Läpparnas bön: I början tycks ofta tidebönen vara minst sagt förvirrande. När, var och hur ska man läsa (eller sjunga)? All ens energi är fokuserad det rent praktiska kring böneformen. En läpparnas bön.
Tankens bön:
Efter ett tag när man börjar bli varm i kläderna, börjar bli bekant med själva formen, så frigörs tankarna till att delta mer aktivt i bönen. Associationer och fantasin bildar en klangbotten i bönen. En tankens bön.
Hjärtats bön:
Tillslut blir man så bekant med formen att bönen kan sjunka ner inte bara till tankarna utan ända till hjärtat, och då kan formen bli ett stöd för hjärtats bön.
Sen så ska man också vara medveten om att när man väl har uppnått hjärtats bön en gång, så kommer man inte alltid stanna där, utan man rör sig fram och tillbaka mellan dessa tre och ingen av de tre typerna av bön är föraktlig inför Gud. Det är i alla fall min övertygelse!
2 kommentarer:
Tack för inlägget! Det var inte särskilt längesedan jag började se mig själv som kristen, så man kan minst sagt säga att många sorters gudstjänster fortfarande är främmande för mig. Jag visste dock inte att det är så vanligt förekommande att känna sig lite vilsen i början. Vetskapen om att jag inte är ensam känns definitivt betryggande.
Det är bara att kämpa på antar jag (tills man blir varm i kläderna som du skriver)! Jag tror Gud ständigt hjälper en genom allt som kan kännas svårt som nybörjare, så jag hoppas bara att det inte dröjer alltför länge innan jag får uppnå hjärtats bön.
Hej Anna och välkommen hit!
Kul att höra att du har hittat hem till den kristna tron.
Ja, vilsenheten går över efter ett tag, sen får man kämpa resten av livet med att inte låta slentrianen (som närmast är att betrakta som en annan variant av "läpparnas bön") råda över bönelivet.
Lycka till!
Skicka en kommentar