Mitt möte med Taizé

Och så blir det nu en tredje del i denna serie-som-inte-är-någon-serie om mina möten med olika kyrkor, personer och traditioner. Tidigare inlägg på temat "Mitt möte med ..." har behandlat Bjärka-Säby och katoliker.

Säg "Taizé" och folk tänker på det ekumeniska kloster - som egentligen är en kommunitet, ett brödraskap - i Frankrike som blivit känt över hela världen.

Säg "ekumenik" och folk tänker på Taizé. För mig är dock Taizé något mer än enbart ekumeniskt, det är att få vara på helig mark. Det är som Mose brinnande buske, det är ett ställe där Gud själv uppenbarar sig.

Taizé är en liten by i de franska vindistrikten mellan Lyon och Dijon där ett ekumeniskt brödraskap funnit sin hemvist. Kommunitetens grundades av schweizaren Roger Schutz, eller "broder Roger" som han kom att bli känd som, kom första gången till Taizé år 1940 på en cykel. Han fick där köpa ett hus som stått tomt länge och började tillsammans med sin syster gömma flyktingar - framförallt judar - undan nazisternas framfart i Frankrike. Taizé låg då alldeles i närheten av gränsen mellan det ockuperade och de fria Frankrike. 1942 hade de blivit upptäckta och var tvungna att ge sig av. Roger återvände då till Schweiz.

Redan när broder Roger kom till Taizé första gången var han medveten om att han hade en kallelse till att leva ett kommunitetsliv i försoning och bad flera gånger om dagen, men gick då till ett annat rum för att inte stöta sig med de judar han gömde. När han återvände till Taizé år 1944 hade han sällskap med några andra män som delade hans kallelse till kommunitetsliv och vid påsk 1949 bestämde de sju första bröderna och gav högtidligt sina löften att leva ett gemenskapsliv i enkelhet och celibat.

Kommuniteten tog till en början emot hemlösa barn - återigen tillsammans med Rogers syster Geniviève - och tyska krigsfångar i krigets efterdyningar. Men snart började även allt större skaror av ungdomar söka sig till den lilla kommuniteten. Och ryktet spred sig snart om den lilla brödraskaran som kom att sträva efter att leva i tillit mellan människor och som kom att gestalta och förverkliga försoningen mellan de olika kristna samfunden. Kommuniteten hade funnit sin kallelse.

Men jag går händelserna i förväg. Inte i den meningen att något av detta inte var sant eller att något har blivit sant först efteråt, utan i den mening att jag - precis som med Bjärka - helt enkelt inte visste allt detta och inte förstod innebörden i hur känt (i vissa läger snarare ökänt) Taizé var.

Den första gången jag hörde talas om Taizé var när församlingen hemifrån skulle ordna sin första resa dit med ungdomsgruppen sommaren 1998. Vi hade precis fått en ny pastor och hon hade varit i Taizé många gånger innan. Och entusiastisk som hon var fick hon med stora delar av tonårsgruppen på resan. Själv var jag för ung - 14 år, skulle fylla 15 senare på hösten - och åldersgränsen för att åka med var 16 år, så jag tänkte inte så mycket på saken. Synd, men så är det ju med åldersgränser. Jag ryckte på axlarna och lyssnade inte så noga på allt prat om Taizé förrän vår pastor var på mig personligen och tyckte jag skulle åka med trots min ringa ålder!

Väl i Taizé den sommaren mötte jag Gud för första gången. Visst hade jag anat att Han fanns innan och bekänt min tro på "Något Högre", men att vandra fram och tillbaka i den röda jorden mellan sovbaracken och bibelintroduktionerna, sitta på det stenhårda golvet i försoningskyrkan tre gånger om dagen och sjunga på alla möjliga (och omöjliga!) språk som engelska, ryska, latin, polska, franska, osv., stå i evighetslånga matköer för att äta storkökshopkok på ris och sönderkokta grönsaker med tillhörande fransk ost/yoghurt och dricka vatten som smakar klor, att möta människor från andra länder och försiktigt pröva mig fram på engelska för första gången i mitt liv. Allt detta - men samtidigt inget av detta - väckte en helt ny dimension till min förståelse och bekännelse om att Gud finns och vem Han är. Det var ingen teologisk insikt eller några övertygande argument, utan ett stilla Möte. Ett möte med en plats och med människor indränkta - impregnerade - med bön. Ett möte med Honom som har skapat universum. Och det skedde så stilla att jag knappt ens märkte och förstod det förrän efteråt.

