måndag 15 juni 2009

Protestantisk? del 2 - Om självförståelse

Detta är det sista av önskeinläggen som kom fram i samband med firandet av min bloggs 1-årsdag i april. Jag tackar för alla önskemål som kom in och hoppas mina svarsinlägg har berikat er och den här bloggen. Tidigare önskeinlägg finns här, här, här och här. Sist ut i raden av de som önskade ett inlägg var Johan Stenberg.

Johan skrev:
Jag skulle gärna se ett inlägg som behandlar protestantisk självförståelse. Dvs skall protesterna fortsätta i all evighet eller vad krävs för att ni skall anse den katolska/ortodoxa kyrkan vara så reformerad att protesterna kan läggas ned?

Jag tar för givet att protestanterna (åtminstone de ursprungliga reformatörerna) inte ville göra sin reformationsrörelse till något permanent separatistiskt missnöjesparti utan att målet var en reformering av den odelade kyrkoinstitutionen.
Igår skrev jag lite om min förståelse av protestantismen i allmänhet. Och mer exakt, varför jag kallar Svenska Kyrkan för protestantisk. Om jag egentligen klargjorde något med det vet jag inte, men en sak kan det tjäna till att illustrera - den protestantiska självförståelsen är långtifrån enkel och uniformerad.

*****

Till dig som är protestant: stanna gärna upp här någon minut och tänk efter hur du ser på
protestantismen i allmänhet och ur Johans fråga ur synnerhet. Blogga gärna om det om du har en egen blogg. Jag har en känsla av att min förståelse för protestantismen långtifrån är representativ för alla protestanter, varken här i Sverige eller i världen i stort!

*****

Så...

För att besvara Johans undran så tror jag det enklast beskrivs med tre "generationer" protestanter. Observera att en "generation" i liknelsen inte behöver vara lika med en generation i det mänskliga släktet, utan att det mer är tre olika linjer tankemässigt.


Den första generationen
är den generation som bryter med Urkyrkan. De gråter blod, svett och tårar över denna brytning men anser sig själva inte ha något annat val än gå bort från Henne.

Den andra generationen
är den generation som är indoktrinerade med Urkyrkans förfall och är stolta över att vara protestanter.

Den tredje generationen
är den generation som frigör sig från tidigare generationers förutfattade meningar och återupptäcker skönheten och det goda med den Ursprungliga Kyrkan.

Poängen med denna liknelse är att protestanter av den första generationen antagligen inte skulle vilja något heller än att gå tillbaka, men att de antagligen är för besvikna, att det finns för mycket hätska ord (som varit bättre osagda) och att såren från splittringen oftast går för djupt för att det ens ska finnas någon väg tillbaka för dem oavsett hur mycket reformer som Urkyrkan gör.


Den andra generationens protestanter ser inget behov av återförenas. Eller åtminstone så har de ingen vilja till det. För att de skulle ens kunna tänka på att återförenas så skulle det snarast handla om Urkyrkans omvändelse till att bli likt den nya Kyrkan. Och då kan den nya Kyrkan - i stor nåd mot den gamla - vara storsinta nog att ta emot dem.


Först i och med den tredje generationens protestanter finns det en möjlighet att nå en dialog och därmed nå ett slut för splittringen. Men det olika sätt som olika människor vill och försöker uppnå det på. Somliga konverterar på egen hand. Andra väljer att stanna och försöka reformera sitt eget sammanhang i hopp om att en dag nå en återförening mellan samfunden, och då kanske främst genom - som sagt var - reformation av sitt eget samfund och inte genom att vänta in att Katolska/Ortodoxa Kyrkorna ska förändra sig och bli mer protestatiska.
För att om man får det protestantiska samfundet att bli likt det goda i Urkyrkan (om än med en "lokal" prägel), hur skulle då Urkyrkan kunna förneka protestanterna fullt medlemskap?

För den Katolska Kyrkan är ju redan till viss del reformerad. Att kalla henne "protestantisk" kanske är till att överdriva, men vad jag har förstått så har Luthers kritik (OBS! jag inte läst Luthers teser som hans spikade upp för diskussion) till viss del redan "erkänts" genom att förändringar har skett i linje med kritiken. Bland annat så finns bibelöversättningar på det lokala språket även i Katolska Kyrkor och mässan firas även den på det lokala språket. Psalmböcker förekommer även i Katolska Kyrkor. Avlaten är inte avskaffade, även om själva avlatshandeln är avskaffad sedan länge. Osv.


