänken under gudstjänst. Sjunger med i sångerna och ber med i bönerna. Hörs och syns inte särskilt ofta.


För den utomstående är det lätt att luras att deltagaren bara är en iakttagare eller passivt sitter av en gudstjänst eller andakt "för att man ska". En "vanekristen".


Iakta


Ifrågasätter. Iakttagaren återfinns kanske oftare inom universitetet än i kyrkan. Besöker en gudstjänst lika ofta för att iaktta det sociala spelet som för att faktiskt delta i gudstjänsten som sådan. Sitter ofta med armarna i kors i tyst protest mot vad han eller hon uppfattar som meningslösa företeelser under pågående gudstjänst.

Om risken för de övriga är att missuppfattas eller påtvingas ett beteende utifrån är risken för iakttagare att man är alldeles för dålig för att ge sig hän och delta, och att den ifrågasättande och protesterande attityden blir en vägg mellan sig och tron på Gud.


Är då något av dessa sätt då heligare än de andra?


I grund och botten tror jag det enbart handlar om just olika personligheter. Då jag tror att Gud skapade varje människa unik så är jag även övertygad om att Han menar att olika vägar och olika sätt passar olika människor olika bra. Vägen till Gud är en - via Kristus - men vägarna till Kristus är lika många som det finns troende människor. Varje väg är unik, om än med mer eller mindre liknande drag som påminner om varandra mellan olika människor och som gör det möjligt att kategorisera såhär.


Självklart finns det också många "mellantyper". Till exempel liberalteologerna ligger nog ofta på gränsen mellan grupp tre och ett. De ifrågasätter gärna gängse mönster och tänkande, men ses nog ofta utifrån som svärmare kring sina egna idéer och aktiviteter. De kontemplativa hamnar nog mellan grupp ett och två - de ger sig hän på ett sätt som kanske utifrån mer påminner om ett passivt deltagande, men kräver minst lika mycket hängivenhet som handviftning och tungotal.


Själv pendlar jag nog mellan alla tre typerna. Fast kanske framförallt mellan grupp två och tre. På gott och ont. Det är sällan jag riskerar att bli anklagad för "svärmeri", men å andra sidan kan jag bli lite väl grubblande och eftertänksam så att jag aldrig fullt ut bara välkomnar Gud in i mitt liv utan ständigt kommer med ett "ja, men...".


Uttrycket "att sila mygg men svälja kameler" kan appliceras i lika hög grad på alla tre grupper. Eller åtminstone i lika hög grad på grupp ett och tre. Vad grupp två egentligen tycker och tänker kan oftast vara väldigt svårt att klura ut då de gör så otroligt lite väsen av sig. Svärmeri blir lika lätt fel som alltför höga doser av kritik. Både inåt och utåt.

onsdag 23 juni 2010

Intimitet

Utifrån kommentarer och diskussion kring mitt "En kort romans?"-inlägg förra veckan, så skulle jag vilja höra vad ni tror om nedanstående teori:

När jag diskuterar längtan efter ett förhållande så skulle jag lika gärna kunna dela upp det i längtan efter en intimitet i tre delar: intimitet till kropp, själ och ande. Om det verkligen upplevs på detta sätt av de som är långvariga sambos, förlovade och gifta tänker jag inte svara på. Det kan jag inte svara på, då jag själv är långvarig singel. Men detta är ändå något av "drömmen om det perfekta förhållandet" så som jag tänker mig det just nu.


Fysisk intimitet


Beröring. Alltifrån hålla handen och massage till kramar och "sitta nära". Den där naturliga närheten och beröringen som finns mellan de tu och som säger "vi hör ihop". Den goda beröringen som bjuder in partnern in i den personliga-privata sfären. Att inte hålla "behörigt avstånd", utan tvärt om vara trygg och tacksam med någon så nära inpå.


Psykisk (eller själslig) intimitet


Tillit. Förtrolighet. Den speciella, djupa vänskap som uppstår i ett förhållande. Den speciella vänskap som kan växa fram mellan två goda vänner och få kärlek att spira. Att våga öppna sig och tala om allt, och vara förvissad om den andres förtroende tillbaka. En längtan efter denna själsliga närhet kan oftast vara minst lika stark som längtan efter den fysiska närheten i ett förhållande!


Andlig intimitet


Att be tillsammans. Med varandra, för varandra. Att dela tron tillsammans. Som en kompis konstaterade: det absolut svåraste i ett förhållande - även om båda är kristna! Men något av det mest fantastiska man kan dela med en annan människa när det fungerar.

tisdag 22 juni 2010

Syr 36:1-19

Förbarma dig över oss, du härskare som är allas Gud,
hjälp oss, slå alla hednafolk med skräck för dig!
Lyft din hand mot de främmande folken
och låt dem se din härskarmakt.
Liksom du använde oss till att visa dem din helighet
må du använda dem till att visa oss din storhet.
Må de få erfara detta liksom vi har gjort:
det finns ingen annan Gud än du, Herre.
Gör nya tecken, låt åter under hända,
vinn ära åt din hand, åt din starka arm!
Låt vreden vakna, ge fritt lopp åt din harm,
förinta motståndaren och utplåna fienden.
Låt dagen komma snart, minns vad du beslutat,
låt dina storverk bli förkunnade.
I din vredes eld må de flyende förtäras
och ditt folks plågoandar möta sin undergång.
Krossa huvudet på fiendernas ledare,
de som säger: "Det finns ingen annan än vi."
Samla alla Jakobs stammar,
ge dem på nytt deras urgamla arvslott.
Förbarma dig, Herre, över det folk som fått ditt namn,
över Israel, som du har liknat vid en förstfödd son!
Var barmhärtig mot din tempelstad,
mot Jerusalem, den plats där du valt att bo.
Låt Sion genljuda av dina gärningars lov
och ditt tempel fyllas av din härlighet.
Träd fram som vittne för dem du skapade i begynnelsen,
och uppfyll de profetior som uttalats i ditt namn.
Ge lön åt dem som tåligt väntar på dig,
och visa att dina profeter var trovärdiga.
Lyssna, Herre, till dina tjänares bön,
så att Arons välsignelse av ditt folk går i uppfyllelse!
Då skall alla som bor på jorden se
att du är Herren, den evige Guden.

onsdag 16 juni 2010

Biskop Grandin

Coolt!


Det finns en "Bishop Grandin High School" och en "Bishop Grandin Senior High" i Calgary, Canada. Undra om jag på något sätt är släkt med "biskop Grandin". (För den som inte vet så är G. i mitt namn en förkortning för just Grandin). Fast det verkar inte så troligt, han verkar ha varit
född i Frankrike om man får tro Wikipedia, och mig veterligen har jag inga släktingar där.

Wikipedia om Bishop Grandin High School

måndag 14 juni 2010

En kort romans?

Alla kyrkor tror jag är överens om att äktenskapet ska vara för evigt. En man, en kvinna. Livet ut. Sen lär det inte ha undgått någon att det skiljer sig åt hur olika kyrkor hanterar verkligheten när ett äktenskap går sönder och parterna väljer att gå skilda vägar. Men nog om det, det var inte det jag tänkte diskutera. Utan...

Hur ställer ni er till en kort romans eller två innan äktenskapet? (Och bara för klarhetens skull - med "kort romans" menar jag ett tillfälligt förhållande som är "trevligt så länge det varar" men inte har någon "äktenskapspotential").

Är det det frikyrkliga idealet om att Gud har tänkt ut någon åt en och att det gäller att hitta denne och gifta sig så fort som möjligt och inte ha någon annan pojk-/flickvän innan dess? Eller är det helt okej att byta pojk-/flickvän ibland - eller som jag har sett det bli i vissa ungdomsgrupper där tillslut alla har varit tillsammans med alla. Att "testa" några olika innan det är dags för allvaret?


