Läser en reklambroschyr om karmeliternas nunnekloster i Glumslöv. Jag både fascineras och avstöts av deras livsstil. Mindre än två timmar socialiserande per dag!! Enbart med varandra. Socialiserandet med andra finns inte med på dagsschemat. En så främmande verklighet.Jag kan tilltalas av kloster i många fall. Både "aktiva ordnar" som finns och verkar ute i församlingar och/eller i samhället och kontemplativa kloster med gästhem och reträttverksamhet förstår jag mig på, men detta isolerade liv är för mig obegripligt. Främmande som sagt var. Men jag inser också att det största främlingskapet finns inom mig. Främlingskapet till bönen. Bristen på tilltro till att dessa nunnors bön kan förändra den värld jag (och dem) lever i.
I min föreställningsvärld förändrar bönen mig, och genom att jag förändras så förändras även världen omkring mig. På sätt och vis skulle man kunna säga att jag blir mitt eget bönesvar i bästa fall. Ulf Ekman skrev träffande häromdagen (förvisso som inlägg i en helt annan fråga, men det är tillämpbart ändå; min fetmarkering): "Kyrkor har också ett annat vapen, bönen. Det kommer att bli mer nödvändigt än någonsin att be för dessa områden och dessa ungdomar samt aktivt gå in och hjälpa till." Men för den som lever utan den direkta kontakten med yttervärlden så är den typen av bönesvar inte möjliga. De måste känna total tillit och förvissning om att någon annan blir deras bönesvar, att Gud sänder andra människor att vara händer och fötter för att nå de behövande. Att Gud direkt griper in utan mellanhänder. Tillitskrävande. Främmande.
*****
Heliga Ande,
bed för mig. Bed i mig.
Be att jag får trons gåva och
att jag vågar lita på bönens verkan.
Visa mig att verkligheten är
så mycket större än jag vågar tro.
Undervisa mig. Förvandla mig.
Låt dessa nunnors exempel
bli ett föredöme för mig.
I Jesu namn
Amen
Heliga Ande,
bed för mig. Bed i mig.
Be att jag får trons gåva och
att jag vågar lita på bönens verkan.
Visa mig att verkligheten är
så mycket större än jag vågar tro.
Undervisa mig. Förvandla mig.
Låt dessa nunnors exempel
bli ett föredöme för mig.
I Jesu namn
Amen
7 kommentarer:
Grums på dig ;)
Sist jag var i klostret så hette samhället Glumslöv :)
Du glömmer en viktig aspekt av avsaknaden av socialiserande. Du glömmer att de istället för att umgås med varandra under dygnets övriga 22 timmar är tänkta att umgås med sin Brudgum...
Sedan skall man inte glömma att de träffar sina familjer någon eller några gånger om året. De kan även fungera som andliga vägledare för privatpersoner eller andra nunnor. Slutligen så brukar de alla komma ut i samtalsrummet då det är högtider och träffa besökare. Det är ofta en rätt härlig tillställning med samtalsrummet helt knökfullt med folk...
Jag tror du sätter huvudet på spiken när du konstaterar att deras liv måste vara ett liv enbart i förtröstan. Det krävs en absolut förtröstan på att Gud faktiskt hör bön och svarar på bön, helt utan vår medverkan... Jag tror att du visserligen har rätt i att bönen förvandlar oss och därmed gör oss till verktyg i Guds Hand, men den är oändligt mycket mer verksam än så...
Sedan, som parentes, så når deras mission rätt långt i vissa fall, trots, eller förmodligen just på grund av, deras avskiljdhet och radikalitet... Jag skulle tro att den här filmen har visats i i stort sett alla europeiska länder samt i många länder i andra delar av världen. I t ex Norge visas den flera gånger om året...
På sätt och vis räcker ju en sådan här film rätt långt som vittnesbörd för alla nunnorna... Det hade kunnat vara vem som helst av dem som hade filmats, de har alla gjort samma radikala val...
Jag har hört många, både troende och icke-troende, som har vittnat om vilket enormt intryck, i positiv bemärkelse, den här filmen har gjort... Det är mer på grund av Karmelitorden och deras spiritualitet än på någon enskild nunnas förtjänster, skulle jag säga...
Allt gott!
Förtröstan är just det Karmel kan lära oss, att lita på att Gud verkligen hör vår fattiga, splittrade, okoncentrerade bön och att Han kan göra något stort av det. (Du borde läsa lilla Thérèse! Alla borde läsa henne!)
En del av mitt hjärta har jag lämnat i Karmel, men jag kom aldrig dit själv, även om jag vet att jag skulle ha haft en plats i Karmel i Finland. Moder Virginia skulle ha tagit emot mig om jag bara vågat... Jag kommer alltid att undra hur det skulle ha varit.
Tuve:
Glums på mig! Stavfelet rättat. :)
Jo, det är klart. Vi andra är väl glada och lyckliga - och känner oss oerhört fromma - om vi lyckas med de omvända siffrorna, dvs umgås med vår Herre i 2 h per dag och med våra andra vänner och sysselsättningar enbart i 22 h (inkl. sömn).
Så om det är andlig vägledning så får de umgås med vem som så önskar? Eller är det begränsat till vägledning via datorn?
Någon eller några gånger om året? Det känns som väldigt strängt, men när jag tänker efter så kanske det inte är så hårt ändå - hur många vanliga svenskar som bor på annan ort än sina familjer träffar dem så mycket oftare, även om det då inte är inskrivet i någon regel...
Jo, jag har sett dokumentären jag med. Att den hade blivit så välspridd var dock mer än vad jag visste. Kuriosa: Såg den ute till försäljning häromdagen, och då ville de 150 kr för den. Måste tyda på att den fortfarande är ganska populär känns det som.
Teija:
Ja, hör du inte hur jag försöker lära mig?
Jag har, om inte läst något av henne så har jag ändå läst Stinisens bok om hennes väg till helighet. Blev tvungen att återlämna den till biblioteket dock innan jag hann skriva någon recension av den.
Du har antytt det där tidigare. Får jag vara nyfiken och fråga varför du inte valde att bli nunna?
Just den andliga vägledningen är nog inte begränsad, vare sig till dator eller samtal. Jag tror inte det finns några regler som begränsar andelen vägledning som man får ge, men jag antar att vishet anbefalles, kanske särskilt när det gäller personer utifrån... Däremot får en nunna inte själv initiera kontakt. De får svara på brev men inte själva kontakta någon.
Man måste förstå att karmelitorden är en orden av eremiter, som bosatt sig i kommunitet för att få hjälp av varandra...
Allt gott!
Det låter ju ganska vettigt.
Kanske är det i så fall eremitidealet snarare än karmeliter som sådana som jag har svårt med, då jag har svårt att förstå hur man kan leva som kristen ensam. Kristen är man i gemenskap med andra, på gott och ont.
Allt gott!
Varför valde jag att inte bli nunna? Ja, det finns nog fler orsaker. Feghet är en, brist på tro och överlåtelse en annan. Dessutom ville jag ha barn... men om det hade varit min riktiga kallelse hade jag varit i Karmel i Finland nu. Karmel har så mycket att lära oss lekmän så jag är inte utan Karmel ändå. Guds Nåd finns även utanför klostren... även om den speciellt överflödar där inne där man ägnar sig åt Honom på heltid. I de kontemplativa klostren liksom skalar man bort det som inte är direkt inriktat på Gud.
Teija:
Tack för att du delade med dig!
Skicka en kommentar