Hej bloggvänner! När jag startade min blogg förra våren så påbörjade jag en serie kring mina tankar utifrån frälsarkransens pärlor. Frälsarkransen var något jag själv precis hade kommit i kontakt med då, så jag ville passa på att inbjuda er att delta på min resa och låta er utforska tillsammans med mig. Leva upp till bloggnamnet, visa på ett område där jag ännu vacklade, ännu sökte min väg.
Men då jag själv hade svårt att hitta in i hur jag skulle låta frälsarkransen bli ett hjälpmedel för min bön och då ni gav så lite respons, så tappade jag lite styrfarten i den bloggserien. Som jag känner nu kommer jag heller inte att återuppta den. Men visst, finns intresse och jag känner inspiration så varför inte...?
Nåväl. Nu har jag haft min frälsarkrans i ett år och några månader och jag ska jag sammanfatta något hur jag har använt den under den här tiden så passar nog tre punkter ganska bra.
1) Som ett smycke. Precis som ett kors kring halsen kan vara ett smycke, så fungerar frälsarkransen utmärkt bra som ett meningsfyllt smycke. Ett smycke som kan(?) skapa diskussion och ge samhörighet med andra som har en. Ett smycke som jag burit i perioder, ibland dagligen, ibland
2) Som en påminnelse. Genom att vända blicken mot kransen kring handleden med jämna mellanrum under dagens lopp så kommer olika pärlor att vara "högst upp" (eller "närmast ögat" eller hur jag ska beskriva det). Att då under en-två sekunder låta mitt liv och mina känslor speglas i och mot den aktuella pärlan. Exempelvis låta öken- resp dödspärlan påminna mig om att allt inte är fröjd och glädje, eller låta Gudspärlan påminna mig om Guds ständiga närvaro. Låta pärlorna "utstråla" sin mening in i mitt liv (likt bilden ovan är ett försök att illustrera), där jag är just för ögonblicket.
3) Som fokuspunkt för meditation och bön. Detta var vad jag hade så svårt att hitta in i för ett drygt år sedan och som jag har egentligen bara börjat smaka på först nu. Plötsligt var det som om något lossnade, som om jag kom på hur jag skulle göra. För mig känns det riktigt stort just nu!
Allt gott från mig till er, kära bloggläsare!
Lovad vare Herren, nu och alltid och i evigheters evighet! Amen
6 kommentarer:
Kul att det lossnade! Jag använder ofta olika typer av radband för min bön för det hjälper mig att fokusera och göra min bön mer 'objektiv' eller hur jag nu ska uttrycka det. Frälsarkransen har jag aldrig provat och känner att den är för komplicerad för mig. Jag tycker om när samma bön upprepas många gånger, så att säga idisslas innan jag går vidare med nästa. Den vanliga rosenkransen är min favorit, ett Fader vår, 10 Hell dig Maria och ett Ära vare Fadern upprepat 5 gånger samtidigt som man mediterar över vissa händelser i Jesu och Marias liv som de presenteras i Bibeln och i Kyrkans tradition.
Vad kan jag lära av Frälsarkransen, tror du?
Det finns nog mycket man kan lära sig av olika böner och bönetyper.
Själv har jag inte lyckats begripa mig på rosenkransbönen alls. Det där med att meditera över något samtidigt som man återupprepar bönerna är mer än vad jag klarar av. Alldeles för komplicerat för min del :)
Ska jag spontant säga något om vad jag uppfattar som skillnaden på rosenkransen och frälsarkransen, så tycks rosenkransen vara mer fokuserad på Jesu liv och i andra hand hur det påverkar mitt liv, eller...?
Frälsarkransen å andra sidan bygger kanske mer på omvänd princip - en hjälp låta mitt egna liv reflekteras i det kristna livet utifrån ett antal teman.
Martin Lönnebo liknar själv frälsarkransen vid en livboj. Det är något som hjälper en att hålla sig flytande även när livet är stormigt (eller kapsejsat). Ett "här är jag just nu Gud, hjälp mig"!
Vet du, Johanna, jag tror att du och jag har mycket att lära av varandra, för vi är så olika!
Det kanske är en sak som skiljer protestantiskt och katolskt: protestantismen har mig i centrum och katolicismen har Jesus... Var jag elak nu? Inte min mening, men jag får en känsla av att det är så. Jesuscentreringen funkar bättre för mig för jag har lärt mig att ju mindre jag fokuserar på mig och mina problem desto bättre mår jag! När jag hade problem med en medlem i min församling och kände mig missförstådd sa Sr S till mig att också Jesus var missförstådd. Då sattes min situation i ett bibliskt perspektiv och jag offrade min negativa känsla till Jesus och genast kändes allt bättre. Det är bättre med Jesus i centrum än med Teija!
Precis! Gissa varför jag läser din blogg :)
Nja, till viss del har du nog en poäng. Men jag tror lika gärna att poängen kan ligga i att rosenkransen är en tusenårig "uppfinning" medan frälsarkransen bara har något/-ra decennium/-er på nacken. Den moderna människan blir inte religiös förrän allting annat har brustit. Och det man letar efter då är ett halmstrå som kan hålla mig uppe. Och för den som inte är van att be så blir då det naturligaste att börja bönen med "mig", men det behöver ju inte göra det mindre ärligt.
T.ex. kan man offra sin ökenvandrig till Jesus när man ber/mediterar på ökenpärlan. Eller så kan man vända på perspektivet och säga "Även Du har varit i öknen, även Du har varit en flykting, även Du har lidit, även du har varit missförstådd" och sätta mitt eget lidande i det perspektivet som du säger.
I ett av mina första inlägg kring frälsarkransen anlade jag just det perspektivet - hur de olika pärlorna kan påminna mig om Jesu liv. Så tro nu inte att man måste inte fokusera på sig själv i första hand!
Frälsarkransen har jag aldrig använt, däremot rosenkransen, även om det går i perioder..för övrigt förstår jag att frälsarkransen även kan användas i katolska sammanhang..
Att lära sig nya sätt att be kan vara ett sätt fördjupa bönen, att lära känna nya aspekter av bönen, men det kan lika gärna bli ett sätt att lura sig själv, ett sätt att förytligas i bönen istället för att "borra" sig inåt i bönen.
Huvudsaken är att man ber, inte hur man ber eller vilket redskap man använder till bönen. :)
Skicka en kommentar