Just erfarenheten av att sjunga och be tillsammans med alla dessa människor på alla dessa språk som man gör i Taizé har för mig kommit att symbolisera tungotalets gåva - och i viss mån stå över pingstkyrkans variant av detsamma. Det är ett sätt att förstå bönen även om jag inte förstår orden. Och kanske är detta något av nyckeln till varför mötet med Taizé verkligen har blivit synonymt med möte med Gud för mig, för att det är ett möte med en erfarenhet av bön som övergår förståndet utan att förneka det.

Efteråt har jag varit tillbaka tre gånger - 2000, 2002 och 2007 - och varit med som värd och mottagande församling vid det stora skandinaviska och baltiska Taizémötet under allahelgonahelgen i Uppsala år 2000. När jag var nere år 2007 tog jag dock farväl av Taizé. Oavsett hur mycket jag älskar den platsen och oavsett hur mycket den har betytt för mig och min tro, så kan jag inte bygga stabiliteten i min tro kring en plats som är 35 h bort med buss - enkel väg! Smärtsamt? Kanske lite, men jag var redo för det beslutet. Likväl kändes det gott att faktiskt få åka ner och faktiskt vara med en sista gång och ta farvälet där nere istället för att låta allt rinna ut i sanden bara.

Ibland har jag fått frågan om hur katolskt Taizé är. För mig är Taizé sinnebilden på vad jag menar med katolskt. Inte romerskt-katolskt, utan allmänkyrkligt, allomfattande, trots att det är något helt eget. Det är en kristendom där alla är lika kristna och alla är lika välkomna. En enad - försonad - kristenhet utan etiketter som "katolik", "pentakostal" eller "luthersk". En världsvidd församling med människor av alla språk och raser, där ett liv i enkelhet, tillit och delad gemenskap blir nyckelord inte bara för kommuniteten utan även för alla deras gäster.

Samtidigt är jag medveten om att kommuniteten (nu kan jag inte ange några exakta källor för detta, så ni får väl tolka det hur ni vill, men detta är i alla fall det som jag kommit att uppfatta som sanningen kring det katolska i Taizé) enbart firar den katolska nattvarden och att de på något sätt blev tvungna att underställa sig påven för att få tillåtelse att ta emot sina första katolska bröder. Trots detta förbli varje broder kvar som medlem i sin respektive kyrka när de går in i brödraskapet. Så som svar på frågan om Taizé är romerskt-katolskt? Nej, de är en föraning av den förverkligade, försonade och enade Kyrkan. De är ett fullt ut ekumeniskt brödraskap i den universella kyrkan.

Den som bäst har uttryckt vad Taizé betyder för mig och för hela kristenheten är dåvarande påven Johannes Paulus II som besökte Taizé som en pilgrim 1986 och sade då (för ett längre uttdrag ur påvens tal, se Taizés hemsida):

« (…) Liksom ni, pilgrimmer och vänner till Taizé, gör påven bara ett uppehåll här på sin resa. Men man stannar till i Taizé så som man stannar till vid en källa. Resenären gör halt, dricker sig otörstig och fortsätter sedan på sin resa. Bröderna i kommuniteten vill, som ni vet, inte hålla fast er. De vill i bön och tystnad göra det möjligt för er att dricka det levande vatten som Kristus har utlovat, de vill att ni ska få uppleva något av hans glädje, urskilja hans närvaro, svara på hans kallelse, och sedan resa vidare och vittna om hans kärlek och tjäna era medmänniskor i era församlingar, era städer och byar, era skolor och universitet och på era arbetsplatser. (…) »