Min Fader?

"Vår Fader" (eller för all del "Fader vår", om man använder den gamla översättningen med den latinska ordvändningen) börjar kristenhetens mest centrala bön. Jag har tänkt på det ett antal gånger på senare tid när jag ber för mig själv. Varför säga "vår" när det bara är jag som ber? Borde det naturliga inte vara "min", dvs första person singular?

Att det heter "vår" är ju inte så självklart som man kanske kan tro. Titta i Lukas variant av Herrens bön, där säger Jesus bara "Fader", utan några epitet, dvs varken "vår" eller "min".

För att återknyta till ett av mina senaste inlägg kring eukaristin så finns här återigen en gemenskapsdimension. Kristen är aldrig något jag är på egen hand, kristen blir jag bara i relation till mina medmänniskor och mina kristna syskon. Visst försökte Jesus vara ensam med Fadern från tid till tid, men han sökte aldrig efter total isolering för all framtid. Han sökte alltid upp människorna efteråt (om de inte hann först och hittade honom där han hade dragit sig undan). Så visst är det kristuslikt att vara ensam ibland, men att ha det som livsstil att ständigt bara vara "Jag och Gud. Punkt slut", är för mig inte kristuslikt.

Vad jag menar är att rörelsen mellan att vara "bara du och jag, Jesus" och att vara "Kristus för mina medmänniskor" är som det kristna livets pulsslag. Båda behövs för alla kristna är jag rätt övertygad om, men olika människor kan leva ut det på lite olika sätt i vardagen. Ensamheten med Kristus är både bra och nödvändig, men det får inte bli allt som finns.

Nu vet jag att det finns kristna eremiter - ett ideal som jag ärligt talat inte riktigt förstår mig på, men låt mig understryka att jag inte föraktar deras val eller anser det sämre på något annat sätt, utan att jag är övertygad om att om det är deras kallelse från Gud så är det den högsta formen av kristen efterföljelse för dem - så visst finns det kristna som föredrar att leva ut det kristna livet i ensamhet. Men av det lilla jag förstår så skulle jag tro att det för dem är ännu viktigare att säga "Vår" än vad det är för oss andra. Deras kallelse är att be för hela mänskligheten, det är deras sätt att vara "i världen". De är tillsammans med oss, fast de inte är fysiskt närvarande.

Att be "Min Fader" skapar dessutom en ohälsosam exklusivitet, något som kan slå både och bli hårt sekteristisk eller nyandligt flummig. Visst kan det komma stunder där "Min Fader" kanske blir en nödvändig språknyckel för att verkligen ta till sig att det gäller just mig fullt ut, men det kristna svaret förblir "Vår Fader" fullt ut, även när man ber i ensamhet.

*****

PS. Kan man förresten be helt ensam? Paulus skriver att Anden ber i oss, innebär det inte att vi alltid är åtminstone två som ber när jag ber...?