Kors-tåg: Enhet skapar frihet!

För det första: Detta inlägg är en del av det interbloggulära kors-tåg för ekumenik som startades av Charlotte Therese den 11 december 2008, och där alla är välkomna att vara med och skapa en positiv kultur på internet kring ekumenik och kristen enhet. Mina tidigare kors-tågs-inlägg hittar du här.
_
För det andra: Detta inlägg är inte på något vis faktagranskat, så utifall att jag skrivit något som ni anser inte stämmer, vänligen kommentera det, så ska jag försöka ändra det så snabbt som möjligt.
_
Nu när den ekumeniska debatten hetare än på länge, både i bloggosfären och i Dagen, så går känslorna i svallvågor på mig - än är det iskalla duschar, än varma bastubad för kropp, själ och ande.

Att det talas ekumenik nu är kanske inte helt förvånansvärt, eftersom den ekumeniska böneveckan drar igång idag, söndag 18 januari. När, om inte nu, ska vi tala ekumenik?
_
Men som vanligt när ekumenik kommer på tal så dyker argumentet (i diverse olika formuleringar och utförande) upp att om vi börjar titta lite närmare på varandra (och om någon så mycket som andas att en organisatorisk enhet skulle kunna vara ett önskvärt slutmål, om så bara ekumenikens motståndare som försöker kasta sten på ekumenikvänner), så kommer argumenten om att "i så fall måste alla anpassa sig till Katolska Kyrkan, för de vägrar ändra på sig".
_
Faktum är kanske annars tvärt om, för - så vitt jag har förstått det - att inom Katolska Kyrkan finns det redan idag ett antal olika "riter". Det vill säga ett antal olika sätt att fira mässan, ett antal olika sätt att förhålla sig till ordningsfrågor som prästcelibat, m.m., - saker som mina frikyrkliga och protestantiska syskon gärna ser som några av Katolska Kyrkans mest stötande tilltag. Är de ens medvetna att det inte är svartvitt, skrivet i sten för evigt? Är vi ens så fria att vi skulle kunna tänka oss att överföra detta till ett frikyrkligt sammanhang där somliga får ha ett "pingstmöte" medan andra träffas till "gudstjänst á la Frälsis"?
_
Att ha en större organisatorisk enhet skulle kunna ge utrymme för att kunna fira mässan på olika sätt på samma ställe, vid olika tidpunkter. En större organisation skulle låta oss komplementera varandra och ge utrymme för olika uttryckssätt, men ändå tydligt markera för oss och för världen att vi alla tillhör samma kyrka. En större organisatorisk enhet kanske till och med skulle leda till att det skulle firas mässa hela söndagen, istället för att alla skulle konkurrerar om kl. 10-11!!
_
Peter Halldorf refererar gärna till hur det en gång i tiden fungerade i Vadstena klosterkyrka, med delvis massor av sidokapell där folk firade gudstjänst på det sättet de tyckte absolut bäst om och delvis det stora gudstjänstrummet där alla firade mässa tillsammans. Tänk om vi kunde - våga tänk tanken! - överföra detta till dagens svenska förhållanden. Tänk om vi kunde ha bön och lovsångskvällar i ett kapell, plats för stilla mässor i ett annat, ortodox liturgi med massor av rökelse i ett tredje, plats för små bönegruppsandakter i ett fjärde, helandemässa i ett femte. Familjegudstjänst i ett sjätte och liturgisk dans i ett sjunde. Gudstjänster på minoritetsspråk i några. Teckenspråk för hörselskadade. Och så vidare! Tänk vilket djup, bredd och höjd i Guds stora familj vi tillsammans skulle kunna spegla!
_
Härmed vill jag dock inte ha sagt att att jag tycker att alla ska bli katoliker - jag är ju inte ens katolik själv! - eller att den katolska modellen med olika riter inom samma organisation fungerar smärtfritt eller är superidealiskt på något sätt, men helt klart tror och hoppas jag att få se en mycket större bredd på hur man firar gudstjänst inom samfunden, istället för att om man - som jag ofta upplever är fallet idag - är lagt då det ena eller andra sättet ska behöva byta kyrka/samfund för att få känna sig fullt ut igenkänd, uppskattad och accepterad.