Är det tillåtet att skämta om vad som helst? Och (kanske ännu känsligare) kan man skämta om VEM/VILKA som helst?Dessa frågor kan man antagligen debattera i all evighet. Själv vet jag inte riktigt hur jag skulle vilja besvara dem. För visst tycker jag att man som princip ska kunna skämta om vad som helst, men samtidigt måste man vara väldigt finkänslig för om vad och med vem man skämtar ibland. Vi lever inte i den perfekta av alla världar!
Personligen föredrar jag alltid skämt med en mycket varm, godmodig underton jämfört med plumpa, billiga vitsar. Även om det på ytan - dvs själva orden - kan låta ganska hårt ibland det med, så tycker jag att det gör en stor skillnad om man skämtar om någon eller något man verkligen tycker om. Till exempel brukar mina korridorare skratta åt mig när jag kommer med ännu ett Jesus-/teologiskt skämt. Förhoppningsvis delvis för att de är roliga, men säkert också för att jag kan så många (efter ett år på bibelskola så har man hunnit avverka ganska många kan jag lova!).
För mig är det nämligen inget konstigt att skämta om tron. Gud tror jag oftast är den som har minst problem med skämt om den kristna tron. I alla fall inte så länge skämten är varma och godmodiga. Skämtar man om Gud bara för att häda Honom, så tror jag kanske inte att Han är lika uppskattande. Fast för att kunna bedöma varför man skämtar om tron kanske man behöver - om än inte vara Gud Fader själv - så åtminstone känna personen någorlunda väl.
Vad har då allt detta med kors-tåg och ekumenik att göra?
Jo, jag började skämta lite med Charlotte Therese angående katoliker vs. protestanter på hennes senaste bibelblogginlägg. Nu känner jag henne till viss del, så jag var rätt säker på att hon skulle "ta det på rätt sätt". (Och inom parentes: Ärligt talat - hade jag inte tyckt bra om henne, mina andra katolska vänner och Katolska Kyrkan som sådan - så hade jag aldrig vågat mig på att skämta om dem. Antagligen hade jag då - som så många andra protestanter - gått in i polemik och debatterat mot dem, snarare än att skämta om dem. Nåja, slut på parentes). Och visst skämtade hon tillbaka! Samtidigt kände hon det tillslut som om det var nödvändigt att påpeka att vi bara skämtade. För att undvika missförstånd.
_
Och visst, missförstånd uppstår lätt kring det skrivna ordet - ja, redan användandet av ordet "kors-tåg" har ju förorsakat en hel del missförstånd - när man inte hör tonfall bakom uttalanden och ser gester och minspel som hör till.
_
Men måste vi sluta skämta bara för att vi riskerar missförstånd? Skulle vi ens vilja ha en sådan enhet där vi inte vågar skämta med varandra? Jag är tveksam. Vet inte ens om jag skulle tro på en sådan enhet. Skämt hör varma, djupa gemenskaper till. Internhumor är viktig! Men allvaret bakom skämten är också viktig! Det handlar om förmågan och förtroendet att kunna påpeka skillnader mellan mig själv och "den andra" utan att känna att man riskerar att försinka den ekumeniska dialogen med ett decennium eller så. Äkta enhet och vänskap tål att konfronteras med olikheter, oavsett om det är förpackat i skämt-format eller sagt på djupaste allvar. (Bara för att undvika missförstånd: Härmed dock inte sagt att jag "anklagar" katolikerna på något sätt vad gäller urvalet av skrifter ingående i Skriften, vilket var vad vi skämtade om, ifall någon gjorde sig omaket att läsa det. Vad gäller "allvaret bakom" skämtet i detta fall - om jag ska krysta fram något - skulle kunna vara att somliga katoliker gärna lyfter fram urvalet av skrifter till Skriften som ett bevis på Katolska Kyrkans renlärighet och förmåga att lyssna in Guds vilja osv. Men som sagt var, en framkrystad förklaring).
4 kommentarer:
Du har också en blogg alltså? Ja det har du, för det har jag märkt.
Det är med vad man kan skämta om och varför det är nyttigt osv kan man samtala kring längre. Men jag vill bara ge en liten personlig reflektion kring detta. Jag brukar ju tycka att det är kul att fantisera om saker man skulle kunna göra i kyrkan under en Gudstjänst så som att applådera beredelseorden exempelvis, för skoj skull. Det är kul att tänka och att säga, men inte att göra. Och det är det som är grejen. Skämt är ju ickeallvar, och om alla är säkra på det så är det lugnt, tycker jag.
Hej Jim!
Välkommen hit! Och ja, jag har en blogg jag med :)
Du också? Och jag som bara trodde att det var min frikyrkliga sida som ibland fick spel. Du anar inte hur många liknande idéer som jag har haft under årens gång på vad man skulle kunna hitta på i diverse kyrkor för att skämta med dem och för att se hur folk skulle reagera.
Johanna,
Jag tror absolut på en humorfylld kristen enhet... :-)
Något annat vore ganska...dötrist.
Då skulle vi ju uppfylla myten om kristna som snörpiga besserwissriga tråkmånsar!
Nej, fram för mer humor - tror den befrämjar enheten.
Därav inrättandet av den nya bloggtraditionen tidigare i år - blogghumorstafetten.
Den tillkom lite grann av samma anledning som kors-tåget när jag tänker efter. Inspirerades till båda på liknande sätt.
Det behövdes något drastiskt för att lätta upp - och motverka - den spända, ilskna, hetsiga kristna bloggstämningen något (då mestadels mellan katoliker - nu snarare särskilt från frikyrkliga mot katoliker och mot andra frikyrkliga som upptäckt mer av sanningen om det katolska och närmat sig det).
I humorstafetten är metoden att skämta om våra samfundsliga typiskheter och egenheter.
I kors-tåget är den att se till den gemenskap som redan finns och öka den. Och samtidigt ta död på fördomar. Låta dem spricka som troll i solen.
Mer humorstafett blir det till fastan. Kan knappt vänta...!
Kanske kors-tåget behövs som en återkommande adventstid inför humorstafetten?
Håller visst på att inrätta ett nytt slags bloggkyrkoår... :-)
Om du ska bygga ett blogg-kyrkoår så låt då kors-tåget hamna under "Tid under året/Trefaldighetstiden" så att vi ständigt fokuserar på detta, och lämna adventstiden åt något annat. Jag menar att ärligt talat så är det väldigt få adventsveckor på ett år.
Fast troll spricker inte, de förvandlas till sten i solljus (i alla fall om man ska tro "Bilbo"/"Sagan om Ringen"-böckerna av JRR Tolkien), vilket kanske inte riktigt är vad vi önskar heller? Stentroll springer förvisso kanske inte runt och slår in huvudet på folk, men stenstoder har en förmåga att stå kvar generation efter generation och påminna oss om gångna tider och trätoämnen. Bättre att begrava stridsyxorna helt och hållet och slippa se eländet! Bättre med att låta det smälta som is på en varm klippa en sommardag...
Skicka en kommentar