Att driva någon till vansinne

Jag fick en kommentar till inlägget om "Skaparen, Befriaren och Livgivaren" om att det var kul att se mig "som är så öppensinnad på så många sätt, för en gångs skull reta dig på en liten detalj". Jag svarade käckt "Jo, jag har väl mina "ömma" punkter jag med", men ärligt talat är jag inte alltid glad, öppen och förlåtande.

Visst, i grund och botten anser jag mig vara ganska godmodig och tolerant med mina medmänniskor. Det är svårt att driva mig till vansinne. Inte ens den typ av människor som gör det till en sport att driva sina medmänniskor till vansinne lyckas något vidare med mig. Att säga att jag förstår mig på dem kanske är till att överdriva, men jag kan - i någon mån - hantera dem. För att vara krasst ärlig - jag är ganska likgiltig inför deras beteende. "Suck, jaja, färdig snart? Väx upp och bete dig som en normal människa".

Utöver de trångsynta och egenkära finns det dock två typer av människor till som kan få mig att explodera. Den kategori som är enklast att förstå är människor som inte kan förstå när en diskussion är färdigdiskuterad utan ska dra upp samma sak om och om igen, trots att alla vet att det bara kommer att sluta med att alla inblandade är sura på varandra utan att någon ändrar åsikt.

Mer underligt är att jag irriterar mig något fruktansvärt på människor som ständigt kommer med komplimanger på gränsen till smicker, vilket - ärligt talat - kan driva mig till vansinne ännu mer än de som går in för att vara elaka. Jag tror absolut inte att dessa människor egentligen menar något ont, men ändå så är det den här typen av människor som jag har absolut svårast för.

Många gånger har jag frågat mig varför jag har så svårt att ta den dessa välvilliga människor? Är det för att jag har svårt för att ta komplimanger? Eller är det för att jag tycker bättre om att se mig själv i rollen som "den gode", den som ständigt kommer med beröm till sina medmänniskor snarare än tvärt om? Eller är det jantelagen i mig som tycker att komplimanger är överflödigt? Eller är det att jag reagerar mot människor - som jag upplever det - har en närmast "helgonlik" bild av mig, en bild som inte stämmer? Eller är jag känslig mot smicker och floskler, att något som sägs inte ska vara äkta? Är det för att jag är "ödmjuk" och anser mig själv vara en sämre människa än vad andra anser mig vara? Kanske är jag rädd att dessa förväntar sig något mer av mig, något jag inte själv är beredd att ge?

Som sagt var så har jag funderat på detta några gånger och har haft många teorier, men vilken - eller vilka - som är sann vet jag inte. Skulle jag tvingas välja så är det nog äktheten och förväntningarna som skulle få mina röster. Men samtidigt så är jag övertygad om att dessa människor trots det är äkta och att det bara är jag som inbillar mig att det finns bakomliggande förväntningar så fort någon säger en snäll sak. Kanske är det snarast mig själv jag borde bli vansinnig på...

Och jag borde nog definitivt be gårdagens bön några fler gånger. Kanske biter det tillslut på mig om jag ber det tillräckligt ofta!