Fattigdomsideal

I kristendomen finns det, ända långt tillbaka till apostlagärningarnas tid, en tradition av att leva i fattigdom och enkelhet, att sälja allt man äger och ge till de fattiga. Och att ha allt man äger gemensamt med andra kristna - inte bara de som bor i samma stad, utan även att sända pengar långa sträckor för att delat mellan sig som mellan bröder och systrar i en enda stor familj (se t.ex. Rom 15:26, Apg 11:29 f.; 1 Kor 16:1-4; 2 Kor 8-9; Gal 2:10). Att inte stenhårt hålla på mitt och ditt, utan att dela med sig - inte bara låna ut, utan även att ge bort utan att förvänta sig att få det tillbaka. Att inte låta sig styras av det materialistiska.

Detta ideal har kommit att tilltala mig allt mer de senaste åren. Att faktiskt konkret våga lägga hela sitt liv i Guds händer och inte samla på hög (eller i lador, för att använda Jesu liknelse från Luk 12:15-21) som försäkring inför framtiden.

Men nu när jag har det väldigt skralt i kassan inser jag att tanken på att leva i "självvald fattigdom" (eller rent praktiskt: i någon form av egendomsgemenskap) var mycket mer attraktiv när jag faktiskt hade lite mer pengar. När det var jag som kunde vara generös och dela med mig av det jag hade, istället för som nu när jag är den som behöver bli tilldelad.

Eller ja, detta är ju en sanning med modifikation (minst sagt) eftersom jag mest snålar för att ha råd att åka utomlands i sommar. Och utlandsresor är ju LYX!! Iaf om man tänker efter. Hur många människor på vår jord kämpar inte dagligen för att få livet att gå ihop, utan att se någon ljusning längre fram. Hur många jobbar och sliter för att ens få ihop till det nödvändigaste? Medan jag, som student i Sverige, får betalt för att plugga och förkovra mig bäst jag själv vill. Jag borde verkligen inte beklaga mig! Att snåla för att lägga pengarna på lyx är ju en mycket medveten vald prioritering, som inte har ett dugg med tron, barmhärtighet eller något annat i den stilen att göra.