"Anteckningar efter en frontalkrock med Gud" är skriven av Maria Küchen och gavs ut år 2006 av Cordia. Den är 171 sidor lång, fördelat på ett stort antal korta kapitel (ickenumrerade kapitel, och då varje kapitel är ca 1-3 sidor långt orkar jag inte räkna dem alla) fördelade på några större block, t.ex. "Dödssynder", "Trotsets halleluja" och "Hemma".Bokens titel beskriver ganska bra innehållet - det rör sig mer om dagboksliknande anteckningar än om teologisk polemik eller traditionell poesi. Å andra sidan handlar den minst lika mycket (eller mer?) om mötet med den inomkyrkliga kulturen som om mötet med Gud!
Detta med den dagboksliknande strukturen är både bokens starkhet och svaghet. Precis som en dagbok blir det lätt lite spretigt och lösryckt. Samtidigt blir det väldigt ärligt och icke-tillrättalagt. Bäst blir boken när - om - man läser om en del kapitel. Går tillbaka (gärna redan under läsandets gång) och upptäcker hur fler ämnen och personer återkommer och skapar någon form av röd tråd, som man inte alltid upptäckte vid första genomläsningen.
Styrkan med boken är just att Maria berättar om sina upplevelser och tankar så som de dyker upp, snarare än att försöka redogöra för/presentera någon slags (omogen) teologi, så som jag upplevt att författare till andra böcker i samma genre försökt göra alltför ofta. Att vilja presentera sin upptäckt av teologin må vara lovvärt, men det blir ofta alldeles för uppenbart att det finns en anledning till att man ofta genom historien ansett att man inte ska undervisa direkt efter sin omvändelse! Vittna ja, undervisa nej. Och denna bok är ett vittnesbörd, ingen undervisning, och som sådant är det intressant.
Ändå är det ingen "klassisk" omvändelseberättelse, där man först beskriver det liv man levde, ja i det närmaste frossar i hur syndig/omoralisk man var, hur man följde falska gudar osv, för att sedan beskriva vad som ledde fram till omvändelsen, hur själva omvändelsen gick till och sen tillsist hur fantastiskt och förvandlat livet har blivit efteråt. Nej, redan i tredje kapitlet (efter två mycket generella inledande kapitel) beskrivs kortfattat hur hon fick en inbjudan att åka till ett kloster i Italien för att vara med och arbeta fram nya psalmer för vår tid, nappade efter en hel del övertalning och - pang - hur Gud drabbar henne. Resten av boken behandlar just, precis som titeln antyder, tiden EFTER frontalkrocken med Gud.
Två teman är mer frekvent återkommande i boken: delvis att det direkta Gudsmötet i det närmaste kan liknas vid en psykos, och delvis blir det väldigt mycket tankar och paralleller till sex. Psykosliknelsen är intressant, men sexet drar ner omdömet. Det får mig att sucka och bläddra vidare för att det inte talar till mig. Om det är för att jag inte har levt något frisläppt liv med kurshelger där det är "fri kärlek till alla" som gäller eller om jag bara är less på sexualiseringen av samhället låter jag vara osagt. Fast det kanske är bäst jag påpekar att Maria använder denna sexualiserade kultur där "kärlek = sex" i kontrast till den kristna kärleksbudet, men ändå...
På det hela taget är det som sagt var ett intressant vittnesbörd som jag antagligen kommer komma tillbaka till någon eller några gånger i mitt försök att delvis förstå kyrkan sett ur en nykristens perspektiv, delvis förstå kyrkan ur ett mer poetiskt perspektiv.
Jag hade förvisso gärna läst lite mer om före och framförallt tiden i klostret, istället för att bli tvungen att nöja mig med de fåtal, knapphändiga antydningar som finns med som det är nu. Men som sagt var lite mer, inte mycket. Jag är innerligt tacksam över att slippa en del av de klassiska klyschorna.
Det jag kommer att bära med mig tydligast är nog dock hennes vittnesbörd om hur Gud visade på hur hon inte ska söka efter den kyrka som ger henne mest, utan gå till den lokala, svenskkyrkliga församlingen. Kanske är det dags för mig att sluta fråga mig "Vad får jag ut av den här kyrkan, det här sammanhanget?" och istället börja fråga mig "Vad kan jag erbjuda, vad kan jag bidra med?".
Charlotte Therese har reflekterat över samma bok i ett antal blogginlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar