Förra året satt jag hemma och var skeptisk till hela jippot. I år bestämde jag mig för att åka med, "testa och se", istället för att gnälla utan att veta vad jag egentligen talade om.Varför var jag så skeptisk förra året? I grund och botten av två orsaker:
- Ambitionerna och föreställningarna kring evangelisation och nyhetsvärde kändes som om de vida överskred vad som låg inom rimlighetens gränser. Både Niklas Piensoho och Johan Stenberg ger mig i år rätt. 15 000 människor må vara fler än vad som bor i många svenska städer, men likväl är det en försvinnande droppe i havet (eller ganska exakt motsvarande 1% av invånarna) i en stad med 1,5 miljoner invånare!
- Betoningen på invandrarkyrkorna förra året var för all del lovvärd, men tillslut ingav det mig mer känslan av "djur i bur" som skulle visas upp snarare än att de verkligen var en viktig och integrerad del av svensk kristenhet år 2008. Min känsla behöver förvisso inte ha någon grund i verkligenheten, men helt uppenbart var den ortodoxa "officiella närvaron" betydligt mer nedtonad och knapphänt i år än förra året.
Nu har jag varken något emot evangeliserande eller mångkulturella ambitioner - tvärt om uppskattar jag alla som vill evangelisera, eftersom jag är fullkomligt urusel på det - men när det känns som om detta blir själva huvudsyftet så tror jag Jesusmanifestationen är fel format.
Nej, om jag skulle bestämma så skulle själva Jesusmanifestationen vara något helt inomkyrkligt (med eventuella evangeliserande projekt endast löst knutna till arrangemanget), även om det gärna även i fortsättningen får hålla till utomhus, där "alla övriga svenskar som råkar passera förbi" är en självklar del av stadsbilden. Ett ekumeniskt projekt i första hand helt enkelt. Ett bevis på hur "hjärtats [och bönens, mitt tillägg] enhet" kan fungera om man vill tala i de termerna. Vi måhända inte kan fira mässa tillsammans (än), men vi kan åtminstone lära känna varandra, manifestera, sjunga och be tillsammans och på så sätt visa att vi inte finner oss i att leva i en splittrad Kristi kropp. Tillsammans fokusera på Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare, och en chans för oss lekmännens att visa upp vår önskan om enhet mellan alla kristna i Sverige. Här tror jag Jesusmanifestationen fyller en mycket viktig funktion till och med.
En annan kul grej med årets manifestation (hur det var förra året minns jag inte, så läs inte in "till skillnad från förra årets manifestation" här) var att den enda utländska talaren inte var någon superkändis till pastor från någon amerikansk megakyrka, utan en italiensk, katolsk präst (även om en hyfsat känd sådan) tillika franciskanerbroder. Jag menar, en människa som lever i fattigdoms- och lydnadslöfte känns iaf mer genuin än vissa amerikanska pastorer jag har hört folk upphöjas till skyn. Fast för all del - om inte Katolska Kyrkan är megakyrka med 1 miljard medlemmar (eller hur många de nu är) så är väl ingen kyrka det...
Men det är faktiskt inget av detta som har fyllt mitt huvud med flest tankar sen manifestationen, utan det är min syn på bönen som har fått sig en rejäl törn. Eller kanske ska jag säga "min bristande tillit till bönen"?
Jag har i många år ansett bönen och andakter vara en viktig och självklar del av min kristna tro. Kanske till och med lite viktigare än vad somliga av mina kristna syskon ibland gett sken av. Inbillat mig att jag nog lägger lite mer tid till bön än vad de gör. Andligt högmod, jag vet... Men för att göra det lite mer exakt, lite mer personligt och pinsamt(?) så kan jag lika gärna erkänna att jag, när jag har gjort gåvotest och liknande, gärna har tillskrivit mig lite högre poäng på frågor gällande bönen och "bönens gåva" än vad jag har haft täckning för i vardagslivet. Detta sagt inte för att jag tycker om att säga att jag är så bra, utan för att ni ska få en bild av hur jag sett på bönen. När det gäller bön har jag velat be mycket, ofta och länge - eller (med Paulus) än hellre "be ständigt"!
För det som slog mig är att det jag tänkte förra året och till viss del innan årets manifestation är "Vad kan jag få ut av det här?" samt "Vilken direkt påverkan tror folk egentligen det här kommer få på den absolut närmaste omgivningen (dvs stockholmarna)?". Kanske borde jag istället frågat mig "Vad kan en ekumenisk Jesus- och bönemanifestation kan ge för långtidseffekter?" Dvs - kan bönen göra någon skillnad, kan bönen förändra verkligheten på ett övernaturligt sätt eller är bönen bara en psykologisk snuttefilt som är bra att ta till när mamma och pappa har slutat läsa sagor för mig??
Vad har jag för tillit till bönens makt egentligen?
3 kommentarer:
Här börjar du komma till kärnan: tror man egentligen, på riktigt, eller är det bara yta? Det här är frågor jag kämpar med hela tiden. Är tron bara en snuttefilt, en flykt från verkligheten eller något jag verkligen håller för sant, så sant att det påverkar alla aspekter av mitt liv? Den viktigaste personen i världen för mig att evangelisera är mig själv. Jag behöver, så att säga, bli marinerad i tron, låta den gå från att vara yta till att bli det djupaste i mitt väsen. Personligen har jag långt kvar till det, men för Herren är inget omöjligt så jag ska nog någon gång bli kristen på riktigt.
Hmmm, eller så kan man fundera över vilken slags människa man skulle utvecklas till, utan tro.
Skillnaden mellan ett kristet liv, och ett icke kristet liv är enormt, på sikt.
Jag tror att även en ytlig tro kan vara till stort stöd för att navigera rätt. Bättre än ingen tro alls.
Det krävs inte mycket ljus för att synas i ett stort mörker...
Zoltan, du har rätt i det du säger men en tro på ytan kan lätt gå vilse om den inte fördjupas. Yta kan aldrig helt tillfredsställa oss heller, för vi är 'djupvarelser', skapade för att leva av Guds eget liv som Han vill ge oss.
Skicka en kommentar