Och är det okej - för oss som passerat ungdomsgängsåldern men fortfarande är ogifta - att inleda en kortare (eller längre) romans? En som man vet att den inte kommer leda fram till ett äktenskap, men som kan vara trevlig "så länge det varar"?
Och spelar åldern överhuvudtaget någon roll för hur seriös man bör vara för att inleda ett förhållande?

Självklart är det svårt att på förhand veta om ett förhållande kommer att hålla eller ej, oavsett vilken ålder man är i eller hur kär man är i början. Men om jag ändå ska utgå från mig själv så känns det ändå allt tydligare ju längre åren går att om jag tänker "inleda något" så vill jag att det ska finnas en ganska stor potential för att det kommer vara Förhållandet Som Varar. Förhållandet som leder fram till äktenskap och inte bara något tillfälligt. Inte bara vara "på lek". Har det inte den potentialen kan det lika gärna vara. Att ha ett förhållande men ändå gå runt att vänta på "den stora kärleken" är knappast lovvärt!

Nå, vad säger ni?


*****

Och bara för att förtydliga: jag har inte nu, tänker inte skaffa och har inte haft någon pojkvän på väldigt länge. Slut på spekulationer. Tanken dök upp ändå.

fredag 11 juni 2010

Bön för de döda?

Vad säger ni om 2 Mack 12:34, 39-45 (mina fetmarkeringar)?

Vid sammandrabbningen stupade några få av judarna. [...] Men följande dag, då det hade blivit hög tid att ta hand om de fallnas kroppar, gick Judas män ut för att göra detta och föra dem till vila hos deras släktingar i fädernas gravar.

Då fann de att varenda en av de döda under sina kläder hade kultföremål som tillhörde avgudarna i Jamnia, sådant som lagen förbjuder judarna att befatta sig med. Alla förstod att detta var anledningen till att de hade stupat, och de prisade Herren, den rättfärdige domaren som drar fram det dolda i ljuset, och uppsände ödmjuka böner om att den begångna synden skulle utplånas fullständigt. Och den hjältemodige Judas manade folket att hålla sig fria från synd, när de nu med egna ögon hade sett vad de stupades synd hade lett till.

Genom att ordna en insamling som var och en fick bidra till kunde han skicka ungefär 2 000 silverdrachmer till Jerusalem för att låta frambära ett syndoffer. Han handlade riktigt och klokt, ty han hade uppståndelsen i tankarna; om han inte hade väntat sig att de stupade skulle uppstå hade det varit överflödigt och meningslöst att be för döda människor. Dessutom tänkte han på att en härlig belöning väntar dem som avlider i tron på Gud. Helig och from var hans omtanke! Därför ordnade han försoningsoffret för de döda, så att de skulle befrias från sin synd.

Att katoliker (och ortodoxa?) anser det både rätt och riktigt att be för det döda på detta vis lär antagligen inte chocka någon, men det var faktiskt mer än vad jag visste att tanken fanns så tydligt uttalad i en av GTs apokryfer.

Både Jesus och Paulus blandade sig i striden mellan fariséerna och sadducéerna när de tvistade om "hoppet om de dödas uppståndelse". Tar de därmed också ställning för att bön för döda är verksam och kan ta bort de dödas synder inför vår Herre?

torsdag 10 juni 2010

Bergmans bryderier: Buddha nasal

Kunde inte låta bli att dela med mig av denna bild:



...som jag hittade hos
Bergmans brydderier tidigare i år. Jag föll verkligen pladask för den. Tycker den är helt underbar!

Att blanda religion/andlighet och fysiskt helande har i stort sett alltid hängt ihop. I alla fall fram tills dagens västerländska samhälle där allt ska vara vetenskapligt bevisat. Eller bevisar detta bara att vetenskapen är vår nya västerländska, sekulära religion?

En modern indisk spikmatta var ju förra årets julklapp och inom hälsokosten verkar ju Ayurveda-teer sälja bra, så varför inte lite buddistisk nässpray? Men vad har vi kristna kontra med: Helande vigvatten på flaska? Rökelse? Bönedukar? Jesusdoftljus?

onsdag 9 juni 2010

Kyrkans Tidning: Pilgrimsvägar får status som kulturväg

Kyrkans Tidning skrev i fredags att de nordiska (de danska, norska och svenska) Sankt Olovsvägarna kommer klassas som kulturvägar till (samma klassning som den omtalade pilgrimsledenSantiago de Compostela i norra Spanien har), och nu hoppas de att Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län ska vara villiga att samarbeta kring förbättrad märkning och service längs leden.

Östersund och Frösön ligger längs den gamla leden från Selånger (utanför Sundsvall) till Nidaros (= Trondheim). En av de gamla sankt Olovsvägarna (se bilden, från Frösö Kyrka). Lite varstans i Jämtland kan man springa på gamla spår efter pilgrimerna. I kyrkor, i Mariakällor, i folkminnet, ...

I dag har man valt att kalla vandringsleden för det mer neutrala "Mittnordenleden". Jag vet inte om den verkligen går från kust till kust, eller om det bara är här en sträcka förbi Östersund. Och visst går det att ifrågasätta hur trogen den moderna vandringsleden är jämfört med den gamla pilgrimsleden - den moderna går bland annat över nybyggda broar över Storsjön! - men intentionen att återigen väcka vandringslusten i svenska folket hymlas det inte med. En dag kommer leden kanske återigen befolkas av pilgrimer på vandring mot Nidaros, på vandring mot ett möte med Gud.

tisdag 8 juni 2010

Ruinens minne


ruinens minne

väcks av psalm och vindens fläkt

där altaret rests


Dikten är skriven av Lars B Stenström och bilden är från Marieby kyroruin i Jämtland.

måndag 7 juni 2010

Dagen: KV-chefen: Samfundskillnader betyder allt mindre

Dagens mest glädjande nyhet: Kyrkornas Världsråds chef tycker att samfundsskillnader betyder allt mindre och att strävan efter enhet är något som trycker på från kyrkfolket, inte från någon "insatt elit". Han sätter också fingret på detta med att samfundsidentiteten blir svårare när man "katolska böcker, studerar vid ett lutherskt seminarium och går till en pingstförsamling". Kan bara instämma i det också. Ja ja, nog snackat - klicka på länken ovan och LÄS!!

söndag 6 juni 2010

Leve Sverige! Leve Konungen!

Dags att fira en av våra sekulära högtider. Men alla orsaker till att ha fest är bra orsaker, eller hur? Och - oavsett om du är nationalist eller ej - så fira med en bön för vårt avlånga land.

lördag 5 juni 2010

Tikva - börda eller befrielse för kyrkan?

Den senaste snackisen i frikyrkliga kretsar är tikva. Att det kommer ordnas tikva-seminarier och tikva-pass på kristna konferenser i sommar. Och så delas vi kristna in i två läger: För eller emot tikva. Den ene hävdar att tikva är ett kristet alternativ till yoga, den andra protesterar med att tikva bara är hinduism i en ännu snillrikare förklädnad. Vad som är sanning känns ibland som om man måste ha Guds urskiljningsförmåga för att förstå. I alla fall för en utomstående som jag. Fast jag måste erkänna att om jag hade åkt till Nyhem, Torp eller Löttorp i sommar (vilket jag inte ska) så skulle jag definitivt ha provat. Varför? Mycket för att så många är emot så att jag faktiskt vill ha en egen erfarenhet och inte bara lyssna till andras (mer eller mindre välgrundade) fördomar.

Senast yoga var aktuellt samtalsämne i mitt liv - även om det då var "i mitt verkliga liv" (även kallat "offline") - så skrev jag ned lite om
mina tankar kring yoga här på bloggen. Som jag skrev då så har jag aldrig ägnat mig åt yoga. Eller qi gong. Eller zenmeditation. Eller något annat i den österländska meditationsstilen. Åtminstone så tillvida att man inte vill räkna in aikidon i den kategorin. Och vill du nödvändigtvis det så protesterar jag inte alltför högljutt (en djup suck är allt vad definitions-diskussioner är värda) gränserna för meditation och filosofi och praktik kan tyckas lite flytande i vissa lägen. Självklart är jag medveten om att vissa budoklubbar erbjuder även mer renodlad österländsk meditation vid sidan av de fysiska passen, även om inte min klubb gjorde det medan jag tränade där. Därav den mycket passiva protesten.

När jag tränade så störde jag mig ganska kraftigt på det. Det var ju träningen jag var där för, inte meditationen. Och meditationsutbudet påtalade verkligen det som budomotståndarna i kristendomen varnar för gång på gång - aikido, karate, iaido, judo, osv är ett steg in i de österländska religionerna?


Så har jag nu ändrat åsikt helt plötsligt när jag säger att jag gärna skulle ha testat något som många ändå tycker är yoga-likt? Säger jag att det är okej med yoga som kristen? Har jag blivit påverkad av mina vänner som sysslar med yoga? Kanske till och med andligt påverkad? Eller har jag tagit ställning för att tikvan är något helt annat än yoga utan att ha någon aning om vad varken det ena eller det andra innehåller? Är det mina medlarsidor som kommer fram? Att försöka se det positiva i allt hellre än att döma? Eller är det min övertygelse om att det är "innehållet, inte formen, som är det viktiga"...? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag gärna skulle ha testat, om inte annat så just för att få en egen åsikt istället för att behöva lyssna på andra personers fördomar.


Läs mer:


http://www.tikva.se/

http://www.kungsporten.com/tikva.html

Kungsportskyrkans kommentar angående Tikva

onsdag 2 juni 2010

Ps 38

En psalm av David, till påminnelse.

Herre, tukta mig inte i din vrede,
straffa mig inte i din harm!
Dina pilar har trängt in i mig
och din hand vilar tung på mig.
Ingenting är helt på min kropp
för din vredes skull,
ingenting är friskt i mig
för mina synders skull.
Min skuld har växt mig över huvudet,
den är en börda, för tung för mig.
Mina sår stinker och varas
för min dårskaps skull.
Jag är krokig och böjd,
dagen lång går jag sörjande.
Höfterna brinner av smärta,
ingenting är helt i min kropp.
Jag är kraftlös och krossad,
jag skriker ut mitt hjärtas jämmer.
Herre, du känner min längtan,
mina suckar når fram till dig.
Mitt hjärta bultar, mina krafter sviker,
mina ögons ljus har slocknat.
Mina vänner och grannar skyr min plåga,
mina närmaste håller sig borta.
De som står efter mitt liv gillrar fällor,
de som vill mig ont förtalar mig
och tänker ständigt på svek.
Jag är lik en döv som ingenting hör,
en stum som inte öppnar sin mun.
Jag är lik en man som inte hör,
en som inte kan svara.
Men, Herre, jag hoppas på dig,
du skall svara mig, Herre, min Gud.
Jag är rädd att de skall skratta åt mig,
de som hånar mig när jag snavar.
Ty jag är nära att stupa,
jag är ständigt plågad.
Jag bekänner min skuld,
jag sörjer över min synd.
Fiender utan orsak har jag många,
talrika är de som hatar mig utan skäl.
De lönar gott med ont,
de är emot mig för att jag sökt det goda.
Överge mig inte, Herre,
min Gud, dröj inte långt borta!
Skynda till min hjälp,
Herre, du min räddning!