torsdag 17 september 2009

Att påverkas av sin omgivning


Jag vet inte hur det är med er, men en av grundorsakerna till att jag började skriva dagbok under bibelskoletiden, vilket idag till stor del har ersatts av bloggen, är att jag ofta inte inser att jag har tänkt en tanke förrän jag får ner den i skrift. Utöver det - eller snarare framför allt - skriver jag för att reda ut mina tankar som flyger kors och tvärs i min skalle och har en tendens att slå knut på sig om jag tillåter dem. Men som sagt var, ibland händer det att jag skriver ner en tanke innan jag inser att jag har tänkt den.

Ett sådant exempel är när jag skrev (ur "
Kvinnoprästfrågan"):
Det känns skönt att veta att jag inte har påverkats mer än så, trots omgivningen.
Jag vet inte hur många som reagerade på det, men jag har själv tänkt många gånger på min egen formulering efter det, så det kanske kan vara värt att utveckla lite.

I alla lägen jag utsätter mig för, av alla erfarenheter jag gör och av böcker och bloggar jag läser, är jag ute efter att låta mig påverkas och berikas, istället för att förbli självtillräcklig, sluten och fördomsfull. Samtidigt så är jag ju medveten om att det finns åsikter - oavsett sammanhang - som jag inte vill bli påverkad av, men hur öppnar jag mig för det positiva utan att även öppna mig för det som jag uppfattar som icke önskvärt? Om jag redan från början har bestämt mig för vad som är önskvärt och inte, ja då har jag även dömt sammanhanget på förhand och möjligheterna för mig att berikas blir klart marginaliserade.

I mångt och mycket tror jag nämligen att det är positivt att låta sig påverkas. Att det är att utvecklas som människa och som troende.
Många gånger är jag nog betydligt mer lättpåverkad än vad jag kanske ger sken av inför min omgivning (samtidigt är jag nog inte ens hälften så lättpåverkad som somliga verkar hoppas). Bland annat har det gjort mig lättanpassad när jag har förflyttat mig mellan olika kyrkor. Men samtidigt kan det även där bli ett problem där anpassningen går för långt, så att jag "bygger över" med lager på lager, så helt och fullt smälter in i min nya omgivning med dess åsikter och beteendemönster att jag glömmer bort det gamla.

Ur "På återträff med bibelskolan":
/.../ hela mitt kyrkliga sammanhang har bytts ut. Från en ganska liberal, lågmäld frikyrklig församling till en välkänd (ökänd) högkyrklig församling inom Svenska Kyrkan. Från verksamhetskristna till gå-på-mässa-sju-dagar-i-veckan-katoliker. Från privatreligion till offentlig blogg.

Eller har det förändrats så mycket? Är det inte samma grundprinciper med "ryggdunkande" (dvs att påverkas av - och gå upp i - omgivningens sätt att vara, tycka och tänka) och "avståndstagande" (definiera sig själv utifrån att "jag är inte som den/dem"). Om jag bytte kyrklig miljö igen, hur många av dagens åsikter kommer jag fortfarande dela om fem år?
Charlotte kommenterade och påpekade att jag inte skulle bry mig så mycket om vad människor tycker, vilket hon förvisso har alldeles rätt i! Men samtidigt - om jag ständigt sätter skygglappar på mig och struntar i människorna runt omkring mig, så blir jag ju varken berikad eller utmanad av dem heller. Och så är cirkeln sluten. Problemet olösligt, eller...?

Att påverkas är som sagt var inget ont i sig. Långt ifrån! Alla föräldrar försöker påverka sina barn genom att ge dem positiva förebilder och lära dem goda vanor (fast det kallas ju vanligen "uppfostran" då och inte "föräldrapåverkan", men eftersom "kamratuppfostran" för lätt tankarna till något helt annat så låt mig nöja mig med begreppet "påverkan" även i detta exempel). I detta fallet skulle påverkan på någons sätt att uttrycka sin tro bland annat kunna vara att lära dem be bordsbön och gå i kyrkan på söndagar. Positiv påverkan.

Samtidigt vet jag att det - av nödvändighet - finns en naivitet hos oss som utsätter sig för sammanhang och människor i hopp om att påverkas som gör oss känsliga för att påverkas i fel riktning. Att välja att nyfiket pröva på och se vart det leder istället för att döma och tydligt markera mot ett annat sammanhang kan leda galet fel om jag inte är försiktig. Det är jag medveten om. Kanske är det därför jag inte alltid vill visa hur och om jag påverkas. Jag vill hinna "pröva allt [för att] ta vara på det som är bra" så som Paulus skriver i 1 Thess 5:21 utan att någon ska få möjlighet att distrahera mig i den processen genom att spela på mina känslor.

Jaktlund satte fingret på en annan av riskerna med att låta sig påverkas för mycket:
Men, hursomhelst, det gäller att se upp så att tron inte bara hänger på någon annan - föräldrar, pastorn, kompisgänget - utan vaka över att den verkligen är ens egen.
Men hur vet jag gränsen mellan att låta en annan persons tradition och sammanhang berika min tro kontra att låta deras uttryckssätt äta upp mig tills jag inte har någon egen identitet kvar?

7 kommentarer:

AKO sa...

Jag tror att jag främst har inställningen att jag prövar det jag möter, men inte främst i betydelsen "pröva på" utan mer se om det håller för en prövning. Jag går hellre ett steg mindre vad gäller påverkan av nya/andra idéer än att ta ett steg för mycket. Visst, nog kan jag missa goda ting, men jag kanske även missar en del dåligt då också.

Hela mitt liv kommer jag dock att jobba med hur jag upplever tillvaron och tron, jag kommer aldrig anse att jag är färdig och det känns som en spännande resa. Även om jag inte "köper" allt jag hör, ser och läser så samtalar jag gärna om det mesta så länge respekten och förtroendet finns där.

Hur du ska göra måste ju formas av hur du är som person. Jag har upplevt dig som väldigt öppen på bloggen för andras tankar, men kan inte säga något om hur mycket du egentligen låter dig påverkas. Vad andra anser om din förmåga att låta dig påverkas är ju oväsentlig och just där håller jag med Therese att du ska strunta i vad vi andra tycker. :)

Johan S. sa...

Ja du, livet borde kanske börja med en introduktionskurs i filosofi och kunskapsteori.

I grunden tror jag att de flesta har motsatt problem jämfört med dig. De är obenägna att utveckla sina egna trygga tankar och förblir därför själsliga kloner av sina föräldrar och sin uppväxt.

Att "pröva" det man möter som AKO skrev ovan är ju viktigt. Men lika viktigt måste vara att pröva de kriterier man själv använder i dessa prövningar, annars begränsas utvecklingen i onödan av outvecklade kriterier.

Att skriva ner sina tankar som du gör är nog bra. Då konfronteras man med vad man tänker, varför man tänker som man gör och varför tankarna utvecklas (eller inte utvecklas).

Det gäller att vara herre över sin egen utveckling så att man inte bara förs med av vinden som de döda höstlöven. Men det är nog ingen som är orolig för din del - kan man formulera en sådan här bloggpost så har man mer självinsikt än de flesta.

Charlotte Therese sa...

Jag menade självfallet inte att man ska sluta sig för andra.

(Såg aldrig din kommentar till det jag skrev, då hade jag förklarat vidare redan då. Jag glömmer för övrigt ofta att titta in i bloggar igen efter att jag har kommenterat, så hojta gärna till om jag har missat något viktigt!)

Menar tvärtom!

Alltså snarare: pröva allt du är nyfiken på i andra traditioner, men behåll bara det som är gott. Det som du inifrån känner håller i alla väder och som du kan stå för inför Gud och hela världen - även om hela världen en dag skulle gå emot dig för din tros skull.

Där kommer självständigheten in, och sannheten (heter det så? - låter ju närmast norskt!) gentemot det man har insett på djupet.

D.v.s. så att det inte blir ytligt påklistrat, någon annans idéer, ett farande åt alla vindfläktars håll, än hit, än dit.

Utan: rotat, bottnat.

Johanna G sa...

AKO:
Det ena - att "pröva på" - behöver inte utesluta det andra - att "pröva". Men om jag bara prövar utifrån hur jag ser på det utifrån, då är jag rädd att jag enbart skulle döma ytan av ett fenomen (dessutom dömer jag ytan utifrån mina egna referensramar och fördomar) och inte erfara något på djupet.

Å, jag instämmer till fullo! En av mina stora "skräckupplevelser" i kyrkan var för några år sedan när jag satt och pratade "andlig fördjupning" med ett antal människor som var 15 till 50 år äldre än mig, och det jag kände att jag hade nått minst lika långt som många av dem. Högmodigt kanske, men för mig var det en skräckupplevelse i den mening att jag kände "blir det inte mer än det här, kommer jag inte utvecklas mer än så här under resten av mitt liv. Hjälp!"...

Johan:
Nja, tror inte det är någon bra idé. Filosofi uppskattas mest när man har lite livserfarenhet att filosofera över. Och ibland blir det väl filosofikt, livet är till för att levas i första hand!

Att slappna av och låta sig föras med kräver (iaf om det är ett medvetet val) ofta en ganska stor dos av mod. Mod att erfara utan att döma på förhand. Mod att lämna sin "fästning" och låta sig föras in i ett främmande land. Mod att pröva något nytt. Mod att våga falla som höstlövet och våga lita på att man fångas av Herrens hand...

Charlotte:
Nej, jag tolkade dig egenligen inte så heller. Det du skrev är ju fullkomligt sant. Samtidigt så är det just det som är balansgången på den tunna tråd (eller "smala väg" som Jesus sa) som är livet. Att låta sig påverkas utan att varken bli en vindflöjel eller sluta sig för andra.

Kan jag välja att enbart behålla det som jag finner är gott just nu? Är inte utmaningen tvärt om att behålla allt som är sant, och att tränga in i så mycket som möjligt för att förstå och erfara Gud och Kristi Kropp i hela dess mänskliga skönhet och fallenhet - hela bredden, höjden, längden och djupet! Att välja bort är ju att döma och begränsa sig...

Johanna G sa...

AKO & Johan:
Hehe, tack för berömmet förresten. Känns tryggt att veta att ni uppfattar mig ungefär som jag uppfattar mig själv på denna punkt :)

AKO sa...

Jag hoppas att Johan inte anser att jag hör till kategorin "själsliga kloner till mina föräldrar". Jag är barn till mina föräldrar, absolut, men jag kan inte säga att det är de som är min huvudmåttstock för tillvaron. Då skulle jag säga att mina studier i Bibeln betyder bra mycket mer. Sedan ska man inte förkasta tidigare generationers erfarenheter utan istället lära sig av dem.

Johan S. sa...

@ AKO. Självklart inte :-) Jag håller med dig helt och hållet!