RKK vs andra kyrkor - en vision

Att kalla det vision känns alldeles för stort. Att kalla det en dröm är dock fel - jag var klarvaken - men det var inte heller en dagdröm. Faktum är att det var en tanke som plötsligt, helt utan förvarning, befann sig i mitt huvud - färdigtänkt! Så "vision" är väl det som beskriver verkligheten bäst (använder mig dock också av "liknelse", "bild" m.fl. begrepp i texten, så bli inte förvirrade).

Låt mig också säga att bilden handlar om min uppfattning av Katolska Kyrkans syn på alla andra kyrkor och lösningen på enhetsproblemet. Men, mina kära katolska vänner, om jag är helt ute och snurrar, så var snäll och hojta till. Tveka inte, okej? Jag lovar, jag tar inte illa upp!

*****

En kvinna ligger på rygg på golvet. Hon är inte fastbunden, men hon kan inte röra sig. För från hennes armar, ben och bål ("torso", överkropp) går det ut mängder av slangar, något jag kanske bäst liknar vid "konstgjorda navelsträngar", till odefinierbara cellklumpar som ligger överallt runtomkring henne på golvet. I navelsträngarna pulserar blod med näring och syre till, och för bort avfall från, cellklumparna. Näring som håller cellklumparna vid liv. Hela scenen påminner mest om någon morbid, konstgjord imitation av den tidiga fosterutvecklingen.

In i bilden kliver då den store genetikern. Han sorterar och formar om (differentierar) cellklumparna till hudceller, nervceller, hjärtceller, muskelceller osv. När differentieringen är färdig lossar han försiktigt de nyutvecklade organen och använder dem för att läka kvinnans kropp med dem (navelsträngarna kastar han sedan bort, de behövs inte längre nu när cellklumparna är en del av hennes kropp fullt ut istället för att odlas vid sidan av henne).
- De nya hudstyckena använder han för att täcka stora partier där hon har blivit hudflängd/flådd.
- De nya nervcellerna delar han försiktigt från varandra och planterar in dem en och en där hennes nervsystem har blivit skadat eller har förtvinat på grund av inaktivitet.
- Likaså gör han med hjärtceller och muskelceller. Försiktigt en och en eller hela organ på en gång ersätter han skadorna som finns på kvinnan med ny, frisk vävnad. Leder, senor, blodkärl, ben och hinnor binds ihop.
- En stympad arm helas, de nya fingrarna får koordination och fingerfärdighet.

Allt byggs skickligt ihop till att fullt ut höra till kvinnans kropp. Att urskilja vad som en gång var motbjudande cellklumpar som sög näring ur henne går inte längre, så perfekt fogas den nya vävnaden in i hennes kropp. Kvar blir bara små runda ärr, små hål, där de falska navelsträngarna en gång hade sitt fäste. Själv blir kvinnan alltmer rörlig, alltmer levande, allteftersom hon inte längre binds till marken av nätverket av navelsträngar och cellklumpar.

Tolkning:
Kvinnan = Katolska Kyrkan
Cellklumparna = alla andra kyrkor
Navelsträngarna = det konstiga och relativt obegripliga band, vilket formuleras som: "Kyrkan, Kristi kropp, "subsisterar" (ungefär "förverkligas") i katolska kyrkan, men kommer också till uttryck, om än på ett ofullständigt sätt, i andra kyrkor och kyrkogemenskaper" enligt wikipedia.
Den store genetikern = Gud Fader, Skaparen
Nervceller & "cell för cell" = enskilda konvertiter
Hudbitar & organ = hela kyrkor (olika gemenskaper, församlingar, samfund, eller dylikt) som konverterar
Skadorna på kvinnans kropp = sår från kyrkostrider & -splittringar

*****

_

Så, för att ta ned det här på jorden igen: Tankarna kanske bara är mina egna försök till tolkning av relationen mellan olika kyrkor sett ur katolsk synvinkel. Att kalla det vision känns som sagt var alldeles för stort. Och ärligt talat så är ju inte mitt katolska tänkande och kunnande det mest välutbildade på denna jord. Jag erkänner villigt att jag kan vara helt ute och cykla.

_

Jag är inte ens säkert på vilken kyrka som framställs mest ofördelaktigt i bilden - den sargade kvinnan (RKK) eller cellklumparna (övriga kyrkor). Personligen lutar jag åt att det är de motbjudande cellklumparna. Visst har de något slemmigt över sig? Fast å andra sidan påstår jag ju att det är ett försök att se relationen ur katolsk synvinkel, så det är kanske trots allt RKK som råkar värst ut. Inget illa menat.

_

Innebär det att jag tror att RKK ser övriga kyrkor som odifferentierade cellklumpar? Nej, självklart inte. Det påstår jag absolut inte, inte alls. Det enda som kanske (betonar KANSKE) skulle kunna stämma in någorlunda är att alla protestantiska kyrkor för den Katolska är något av ett mysterium. Oformliga och odifferentierade i betydelsen RKK inte kan gå in och styra dem med direktiv och dogmer, som de har blivit vana vid från sitt eget sammanhang. Katolikerna har inte överblicken och kunskapen att kunna förutsäga att just den cellklumpen kommer att bli en bit hud eller att en annan cellklump kommer att bli livsviktiga hjärtceller.

_

Som protestant så ser jag gärna de olika kyrkorna som grenar på samma träd, där stammen och rötterna är Jesus och de första århundradenas odelade kyrka. Det är en tilltalande, odramatisk (läs fredlig) och dynamisk (läs biologisk, levande) bild som inte förpliktar till att vi alla än en gång skall bli en enda Kyrka. Vi är ju redan del av samma träd! Och säg mig, på vilket träd kan grenar växer ihop igen!? Det vi kan göra är att lära oss att samverka och att inte försöka sno plats i solen från varandra. Enheten är redan uppnådd och har aldrig varit borta, ens till viss del. Men nu är vi ju inte kallade till att vara "Kristi Träd på jorden" utan "Kristi Kropp", och den kropp som "grenas ut" i olika delar mår inte bra! Oavsett hur mycket alla katoliker älskar att hävda att Kristi Kyrka till sin fullhet finns i RKK så mår inte kroppen med avslitna lemmar speciellt bra.

_

Ett protestantiskt alternativ till träd-grenar-bilden är att skapa en slags släkttavla för kyrkorna. Här behöver man dock vara lite modigare - eller bara mer konservativ? - för att tänka sig RKK som Moderkyrkan och sedan varje ny protestantisk kyrka som en ny generation. T.ex. skulle SvK vara RKKs barn och missionskyrkan vara RKKs barnbarn. Inom frikyrkan pratas det gärna om födslovärkarna kring bildandet av ett nytt samfund och om barnsjukdomarna i samfundet. "Det är klart man gjorde lite oövertänkta saker i början, men nu har vi vuxit upp och besinnat oss. Mognat och blivit vuxna, ansvarstagande samfund." Men liknelsen haltar. För medan Eva föddes ur Adams sida och den första församlingen föddes ur Kristi sida (så långt tror jag de flesta kristna är överens och tycker att allt är som det ska. Liknelsen är fullbordad) så sliter protestantismen loss sig själv ur RKKs sida och bildar en ny enhet. Det finns inget moment av "naturligt födelse" över händelsen. Och uppfostran och vägledning som förekommer i en normal familj? Glöm det! Det nya, fria samfundet präglas allt som oftast av självständighetssträvan och "tonårstrots" redan från första tiden.

_
Så tillsist: tillhör jag de som tror att alla kyrkor och alla troende tillslut måste införlivas i RKK? Jag är inte säker. Om du hade frågat mig för två-tre år sedan så hade jag skrattat och sagt blankt nej. Men nu är jag inte lika säker (det är livsfarligt att umgås för mycket med katoliker, det har en tendens att förändra ens världsbild). Så låt mig uttrycka det så här: Som sann vän av ekumenik och enhet mellan kyrkorna så ser jag enbart två möjliga slutmål. 1: Lägg ner alla nuvarande kyrkor och bilda ett nytt, världsvitt samfund som inkluderar alla (som t.ex. missionarna, metodisterna och baptisterna i Sverige är på väg att göra just nu). Som små steg på väg mot det slutgiltiga målet kanske den här metoden kan fungera, men som slutgiltig lösning? Nej, knappast. 2: Alla kyrkor går samman i ett redan befintligt samfund, och då ligger Katolska Kyrkan bra till eftersom de delvis är det enskilt största samfundet, delvis inte skulle gå med på det första alternativet och slutligen för att de har påven som enande symbol och talman. För tänker man efter så är alla samfund är uppbyggda på samma sätt, bara mer eller mindre uttalat. Vad de sedan kallar denna talman - påve, ärkebiskop, missionssekreterare, Ulf Ekman, ... - är mindre viktigt.