På bordet i mitt rum ligger det två tidningar uppslagna vid varsin pilgrimsberättelse. Två människor som mitt i livet har vågat lämna allt och bege sig ut på vägarna. En kvinna som vandrade i sex månader för att ta sig från Vadstena till Rom och en man som cyklar från Örebro till Spanien, för att sedan där vandra den välkända pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Och ser jag bokhandlare som annonserar om pilgrimsböcker så vill jag helst kasta mig över dem direkt. Läsa! Läsa och låta mig uppslukas i deras berättelse. Bli en del av vad de har fått uppleva. Jag beundrar dessa människor. De har vågat något jag väldigt gärna skulle vilja göra, något som jag drömmer om att göra.
Jag har förvisso varit i Taizé några gånger redan, och det är ju en slags pilgrimsresa. Eller rättare sagt: det ÄR en pilgrimsRESA, men jag skulle vilja göra en ordentlig, hederligt gammeldags pilgrimsVANDRING. För som sagt: Jag älskar naturen. Att vara ute i naturen. Att befinna mig mitt i naturen och bli en del av den. Och att vandra i ett halvår innebär så mycket mer än att sätta sig på en buss och sedan vara framme efter 30 timmar. Det är att vara utelämnad till naturen, till väder och vind och människorna man möter. Och detta både skrämmer och lockar mig. Men ändå tycks det mig som något av det största "romantiska" äventyr man kan vara med om. Att låta själva vandringen bli ett uttryck för tron. Där vägen är viktigare än målet.
Visst, jag ska väl villigt erkänna att jag säkerligen är väldigt naiv. Det är säkerligen ingen höjdare att pilgrimsvandra den tionde dagen med hällregn. Eller när fötterna fastnar i leriga vägar. Eller när man inser att man har gått vilse och inte kan fråga om vägen eftersom man inte kan språket. Eller när det har blivit mörkt och man har missbedömt avståndet till nästa ställe där man kan sova. För nog är jag bekväm av mig. Visst föredrar jag att stanna inomhus de dagar de regnar, istället för att bege mig ut i gryningen för att vandra och fortsätta vandra ända till skymningen (eller ens cykla den korta sträckan till skolan, för att ta ett med vardagligt exempel).
För att göra en något dramatisk liknelse: pilgrimsvandringar tillhör det jag älskar mest med fantasyböcker. Skildringen av just detta - den lilla människan som är utelämnad till naturen och Guds välvilja. Att inte bara vandra runt för vandrandets skull, utan att vandra med mål och mening. Att ge upp min egen bekvämlighet för att kämpa för det goda. Och att lära känna människor på vägen som kan lära mig massor med triviala tips som förenklar livet (typ hur man gör upp en eld när det regnar eller under vilka träd man kan söka skydd när man vill sova på torr mark trots ösregn). Visst, det finns många moment som skiljer sig åt - inte minst för att fantasyböcker oftast utspelar sig i någon variant av "semimedeltid" (inget ont om medeltiden), dvs mörka skogar med rövare, städer med nätverk av ficktjuvar och lönnmördare, enväldiga kungar med krigshärar på väg ut i krig, värdshus med tvivelaktig karaktär, och lera, ödslighet och mil efter mil utan att träffa andra människor. Den som vandrar genom Europa idag får istället samsas med bilar och asfalterade vägar, modernism och allt annat sådant (även om tex ficktjuvar fortfarande förekommer). Det tycks inte alls vara riktigt samma sak. Inte alls samma känsla!
Så frågan är om mina pilgrimsdrömmar kanske snarare är ett utslag av mina fantasy- och medeltidsromantiska idéer istället för utslag av någon religiös längtan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar