måndag 7 september 2009

Hårdnackade och egensinnade

Med risk för att göra mig till ovän med alla kyrkliga läsare, oavsett etikett, av den här bloggen så vill jag kommentera ett fenomen som jag tycker mig ha observerat på internetfora och i bloggosfären:

Oerhört många kristna är hårdnackade och egenrättfärdiga.
Eller för att spetsa till det ännu mer: "Trångsynta och egenkära". Det är endast den egna traditionen inom det egna samfundet som är det ultimata sättet att leva ut den kristna tron och/eller fira en rätt gudstjänst.

Några exempel som vi alla bör kunna känna igen, oavsett vilket sammanhang vi befinner oss i.

- Alla frikyrkor har antagligen sagt det någon gång i historien. Många frikyrkor, framförallt de som anser sig själva vara "radikala", säger det (åtminstone indirekt, dvs att är det inte det egna samfundet som är "optimalt" och "Guds gåva att rädda kristenheten" så är de andra kyrkorna åtminstone är "förkastligare" än just de själva) fortfarande.

- Svenska Kyrkan försökte tillsammans med svenska staten länge förbjuda alla andra former av kristenhet och religiositet än just den svenskkyrkliga varianten av kristendom. Den liberala majoriteten i Svenska Kyrkan idag försöker fortfarande tala om för alla andra kyrkor när de har fel och hur man enligt dagspolitiken bör se på både den ena och den andra frågan.

- Katolska och Ortodoxa Kyrkorna är minst lika egenkära. Inte minst traditionallister (aka "latinister" inom Katolska Kyrkan) klagar mycket gärna på hur förfallen praxis är även inom den egna kyrkan. Det är enbart de själva som håller fast vid det enda, rena och sanna sättet att göra allt på!

Varför retar jag mig så på dessa människor och kallar dem både hårdnackade, egensinnade och än värre saker? Därför att de representerar drag inom kristenheten som inte bara är främmande och obekväma för mig, de representerar något som är totalt olikt allt vad jag förstått om kristenhetens innersta väsen. Även om jag inte alltid förstår min
broder eller syster så behöver jag åtminstone inte förkasta henne eller honom. Att förkasta - att döma - en medlem av Kristi Kropp är ju att garantera att även jag själv blir dömd. "Med det mått ni dömer...".

Vi har alla olika kallelser inom Kristi Kropp. Varje person har ett unikt bidrag. Även dessa som jag retar mig på. Genom att förkasta alla andra sätt utom mitt eget så hindrar jag
delvis mina bröder och systrars tillväxt i Guds rike, delvis så hindrar jag mig själv att lära mig av deras kallelse, att anta den utmaning som de erbjuder mig. Dessutom så omyndigförklarar jag de som ledda av Anden, ogiltigförklarar deras sätt att vara kristna, deras unika kallelse i vår Herres rike.

Att jag retar mig på mina medkristna är självklart en del av splittringen. Huruvida det är värdefullt att jag skriver detta inlägg bör ifrågasättas. Men att förneka sanning är ju inte heller kristet, så låt oss försöka se sanningen i vitögat och älska varandra än ivrigare just så som vi är, med alla våra fel och brister.

9 kommentarer:

Johan S. sa...

Från en protestantisk point of view så har du förstås rätt. Men vår katolska religion stipulerar ju att den katolska tron är överlägsen den protestantiska. Det är alltså en del av religionen (självförståelsen) att KK är "självrättfärdigt". Man kan inte förneka sin religion bara för att passa in i den protestantiska synen på ekumenik. :-)

Vetskapen/övertygelsen om Trons ofelbara väsen bör dock inte göra oss dryga. Som enskilda medlemmar är vi ytterst syndiga och ovärdiga lemmar i Kristi kyrka. Drygheten är inte bara syndig; den är dessutom ytterst opassande en så medelmåttigt begåvad man som tex mig.

Din inbjudan om att älska varandra ivrigare trots fel och brister är förstås angelägen. Jag vill vara den förste att erkänna min brist på kristuslikhet i det avseendet. Hoppas att ni bröder och systrar kan förlåta detta.

Johanna G sa...

Jo, det är ju tur att det märks ibland att jag är protestant, inte bara alldeles för påverkad av mitt umgänge med er katoliker :P

Måste "älska mera" gå hand i hand med att erkänna hur bristfällig man är? Är inte älska tvärt om att omfamna hela människan just så som hon är, med både bra och dåliga sidor? Inte att ha överseende med eller älska "trots allt", utan att älska någon just så som han/hon är?

Tror någon kyrka i USA körde med sloganen "Kom som du är, bli den du är menad att vara", och med det menade att i kyrkan blir du älskad precis som du är, där du är, oavsett hur misslyckad eller lyckad du känner dig, men att du inte behöver förbli den du är. I kraft av medmänniskornas kärlek så kan du förvandlas att bli den Gud har skapat dig till att vara...

JS sa...

Jag har gått och funderat under eftermiddagen och kvällen på vad du menar med din kommentar (andra stycket). Tänkte nu skriva och fråga, men inser att jag inte ens fattar tillräckligt mycket för att formulera frågan.

Det sista stycket håller jag dock med om såklart. Kyrkan skall fostra helgon, och det gör hon också, eller hur!

Teija sa...

Man ska erkänna sina egna synder och överskyla andras... men det är svårt för ibland drabbas man av ett behov av att rättfärdiga sina egna handlingar och då svartmålar man gärna andra. Men Katolska Kyrkan i alla fall gör skillnad på synden och syndaren. Det är synden man fördömer, syndaren tar man emot i bikten och är mer än villig att erbjuda syndernas förlåtelse på sin Herres uppdrag.

Johanna G sa...

JS:
Det jag tänkte på kanske bäst förklaras med ett förhållande. Först, när man blir kär, ser man allt som är bra med en person. Sen hinner verkligheten ikapp. Då kan man antingen välja att älska någon för dennes goda sidor och stå ut med de dåliga. Eller så kan man älska personen för den hon är rakt av, och för att göra det så behöver man inte ständigt erkänna och älta hur dålig man själv är. Eller...?

Känner du dig som ett presumtivt helgon, eller? ;P

Teija:
Ja, att överskyla andras synder är hedervärt.

Pontus sa...

När vi kallar de som längtar efter en "sann liturgi" eller "sann moral" moral eller vad det kan vara för hårdnackad eller trångsynt, förutsätter vi samtidigt att något sådant inte skulle existera.

Snävhet kan förstås vara problematiskt, men det värsta tror jag ändå är brister på ödmjukhet. När vi gör sanningsanspråk finns alltid risken att vi litar på dem tack vare vår egen upplysthet eller intelligens, samtidigt som vi glömmer att all vishet kommer från Gud!

Johanna G sa...

Pontus:
Tack för din kommentar! Den fick mig att tänka till lite.

Jovisst, det är för lite ödmjukhet som är det egentliga problemet, inte att något inte skulle kunna vara bättre.

Vad det gäller om något kan vara bättre eller inte har jag lite svårt att bestämma mig.

Å ena sidan har vi från instruktionerna som Gud gav till Mose när det gäller tabenaklet ända till Johannes uppenbarelse som antyder ju att det är en tydlig liturgi som väntar oss i himlen.

Å andra sidan så måste liturgins uppgift vara att predika på Jesus på ett sätt som folk förstår och kan ta till sig. Det spelar ingen roll hur smart uttänkt något är om folket inte förstår hur det är tänkt.

För att ta ett exempel där rätt kan bli "fel": "Ge oss idag vårt dagliga bröd". Enkel bön, va? Solklart vad som menas. Ända tills man kommer till en kultur där man inte äter bröd alls. Då blir det "Ge oss idag något som vi inte använder...??" Kanske hade "Ge oss idag vårt dagliga ris" varit en bättre, om än friare (i våra ögon) tolkning av Herrens bön.

Hasse G sa...

Tycker du sammanfattar det hela rätt bra Johanna - i din slutkläm.

Blogger sa...

BlueHost is definitely the best hosting company with plans for any hosting requirements.