Så vad vill jag säga om den protestantiska självförståelsen och om katolsk reformation egentligen? Två saker:


a) Att den Katolska Kyrkan egentligen redan är tillräckligt reformerad för att seriösa återföreningsdiskussioner med "tredje generationens protestanter" skulle vara fullt möjligt.
Det skulle förvisso helt klart underlätta om de fick bemötas av "tredje generationens urkyrkliga", dvs bemötas av människor som ser och lyfter fram det goda i den andres arv, snarare än självgoda människor som likt "andra generationen" står och slår sig för bröstet och tycker det är bra att de återvänder till moderkyrkan. Om detta är en reformation som är nödvändigt för en återförening eller bara en önskvärd attitydväxling som är högst önskvärd överlåter jag åt någon annan att avgöra.

b) Att oavsett hur gärna jag än skulle vilja så har jag allt som oftast svårt att tro på det mirakel (men inget är omöjligt för Gud!) som skulle göra att både protestanter och katoliker skulle vara tillräckligt i fas vid samma tillfälle för att en återförening ska ske. Det känns som om det alltid kommer finnas en eller annan sakfråga som folk kommer stirra sig blinda på/se som omöjligt hinder att ta sig förbi. Alltifrån ordningsfrågor så som kvinnliga präster och homoäktenskap till teologiska frågor så som helgonens förböner.

Min bedömning av det protestantiska lägret är att de flesta ligger mellan andra och tredje generationens tänkande. Vi är tredje generationen i den mening att vi har börjat se och uppskatta kyrkofäder och Urkyrkans traditioner på ett helt annat sätt än vad jag har fått intryck av att folk gjorde tidigare. Samtidigt är vi andra generationen då vi inte kommer oss för att ifrågasätta varför vi är protestanter. Det är något vi är av födsel och ohejdad vana. Vi är stolta över att vara kristna och filosoferar inte så mycket över vilken etikett vi sätter på oss. Jag gissar att du, Johan, gör ungefär samma bedömning och med din fråga vill väcka oss protestanter till att ifrågasätta detta mer än vad vi gör, eller...?

Hur ser ni katoliker på denna fråga? Hur mycket behöver de protestantiska kyrkorna förändras för att räknas som fullvärdiga kyrkor i Kristi Kropp här på jorden? Hur mycket återstår innan vi återigen ska kunna ha full gemenskap?

*****

Jag har i inlägget genomgående valt att tala om Urkyrkan snarare än Katolska eller Ortodoxa Kyrkan. Detta för att göra inlägget mer allmängiltigt. Om det känns för stort för att läsa in hela Kristi Kropp med alla dess samfund och kyrkor så läs in ditt eget samfund kontra det som ni en gång i tiden bröt er loss ifrån. Och kom ihåg att även Katolska och Ortodoxa Kyrkan - hur gärna de själva än talar om sig själva som Urkyrkan, den Enda Sanna Kyrkan, osv - egentligen också är splittrade grenar. Bara sisådär 1000 år gamla splittringar snarare än 500 år (eller nyare), men om det gör splittringen mer acceptabel vill jag ifrågasätta.

9 kommentarer:

Excelsis sa...

Katolska kyrkans självbild är ju att man är oförändrad i sin lära. Det har dock dykt upp diverse Mariadogmer som inte är del av den ortodoxa bekännelsen. Bilden att protestanterna har gjort en avstickare från något evigt är därför bara delvis sann. Att RKK och Kyrkan inte är synonyma kommer många katoliker ha svårt att ta emot. Man måste dock ställa sig inför det, inte minst i samverkan med de ortodoxa kyrkorna.

Anneli sa...

Jag skulle vilja gå litet djupare, vad gäller det här med urkyrka.

Vad är urkyrkan?

Inte är det vare sig den ortodoxa eller den romerska katolska kyrkan, som vi ser dem idag.

Vi får lov att titta på alla de östliga kyrkorna också många av dem mycket gamla, många faktiskt äldre än de två som kallar sig katolska.

Vad gäller den riktiga Urkyrkan så måste det nog vara den i Jerusalem vars förste biskop var Aposteln Jakob

Den Heliga Gravens Kyrka i Jerusalem finns i skriftliga dokument från 300-talet, men det var då en väl etablerad tradition att anse att detta var platsen för Jesu grav.

Iofs så fanns församlingen i Antiochia,tidigt, där patriarken sedan dess räknar apostolisk succession från Petrus som skall ha fört kristendomen till staden. Enligt Apostlagärningarna var det där beteckningen "kristna" uppstod. Så det bör ha varit runt år 90 då kristendomen helt bröt med judendomen.

Judas Taddeus förde kristendomen till Armenien omkring år 40,församlingen där ligger till grund för den Armeniska apostoliska kyrkan.

Ja det finns fler att nämna, icke minst kopterna i Egypten vars kyrka anses vara grundad av Aposteln Markus.

Det jag vill säga här är att de två stora vi nu har ,som gör anspråk att vara urkyrkan faktiskt inte är det, de är grenar av den.

Enligt min uppfattning står de Ortodoxa närmare urkyrkan än romarna som ju skaffat sig en hel del "främmande" traditioner och åsikter om helgon och inte minst Påvens ofelbarhet.

Detsamma gäller liturgin om man jämför med de övriga mycket gamla kyrkorna i Mellanöstern.

Så vem skall återförenas med vem egentligen?

Det är snarare så att alla grenar som växt ur den ursprungliga församlingen i Jerusalem under Biskop Jakob måste börja tala med varandra och anpassa sig till den moderna tiden och förbereda sig för Kristi Återkomst. I detta har vi stor nytta av att lära oss av de gamla kyrkor som finns kvar i ursprungsområdet.

Vi har ett ganska bra exempel på den kristna splittringen i det att de kristna irakierna, flydde undan den kristne Bushs trupper till sin Partiark i Damaskus.

Nej nu får jag avbryta, jag kan hålla på hur länge som helst när jag kommer i gång jag skall skriva mer om österns gamla kyrkor på min egen blogg.

Johan Stenberg sa...

Tack för det Johanna!
Det är sällan man får så konstruktiva och tankearbetade svar som detta. Därför förtjänar detta inlägg att man går och funderar på det en stund innan man skrider till tangentbordet.

Före tänkepausen vill jag bara påpeka att avlatshandeln faktiskt är avskaffad sedan länge. Avlaten i sig är dock kvar.

Johanna G sa...

Excelsis:
Att RKK och Kyrkan inte är synonyma kommer många katoliker ha svårt att ta emot. Man måste dock ställa sig inför det, inte minst i samverkan med de ortodoxa kyrkorna.
- Kunde inte instämma mera!

Anneli:
Vad urkyrkan är skulle man kunna diskutera i evighet. Kanske borde jag hellre ha använd "Moderkyrka" i inlägget. Fast då skulle väl någon klaga över att de protestantiska kyrkorna inte är dotterkyrkor utan schismatiker, och andra klaga över att de borde vara systerkyrkor snarast då man kan dra ett rakt nedstigande led från dagens protestanter via tidigare generationer kristna ända tillbaka till urförsamlingarna...

Har du förövrigt koll på de Tomaskristna som ska finnas i Indien, Kina och Japan? De som härleder sig tillbaka till aposteln Tomas och som fanns där redan innan de europeiska missionärerna dök upp i fjärran östern.

Johan:
Haha, snällt sagt. Men bara för att det tar två månader innan jag får ur mig något så innebär det inte alla gånger att jag har tänkt på frågan i två månader. Hoppas jag inte gör dig besviken nu?

Ahh! Var det så det var. Ber om ursäkt för missförståndet.

Anneli sa...

Johanna

Vad gäller Bar tomaskyrkan, såå har jag enbart litet kunskaper om den i Goa i Indien. Att den skulle finnas ännu längre österut har jag inte vare sig sett eller hört några referenser till.

Däremot är portugisernas stora häpnad,när de som första européer sedan antiken, kom dit och fann kristna där, dokumenterad.

Det utbröt tämligen snabbt en debatt i Vatikanen,om huruvida dessa verkligen kunde anses vara kristna,men de hänvisade ju till aposteln Tomas....

Johanna G sa...

Mmm, jag läste någonstans att Tomas skulle ha varit borta i Kina och Japan också, men huruvida det blev bestående kyrkor av det är jag inte säker på.

Herrarna i Vatikanen är rätt självgoda ibland. "Är de inte i gemenskap med oss så är de nog inte riktigt kristna"...

Anneli sa...

Jag håller på söker uppgifter om det där med Kina med flera, det är som du säger det behöver ju inte blivit bestående kyrkor.

minutz3 sa...

Att "homo""äktenskap" skulle vara en ordningsfråga är en lögn.

Det finns ur samhällssynvinkel inget sådant såsom äktenskap mellan människor av samma kön.
Det finns heller ingen anledning för samhället att stötta sådant.
Snarare att motarbeta sådana tendenser.

Det är dessutom emot hur vi är funtade biologiskt.

Det är en styggelse, homosexuella handlingar, säger Bibeln. Bibeln är mycket tydlig i denna fråga, gentemot mycket annat.

...och att kvinnor inte kan blir präster är inte heller någon ordningsfråga. Det är den bistra sanningen i den kristna tron. Kvinnor kan inte bli prästvigda helt enkelt, eller rättare sagt försök att så göra är verkningslösa.

Jonas sa...

Minutz3, det var knappast en lögn att hävda att frågan om homoäktenskap och kvinnliga präster är en lögn, det är en uppfattning man kan ha, däremot håller jag med dig om att det inte är en ordningsfråga - till skillnad från det kvinnliga diakonatet och celibatet. I en svensk katolsk rit ser jag det som givet att gifta män kan bli präster och förhoppningsvis och troligen att kvinnor ges tillträde till det ständiga diakonatet.

Det är väldigt svårt att säga exakt att just den liturgin och kyrkan är urkyrkan och urliturgin..det är förvisso lättare att säga vad som inte alls är det och det är inget vi ska anamma.

Jag tror inte att det någonsin blir läge att medlemmar av hela trossamfund ska gå samman med den katolska kyrkan, utan snarare är det väl så att om Sv K skulle kollapsa och det inte finns något annat alternativ, att det finns någon smidig lösning för att ta emot så många på en gång. Det gäller ju att ha en katolsk kyrkosyn, på ämbetet, sakramenten..men inte ha någon djup förståelse av dogmen Maria upptagelse till himmelen, utan mera att inte ha något att erinra mot den.