söndag 25 januari 2009

En röst ur "Ulf Ekmans hejarklack"?

Trots att jag är född och uppvuxen strax utanför Uppsala, kan jag inte påstå att Livets Ord (LO) eller Ulf Ekman någonsin var något stort samtalsämne hemma hos min familj. Å andra sidan var ingen variant av kristen tro eller kyrka något samtalsämne, då min familj är en ganska vanlig, sekulär, svensk familj. I den mån det talades om LO och skriverierna som förkom kring församlingen så instämdes det mest i media - de var en sekt (oavsett hur gärna jag skulle vilja skriva de var en "sekt", så måste jag inse att det inte var någon ironisk betoning kring sekt, så sekt ska det vara. Sorgligt men sant). Och att folk faktiskt valde att gå med där frivilligt? De måste ha blivit lurade eller ha haft det besvärligt i det förflutna...

Nu låter det där kanske hårdare än vad det var, för som sagt var så pratad vi i princip aldrig om LO. Det var ett "non existing-subject" ("icke-existerande samtalsämne", eller vad heter det på svenska??).

Åren gick, jag växte upp, började skolan och jag kom med i kyrkan via den lokala SMU-scoutkåren och senare även tonårsarbetet, innan jag gick med i församlingen år 2000. Men inte ens detta gav upphov till någon större diskussion eller revision av uppfattningen kring LO. Anledning? De befann sig fortfarande alltsomoftast utanför min medvetandesfär.

Efter studenten flyttade jag från Uppsala och ett år senare anlände jag till Bjärka-Säby för att läsa deras Bibel- och träningsskola. Och plötsligt blev jag tvungen att inse att jag som frikyrkligt kristen från Uppsala förväntades ha en åsikt om LO. Vad var egentligen sant? Vad var bara illasinnade rykten? Och så vidare... Vad var min åsikt och uppfattning? I bibelskoleklassen hade vi också människor med positiva erfarenheter av både just LO specifikt och av trosrörelsen i allmänhet.

Detta sammantaget fick mig väl att inse min ignorans och mina fördomar och nyåret efter jag slutade bibelskolan, när jag var tillbaka i Uppsala för universitetsstudierna, beslöt jag och en kompis oss för att besöka LOs nyårskonferens, om så bara för att skaffa oss en egen - om än givetvis begränsad - uppfattning och erfarenhet av LO.

Om det första besöket gjorde mig så mycket klokare vet jag inte. Jag kunde lugnt konstatera att det myckna hoppandet och lovsjungandet och den två timmar långa predikan inte var min stil, men om det hade varit det enda kyrka-alternativet som erbjöds så har jag säkert kunnat lära mig leva med det. Inte heller varken hörde eller såg jag några utfall om att andra kyrkor inte skulle vara "riktiga kyrkor" och att andra typer av kristna inte skulle vara "riktiga kristna", fast å andra sidan så är detta efter att Ulf kom tillbaka från Israel och hade "upptäkt" att även de historiska kyrkorna kunde ha massor med levande kristna i sina hägn...

Min nästa verkliga möte med Ulf Ekman och hans teologi (även om jag hört och läst lite i t.ex. Dagen under tiden) skedde två och ett halvt år senare, på en föreläsning om ekumenik och enhet, som ordnades under arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF)-s Kyrkodagar här i Uppsala.

Och det här sista exemplet är nog ganska illustrativt. Jag har börjat lyssna och respektera Ulf just för att han har blivit en förkämpe för ekumeniken. Vad han har sagt och gjort innan bryr jag mig inte så jättemycket om. Har han sårat någon med sina uttalanden och agerande gentemot andra kristna så borde han be om ursäkt, men eftersom jag inte har levt med i den historien, så lägger jag mig inte i det. Med detta menar jag inte att föringa deras smärta, hårda ord och orättvis behandling, men någonstans måste alla kränkta känslor tillslut få vila i frid, istället för att bara överföras från generation till generation till generation och fortsätta orsaka splittring och söndring i all evighet. Gör detta mig till en företrädare för vad somliga kallar "Ulf Ekmans hejarklack"? Personligen har jag svårt att se det. Nej, heller skulle jag vilja påstå att jag - om jag nu ska kategorisera mig själv - ingår i "ekumenikens hejarklack", och så länge folk vill vara med och bygga ekumenik och förverkliga Jesu bön om enhet mellan alla kristna "för att världen ska tro", så är jag i första hand för deras strävan efter detta och endast i andra hand möjligtvis för dem, deras metoder för att uppnå enheten och deras övriga åsikter. Så snälla ni - innan ni anklagar mig för att applådera allt Ulf Ekman gör, tänk efter att jag kanske har andra motiv än de ni ser med era förutfattade meningar!

*****

Ulf Ekman: i bloggintervjuform, tagning två, artikelform och på egen blogg. Och egen replik till kommentarer och andra inlägg.

Dagen: Enhet med katoliker skapar splittring, Det är mycket som förenar katoliker och pingstvänner, Ekman måste förklara ekumeniken bättre och Katoliker och pingstvänner - varm och sann gemenskap?.

Några - av väldigt många - blogginlägg: Busy being born om enhet och splittring, Metionia om Livets Ord och den Katolska Kyrkan med slutkommentar, Andy om fördomar eller fakta? och Jasså, Ulf Ekman besvara kritiken? och Sleepaz om Ekmans dragning åt det katolska?.

12 kommentarer:

Excelsis sa...

Medhåll!

Kefas-JDFK sa...

Om jag kunde välja mellan Livets Ord under 80 och 90 talet och i dag- så hade jag helt klart vald LO i dag.

De har ändrat sig till det positiva på många sätt, även om Ulf Ekman inte erkänner detta själv.

Sen konferanser ger inte en nyanserad bild av LO, dessa handlar ju först och främst om att ge en positiv bild av LO- så har det varit sedan starten, och än i dag.

Det är väldig många av kritikerna inklusiv mig själv som har lyftet upp det positiva kring "nya" LO och Ulf Ekman, men nu har också ekumeniken gått för långt. Nu handlar det inte längre om vanlig gemenskapsekumenik (kristna samlas kring Jesus), utan organisatorisk ekumenik (kristna börjar anamma läror som inte stämmer överens med det egna samfundet's grund), och det är det här en del av oss reagerar på.

Bibeln blir allt mer obetydlig, ungdommen i dag är mer intriserad av "bra" gemenskap än va Bibeln proklamerar för sanningar, och det är ju lite det en del av oss är rädd för. Jesus är redan defus i våran församlingar, och den nya ekumeniken gör Jesus bara till en ännu mer ostadig grund.
Gemenskapsekumenik ja!- Det är bra, speciellt när kristna från olika sammanhang samlas för gemensam bön etc, men när man börjar anamma teser som inte har sin grund i Bibeln (påve ämbetet, Maria, avlat, etc) så har det blivit ekumenik på bekostnad av Guds Ord och det är varken sunt för dig eller mig.

Du har fortfarande en bra blogg! :)

Johan Stenberg sa...

Jag håller med Kefas-JDFK om att en del är mer intresserade av "bra gemenskap" än av bra "sanning". Att detta skulle vara särskilt utmärkande för ungdomar eller LivetsOrd:are tror jag dock inte.

Jag tror inte heller att LO blivit mindre bibeltrogen den senaste tiden. Snarare har de närmat sig en mer klassisk bibeltolkningstradition.

När man lever 2000 år efter Kristus och hundratals mil ifrån apostlarnas verksamhetsområde så skadar det inte med lite ödmjukhet i den egna bibeltolkningen. Måhända kan man lära sig något av dem som har en rumslig och temporal kontinuitet till apostlaförsamlingarna. Denna nya ödmjukhet från LO:s sida tycker jag att de skall ha credit för.

Hans Gardelin sa...

Intressant inlägg Johanna. Jag har den senaste tidenm tittat o lyssnat över wbben på ett anta predikningar från LO och jag måste säga att jag gillar det jag hör! Som sagt de är ju lite väl långa med budskapet är bra och inte fördömande viket jag hade trott.

Jag tar ställer mig tillsammans med dig i din ekumenik!

John sa...

Johanna: När du säger att Ulf Ekman är en förkämpe för ekumenik, kan jag inte hålla med dig. Att han framställer sig själv i den dagern, och kanske framförallt framställs i den dagern är däremot sant.

Men det hela handlar om vilken slags ekumenik man talar om. Syftar du på det som Jesus talar om i Johannes evangelium (gemenskapsekumenik och enhet genom kärleken till Gud), eller menar du doktrinell ekumenik, eller menar du en vid organisatorisk enhet?

I bibeln hittar du inte något som talar om organisatorisk enhet. Doktrinell enhet är bara möjlig i en perfekt värld. Gemenskapsekumenik/kärleksekumenik, det som Jesus bad om, är dock något vi alla bör sträva efter. Detta har jag inte sett att Ulf Ekman arbetar för i praktiken, även om han säger att det är detta han påstår att det är detta han arbetar för.

Att han främst i sitt ekumenikarbete träffar organisatoriskt viktiga personer med höga positioner, är ju fakta som gör många, mig inklusive, oroliga.

John sa...

ps. Jag var lite för snabb, hade en dubbelformulering i näst sista stycket. "påstår" eller "säger att", välj själv vilket som passar bäst. ds.

Johanna G sa...

Till alla: Tack för era kommentarer! De är guld värda! Och förlåt för att jag inte har svarat tidigare.

Eftersom några av er talar om gemenskapsekumenik kontra organisatorisk enhet, ett ämne som jag tycker är värt mycket större plats än ett kort svar till en bloggpost, så kommer jag lyfta upp min syn på det i ett separat inlägg. Ha tålamod så kommer det dyka upp snart!

Några saker tills dess:

Kefas-JDFK:
Vad gäller ekumeniken så tycker jag mig ha tydliga minnen av att Ulf har på många ställen har erkänt att han har ändrat uppfattning, inte minst vad det gäller de "gamla kyrkorna". Detta eftar att ha upplevt att det finns liv i dem och att Gud älskar dem fortfarande i samband med hans tid i Israel.

Sen är jag väl medveten om att en konferens inte ger en speciellt heltäckande bild, men någonstans måste jag ju börja bearbeta mina fördomar och det tillfället passade.

Vad gäller bibeltroheten så delar jag inte din uppfattning. Tvärt om minns jag att det talades om att "alla" bibelskolor i princip hade rekord i antal ansökningar till årskullen efter mig, betydligt fler än vad de kunde ta in. Så jag tror tvärt om att det finns en hunger efter att läsa och förstå Bibeln, och att folk inte upplever att den tillfredsställs i våra kyrkor idag.

Tackar! Det glädjer mig mycket att du säger det.

John:
Först och främst - Varmt välkommen hit!

Det jag skriver om att Ulf har blivit något av en "förkämpe för ekumenik" är utifrån mitt perspektiv, att den som tidigare predikade emot och hävdade att andra kristna inte var riktiga kristna, nu vänder sig till oss och söker vår gemenskap. För mig är detta ekumenik. Punkt. Sen kan man söka ekumenik och ekumeniska lösningar utifrån olika motiv och med olika slutmål i sikte, men enligt mig är allt detta sekundärt. Att söka gemenskapen med andra kristna är och förblir definitionen på ekumenik som jag ser det, och detta uppfyller Ulf.

För det andra så är det säkert som du skriver att Ulf gärna framställer sig själv i rollen som "förkämpe för ekumeniken" genom att stå på konferenser och hemma i Uppsala och skaka hand med än den ena pastorn/prästen, än den andra. Men denna bild blir som jag ser det ganska ensidig, eftersom det även är kristna från andra samfund som aktivt bjuder in honom att komma och tala och predika - t.ex. i mitt inlägg nämner jag aKF (en rörelse inom SvK) och att pingströrelsen har bjudit in honom (flera gånger?) till Nyhem lär väl knappast vara en överraskning för någon i den här diskussionen. Vad jag vill säga med detta är att Ulf inte bara tar sig en roll som ekumenikens riddare och förkämpe, utan att även andra ger honom den positionen.

Anonym sa...

En reflektion bara. Ekumenik som jag ser det är inte att samarbeta med de kristna som man upptäcker tror ungefär som en själv. Det skulle jag kalla mission. Ekumenik är att samarbeta med de som inte tror som en själv. Tänker apropå Åke Bonnier och Jesusmanifestationen-fiaskot, t ex.

Johanna G sa...

Anonym:
Välkommen hit!
Intressant reflektion! Själv kan jag tycka att det är lite både ock. Det blir ju självklart inte mindre ekumeniskt för att vi upptäcker att vi trots olika traditioner och samfundsetiketter faktiskt tycker och tror ganska lika - tvärt om kan den glädjen vara en frukt av ekumeniken - men ekumenik är - precis som du skriver - minst lika mycket förmågan att samarbeta trots att vi kanske tycker och tror exakt lika på varje punkt och komma.

Jonas sa...

Man behöver ju inte hålla med om att precis allt som förekommer i Livets Ords församling eller vad som Ulf Ekman lär och lever efter är jättebra. Det samlade intrycket måste ändå bli gott, han har återvänt till sina rötter när det gäller sakramenten, han har inte den typiska frikyrkliga aversionen mot det katolska, utan har en förståelse även om han inte håller med om allt. Han är också betydelsefull för ekumeniken, kan vara en brobyggare mellan de protestantiska frikyrkorna och de klassiska, egentliga, kyrkorna.

Anonym sa...

Allting förändras och blir nytt men även bekant på något sätt. Uppväxt på LO och utrustad på LO men jag har först nu i 30 + års åldern upptäckt vad det hela handla om.

Jesus centrering istället för att rabbla bibelord eller lära sig 10 nycklar till eknomisk frihet. Jag tycker fortfarande att allt tal om den positiva bekännelsen liknar lite för mycket modern new age och new thought.

Jag tror att har man ett djupt förhållande med Gud och Jesus så kan man få mycket gott på LO men jag vet inte om jag skulle rekomendera någon nyfrälst till församlingen.

Det är lätt att få en felaktig bild på vad kristuslivet handlar om där.

Oavsett vad som sägs så har dagens LO inte mycket likhet med 80 talets men tonerna finns fortfarande kvar.

Jag är fortfarande kvar i församlingen men har ett annat sätt att lyssna nu än jag hade innan. Jag vägrar inrätta mig i någon destruktiv struktur utan jag plockar det som jag tycker stämmer med min bibelsyn och mitt hjärta.

Det är skönt att slippa all mental ansträngning och äntligen kunna lära känna honom som man bara sett skuggan av.

Gud välsigne er alla :)

Johanna G sa...

Menade absolut inte att allt LO och Ulf Ekman säger och gör är bra - eller ens att tonen bakom det de säger och gör är bra - jag menade bara att det jag har hört efter att jag faktiskt började (vågade) lyssna lite var betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig.

Men å andra sidan, får man inte fram vad det hela handlar om i grund och botten så är de flesta andra diskussioner och ord rätt så överflödiga!!