måndag 30 juni 2008

Ett femte evangelium...

Ibland kan jag nästan bli tokig på mig själv!! Att komma dragandes med fullkomligt absurda idéer såhär. Och denna - den är väl (åtminstone enligt somliga) i det närmaste heretisk...

Min senaste knäppa idé är nämligen att jag önskar mig ett femte evangelium att utöka Bibeln med. Alltså ett genuint evangelium som är 2000 år, inget modernt påhitt! Jag menar - jag kan berättelserna ur de andra redan (kanske inte direkt ordagrant, men själva poängen känns det allt som oftast som om jag har klart för mig redan när jag börjar läsa ett stycke).

Fast å andra sidan, för att citera senaste Signum (uttalandet är helt ryckt ur sitt sammanhang och inte ordagrant): "Jag trodde jag kunder min 'Fader vår', men ack så fel jag hade". Hum, trösterikt. Kanske - förhoppningsvis - är det bara jag som är för otålig i min bibelläsning och tror mig kunna mina evangelier. Får väl hoppas att jag tar grundligt miste jag med...

söndag 29 juni 2008

Predikotankar - Efterföljelse

Detta är inte någon fullständig redovisning av en hel gudstjänst, eller ens en hel predikan. Nej, det är bara några korta funderingar som jag tyckte var intressanta kring dagens predikan.

Dagens tema enligt (det SvK-liga) kyrkoåret var "Efterföljelse" (6:e söndagen efter trefaldighet). Dagens evangelietext som var angiven var Luk 9:51-62 (tredje årgången). Fast eftersom jag var på besök hemma i frikyrkan så hade vår predikant "busat" lite och istället valt Matt 16:24-27 (andra årgångens evangelietext):

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.

Predikanten gjorde där en koppling (eller ska jag kalla det jämförelse?) mellan att "ta sitt kors" och "ta på er mitt ok" (Matt 11:29). Att ta sitt kors är ju fullständigt omöjligt. Att ge sitt liv! Tungt och elände... Men Jesus säger att "mitt ok är skonsamt och min börda är lätt". Hur går det ihop?!

Kanske talar Jesus om två olika saker? Eller är det vi som har missuppfattat detta med att "ta sitt kors"? Kanske innebär det egentligen att vi ska inkludera även detta i "det saliga bytet": Jag tar mitt kors genom att ge det till Kristus och i gengäld får jag bära hans skonsamma ok...

fredag 27 juni 2008

Undervisning eller tillbedjan?

På det tidigare omnämnda forumet så har det kommit upp en mindre diskussion om gudstjänsten - är den ett tillfälle för undervisning eller tillbedjan?

*****

Innan jag går närmare in på själva ämnet så låt mig bara konstatera att när jag använder ordet "gudstjänst" så är det för mig synonymt med både "mässa" och "högmässa". Jag vet att det är stora skillnader enligt somliga på innebörden i dessa ord, men för mig betyder de alla "tillfället (oftast på söndag förmiddag) då hela församlingen samlas för att be och sjunga tillsammans, lyssna på predikan och fira nattvard". Likaså skulle jag kunna använda ordet "möte", som är än vanligare än "gudstjänst" inom vissa frikyrkokretsar. Den enda verkliga skillnaden jag ser mellan begreppen är att gudstjänst/möte = nattvard ibland, medan mässa/högmässa = alltid nattvard. Att jag härmed använder "gudstjänst" i det närmaste genomgående istället för någon av de övriga är för att det är det jag lärde mig först och är mest van vid. Okej?

*****

Som protestant (eller frikyrklig - här måste jag erkänna att jag har dålig koll på teologin) har jag alltid sett gudstjänstens främsta syfte som församlingsundervisning (och ett tillfälle för människor att träffas, men det är säkerligen inte en teologiskt godkänd bevekelsegrund för att gå på gudstjänst).

Den katolska hållning som jag reagerade på i detta fall - och som var orsak till diskussionen - var att katoliken i fråga hävdade att man borde fira mässan "mer värdigt" (t.ex. genom att liturgin ska vara på latin och alla texter ska sjungas, inte läsas. Varpå jag reagerar och hävdar att "det är mycket lättare att ta till sig en berättande text om den läses normalt, medan när det kommer till sång så lyssnar folk mer efter musik och felsjungningar än till själva texten.") Vad spelar det för roll om det är högtidligt eller ej om folk ändå inte lyssnar till texten??

Detta mynnade i alla fall ut i att jag fick frågan "Är mässan undervisning eller tillbedjan?" riktad till mig. Mitt spontan svar var självklart "Varför antingen eller, kan det det inte vara både ock?"

Men sen har jag gått runt och funderat på detta till och från i snart tre veckor - ser jag verkligen mässan som undervisningstillfälle, tillbedjanstillfälle eller både ock? (Eller går jag till kyrkan mest för kyrkkaffets skull?! Jag erkänner - det har hänt det med!)

På sätt och vis vidhåller jag min första, spontana, reaktion om att den måste rymma både ock, men jag lutar väl ändå över mot att undervisningen är viktigast för hur jag ska minnas gudstjänsten och om jag får med mig något när jag går från kyrkan.

Jag går till gudstjänst för att få undervisning. Och jag blir besviken och går tillslut till en annan församling/kyrka om jag känner att gudstjänsten inte har gett mig något att tänka på, att brottas med, på länge. Gudstjänster som bara gång på gång berättar de mest banala grunderna i den kristna tron = nej tack! Det är som mjölk för spädbarn när jag vill ha riktig mat! Visst kan det vara bra ibland att gå igenom grunderna igen, men gudstjänsten är inget evangelisationstillfälle i den bemärkelsen att den främst är till för att tilltala och frälsa ickekristna, utan det är ett tillfälle för oss redan frälsta att få vår andel av undervisning och tillbedjan.

Visst älskar jag en gudstjänst med genomtänkt liturgi (oavsett om det är traditionell liturgi eller skapad enkom för den enskilda gudstjänsten) för att den berättar en historia på ett mycket fullödigare sätt än vad enbart en predikan - oavsett hur bra predikanten är - kan göra. En gudstjänst är i någon mån en resa genom världsaltet och himlarymderna, en återberättelse av den stora Berättelsen. Boken i gestaltning, en inkarnation av Kristus. På sätt och vis är det en teater - visst är det det, det finns ingen anledning till att förneka och ju mer "liturgi" (nå, det kanske är klumpigt uttryckt, alla kyrkor och samfund har sin liturgi, den är bara mer eller mindre uttalad, mer eller mindre upptryckt på färdiga agendor, osv) - men det är så mycket mer än en teater. Där varje detalj, gest och åtbörd berättar något särskilt. Förmedlar ett budskap. Gudstjänsten är ett Guds Tilltal till mig. Gudstjänsten är undervisning.

Gudstjänsten är även tillbedjan. En plats och ett tillfälle för tillbedjan och bön. Undervisningen skapar tillbedjan! Tillbedjan är mitt svar på undervisningen! Om inte gudstjänsten är tillbedjan, vad blir då kvar? En konstig teaterföreställning som presenterar en löjlig filosofi! Något som inte ens är vatten värt! Hela gudstjänsten måste alltså få vara både undervisning och tillbedjan, både Tilltal och svar. Utan varandra blir det bara tomhet, men med båda tillsammans - i samverkan - så kan det bli hur bra som helst!!

Men Guds närvaro är väl värd tillbedjan, oavsett om undervisningen är ickeexisterande, urusel eller superbra? Jesu närvaro i församlingen ("där två eller tre är samlade..."), i kyrkan och i sakramentet - där är föremålet för min tillbedjan, inte behöver väl jag något annat än just detta?! Kalla mig styvnackad protestant, men trots detta vill jag ha undervisning om Honom när jag går på gudstjänst. Är det bara ett tillfälle till bön och tillbedjan - kalla det i så fall "andakt" så att jag vet vad det är frågan om innan jag kommer dit. Så att jag vet vad jag ska förvänta mig och inte gå därifrån beskviken för att jag inte fick det jag trodde jag skulle få, och därmed förkastar även resten. "Kastar ut barnet med badvattnet", ni vet...

torsdag 26 juni 2008

Utmana varandra! Ödmjukhet

"Utmana varandra!" är en ny rubrik i denna blogg. Jag får se om/hur ofta den återkommer, men jag har några idéer på lager än så länge, så några till inlägg blir det nog.

*****

Nu när det drar ihop sig till sommar på riktigt så tycker jag det är dags med några härliga utmaningar! Och vad passar då bättre än ödmjukhet - denna kristna kardinal(?)-dygd som är så svår att leva efter/upp till.

Utmaningen lyder: "Ta frivilligt sista platsen". T.ex.
- sätt dig längst bort från värden/-innan på festen. Låt någon annan få tillfälle att prata med honom/henne (du kan ju "i värsta fall" ta igen det en annan gång. Det kan dock bli lite pinsamt om du kommer först och sätter dig i andra änden av rummet. Prata då frimodigt på med värden/-innan och backa undan först när det kommer fler gäster).
- ställ dig sist i busskön.
- lämna din sittplats på bussen/tåget/spårvagnen/tunnelbanan/osv åt en annan, och stå istället resten av resan.
- sätt dig längst bak i kyrkan (eller det kanske är ett större tecken på ödmjukhet att sätta sig längst fram? Ingen verkar ju vilja sitta där av någon konstig anledning. Vill de inte verka för intresserade, eller...? *hum, låter som ett intressant bloggämne*)
- ställ dig i längsta kön på affären, kanske har någon annan mer bråttom än du?
- osv. Var även kreativ och hitta egna tillfällen att välja "den sista platsen". Tipsa gärna om bra (eller dåliga) idéer bland kommentarerna.

Gör detta minst en gång om dagen i en vecka. Redovisa sedan INTE hur det har gått, utan tänk på att vara ödmjuk även här - har du lyckats en halv gång under sju dagar så kanske du är bättre än någon som misslyckats helt och hållet!!

Misslyckas du första veckan? Ta ödmjukt på dig utmaningen igen och jobba hårt på att göra världen till en ödmjukare plats - med början hos dig!

Lyckas du första veckan? Grattis! Fortsätt övningen nästa vecka och veckan därefter osv tills detta blir en naturlig del av dig själv (dvs något du gör utan att tänka på det). När du har nått så långt så får du passa dig för högmodet - tänk om världen faktiskt har blivit en ödmjukar plats på grund av dig, hur hanterar man detta ödmjukt?!

onsdag 25 juni 2008

Olika kyrkor - olika böner?

När jag har rört mig bland olika kyrkor och/eller läst böcker av författare från olika kyrkor så har jag långsamt(?) bildat mig uppfattningen om att olika kyrkor har sin egen "typbön", dvs kyrkans mest karaktäriserande bön. (OBS! Inlägget är högst subjektivt och helt befriat från teologiska djup.)

Svenska Missionskyrkan:
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går
- du förbliver Fader vår.
Amen.

Kommentar: Vanligtvis brukar jag klumpa ihop hela frikyrkligheten till "Gud som haver"-kyrkor, men ärligt talat är det faktiskt mer "mys-pys-kyrkorna" som jag tänker på. T.ex. borde kanske Pingsts/Livets Ords/EFKs typbön vara tungotalet (eller kanske vägran att be skrivna böner, men är det en "typbön" i sig??)?

Svenska Kyrkan:
Vår Fader
Du som är i himlen
Låt ditt namn bli helgat
Låt ditt rike komma
Låt din vilja ske
På jorden så som i himlen
Ge oss idag det bröd vi behöver
Och förlåt oss våra skulder
Liksom vi har förlåtit dem
Som står i skuld till oss
Utsätt oss inte för prövning
Utan rädda oss från det onda
Ditt är riket, Din är makten
Och äran i evighet
Amen

Kommentar: Ja, jag vet att Herrens bön används av många fler och kanske till och med mycket mer av andra än just SvK, men för mig står den ändå mycket för SvKs mentalitet. (Eller så är det bara att de har brist på andra utmärkande böner!)

Katolska Kyrkan:
Var hälsad Maria, full av nåd
Herren är med dig
Välsignad är du bland kvinnor
Och välsignad är din livsfrukt, Jesus
Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare
Nu och i vår dödsstund
Amen

Kommentar: Behöver jag ens kommentera varför jag placerar denna urkatolska bön hos dKK? (Fast allra helst ska den väl enligt somliga vara på latin, eller...?)

Ortodoxa Kyrkan:
Herre Jesus Kristus, Guds Son
Förbarma dig över mig, syndare
Amen

Kommentar: "Jesusbönen" har kanske snarare presenterats för mig som ortodoxa kyrkans typbön, än att det är jag som har klassat den som det, som i övriga fall.

Nå, håller ni med mig? Ligger det något i det jag skriver? Eller är jag helt ute och cyklar?! Fritt fram för kommentarer och andra förslag!

måndag 23 juni 2008

I en ickebeständig värld

Upsala Nya Tidning (UNT) hade i söndags (22/6 2008) en intressant artikel på temat "Öppna landskap, ingen självklarhet i framtiden" (minns tyvärr inte exakt titel på artikeln och nu hittar jag inte den artikeln på deras hemsida - mycket dålig service!). Artikeln publicerades eftersom det tydligen ska ändras i lagstiftningen (eller var det bidragen den här gången?) återigen. Nu ska det tydligen inte få växa mer än 50 träd per hektar på betesmarker för att man ska få bidrag - oavsett att man faktiskt har djur där som betar marken! - något som kommer påverka den biologiska mångfalden och drastiskt reducera alla halvöppna, svenska skogbackar - sådana som jag älskar att promenera i - antingen till igenväxt sly- och granskog eller till upplöjda åkrar.

Från Lantbrukarnas RiksFörbunds (LRFs) hemsida (visserligen är texten skriven utifrån en annan diskussion - den om kött och klimat - men den berör detta till viss del):

Svenskt kött skapar biologisk mångfald

Svenskt kött skapar också biologisk mångfald och det tas fram enligt Sveriges högt ställda krav på djurskydd och livsmedelssäkerhet.

Genom att välja svenska livsmedel bidrar man till att hålla det svenska odlingslandskapet öppet. Naturbetesmarkerna och ängarna är de allra artrikaste marker vi har i Sverige. Den stora artrikedomen är ett resultat av att markerna har utnyttjats för foderproduktion i många generationer.

Betesmarkerna har också höga skönhets- och rekreationsvärden. De bidrar till att göra landskapet vackert och varierande. En absolut förutsättning för att klara att bevara dessa värden är att det finns betesdjur. Om inte markerna sköts med betesdjur förslummas de och växer igen.


Naturen står för mig inte bara för det fridfulla, utan även till stor del för det beständiga. Visserligen är naturen levande och dynamnisk (såvida det inte är en vindpinad stenöken, där inte ens sandkornen existerar) men på något sätt har jag svårt att föreställa mig en värld utan naturupplevelser. En värld utan ljusa lövskogar, porlande bäckar, kvittrande fåglar, dånande forsar och vattenfall, murriga mossbeväxta trollskogar, blomsterängar och småbackar. Naturen är i min värld själva sinnebilden för nyfiken oskuld, en plats fullt av nya upptäkter bara jag lyfter på huvudet. En plats för ALLA sinnen, inte bara för syn och/eller hörsel.

Att därför tänka sig en framtid utan allt detta? Omöjligt! Det är en skövlad framtid. En värld jag inte längre skulle vilja leva i. Min själ blir sorgsen redan nu, bara för att jag tänker på detta!!

Som det stod på en Center (c)-slogan för några år sedan:
Öppna landskap kräver dess djur!

Låt oss nu kräva dessa djur för den biologiska mångfaldens och för min själs ros skull!

söndag 22 juni 2008

Frälsarkransen (6) - Ökenpärlan

Detta inlägg ingår som en del av en fristående serie inlägg, baserade utifrån pärlorna i Frälsarkransen. Tidigare inlägg: Introduktion, Gudspärlan, Första tystnadspärlan, Jagpärlan, Doppärlan och Andra tystnadspärlan.

"Det egna jaget dör aldrig under ljuvliga förnimmelser och hänförda hallelujarop." /Emil Gustafson (närmare presentation här, eller se wikipedia direkt).

Ökenpärlan talar om prövningarna i livet. Här är allt torrt - snustorrt! - och inget liv är inom synhåll. Sanden och dammet yr oavsett vad du försöker ta dig till. Och även om allt ser likadant ut så vet du att du måste resa dig upp och börja gå åt något håll, tillslut kommer du komma ut ur öken eller åtminstone till en livräddande oas. För du vet att du skulle vara ohjälpligt förlorad om du blir sittande likgiltig och orklös mitt ute i öken. Att gå i blindo må vara en dålig lösning, men den innehåller i alla fall ett uns av hopp om frälsning.
_
En annan sak som är lika säkert är att du inte vinner något på att få panik och slösa krafter i onödan. Nej, oavsett vad du gör, så gör det lugnt och metodiskt. Har du riktigt tur så har du en beduin - en vägvisare som är hemma i öknen - till hands. Har du inte det? (Å andra sidan, hade du en beduin till hands så skulle du INTE vara vilse till att börja med!) Be i så fall Gud att Han i sin barmhärtighet sänder dig en fortast möjligt!, och börja sedan gå. Det är din säkraste chans att klara dig levande ur öknen!

Livets prövningar kan komma oväntat eller smygande, de kan vara självvalda eller oundvikliga, lätta eller livsavgörande, korta och långa, vardagliga eller unika. En sak är i alla fall säker - ingen öken är den andra lik! Det finns sanddyneöknar (den klassiska barnboksvarianten) och klippöknar, saltöknar och ravinöknar (wadis). Ja, till och med delar av Antarktis räknas som öken, då definitionen av öken är "ett landområde som har mycket lite eller ingen nederbörd, under 250mm/år och därför också har mycket lite eller ingen vegetation" (källa: wikipedia), och därför inte behöver innehålla så mycket som ett enda sandkorn överhuvudtaget.

Ökenpärlan tillhör en av mina favoritpärlor, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det inte finns något jag beundrar mer än människor som lider fysiskt - av sjukdomar, förföljelse, osv - och ändå står upp för och förtröstar fullt ut på Gud. (Att jag sedan även beundrar Peter Halldorf och kan lyssna i timtal till hans berättelser om ökenfäderna gör ju inte saken sämre!)
_
Utan Ökenpärlan och Nattens pärla skulle Frälsarkransen bara presentera ett ytligt, framgångsrikt liv. Ett ofullständigt, ja till och med ett stympat liv! Det verkliga livet är inte något deliriumtöcken där man ständigt ska vara hög på lycka, framgång och omgivningens beundran. Det verkliga livet är fullt av den stillsamma, målmedvetna strävan. Saker jag bara måste lära mig leva med. Jag behöver öknen för att kunna urskilja vad som är viktigt och lära mig uppskatta det fullt ut. Till på köpet lär jag mig tålamod, förtröstan. Tillit, förtröstan och tålamod. "Vad som mig än händer är mitt liv uti Guds händer..."

lördag 21 juni 2008

Bloggutmaning +bloggtips

I onsdags fick en utmaning (eller var det en uppmaning?) av Charlotte-Therese.

Carlottes blogg,
A Catholic Renewal, är en klart intressant blogg som tar upp mycket av intern katolsk diskussion som sällan når ut till oss ickekatoliker på annat sätt. Det känns liksom skönt att veta att alla katoliker inte har stöpts i exakt samma form, utan att det även inom dKK finns utrymme för diskussion och olika åsikter. Och även om jag vet att somliga tycker illa om henne ("tycka illa om" är kanske ett väl kraftigt uttryck?) och ifrågasätter varför hon fortsätter vara katolik, så tror jag definitivt att både dKK som helhet och enskilda katoliker vinner på att människor som hon finns och vågar ifrågasätta och kritisera och vara lite allmänt obekväma helt enkelt. Så att säga: om jag någonsin skulle vilja bli katolik så skulle jag definitivt vilja ha människor som henne vid min sida som kan peka på saker som jag hellre tar ställning till före jag går med i dKK än att upptäcka efteråt!

Tillbaka till utmaningen. Följande regler gäller:
“imperativ (lat. (modus) imperativus ‘befallande (modusform)’, av impero ‘befalla’, ‘föreskriva’), modus som anger uppmaning, förbud, vädjan, råd etc. I satser med imperativ är subjektet (som syftar på lyssnaren) ofta underförstått: Skynda dig! Skynda er! I svenskan är imperativformen identisk med verbets presensstam: hoppa!, vänd!, se!, skriv!, spring! Så nu lyder ni: stoppa in er själva i ett nötskal och blogga om vad ni skulle ge för fem olika order till omgivningen om ni kunde. Ju mer egoism, desto bättre!”

1. Ge mig choklad! Nu!! Kakor, bullar och glass fungerar också.

2. Köp ekologiskt!! Krav-, Bra miljöval-, Svanen-, EU-blomman-märkning, osv. Hela listan med alla olika miljömärkningar finns
här. Rättvisemärkt är ännu bättre. Och att köpa saker märkta med "Astma- och allergiförbundets märke" är schysst.

3. Säg efter mig "Johanna G vet bäst. Johanna G är bäst. Johanna G har alltid rätt"! Självklart med undantag för alla gånger jag har fel.

4. Cykla mera! Och använd reflexväst!! Självklart är promenader ett jämnställt alternativ. Tåg och buss fungerar också fint. Lämna bilen hemma så ofta du bara kan, och är det oundvikligt att åka bil - samåk!

5. Tro på Gud (och tro på mig)! Det sista må vara en återupprepning av punkt 3, men skulle man vara egoistisk så platsar det väl ännu en gång...

Jaha, skulle man tillsist också utmana någon? Låt mig tänka efter en liten stund... *tänker*
Äsch, alla som har brytt sig om att läsa hela detta inlägg och har en egen blogg kan känna sig utmanade :P

torsdag 19 juni 2008

Omskakas lätt


"Omskakas lätt före användning" står det på en hel del produkter (fast ibland utan "lätt") - tvålar, nässprayer, yoghurt, mm.


Ibland misstänker jag att det även står/borde stå i Guds handbok till människan - "Omskakas lätt före användning"...


(Klicka på bilden för att se den i bättre upplösning)

söndag 15 juni 2008

Katolsk och katolik? +bloggtips

På bloggen Fides Catholica har det förts en lång - och stundvis häftig (i betydelsen inflammerad) - debatt kring SvK och RKK (förresten så är det visst fel att kalla RKK för just Romersk-Katolska Kyrkan, utan det skulle visst bara vara [den] Katolska Kyrkan, men ni får väl förlåta mig för det - jag visste inte bättre. Lovar att försöka skärpa mig i fortsättningen och använda "dKK" eller "KK" som förkortning istället). Hela diskussionen är väldigt intressant tycker jag, så "risken" finns väl att jag återkommer till den flera gånger, men nu vill jag bara lyfta upp en liten, liten fråga från diskussionen:

Kan man som protestant/ortodox samtidigt vara katolik?

Så som jag använder och tolkar begreppet "katolik" så är det uteslutande en beteckning på de personer som är medlemmar i dKK, precis som jag i förra inlägget definierade "svensk" med "svensk medborgare". Eller som det självklara att en katolik inte samtidigt kan vara frikyrklig, (eftersom det skulle innebära att personen var medlem både i dKK och i en frikyrka) även om katoliken självklart kan vara karismatisk i sin tro. OBS! Katolik är följaktligen även den "passiva" medlemmen, även om han/hon bara är katolik till namnet. Fast å andra sidan så när jag läser eller tänker "katolik" så tänker jag i princip alltid på de aktiva medlemmarna, inte de passiva...

Begreppet "katolsk" tolkar jag dock lite annorlunda. För mig syftar katolsk det på det allmänna/universella innehållet i tron. T.ex. är treenighetsläran katolsk, dvs omfattas av alla kristna, och därför har alla kristna i viss mån en katolsk tro. Och det är också utifrån detta som jag förstått dKK:s tal om att "Kristi kropp, "subsisterar" (ungefär "förverkligas") i Katolska Kyrkan, men kommer också till uttryck, om än på ett ofullständigt sätt, i andra kyrkor och kyrkogemenskaper" (källa: wikipedia), dvs alla andra kyrkor och kyrkogemenskaper är katolska i den mån de har en tro som stämmer överens med dKK:s egen. Och det är därför vi ickekatoliker kallas "materielle katolikker" (uttrycket är hämtat härifrån, jag vet dock inte vad det kallas på svenska) - vi är via vår ofullständiga, men ändock katolska tro, redan på något mystiskt sett delvis inlemmade i dKK även om vi inte är "formelle katolikker". Men som sagt var, det är bara min tolkning, det innebär ju inte att det är den enda sanna - eller ens en sann - tolkning!

Trots att jag accepterar att begreppet katolsk är mycket vidare än vad katolik är, så kan jag fortfarande reta mig väldigt mycket på somliga av vänner (framförallt mina högkyrkliga vänner, och det har jag inget problem med att säga till dem irl, så det borde inte chocka någon, men det börjar dyka upp allt mer även från frikyrkliga människor som Peter Halldorf, m.fl.) som pratar om detta med att de har en katolsk tro hela tiden. Om de så gärna vill vara katoliker, varför konverterar de inte då? Och om det inte är så man menar så finns ju faktiskt även uttrycket "klassisk kristen tro" (eller varför inte "universell/allmännelig kristen tro" om det är det man vill betona i användandet av "katolsk") som i det närmaste uttrycker samma sak, men utan att göra "varumärkesintrång" på dKK:s tro (visst, rent juridiskt är "katolsk tro" inte förbehållen dKK:s tro, men i tanken är det väldigt svårt att särskilja dessa, så på sätt och vis blir det ändå ett "guilt by association"-intrång). Fast frågan är ju förstås för vem dessa människor är mest obekväma: för dKK som mer eller mindre tvingas ta ansvar för något som ickekatoliker säger/gör eller för alla oss ickekatoliker som ständigt påminns av "våra egna" om att kyrkan en gång har varit - och snarast möjligt åter borde bli? - katolsk "fullt ut"...

lördag 14 juni 2008

Etniska svenskar - finns dem?!

Ibland - och i de mest skiftande sammanhang - stöter jag på termen "etnisk svensk" till skillnad från "nysvenskar" eller "invandrare/-de svenskar". Detta har fått mig att fundera lite på frågan: "När blir man etnisk svensk?"

Låt mig bara försöka tydliggöra några saker från början:
- För det första så tolkar jag i fortsättningen begreppet "etnisk" som synonymt med "genetisk" - och när jag avviker från den definitionen så påpekar jag det. Okej?
- För det andra så låter jag begreppet "(gen)etisk svensk" tills vidare stå för en tänkt "ursvensk genpol". För problematisering av detta - se nedan.
- För det tredje så använder jag mig av definitionen att den som är svensk eller inte är helt beroende på om personen har svenskt medborgarskap eller inte, för att undvika tvetydigheter. Självklart är jag dock medveten om att det finns nyanser och gråskalor även kring detta i "verkliga livet".
- För det fjärde så vill jag bara betyga att jag inte anser att man är mindre svensk bara för att man råkar vara nysvensk/invandrad svensk. Man kanske är svensk på ett nytt sätt, men nog är man svensk!
- Tillsist vill jag även lägga ut en varning om att inlägget kanske kan låta rasistiskt även om det överhuvudtaget inte är menat så. Tvärt om så tycker jag det är väldigt positivt med "invandrargener" till vår inavlade svenska genpol!

Vem är etniskt svensk?
1) Att invandraren som flyttar till Sverige och får svenskt medborgarskap inte är etnisk svensk borde vi alla kunna enas om. Detta borde inte vara speciellt kontroversiellt i något land.
2) Barnet som föds som svensk medborgare till två invandrade föräldrar - är det etniskt svenskt? Genetiskt är det ju lätt att placera barnet som finskt, bosniskt eller thailändskt, men samtidigt så borde det inte vara möjligt att vara svensk utan att vara svensk genetiskt sett också i betydelsen att vi är våra gener minst lika mycket som våra traditioner och vanor! Eller snarare så är vi ju mer våra gener än våra vanor och traditioner, eftersom det är generna som används för att identifiera personer (juridiskt sett), inte huruvida personen har vissa bestämda vanor för sig eller inte. Och är jag som person svensk så måste ju även mina gener vara svenska per definition, oavsett om jag kanske inte är "ursvensk". Se mer kring denna problematisering nedan.
3) "Halvblod" (ursäkta uttrycket) till en genetiskt svensk och en genetiskt ickesvensk förälder? Är han/hon etniskt sett både svensk och ickesvensk? Det går ju förvisso att hantera i en generation eller två. Men hur många generationer fortsätter man att även vara genetiskt ickesvensk om alla andra i ens släkt är genetiska svenskar? Efter två generationer när man är 1/4 utlänning? Efter tre då man är 1/8 ickesvensk? Eller fyra (1/16), fem (1/32), sex (1/64), ...?? Det blir ju löjligt efter ett tag! Spår kommer ju alltid finnas kvar, men kom igen! Redan 1/64 är mindre än en hel kromosom (människan har 46 kromosomer totalt), och även om man aldrig ärver hela kromosomer rakt av, så...
4) Gäller sedan unika regler för den som är barn till två halvblodssvenskar? Om t.ex. en svensk-finsk och en svensk-thailändsk skulle få barn så skulle ju barnet bara vara 1/2 svenskt precis som sina båda föräldrar, men samtidigt bara 1/4 finskt och 1/4 thailändskt, vilket gör att andelen svensk är mycket större i jämförelse och därför kan ses som "dominant". Fast samtidigt så är det ologiskt att detta gör detta barnet mer svenskt än sina båda föräldrar, som ju är svenska i lika hög grad som barnet. Och än värre blir det ju i nästa generation om detta barn träffar någon som är 1/2 svensk, 1/4 jugoslav och 1/4 same - då blir ju deras barn fortfarande bara 1/2 svenskt genetiskt, men får bara 1/8 av övriga genpoler... Detta blir ju tillslut lika löjligt som i fallet ovan!
5) Tillsist för att sätta emot kriteriet etnisk = genetisk svensk ovan så känner åtminstone jag att den (åtminstone till viss del) "kulturellt anpassade" invandrarsvensken är mer svensk än den som envist håller på sina "invandrarvanor". Men framförallt har ens vänner alltid en tendens att vara mer svenska - oavsett traditioner, vanor, hudfärg, religion och ursprung - än folk man ser "på bussen".

Problematisering kring begreppet "ursvensk genpol":
Ett barn som föds på amerikanskt territorium (i Sverige tillämpas förvisso lite andra regler, men då USA:s linje utgör en tydligare kontrast så får det stå som exempel) blir automatiskt amerikansk medborgare. Gör detta barnet till "genetisk amerikan"? Rent logiskt kan jag tycka att det i konsekvensens namn faktiskt är det, eftersom annars så skulle bara "halva personen" vara amerikan. Eller vad säger jag? Kan vi vara något annat än våra gener?? Genetisk identifiering är ju det ultimata beviset att du är du och ingen annan! Alltså borde det följaktligen innebära att om du är amerikan så är även dina gener fullt ut amerikanska, om än kanske inte "uramerikanska" (vilket rimligtvis skulle vara det samma som indianska).

Vad är då den "normalamerikanska genpolen"? Matematiskt/statistiskt lagd som jag är så skulle jag säga att det helt enkelt är snittet - medelvärdet och en standardfördelning kring detta - av allas gener. Vilket förvisso skulle innebära att ingen är helt normalamerikansk, utan bara mer eller mindre genomsnittlig. Ett annat sätt att se på samma sak är om man delar upp olika gener i undergrupper: säg t.ex. att alla olika typer av gener som utgör minst 1 % av befolkningen får vara en egen undergrupp (för att tala i nationalistiska termer: irländsk, rysk, svensk, mexikansk, "afrikansk", uramerikansk, osv) till den stora amerikanska genfloran. Den som sedan är "blandad" får väl helt enkelt tillhöra flera undergrupper tills dess att alla undergrupper är så mixade i framtiden att det inte längre är vettigt att dela in det utan att alla helt enkelt bär på en normalamerikansk genpol.

I Sverige har vi kanske inte haft lika mycket invandring som USA, men nog har det kommit tyska handelsmän under Hansatiden, valloner till bruksmiljöer, anglikanska industriarbetare i början av industrialiseringen, flyktingar under andra världskriget från Finland, Baltikum, Norge/Danmark, Tyskland, m.fl länder, och så har det fortsatt in i våra dagar med allt fler invandrare från stora delar av världen. Så att tala om en "ursvensk genpol" är ju kanske inte direkt sanningsenligt, eftersom vi alla är invandrare bara vi letar tillräckligt långt tillbaka bland våra förfäder. Dessutom skulle antagligen den "ursvenska" genpolen se olika ut på Västkusten jämfört med hur den skulle se ut på Gotland eller i Mälardalen, för att inte tala om skillnaden mellan Skåne och Norrland!

Slutsats:
Så för att svara på rubriken till inlägget: både ja och nej. Och en sak kan vara värt att påpeka - i skolan (för kanske tio år sedan - och jag tror inte det har minskat efter det) fick jag lära mig att mer än hälften av alla svenskar har åtminstone en invandrad släkting (i rakt nedstigande led) om man så bara tittar på förälder- och mor-/farföräldergenerationerna!

fredag 13 juni 2008

Fredagen den 13e och annan skrock

Idag är det "Fredagen den 13e". Som kristen kan jag av princip tycka att skrock är fel, Fel, FEL! Det är så jag har lärt mig att betrakta det. Skrock är något som binder folk, dvs gör dem ofria och handlingsförlamade. Skrock är något ont och har troligtvis med onda andar/demoner och djävulens anhang att göra. Men samtidigt så är det något våra förfäder och anmödrar har fört vidare från generation till generation. Våra KRISTNA förfäder och anmödrar! Vem är jag att döma ut deras föreställningar och tankemönster? Antagligen har de förstått så mycket mer än vad jag har gjort hittills, så... Och förresten så finns det ju en "kristen" teori om varför just Fredagen den 13:e skulle vara extra otursam:

Citat från Wikipedia:

Fredagen den 13 är enligt skrock en otursdag. Det finns flera olika hypoteser varför fredagen den trettonde uppfattas som en otursdag.

En hypotes grundar sig på att Jesus hade 12 lärjungar, och när Jesus blev förrådd var Judas den trettonde vid matbordet. Det kan även ha varit så att det baseras på att det fanns 13 personer totalt och att Jesus korsfästes på långfredagen. Det var också så att Jesus dog på en fredag. Den här kopplingen är av ganska sent datum och av okänt ursprung.


Nu skulle jag väl snarare säga - eller det är iaf så jag har hört det förklaras - att den första som lämnar bordet kommer att dö när man är just 13 st kring matbordet kommer från skärtorsdagsberättelsen (jämför t.ex. Matt 27:5 - Judas hänger sig - med Matt 27:50 - Jesus dör) och att den första långfredagen skulle ha varit just en fredagen den 13:e! Tänk på att de judiska månaderna alltid börjar med nymåne och att den judiska påsken alltid infaller vid fullmåne (dvs den 14:e varje månad), och eftersom de talar om att de inte ville ha Jesus hängde på korset under sabbaten (= lördagen) måste långfredagen ha varit en fredagen den 13:e...

Och all skrock är väl inte "ond"? Mycket tycks mer ha varit goda/praktiska råd i mina öron.
- Ta t.ex. detta med att lägga nycklarna på bordet - måste vara ett väldigt säkert sätt att glömma dem alt. att någon annan städar bort dem för dig (har egen erfarenhet framförallt av det senare...).
- Eller att gå under en stege - risken finns ju att stegen välter (om den står dåligt, vilket kanske inte är så sannolikt), att någon står på stegen och tappar något, eller att den som står på stegen blir alldeles nervös och tror att stegen ska välta - eller att den som springer under stegen är en buspojke (eller busflicka!) och välter stegen, trots att någon står på den!
- Sju års olycka av att krossa en spegel måste ju kommit från att speglar var så värdefulla att det bara var rika människor som hade råd med dem och om då någon tjänstekvinna (eller manlig betjänt av något slag) råkade krossa dem så hamnade de säkerligen i onåd hos herrskapet för en lååååång tid framöver (sju år är en lång tid; och antagligen blev den stackars tjänaren dessutom utsparkad med huvudet före - bokstavligt talat - direkt efter dådet, vilket definitivt kan klassas som "otur").
- Att hålla för handen när man gäspar kanske mer har att göra med allmänt hyfs (och att hindra ev. flugor från att flyga in!) än att undvika att ge några andar fritt tillträde. Fast å andra sidan kanske man ska undvika att hålla handen för munnen utifall man behöver gäspa när man är i kyrkan - bara utifall att. Jag menar, den enda anden som finns i krykan måste väl vara Den Helige Ande och vem vill hindra Honom (eller var dHA en "henne"??, jag har något minne av det från någon utläggning om genus på hebreiska/grekiska, eller möjligen var det för att göra Gud mer jämnställd. Minns inte längre och det kanske inte är så viktigt, eller...?) från att "flyga in"?? ;) Men å andra sidan så "hindrar" nog inte en hand Honom om du i ditt hjärta bjuder in Honom, så Han kanske inte gills?
- Att gå på brunnslock kanske kan vara riskabelt, tänk om de inte ligger på plats så att man trillar ner i avloppet!! Hualigen! *ryser vid blotta tanken* (Visst står A-brunn för Avlopp och K-brunn för Kloak, men vad är det för skillnad på avlopp och kloak!?) Å andra sidan är ju brunnslock runda just för att de inte ska kunna trilla ner i sitt eget hål! Oavsett hur du försöker vända och vrida på locket så kommer alltid lockets diameter totalt sett vara bredare än hålets innerdiameter...

"Peppar, peppar - ta i trä" kanske kan komma från att vissa skadeinsekter som äter upp trä kanske kan likna (grovmalda) pepparkorn, så om du ser det på något du är på väg att köpa så skulle åtminstone jag vara klart misstänksam! *spekulerar friskt* Fast vad nyttan med att spotta efter svarta katter som korsar en gata skulle vara har jag svårt att hitta på en vettig förklaring till, förrutom att helsvarta katter anses att ha med häxor att göra. Och häxor har med Djävulen att göra, varför följaktligen det gäller att passa sig när häxkatten är ute, man vet ju aldrig vad - eller vem! - som lurar runt hörnet... Men för det första så är ju förklaringen lika ologisk som själva "argumentet" och för det andra så har de flest svarta katter åtminstone något vitt hårstrå under hakan eller bakom öronen, så verkligt helsvarta katter är ytterst sällsynt.

Wikipedia skriver mer om skrock här.

torsdag 5 juni 2008

Göteborgsmötet

Idag, torsdag, börjar Göteborgsmötet - en gemensam årskonferens för Svenska Missionskyrkan (SMK), Svenska Baptistsamfundet (SB), Metodistkyrkan i Sverige (MK), deras respektive ungdomsförbund (SMU, SBUF och MKU) och den nya gemensamma ungdomsorganisationen Equmenia (dvs 7 organisationer allt som allt!). SB, SMK och MK hade en gemensam konferens redan 2004 i Västerås, men det är första gången även ungdomsförbunden är med. Och det är först gången Equmenia har årsmöte överhuvudtaget (organisationen föddes år 2007)! Och målet med att samla alla dessa organisationers årsmöten på samma ställe? Att bilda en ny kyrka år 2012!

Samarbetet mellan denna samfundstrio är egentligen ganska konstig om man tänker efter. Några exempel (och det finns fler!):
- Baptisterna och metodisterna är båda stora samfund med många medlemmar utomlands men relativt små i Sverige, medan Missionskyrkan är relativt stora i Sverige, men inte finns inte alls utomlands. I alla fall inte på samma sätt, SMK har istället ett antal systerkyrkor (som grundats som reslutat av mission från Sverige) och samarbetspartners utomlands. Detta skapar obalans i "styrka" oavsett hur och vem som får kompromissa. Kommer ens den nya kyrkan kunna vara med i Världsbaptistalliansen resp. den internationella Metodistkyrkan?
- Baptistsamfundet (och delvis SMK) har en utpräglad struktur av fria församlingar medan Metodisterna är episkopal, dvs. lutar sig tillbaka på system med biskopar (den nordiska biskopen är bosatt i Oslo) och mer hierarkisk/centralstyrd.
- SMK härstammar från en brytning med SvK/EFS på 1800-talet och Metodisterna från Anglikanska Kyrkan medan Baptisterna stolt hävdar att de är "en egen gren" vid 1500-talets reformation, och den stoltheten är inte att leka med.
- SB står tydligt för vuxendöpartraditionen, MK för barndopet och SMK accepterar båda, även om barndopet är vanligare.

Så? Finns det egentligen något som förenar kyrkorna då?
- Betoningen på den enskilde individen och kampen för mänskliga rättigheter, både socialt och andligt.
- Verksamheterna i Sverige har rötter från 1800-talet. Därmed har de även hunnit "växa upp" och bli "rumsrena" , till skillnad från ett antal yngre frikyrkor.
- Det finns redan många lokala samarbetsförsamlingar.


Dessa - och ett antal andra - punkter avhandlas av de tre samfundsledarna i en artikel i Dagen idag. Tre samfundsledare som kanske inte bagatelliserar direkt, men som absolut inte ser hindren som oöverstigliga för att det verkligen ska bli en ny kyrka 2012.

Vad vill jag säga med allt detta, hela denna uppställning? Kanske mycket, kanske ingenting. Som jag har sagt ett antal gånger vid det här laget så är jag mycket positivt inställd till ekumenik, och som självklart mål för det ekumeniska arbetet ser jag samgåendet mellan olika kyrkor. Dagens mångfald av kyrkor måste vara ett provisorium, vår strävan måste vara det slutgiltiga målet att bli ETT. Därför borde jag väl dansa på bordet och jubla nu? Tre kyrkor blir en! Hurra!!

Samtidigt vet jag att det ligger och pyr en del missnöje hos människor som tycker att detta är ogenomtänkt och dumt. Folk som mer eller mindre känner sig svikna, deras ledare väljer hellre att gå på en "politisk korrekt" linje och försöka få samfundet att överleva genom att gå samman istället för att våga satsa nytt och starkt inför framtiden. Minnena från tiden med 80-100 barn i en vanlig söndagsskola och missionshus i varje liten avkrok lever fortfarande. Och med minnena lever drömmen om att den tiden ska komma tillbaka. Smolket i bägaren är inte roligt att se. Så det kanske är en lite mer sammanbiten glädje jag känner.

En ny kyrka, med nödvändighet ett nytt provisorium, men ett steg i rätt riktning åtminstone. Jag håller andan och ber - låt förslaget gå igenom, låt inget gå fel nu...

onsdag 4 juni 2008

Till minne av Jesusmanifestationen

Nu är det drygt en månad sedan Jesusmanifestationen ägde rum. En månad sedan 12 000 svenskar tillsammans manifesterade vår Herre och vår kristna enhet. En månad sedan den sekulära pressen tittade åt ett annat håll eftersom ingen välte bilar eller kastade gatsten på polisen eller något annat i den stilen. En månad - och vad har hänt?!

Låt mig till att börja med erkänna att jag inte var där. Därför har jag antagligen ingen talesrätt enligt somliga. 12 000 andra var där, kanske borde jag lämna ordet till dem och hålla igen min stora trut, men de har haft sin chans vid det här laget, så...

Känslan som förmedlades från Dagens Manifestationsblogg och från efterföljande diskussion i tidningen och bloggosfären är att de som var där vill göra om det igen nästa år. Vilken tur! Det måste innebär att det blev lyckat. Att manifestationen fyllde ett syfte, trots visst tvivel från folk (mig inkluderad) och kritik mot dem som hade mage att uttrycka detta tvivel (mig exkluderad)! Men samtidigt - på bara en månad har ämnet redan ebbat ut från det kristna samtalsrummet. Det enda - utöver vissa "låt oss göra det igen"-kommentarer - som förmedlats är en besvikelse över att Svenska Kyrkan uteblev. Det vanliga kristna gnället över SvK, där gäller visst inte talet om enhet längre (de har det inte alltid så lätt alla gånger...), trots att många SvK-liga deltog. Och sen när är det bara biskoparna (eller andra kyrkliga ledare) som räknas enligt det frikyrkliga synsättet??
_
Men vad blev visionen av? Talet om den nya eran av kristen enhet? Fick vi som ifrågasatte ändå rätt, trots att det blev lyckat?

Samtidigt suckar jag nästan mer över "vi gör det nästa år igen"-mentaliteten, än över utebliven era enhet. Kom igen gott folk! Jesusmanifestationen är väl ändå ingen ny kristen rörelse? Inget självändamål! Snarare uppfattade jag manifestationen som ett alternativt medel, utöver ekumeniska samtal o.dy., till att föra olika kristna tillsammans och manifestera vår enhet. Ett tillfälle för oss lekmän att visa vad vi ville, inte bara överlåta all ekumenik till att reduceras till teologiska spefundigheter som dissekeras av proffs hela tiden.

Vissa saker blir bäst om man låter det vara unika händelser. Och om ni nu så gärna vill göra om det, gör det i så fall i Göteborg eller Ö-vik, i Kalmar eller Kiruna. Gör något nytt, sprid det, gör inte bara en kopia av årets manifestation. Eller utför den mer praktiskt lagda manifestation som Emanuel och Andreas började skissa på - gå ut i samhället med bullar och goda gärningar!

Eller än hellre: vänta inte ett helt år på att någon ska organisera fram en ny Jesusmanifestation, manifestera istället Honom med allt du gör, allt du säger och tänker (och allt du INTE gör/säger/tänker)! Och gör det från och med idag och resten av ditt liv. Det skulle nog vara en manifestation som skulle kännas meningsfull på riktig. Mycket svårare, och mycket subtilare, men mycket mer verkningsfullt i längden. Du klarar det inte säger du? Nej, det skulle inte jag heller göra, men ska det hindra mig från att ha det som ambition? Är du säker?? Gud uppmanar ju oss att vara heliga, så som Han är helig, och innan vi når det målet är det väl bara att kämpa på och ta nya tag dag för dag och manifestera Honom så gott vi kan i vår ofullkomliga mänskliga tillvaro.
_
Det jag saknar mest från Jesusmanifestationen var ett tydligt mål - varför ska vi träffas och manifestera tillsammans? Vad är det för enhet vi vill uppnå? Är vi nöjda med att alla kyrkor kan enas kring Jesus eller vill vi något mer? Var manifestationen bara ett första steg på en lång väg, och ett medel för att få oss på vägen, eller var det ett slut, ett mål?

tisdag 3 juni 2008

Hur det gick!?

Någon som minns att jag tipsade om Konvertittbloggen för någon vecka sedan? Nu var det ju så att jag inte bara tipsade om den för att det är en otroligt intressant blogg - vilket jag återigen bara kan understryka att den är - utan för att det även fanns en möjlighet till att vinna "De apostoliska fäderna" om man tipsade om bloggen under en tvåveckorsperiod. Igår var tiden ute och idag annonserades vinnarna till böckerna (det tävlades om två böcker): Pontus (ingen utskriven bloggadress) och *trumvirvel* JAG!! :D :D :D *är överlycklig*

Tackar ödmjukt delvis Johan och Johanna Stenberg med vänner som ställer upp och skänker bort böcker på detta vis och delvis Gud Fader som har ett finger med i det mesta som sker här på jorden (därmed inte sagt att jag på något vis "förtjänade" boken mer än någon annan som tipsade om Konvertittbloggen). Nu vet jag vad jag ska ha för sommarläsning! :D

måndag 2 juni 2008

Svenska Missionskyrkan

I helgen fick jag återigen anledning att fundera över Missionskyrkan och hennes teologiska profil. Eller kanske avsaknad av profil. För trots att jag varit medlem i en missionsförsamling (nåja, en ekumenisk församling med mission/baptist) i snart åtta år så har jag fortfarande inte någon egentlig uppfattning vad Missionskyrkan står för. På något sätt har ungdomsarbetet, inte minst SMU-scout, kommit att bli deras profil. Men hur fel blir inte det? Visst är ungdomsarbete bra, men det kan väl knappast vara en kyrkas huvuduppgift att bedriva ungdomsarbete till den grad att församlingens egna medlemmar inte har någon aning om vad församlingen och modersamfundet egentligen står för utöver att de tycker det är viktigt med ungdomsarbete!?

Nej, nu är jag orättvis. Lite bättre koll har jag faktiskt. Några viktiga punkter (info framförallt härifrån och delvis härifrån):
- Tänk er det "normalliberala" (dvs inte det "extremliberala") i Svenska Kyrkan och omsätt det i en mer lågkyrklig (i betydelsen "informellare kyrka", dvs. mindre fokus på t.ex. präst/pastor och ritualer) miljö.
- Ekumenik: Den uttalade målsättningen - och här måste jag väl erkänna att jag är väldigt mycket missionare - är samgående eller samarbete med andra kyrkor. Detta märks inte minst genom samgåendeprocessen mellan Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan (se vidare "Göteborgsmötet" nedan), samarbetsavtalet med Svenska Kyrkan, doperkännandet med Katolska Kyrkan och alla samarbetsförsamlingar som finns inom SMK.
- Öppenhet: om vi älskar alla så blir väl alla missionare tillslut!? T.ex. har man en "öppen dopsyn", dvs att man praktiserar både barn- och vuxendop och låter det vara upp till den enskilde medlemmens tycke och tradition att avgöra vad som är rätt. Denna öppenhet inför både teologi och tradition återkommer i många frågor.
- "Tydlighet kring tron på Jesus Kristus med fokus på det som förenar olika kyrkor, inte det som skiljer", står det på Missionskyrkans hemsida, men exakt hur de menar med det är inte lika tydligt.

Fast, och det måste väl erkännas, min förste pastor var missionspastor, så det är möjligt att jag bara är "hemmablind" och tycker att Missionskyrkan är "profillös" därför att det är helt enkelt deras profil jag jämför allt med - vilket så klart inte skapar några kontraster om man jämför referensen med sig själv!

söndag 1 juni 2008

Tips: Pilgrimsbloggar

Jag berättade tidigare att jag hyser fascination för och en längan efter att pilgrimsvandra. Så, om det är någon mer än jag som vill läsa och inspireras så kan jag tipsa om en pilgrimsblogg: Wild Rose Pilgrim (för att följa Erikkas pilgrimsvandring, börja med de äldsta inläggen och arbeta er framåt).

Och en mer sammanfattande bloggberättelse: Närvaroattacker... (för övrigt en mycket vacker och utmanande blogg!)

Någon som känner till fler pilgrimsbloggar/-berättelser? Tipsa gärna mig!

*****
Förlåt! Nu blev det väldigt många tips på raken. Lovar att det snart kommer mer substansiella bloggposter igen.

Tips: Schlagerfeber

Trots att det är mer än en vecka sedan stora Eurovision Song Contest (ESC)-finalen avgjordes så har min hjärna (eller är det min dator?) inte riktigt återhämtat sig än. Så, för att dela med mig av låtarna som snurrar runt, runt i mitt hjärnkontor - generöst va? - kommer här en nätt liten lista av de senare årens vinnare plus några äldre bonusvinnare.

Vinnare:
2008:
Dima Belan - Believe - Ryssland
2007:
Saša Milošević Mare - Molitva - Serbien
2006:
Lordi - Hard Rock Hallelujah - Finland
2005:
Helena Paparizou - My Number One - Grekland
2004:
Ruslana - Wild Dances - Ukraina
2003:
Sertab Erener - Everyway That I Can - Turkiet
2002:
Marie N - I Wanna - Lettland
2001:
Tanel Padar & Dave Benton - Everybody - Estland
2000:
Bröderna Olsen - Fly on the Wings of Love - Danmark
1999:
Charlotte Nilsson - Take Me To Your Heaven - Sverige (svenska: Tusen och en natt)
1998:
Dana International - Diva - Israel
1997:
Katrina and the Waves - Love Shine a Light - Storbritannien
1996:
Eimear Quinn - The Voice - Irland
1995:
Secret Garden - Nocturne - Norge
1994:
Paul Harrington & Charlie McGettigan - Rock 'n' Roll Kids - Irland
1993:
Niamh Kavanagh - In Your Eyes - Irland
1992:
Linda Martin - Why Me? - Irland
1991: Carola - Fångad av en stormvind - Sverige
/.../
1985:
Bobbysocks - La det swinge - Norge
1984: Herreys - Diggi-loo Diggi-ley - Sverige
/.../
1982:
Nicole - Ein bißchen Frieden - Västtyskland
/.../
1974: ABBA - Waterloo - Sverige

Undrar ni varför jag just listat vinnarna från 1991 så beror det inte lika mycket på att Carola vann som att 1991 var sista året som Mamma och Pappa lyckades tvinga mig och min syster i säng INNAN poängräkningen var klar. (Mycket elak! Möjligheten att återuppleva den dramatiken kring poängräkningen lär väl aldrig återkomma. Eller, vad tror ni?) Det vill säga, från och med 1992 så har jag sett och följt ESC slaviskt (finalen alltså, semifinaler kanske är bra för att då får man bara de bästa bidragen till final, men samtidigt så räcker det med en final per år för min del. Därefter blir det överdos!).

Till sist: trots att till och med jag har döpt inlägget till "Schlagerfeber" så blir jag alltid lika arg på folk som inte förstår att skilja på att "schlager" alltid är och förblir ett tillägg i folkmun, det är inget officiellt namn på tävlingen!