Den andra formen av tystnad som jag kommer att tänka på är den tystnad från känslor, tankar och upplevelser som vi kristna uppmuntras till. Tystnaden från "jaget" (dvs "egot", "köttet", osv - kalla det vad du vill) till förmån för att ge Gud plats i våra liv. Den dagliga strävan efter helgelse. (OBS! Skilj denna typ av tystnad från den som kommer från de österländska religionerna/meditationsformerna som helt enkelt går ut på att tömma sitt sinne fullständigt, vilket är något helt annat).Den andra tystnadspärlans placering antyder något av den typen av tystnad. Placerad mellan doppärlan och ökenpärlan så talar den om att jag ska förvalta det jag fick i dopet så att jag utstår prövningen i öknen.
Sträckan mellan dopet ("vattendopet"/"andedopet"/"uppfyllelsen av den Helige Ande"/osv) och prövningen i öknen kan vara kort. Jesus t.ex. drevs ut i öknen av Anden direkt efter dopet. Ingen rast, ingen ro där inte. Men ärligt talat så känner jag igen det där (fast därmed inte sagt att jag är speciellt Jesuslik i övrigt). Det andliga livet tycks alltid vara på botten, som allra djupast nere - som mest öken! - dagen efter en andlig upplevelse/känsla. Nåväl, mer om öknen kommer i nästa inlägg i serien (dvs. inlägget om ökenpärlan).
Hur förvaltar man då dopets gåva på ett sätt så att det bär även när man kommer till öknen? Hur tystar man jaget? Hur bejakar jag Guds närvaro i mitt liv? Och är vardagens kristendom alltid "tystnad"?
För det första tror jag att det är viktigt att inse att tystnad inte nödvändigtvis samma sak som att vara inaktiv! Nej, tvärt om förutsätter mycket av vårt "aktiva" kristna liv tystnaden. Tänker inte minst på bibelläsning. Hur bra går det t.ex. att läsa Bibeln när radions popmusik står och mal i bakgrunden? Eller när mina tankar ständigt far iväg och påminner mig om saker som "det där måste jag komma ihåg att handla" eller "undra hur det gick på tentan?". Tystnaden är en förutsättning för en effektiv bibelläsning. Först när mitt distraherade jag kan ta en paus så kan jag, med hela min varelse, fokusera på att ta emot Guds ord och låta det bli ett tilltal i mitt liv. Först när jag är redo att lyssna kommer jag att höra!
_
För det andra så tror jag att helgelse är enda sättet att tysta "jaget" på riktigt. Visst kanske det går att spela lovsång istället för radio hemma och på så sätt känna sig mer helig, mindre självisk. Det går iaf en kort stund, men i längden är det bara ett försök till genväg (därmed INTE sagt att det är en "senväg" istället). Nej, i längden är det bara hårt arbete som gäller, att se och ta itu med grundproblemen - hitta själva orsaken till att mitt ego är så högljutt - istället för att putsa på ytan.
_
Jag tror inte att det finns någon patentlösning på hur man tystar sitt ego. "Köp vår produkt och det kommer att lösa alla dina problem" är bara falsk marknadsföring, även om det ges med kristna förtecken ("Gå med i vår församling", "Åk på den här konferensen", "Be den här bönen", "Vallfärda till den här platsen", "Läs den här boken", osv). Det enda man kan göra är att sträva efter att söka Gud, bära sitt kors och tjäna sina medmänniskor. Att varje dag börja om att sträva efter att göra detta, oavsett om jag har misslyckats alla dagar hittills. Att varje dag jobba med det jag har problem med, inte det min granne har problem med.
_
Vilket leder in på det tredje: Att söka Gud. Enkelt? Jag kan tänka mig tusen sätt att söka Gud på! Försök att inte vara enkelspårig, utan låt andras traditioner och sätt berika dig. Låt Gud överraska dig. Läsa Bibeln, be både fria och fasta ("gamla") böner, åka på reträtt, samtala, tjäna mina medmänniskor, pilgrimsvandra, tänd ett ljus, tala i tungor, be tidegärden, osv osv osv. Jag säger inte att du ska gilla allt eller ständigt praktisera allt, men förakta inget sätt och var öppen för att pröva allt åtminstone en gång. Det viktigast är ju att göra det till en god vana vardagen, inte att spara det till "imorgon" eller till "semestern, då ska jag ha tid". Och glöm inte att vara öppen för Guds tilltal!
_
För det sista och fjärde: Om livet med Gud alltid är "tystnad" (på ett negativt sätt) kanske det är dags att fundera över om du söker Gud och lyssnar efter Hans tilltal, eller om du mest bara har åsikter om när Han ska komma till din hjälp. Sen finns det ju iofs en väldigt trevlig sorts tystnad - den som innebär att Gud INTE bråkar på dig för att du gör fel, Fel, FEL (åtminstone om det innebär att du faktiskt gör något bra/rätt)! Och finn friden i, vila i, att vardagen med Gud är lika mycket vardag som i en relation - det är inte fantastiska känslor jämnt och ständigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar