onsdag 7 januari 2009

Bokrecension: Min bästa väns dotter

"Min bästa väns dotter" är skriven av Dorothy Koomson och utgiven på svenska år 2008 av Bonnierförlagen. Den är 411 sidor lång (inbunden) fördelat på 48 kapitel plus prolog. Originalets titel är "My Best Friend's Girl" och är utgiven av Time Warner Books (2006).

Boken handlar om Kamryn, en framgångsrik PR-manager för en av de större varuhuskedjorna i Storbritannien, vars liv vänds upp och ner när hennes föredetta bästa vän - Adele Brannon - dör i leukemi och Kamryn mer eller mindre ärver vårdnaden om om Adeles femåriga dotter Tegan. Ett arv som mer eller mindre påtvingas henne mot hennes vilja.

För det första är Kamryn arbetsnarkoman och i den mån hon har sociala kontakter utanför arbetstid så är det när hon dricker en öl med arbetskamraterna efter jobbet, för det andra har hon aldrig velat ha barn, för det tredje har hon vägrat att ha kontakt med vare sig Adele eller Tegan på två år, därför att - för det fjärde - då fick hon reda på att det var hennes egen dåvarande fästman och blivande make - Nate - som Tegans far! Att hon trots allt detta går med på att ta flickan till sig är att enda alternativet är att lämna henne hos Adeles föräldrar som misshandlar och svälter henne. Och oavsett hur sårad hon är själv över hennes närmastes svek så kan hon inte lämna den lilla flickan hos dem.

Tillbaka i vardagen efter begravningen uppstår en hel rad nya problem - alltifrån hur man överlever schampooköp och barnanpassning av lägenhet till att behöva stå ut med den nye, arroganta chefen på jobbet. Tack och lov kan Tegan charma de alla, barn så väl som vuxna, och anpassar sig efter omständigheterna väl till den nya skolan och hittar redan första dagen ett helt gäng nya lekkamrater. Dessvärre lyckas hon också få riktigt bra kontakt med Kamryns nya, förhatliga chef - Luke Wiseman - så att Kamryn är tvungen att stå ut med honom inte bara på arbetstid utan även på kvällar och helger. Till på köpet kommer snart nog även Nate tillbaka in i bilden och vill bli en del av sin f.d. fästmös och sin dotters liv...

Jag har dock lite svårt att placera den i en genre Helt uppenbart är det varken en deckare eller fantasyroman, varken en klassiker eller komedi, eller egentligen ens en romantisk historia - även om en del romantik förekommer. Kanske skulle jag kunna placera den som "invandrarroman" då Kamryn är svart och Tegan vit, men nej, den är inte mer invandrarroman än vad den är en romantisk roman. Den är inte klämkäck nog att vara en "chick lit", utan är väl kanske närmast en ganska realistisk "ur livet-skildring" (om nu den genren finns förstås).

På det hela taget är det en lättläst (jag läste ut den på under 2 dygn - inkl. många långa pauser), stundtals riktigt gripande historia. Huvudpersonerna är hyfsat väl sammansatta personer med både bättre och sämre sidor. Kanske har de lite väl trassliga bakgrunder för att verkligen vara helt realistisk, men på det hela taget är det inget som stör speciellt mycket, trots att handlingen drivs framåt just av förändringar i relationerna mellan de fyra huvudpersonerna (Kamryn, Tegan, Luke och Nate).

4 kommentarer:

AKO sa...

Den här gången tycker jag att det är bra att du återberättar såpass mycket ur boken för jag är tveksam över om jag någonsin kommer att läsa den. Det kan ju för det vara intressant att ha ett hum om handlingen. :)

Johanna G sa...

Inte din typ av bok alltså?
Hur så, tycker du att jag brukar berätta för mycket av handlingen annars?

AKO sa...

Hmm. Jag vet att jag har tänkt en gång förut att du skrev väldigt utförligt om en bok, men jag kan inte säga att jag har kollat upp det mer ordentligt om det skulle stämma överlag. I och för sig händer det att jag inte brukar läsa hela baksidestexten på en bok bara för att jag inte vill för mycket i förväg om handlingen, så jag är nog inte "normalmåttet", om det nu finns något sådant. :)

Johanna G sa...

När det gäller mer skönlitteratur så försöker jag att inte avslöja mer än "första halvan" av böckerna, dvs inledningen på själva intrigen, men inte hur det slutar. Vad gäller vad som skulle kunna kallas kristen facklitteratur så känner jag inga sådana betänkligheter (t.ex. så blev ju beskrivningen av "De apostoliska fäderna" rätt så lång och utförlig), men de läser man ju av andra anledningar också.

Jag känner igen det där. Kan göra precis likadant med biblioteksböcker, bokserier och författare som jag vet att jag gillar. Men rent generellt så läser jag nog både baksida och lite i början av boken inför köp av helt okända böcker och författare för att få en känsla för stil och så. Så jag antar att man kan säga att jag är lite både ock helt enkelt!