Idag firas astrologernas dag i kyrkan. Idag är det helt okej att följa stjärnornas rörelser på himlen och låta detta styra ens liv. Idag firar vi Epifania, de tre vise männens besök hos Jesusbarnet.Inom kyrkan - i alla sammanhang där jag har rört mig - så avfärdas astrologi (dock att särskilja från astronomi, vilket är en seriös vetenskaplig disciplin) som ren vidskepelse. Och tillmäter man astrologin någon större betydelse än så, så är det som en ockult företeelse som snärjer människornas sinne och som måste bekämpas i Jesu namn!
_
Ändå så firar vi idag hur tre astrologer kom och knäföll inför Jesus i Betlehem, på grund av att de hade sett en ny stjärna gå upp. De enda som hade erkänt och förstått vem den lille grabben var innan var Elisabeth, herdarna, Symeon och Hanna. De övriga i den judiska omgivningen verkade vara helt ute i det blå.
De israeliska hedarna behövde höra änglasång för att förstå, Elisabeth, Symeon och Hanna behövde den Helige Andes uppenbarelse, men här kommer nu några hedningar på infall av en stjärna! Otroligt! Snacka om att de tillåtit astrologin få fullständig makt över sig!
Härmed kan jag bara konstatera att den gamla devisen "Det finns bara en väg till Gud - genom Jesus - men det finns tusen vägar till Jesus" stämde redan på bibelns tid. Nu säger jag dock inte att jag skulle anse astrologin och vidskepelse i vidare bemärkelse vara en bra väg till Gud, men jag tror att de liberalteologer, som säger att vi ska lyssna till alla människors erfarenheter och ta fasta på de goda andliga uppenbarelserna, har en poäng! Och det är detta kyrkan firar idag!
*****
Herre,
Visa mig Din väg
Och gör mig villig
att vandra den
Amen
(Den heliga Birgittas och alla pilgrimers bön)
9 kommentarer:
Ska jag välja väg till Jesus föredrar jag den väg den Helige Ande visar mig genom Kyrkan och Skriften, hellre än astrologi! Det finns visserligen många vägar till Jesus, men det är bäst att ta den kortaste som leder direkt till Honom utan några omvägar via stjärnor.
Men vem tänder stjärnorna, vem får mig att gå dit jag aldrig gått?
Bra citat - om de tusen vägarna!
Jag förstår allt mer de som skippar den omständliga dikesfyllda kyrkliga omvägen till Gud, och följer Gud direkt - i sina hjärtan.
Det är så lätt att missa målet om man tar en längre väg än den från huvudet till hjärtat.
Berättelsen om de vise männen stämmer väldigt bra med Paulus ord om att hela världen i grunden är sakramental (Rom 1:20). Alla som är visa kan uppfatta Kristus och söka sig till honom.
Teija:
Det finns säkerligen vägar som är bättre och vägar som är sämre, men jag tänkte mer på att faktiskt möta människorna där de är. Göra lite som de skriftlärda i Jerusalem i berättelsen - bara lägga till den sista detaljen, för att de ska hitta helt rätt - istället för att skälla ut folk och säga allt möjligt ont om dem.
Excelsis:
Haha, bra fråga ;)
Charlotte:
Om man nu kan vara säkert på att alla vägar som hjärtat får för sig att gå på är från Gud, som somliga av dina katolska "kollegor" skulle säga...
Johan:
Bara de visa? Trodde snarare det stod att Gud utvalde de dåraktiga och svaga, de som inte var något i människors ögon, för att Guds kraft och vishet skulle uppenbaras.
Johanna. Det var därför jag kursiverade ordet. Paulus definierar det i Rom 1.
Oops! Förlåt! Jag orkade (uppenbarligen) inte slå upp bibelordet... *pinsamt*
Den tidiga kyrkan ansag inte att stjarnan var en fysisk himlakropp. Tvartom menade man att det snarare var, kanske en angel, eller Kristus sjalv eller nagot annat, i stil med rok/eld-pelaren i GT. Och gor man en noga lasning, med eftertanke, sa inser man att det helt enkelt inte kan ha varit en fysisk stjarna. Lyssna till Chrysostomos, som alltid, klara stamma (ur hans sjatte predikan over Matteus) :
For if we learn what the star was, and of what kind, whether it was one of the common stars, or strange and quite unlike the others, and whether it was a natural star or a star in appearance only, we shall easily know all the other things too. From where will these things be clear? From the texts themselves. Thus, that this star was not an ordinary one, or rather not a star at all, in my opinion, but some invisible power transformed into this appearance, is in the first place evident from its course. For not one of the stars moves like this, but whether you take the sun, or the moon, or all the other stars, we see them going from east to west; but this one was carried from north to south – for Palestine lies south of Persia. Next, one can also see this from the time. For it does not appear at night, but at midday, while the sun is shining; and no a star can do this, not even the moon. For when the sun appears the moon immediately disappears. But this star overcame even the beams of the sun by its own splendour, appearing brighter than them. Thirdly, from its appearing, and disappearing. For on their journey to Palestine it appeared leading them, but after they reached Jerusalem, it hid itself. But when they had left Herod and were about to leave, it shows itself; all of which is nothing like the motion of a star, but of some highly rational power. It did not even have a direction of its own, but when they moved, it moved; when they stopped, it stopped, like the pillar of the cloud for the Israelites. Fourthly, one can see this clearly, from its way of indicating. For it did not remain high up to point out the place – for they couldn’t have found it from that – but it came down and did so. For you realise that such a small space, about the size of a hut, or rather of the body of a little child, could not possibly be marked out by a star. For because of its immense height, it could not accurately indicate so confined a spot, and reveal it to those who wished to see it. And this any one may see from the moon, which is far larger than the stars, yet seems equally near every one that lives on the whole wide earth. How then, tell me, did the star point out a spot so confined, just the space of a manger and a hut, unless it left that height and came down, and stood over the very head of the young child? And this is what the evangelist was hinting at when he said, ‘The star went before them, till it came and stood over where the young Child was.’ Do you see then, by what a large number of proofs this star is shown not to be one of the many, nor to have shown itself according to the order of the visible creation?
Omorphia:
Tack! Har du en länk till den predikan eller är det saxat ur en bok?
Skicka en kommentar