Eller ska jag kanske (ännu mer provocerande?) skriva "singelkille + singeltjej = goda vänner!!"Detta tycks - förvånande nog - vara något av det mest otänkbara som finns i Sverige idag. Att två singlar av olika kön i ungefär samma ålder faktiskt kan vilja vara nära vänner utan att samtidigt vilja utveckla någon form av amoröst förhållande.
Väldigt många tycks åtminstone ha svårt att acceptera på det. Tro mig, folk har trakaserat mig med alla "lämpliga" manliga kandidater som funnits i min närhet sen högstadiet. För så fort som jag (singeltjej, idag i 25-års åldern) pratar med en singelkille i lämplig ålder - och det behöver inte ens vara på tu-man-hand, utan räcker med att man pratar mer intensivt med någon viss person i en större grupp - mer än två-tre gånger så börjar spekulationerna komma. "Är det något på gång?" Tissel-tassel.
Jag blir galen på detta! Frustrerad!
Under hela mitt liv har jag haft manliga vänner som jag trivts väldigt bra med - som mycket goda vänner och inget annat. Ändå har jag gång på gång på gång behövt försvara mig gentemot tredje part och gång på gång markera att "Nej, det är inget annat än (platonisk) vänskap mellan oss".
Nu senast började tisslet-tasslet strax innan påsk med att en kompis som frågad mig rakt ut om det var något på gång mellan mig och en gemensam vän. Dum nog som jag är berättade jag det för bl.a. mina korridorare för att jag tyckte det var så komiskt, men med resultatet av att även mina korridorare börjat pika mig och fråga om det inte är något på gång.
Fast även om jag kan bli galen på attityden, så uppskattar jag ändå min väns rakhet. Hellre tar jag att människor frågar mig rakt ut än att de tisslar och tasslar bakom min rygg utan att jag får någon möjlighet att försvara mig.
Varför jag retar mig så in i norden på detta?
För det första därför att jag anser att det verkligen hämmar vänskapliga förhållanden mellan "lediga" killar (de som har flickvän/fästmö/sambo/fru är ju redan upptagna, och därför kan man vara vän med dem och slippa alla spekulationer från omgivningen, tack och lov!) och likaledes "lediga" tjejer.
Hämmande både direkt för de två inblandade i vänskapen - måste jag gå runt och försöka känna något mer för alla lämpliga karlar i min närhet, hur ska jag då kunna utveckla avslappnade vänskaper med dem? - och delvis indirekt hämmande på grund av alla dumma kommentarer man får. Om jag inte är beredd att orka med alla dumma kommentarer kanske jag hellre nöjer mig med att umgås i grupp utan att bygga några speciellt starka vänskapsband med några få...
För det andra därför att det inte känns som något värdigt ett jämnställt, könsintegrerat samhälle år 2009. Att det blir svårt att undvika i ett könssegrerat samhälle kan jag förstå, då den enda orsaken till att träffas över könsbariärerna mer eller mindre blir för att befästa äktenskap (inbillar jag mig), men detta är väl knappast fallet med Sverige av idag?!
Och tro inte att kyrkosfären är bättre på den här punkten än samhället i stort. Åh nej! Snarare tvärt om. Eller kanske bara på ett annat sätt. Om samhället mer förväntar sig kortvariga förhållanden, flirtande och möjligtvis lite kompis-sex, så förväntar sig kyrkliga människor (för att dra det lite till sin spets) att man ska gifta sig och leva lyckliga livet ut så fort de börjar inbilla sig att man har något på gång.
Frustrerande, underhållande och patetiskt - allt på samma gång!
(Eller allt om vartannat beroende på dagsform och humör).
5 kommentarer:
Det verkar som att många lever på andras romantik, särskilt om man själv har en fast relation som är förbi det nyförälskade stadiet.
Jag tror också att det är lite provocerande för en del att det finns människor som inte hoppar in i förhållanden, kanske tror man att det är något man har svårt med och därför vill hjälpa till.
Det är väl också någon sorts "utvecklingssteg" som de flesta tar där någonstans 25-35 (eller i den kristna världen 18-20), som sedan öppnar för parlivet, parmiddagarna, barnkalasen osv.
Självklart skall man kunna ha nära vänner av det andra könet även om man är singel. Det är väl dock så att det ofta uppstår någon form av erotiska känslor när man är nära...
Förstår dig precis!!
Jag vill också ha mina manliga goda vänner just som vänner. Känner inte något mer för dem - de är som syskon, som bröder - inga jag får några andra känslor inför. Och skulle det förresten vara mindre värt att känna enbart vänskap? Det är bra nog att "bara" vara vänner tycker jag. Helt perfekt faktiskt.
Sen får väl de som inte fattar det låta bli att förstå...
Excelsis:
Vet inte om jag håller med om att de är de som har en "gammal" relation som brukar vara värst. Både folk som saknar egen relation ("lyckas jag inte få ihop det så kan jag ju alltid försöka få ihop mina vänner") och nyförälskade ("det är klart att mina vänner borde vara lika lyckliga som jag") är rätt duktiga på att försöka para ihop folk.
Och jodå, jag förstår precis vad du menar. De flesta väljer ju att gå den vägen med partner och sedare barn. Men jag tycker ibland att folk måste bli bättre på att ta ett "Nej" och acceptera att det inte är något mer och inte hålla på att tjata i all evighet.
Ja, kronprinsessan är ju om inte annat en stor förebild och förespråkare för den linjen :)
Charlotte:
"Enbart vänskap" är definivt inte mindre värt! Ett förhållande kanske är mer värt på vissa sätt, men en syskonlik vänskap erbjuder mervärden på andra plan. T.ex. att en nära vänskap inte behöver hindra att man har fler nära vänner :)
Problemet är detta tisslande och tasslande, kan vara om många saker. Folk borde helt enkelt sköta sig själva...om det nu är någon som har ett förhållande kommer denne säkerligen att tala om det vid lämpligt tillfälle, eller att det eljest blir uppenbart.
Fast folk tisslar och tasslar väl mest för att de ANSER att något är uppenbart, och att det bara blir extra roligt när personen i fråga själv förnekar detta...
Skicka en kommentar