"Saffransköket" är Yasmin Crowthers debutroman. Yasmin är brittisk (fadern)-iranska (modern), och är uppvuxen utanför London, men har tillbringat en hel del tid under uppväxten i båda länderna. Boken är 227 sidor (inbunden) - fördelat på endast 5 kapitel! - lång och ges ut av Prisma.Boken tillhör närmast genren "Invandrarromaner", och speglar delvis hur det är för den yngre generationen att leva i brytpunkten mellan två kulturer, delvis hur den äldre generationens hemlängtan kan driva en person bort från de närmaste för att söka upp och möta sitt förflutna, även om det är många år sedan man flyttade och minnena från landet inte enbart är lyckliga. Och den speglar hur förståelse och missförstånd kan existera sida vid sida och hur personerna inom samma familj både kan vara närmare än några andra och ändå förbli främlingar för varandra.
_
Berättelsen tar sin utgångspunkt i att Sara får missfall efter en dramatisk familjesituation som resulterar i en olycka, varpå hela familjen tvingas hantera en krissituation som blir för mycket för Saras mamma Maryam, som flyr tillbaka till Iran.
_
Därifrån delas berättelsen mer eller mindre upp i tre parallella berättelser.
- Delvis får man följa hur det var för Maryam att växa upp i Iran, och vad som fick henne att överge sitt barndoms land.
- Delvis får man följa hur hon återvänder dit och möter gamla bekanta, ser på dem och knyter an till dem på nytt, med delvis nya ögon.
- Delvis får man även följa Sara och den brittiska sidan av familjen hanterar förlusten av barnet och modern, och hur Sara tillslut åker efter modern till Iran för att möta henne där.
_
Och boken är precis både så komplicerad och så enkel som det låter. Vad spelar det förflutna för roll i vad som händer idag? Hur kan gamla fotografier och poesi berätta något om en person som man levt med i ett helt liv utan att riktigt lära känna? Och hur överbygger man klyftor som mer finns på insidan av en person än mellan personer och kulturer?
_
Jag kunde ha önskat att Yasmin hade vågat tydliggöra skillnaderna i kultur lite tydligare, nu känns det nästan som om hon försöker dämpa alla kulturkrockar i så stor utsträckning som möjligt. Den kontrast som blir tydligast nu är den mellan fattig landsbyggd och rikt villområde. Vilket kanske är Yasmins poäng - att visa hur det mänskliga livet är sig ganska likt, oavsett kulturell bakgrund. Känslor som sorg och glädje, vänskap, tillit och kärlek, finns i alla kultur - och även om hindren kan se olika ut så är det inte lätt i någon kultur skulle jag tro!
_
Visst finns hederskulturen, bruket med slöjor, med mera, med i den iranska miljön, men bara i bakgrunden. Visserligen kanske det är en poäng med det också - det är ju ett sätt att markera att det är en naturlig del i det samhället som varken behöver försvaras eller ifrågasättas, precis som midsommarfirande eller någon annan tradition hos oss - men samtidigt känns det som om hon kunde ha låtit åtminstone Sara reflektera något över det (eftersom hon ändå antas ha växt upp i västerlandet precis som oss andra) eller till och med Maryam (hon återvänder ju trots allt efter 20-30 år i England och borde "hunnit få perspektiv" till respektive kultur) - och då passat på att låta dem reflektera inte bara över det som är uppenbart för oss västerlänningar så som just slöjor och hederskultur!
_
Å andra sidan gör detta att boken också blir relativt lättläst. Man följer vad som händer några få personer rätt och slätt, det är inget förtäckt propagerande för varken den ena eller andra kulturen eller någon form av "kulturförklaringsskrift för västerlänningar och kulturkrockare".
_
Annars uppskattar jag att Yasmin låter färger, smaker och miljöer prägla boken. Det gör att berättelsen blir väldigt mustig och levande! Stort plus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar