Mitt möte med Bjärka-Säby

I våras berättade Zoltan (Filadelfia och Azusa Street) och Johan S (Vineyard) om möten med andra församlingar än sin egna/dåvarande församlingar. Jag blev inspirerad, men hade då inte tid att skriva så mycket om det just då. Sen har det blivit liggande, men nu kom jag och tänka på det igen, så här kommer en inblick i mitt möte med Bjärka-Säby.

För det första behöver jag kanske påpeka - då de flesta associerar Bjärka-Säby (eller kort och gott "Bjärka" som de flesta säger som varit där) med kommuniteten, Peter Halldorf, kyrkofäder, retreater, ortodox liturgi, rökelse och ikoner och så vidare - så läste jag bibelskolan på Bjärka. Bibelskolan är mer typisk pingst. Det är lovsånger, tungotal, bönebrus, profetiska tilltal och så vidare. Precis som kommuniteten lever bibelskoleeleverna på slottet (eller nåja, i slottsannexet), men det enda man verkligen gör gemensamt - i alla fall på min tid - är att fira måndagens lunchbön och äter mat gemensamt i annexets matsal. I övrigt behöver de två verksamheterna inte ha något med varandra att göra, om man inte vill det. Om man inte väljer det själv.

När jag kom till Bjärka så kom jag just från ett år som au-pair i Tyskland. Jag hade lite sporadiskt gått i SKUTs (Svenska Kyrkan i UTlandet) gudstjänster i Frankfurt, men framför allt hade jag varit med på deras au-pair-/ungdomsträffar. Innan hade jag varit aktiv inom Lyckebokyrkan, men även där hade det framförallt varit ungdomskvällarna snarare än gudstjänsterna som dragit i mig.

Så att jag valde att läsa bibelskola gissar jag att det kom som något av en chock för min omgivning. För mig var det mer av ett "menar jag allvar så är det nu eller aldrig att göra något sådant här, jag kan inte fortsätta försöka leva i två världar".

Ett annat faktum är, vilket kanske chockar somliga här och nu, att jag faktiskt aldrig hade hört talas om varken Bjärka eller Peter Halldorf eller kommuniteten eller något när jag sökte dit. Lite nervös hade jag istället mailat från Tyskland och undrat om det var "för pingstigt". Det jag hade fastnat för var deras beskrivning på hemsidan om naturen och friluftsmöjligheterna kring slottet (är man gammal scout förnekar man sig aldrig) och avskildheten - att inte bo inne i storstan i varsin lägenhet på egen hand, utan tvingas konfronteras med det kyrkliga i boendegemenskap och för att det inte finns så mycket annat att göra två mil ut på landet. Ska man läsa bibelskola, så ska man göra det ordentligt liksom och inte slarva bort möjligheten!, hade jag tänkt.

Till saken hör också att min mamma är inte direkt positiv till kyrkligheten överhuvudtaget, men särskilt pingstkyrkan (och livets ord) är illa sedd av henne. Så det var med darrande ben som jag gick över tröskeln till Bjärka första gången. Vad hade jag gett mig in på?!

Det första som hände var en samling med där vi hälsades välkomna och sen blev det bön á la pingst. Hjälp! Hade jag inte suttit ner på en stol så hade jag nog studsat en halvmeter bakåt och smitit ut så snabbt som möjligt. Det var ju det där jag hade varit rädd för. Men jag blev kvar, jag kom att lära känna människorna, jag kom att - om inte fullt ut "trivas som fisken i vatten" med den karismatiska andligheten, så lärde jag mig uppskatta den. Den avdramatiserades och fylldes med mening. Jag kunde bidra och få ut något av andakter och möten, utan att känna att jag ville fly ut bakvägen. Det blev mitt "hemma", en stil jag inte ifrågasatte, även om jag ibland tyckte att det gick till överdrift. Frälsningen sitter inte i om man sitter eller står under lovsången. Det är klart man kan vara andedöpt och frälst utan att tala i tungor! Att det fanns människor i klassen som tvekade på dessa punkter, åtminstone den senare, även när året närmade sig sitt slut gjorde mig chockad och ledsen för deras skull.

Men nu som sagt var så är Bjärka inte bara den klassiska pingstbibelskolan. Bjärka har även sin kommunitet och Peter Halldorf. Och även om ingen tvingade oss att gå på tidebönerna så blev vi ett litet gäng som gärna gick på kompletorium. Några få orkade även upp till laudes kl. 0600. Peter undervisade om kyrkofäderna, ökenfäderna och de ekumeniska koncilierna. Så nog fanns det Bjärka som de flesta tänker på även reellt närvarnade i bibelskoleelevernas liv. Och med tidebönernas regelbundna liturgi så kom även en förståelse för Svenska Kyrkans mer liturgiskt traditionella mässor (något jag anade redan då, men har erfarit och "praktiserat" mer i efterhand).

För mig blev dessa två nyupptäkter oerhört viktiga att hålla samman. Det blev som om att ge tron två ben att stå och gå på, istället för att bara försöka hålla balansen på ett ben. Var för sig hade både karismatiken och tidebönerna antagligen tråkat ut mig, men tillsammans lyfte de varandra, bar de varandra. Tillsammans skapade de en balans och en rymd för tron som jag aldrig tidigare anat. Och även om jag mest har gått vidare på "tidebönsbenet", så är ändå karismatiken något jag har erfarenhet av och som kan tillföra min tro något, men framförallt något jag ser tillför Kyrkan som världsvidd, levande organism något fullständigt nödvändigt! Alla lemmar kan inte vara allt i Kristi Kropp, men alla lemmar och grenar behövs för att visa på djupen och bredden och höjden och vidden i Guds rike.

*****

Mer information om bibel- och träningsskolan på Bjärka-Säby kan ni läsa på http://www.bjarkasaby.nu/

Fyrklöver i bloggträffar

Sommaren rusar fram. Midsommar passerade obemärkt förbi för fyra veckor sedan medan jag var i Rom, och sommarnätterna börjar så sakteliga bli mörkare igen i Uppsala. Efter examen och Romresan har jag långsamt börjat packa ihop mitt bohag inför flytten norrut och mitt rum ser alltmer spartanskt ut (eller alltmer kaotiskt med lådor och kassar överallt).

Aktiviteten här på bloggen har - som ni märkt - gått ner till miniminivå, men några "bloggträffar" irl har jag hunnit med. Personligen måste jag ändå hävda att tillslut få möjligheten att träffa bloggvänner öga mot öga tillhör en av de trevligare sidorna med bloggosfären. Och jag upphör inte att förvånas över hur lätt det ofta är att bara prata på om allt möjligt som om man har känt varandra i evighet, det är sällan jag upplevt några krystade "vad-ska-vi-säga-till-varandra-nu?"-situationer ens när jag träffat en bloggvän för första gången.

1) Besök i Minutz3s sommarstuga vid Östersjökusten. Förvisso precis på "fel" sida av väderomslaget från 30 ºC och sol till knappt 20 ºC och regn, men årets premiärdopp hanns med i vilket fall som helst. Tyvärr har jag inget trevligt kort att bjuda på därifrån.

2) Middag på Johan och Mys balkong. Trevligt som alltid!


3) Lunchträff i Göteborg med Samuel Varg Thunberg. Andra gången jag träffade Samuel, senast var på Medeltidsveckan på Visby för två år sedan, dvs innan både han eller jag började blogga. Så egentligen vet jag inte om han räknar som bloggvän utan är kanske mer en "internetvän" då vi lärde känna varandra via crossnet för ett antal år sedan. Hur som helst blev det ett mycket trevlig samtal över en tallrik sushi och en välbehövlig paus i min resa till Frillesås, Halland efter att X2000 var nästan en timme försenat från Stockholm. Tyvärr blev det ingen bild här heller.

4) Eftermiddagssamtal med Sleepaz och Excelsis på Stenungsön, Bohuslän. Första gången jag träffade Excelsis och andra gången jag träffade Sleepaz. Här blev det lunch, promenad och fika och en massa snack. Solen sken och det var på det hela taget mycket trevligt!


Bloggträffar är som sagt var något jag enbart har positiva erfarenheter av och varmt rekommenderar. Har ni vägarna förbi Uppsala närmaste månaden eller därefter förbi Östersund så får ni gärna hojta till så ska jag försöka ordna något. Och om någon från Skåne har lust att träffas så är jag i Lund 12-22 augusti. Hojta till om ni vill ses!

Protestantisk? del 2 - Om självförståelse

Detta är det sista av önskeinläggen som kom fram i samband med firandet av min bloggs 1-årsdag i april. Jag tackar för alla önskemål som kom in och hoppas mina svarsinlägg har berikat er och den här bloggen. Tidigare önskeinlägg finns här, här, här och här. Sist ut i raden av de som önskade ett inlägg var Johan Stenberg.

Johan skrev:

Jag skulle gärna se ett inlägg som behandlar protestantisk självförståelse. Dvs skall protesterna fortsätta i all evighet eller vad krävs för att ni skall anse den katolska/ortodoxa kyrkan vara så reformerad att protesterna kan läggas ned?

Jag tar för givet att protestanterna (åtminstone de ursprungliga reformatörerna) inte ville göra sin reformationsrörelse till något permanent separatistiskt missnöjesparti utan att målet var en reformering av den odelade kyrkoinstitutionen.

Igår skrev jag lite om min förståelse av protestantismen i allmänhet. Och mer exakt, varför jag kallar Svenska Kyrkan för protestantisk. Om jag egentligen klargjorde något med det vet jag inte, men en sak kan det tjäna till att illustrera - den protestantiska självförståelsen är långtifrån enkel och uniformerad.

*****

Till dig som är protestant: stanna gärna upp här någon minut och tänk efter hur du ser på protestantismen i allmänhet och ur Johans fråga ur synnerhet. Blogga gärna om det om du har en egen blogg. Jag har en känsla av att min förståelse för protestantismen långtifrån är representativ för alla protestanter, varken här i Sverige eller i världen i stort!

*****

Så...

För att besvara Johans undran så tror jag det enklast beskrivs med tre "generationer" protestanter. Observera att en "generation" i liknelsen inte behöver vara lika med en generation i det mänskliga släktet, utan att det mer är tre olika linjer tankemässigt.

Den första generationen är den generation som bryter med Urkyrkan. De gråter blod, svett och tårar över denna brytning men anser sig själva inte ha något annat val än gå bort från Henne.

Den andra generationen är den generation som är indoktrinerade med Urkyrkans förfall och är stolta över att vara protestanter.

Den tredje generationen är den generation som frigör sig från tidigare generationers förutfattade meningar och återupptäcker skönheten och det goda med den Ursprungliga Kyrkan.

Poängen med denna liknelse är att protestanter av den första generationen antagligen inte skulle vilja något heller än att gå tillbaka, men att de antagligen är för besvikna, att det finns för mycket hätska ord (som varit bättre osagda) och att såren från splittringen oftast går för djupt för att det ens ska finnas någon väg tillbaka för dem oavsett hur mycket reformer som Urkyrkan gör.

Den andra generationens protestanter ser inget behov av återförenas. Eller åtminstone så har de ingen vilja till det. För att de skulle ens kunna tänka på att återförenas så skulle det snarast handla om Urkyrkans omvändelse till att bli likt den nya Kyrkan. Och då kan den nya Kyrkan - i stor nåd mot den gamla - vara storsinta nog att ta emot dem.

Först i och med den tredje generationens protestanter finns det en möjlighet att nå en dialog och därmed nå ett slut för splittringen. Men det olika sätt som olika människor vill och försöker uppnå det på. Somliga konverterar på egen hand. Andra väljer att stanna och försöka reformera sitt eget sammanhang i hopp om att en dag nå en återförening mellan samfunden, och då kanske främst genom - som sagt var - reformation av sitt eget samfund och inte genom att vänta in att Katolska/Ortodoxa Kyrkorna ska förändra sig och bli mer protestatiska. För att om man får det protestantiska samfundet att bli likt det goda i Urkyrkan (om än med en "lokal" prägel), hur skulle då Urkyrkan kunna förneka protestanterna fullt medlemskap?

För den Katolska Kyrkan är ju redan till viss del reformerad. Att kalla henne "protestantisk" kanske är till att överdriva, men vad jag har förstått så har Luthers kritik (OBS! jag inte läst Luthers teser som hans spikade upp för diskussion) till viss del redan "erkänts" genom att förändringar har skett i linje med kritiken. Bland annat så finns bibelöversättningar på det lokala språket även i Katolska Kyrkor och mässan firas även den på det lokala språket. Psalmböcker förekommer även i Katolska Kyrkor. Avlaten är inte avskaffade, även om själva avlatshandeln är avskaffad sedan länge. Osv.

Så vad vill jag säga om den protestantiska självförståelsen och om katolsk reformation egentligen? Två saker:

a) Att den Katolska Kyrkan egentligen redan är tillräckligt reformerad för att seriösa återföreningsdiskussioner med "tredje generationens protestanter" skulle vara fullt möjligt. Det skulle förvisso helt klart underlätta om de fick bemötas av "tredje generationens urkyrkliga", dvs bemötas av människor som ser och lyfter fram det goda i den andres arv, snarare än självgoda människor som likt "andra generationen" står och slår sig för bröstet och tycker det är bra att de återvänder till moderkyrkan. Om detta är en reformation som är nödvändigt för en återförening eller bara en önskvärd attitydväxling som är högst önskvärd överlåter jag åt någon annan att avgöra.

b) Att oavsett hur gärna jag än skulle vilja så har jag allt som oftast svårt att tro på det mirakel (men inget är omöjligt för Gud!) som skulle göra att både protestanter och katoliker skulle vara tillräckligt i fas vid samma tillfälle för att en återförening ska ske. Det känns som om det alltid kommer finnas en eller annan sakfråga som folk kommer stirra sig blinda på/se som omöjligt hinder att ta sig förbi. Alltifrån ordningsfrågor så som kvinnliga präster och homoäktenskap till teologiska frågor så som helgonens förböner.

Min bedömning av det protestantiska lägret är att de flesta ligger mellan andra och tredje generationens tänkande. Vi är tredje generationen i den mening att vi har börjat se och uppskatta kyrkofäder och Urkyrkans traditioner på ett helt annat sätt än vad jag har fått intryck av att folk gjorde tidigare. Samtidigt är vi andra generationen då vi inte kommer oss för att ifrågasätta varför vi är protestanter. Det är något vi är av födsel och ohejdad vana. Vi är stolta över att vara kristna och filosoferar inte så mycket över vilken etikett vi sätter på oss. Jag gissar att du, Johan, gör ungefär samma bedömning och med din fråga vill väcka oss protestanter till att ifrågasätta detta mer än vad vi gör, eller...?

Hur ser ni katoliker på denna fråga? Hur mycket behöver de protestantiska kyrkorna förändras för att räknas som fullvärdiga kyrkor i Kristi Kropp här på jorden? Hur mycket återstår innan vi återigen ska kunna ha full gemenskap?

*****

Jag har i inlägget genomgående valt att tala om Urkyrkan snarare än Katolska eller Ortodoxa Kyrkan. Detta för att göra inlägget mer allmängiltigt. Om det känns för stort för att läsa in hela Kristi Kropp med alla dess samfund och kyrkor så läs in ditt eget samfund kontra det som ni en gång i tiden bröt er loss ifrån. Och kom ihåg att även Katolska och Ortodoxa Kyrkan - hur gärna de själva än talar om sig själva som Urkyrkan, den Enda Sanna Kyrkan, osv - egentligen också är splittrade grenar. Bara sisådär 1000 år gamla splittringar snarare än 500 år (eller nyare), men om det gör splittringen mer acceptabel vill jag ifrågasätta.

Tankar ifrån Jesusmanifestationen

OBS! Detta kommer inte vara en sammanfattning av Jesusmanifestationen. Det kommer heller inte beskriva alla mina tankar från manifestationen, utan enbart beröra några få av de tankarna som jag burit med mig efteråt.
Förra året satt jag hemma och var skeptisk till hela jippot. I år bestämde jag mig för att åka med, "testa och se", istället för att gnälla utan att veta vad jag egentligen talade om.

Varför var jag så skeptisk förra året? I grund och botten av två orsaker:
- Ambitionerna och föreställningarna kring evangelisation och nyhetsvärde kändes som om de vida överskred vad som låg inom rimlighetens gränser. Både Niklas Piensoho och Johan Stenberg ger mig i år rätt. 15 000 människor må vara fler än vad som bor i många svenska städer, men likväl är det en försvinnande droppe i havet (eller ganska exakt motsvarande 1% av invånarna) i en stad med 1,5 miljoner invånare!
- Betoningen på invandrarkyrkorna förra året var för all del lovvärd, men tillslut ingav det mig mer känslan av "djur i bur" som skulle visas upp snarare än att de verkligen var en viktig och integrerad del av svensk kristenhet år 2008. Min känsla behöver förvisso inte ha någon grund i verkligenheten, men helt uppenbart var den ortodoxa "officiella närvaron" betydligt mer nedtonad och knapphänt i år än förra året.

Nu har jag varken något emot evangeliserande eller mångkulturella ambitioner - tvärt om uppskattar jag alla som vill evangelisera, eftersom jag är fullkomligt urusel på det - men när det känns som om detta blir själva huvudsyftet så tror jag Jesusmanifestationen är fel format.

Nej, om jag skulle bestämma så skulle själva Jesusmanifestationen vara något helt inomkyrkligt (med eventuella evangeliserande projekt endast löst knutna till arrangemanget), även om det gärna även i fortsättningen får hålla till utomhus, där "alla övriga svenskar som råkar passera förbi" är en självklar del av stadsbilden. Ett ekumeniskt projekt i första hand helt enkelt. Ett bevis på hur "hjärtats [och bönens, mitt tillägg] enhet" kan fungera om man vill tala i de termerna. Vi måhända inte kan fira mässa tillsammans (än), men vi kan åtminstone lära känna varandra, manifestera, sjunga och be tillsammans och på så sätt visa att vi inte finner oss i att leva i en splittrad Kristi kropp. Tillsammans fokusera på Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare, och en chans för oss lekmännens att visa upp vår önskan om enhet mellan alla kristna i Sverige. Här tror jag Jesusmanifestationen fyller en mycket viktig funktion till och med.

En annan kul grej med årets manifestation (hur det var förra året minns jag inte, så läs inte in "till skillnad från förra årets manifestation" här) var att den enda utländska talaren inte var någon superkändis till pastor från någon amerikansk megakyrka, utan en italiensk, katolsk präst (även om en hyfsat känd sådan) tillika franciskanerbroder. Jag menar, en människa som lever i fattigdoms- och lydnadslöfte känns iaf mer genuin än vissa amerikanska pastorer jag har hört folk upphöjas till skyn. Fast för all del - om inte Katolska Kyrkan är megakyrka med 1 miljard medlemmar (eller hur många de nu är) så är väl ingen kyrka det...

Men det är faktiskt inget av detta som har fyllt mitt huvud med flest tankar sen manifestationen, utan det är min syn på bönen som har fått sig en rejäl törn. Eller kanske ska jag säga "min bristande tillit till bönen"?

Jag har i många år ansett bönen och andakter vara en viktig och självklar del av min kristna tro. Kanske till och med lite viktigare än vad somliga av mina kristna syskon ibland gett sken av. Inbillat mig att jag nog lägger lite mer tid till bön än vad de gör. Andligt högmod, jag vet... Men för att göra det lite mer exakt, lite mer personligt och pinsamt(?) så kan jag lika gärna erkänna att jag, när jag har gjort gåvotest och liknande, gärna har tillskrivit mig lite högre poäng på frågor gällande bönen och "bönens gåva" än vad jag har haft täckning för i vardagslivet. Detta sagt inte för att jag tycker om att säga att jag är så bra, utan för att ni ska få en bild av hur jag sett på bönen. När det gäller bön har jag velat be mycket, ofta och länge - eller (med Paulus) än hellre "be ständigt"!

För det som slog mig är att det jag tänkte förra året och till viss del innan årets manifestation är "Vad kan jag få ut av det här?" samt "Vilken direkt påverkan tror folk egentligen det här kommer få på den absolut närmaste omgivningen (dvs stockholmarna)?". Kanske borde jag istället frågat mig "Vad kan en ekumenisk Jesus- och bönemanifestation kan ge för långtidseffekter?" Dvs - kan bönen göra någon skillnad, kan bönen förändra verkligheten på ett övernaturligt sätt eller är bönen bara en psykologisk snuttefilt som är bra att ta till när mamma och pappa har slutat läsa sagor för mig??

Vad har jag för tillit till bönens makt egentligen?

Läroämbete med tolkningsföreträde?

Johan Stenberg frågade mig - och alla andra protestanter - i en kommentar till kvinnoprästinlägget:

Tycker ni att Katolska kyrkans magisterium har något som helst objektivt värde?

Jag svarade:

Katolska Kyrkans magisterium har jag inte ägnat många tankesekunder åt. Återkommer när jag har skaffat mig en åsikt i frågan.

Nu vet att det inte är någon av de önskade "födelsedagsämnena" (har ni inte önskat ett ämne än har fortfarande tid att göra det!), men jag tänkte att det kunde vara schysst att svara på den ändå, nu när jag ändå låter er önska ämne och jag har hunnit tänka efter lite (om än säkerligen inte ens i närheten av att ha hunnit tänka färdigt).

Men för att göra frågan (eller kanske snarare svaret?) lite mer begriplig(t) så tänkte jag sätta in det i ett sammanhang: Vad - eller vem - har auktoritet och/eller tolkningsföreträde över den kristna tron (så som jag uppfattar och lever ut den)?

En grov skiss på hur jag (i teorin) prioriterar:

1) Bibeln (om den nu räknas som en tolkning? Brukar väl snarast vara tolkningen AV Bibeln som är problematisk... Nåja, det måste väl räknas som auktoritet inom kristen tro, så låt gå!)

2) Den tidiga (eller den odelade) Kyrkan, med den Niceanska trosbekännelsen som främsta dokument (men även kyrko- och ökenfäder m.fl.)

3) De medeltida katolska och de ortodoxa traditionerna (fram till reformationen)

4) De protestaniska lärorna och traditionerna och katolska/ortodoxa traditioner av samma ålder

5) Nutida tolkningar och läror, oavsett tradition

Dvs, ju längre tid från Kristus och apostlarna, desto lägre prioritet.

Sen är jag också mycket väl medveten om att jag är barn av min tid, så som sagt var - det där en prioritetsordning i teorin, men inte alltid i praktiken. Att veta vad som är riktigt gammal tradition är inte heller helt lätt alla gånger (då det uppenbarligen finns fall/frågor det kan diskuteras om huruvida det är "den segrande som skriver historien" eller om det bara varit mindre [aka heretiska] grupper som haft motsatt åsikt, inte minst blir detta uppenbart i diskussionerna kring huruvida fornkyrkan hade kvinnliga präster och diakoner).

Å andra sidan kan tyngden i rangordningen tippas över, till exempel när flera av de lägre prioriterade är överens mot en av de äldre traditionerna. Ett annat exempel är när alla protestantiska kyrkor är överens mot de katolska och ortodoxa traditionerna, vilket ger en skenbart tyngre röst då de har fler företrädare som säger samma sak, även om det totala antalet protestanter egentligen är färre...

Den Katolska Kyrkans läroämbete hamnar här under punkt fem. Jag vet att det har funnits betydligt längre än så, men ska jag nu kategorisera så hamnar det likväl där. På sätt och vis skulle jag kunna säga att det borde - i teorin - hamna som punkt 5a och låta de moderna, protestantiska lärorna klassas som 5b, då Katolska Kyrkan är bättre på att ta hänsyn till traditionen - om än bara sin egen smala definition av den - än vad framförallt frikyrkorna är.

Så, är detta att klassa som "objektivt värde"? Mitt ärliga svar blir nog ett rungande "Nja". De är barn av sin tid och sin tradition, precis som alla vi andra, även om de (kanske) försöker anstränga sig mer för att vara objektiva än vad somliga andra gör...

Men å andra sidan, allt detta leder ju egentligen tillbaka till grundfrågan - för vem är jag, 2000 år efter Jesus, att avgöra vad som är äkta traditioner som jag alltså bör böja mig för och så vidare?! Allt blir tillslut bara ett enda stort cirkelresonemang där jag har tillsatt mig själv som allsmäktig teolog och lärodomare. Tror bestämt jag måste gå tillbaka och tänka mer på det här, innan jag snurrar in mig alldeles!

Triss i bloggträffar

Hej och hå vad tiden går! Tänk att det redan är mars...

Februari bjöd för min del inte på så jättemycket bloggande, men däremot på tre bloggträffar.

- Den 8 februari bjöd Charlotte Therese in till födelsedagsfest, och även om det inte var en renodlad bloggträff så dök - förrutom Johan och Johanna som jag träffat flera gånger tidigare - även Carolina El-Haddad upp. Mycket gott fika (trots att Charlotte påstår att det mesta hon försöker laga/baka tenderar att bli olika nyanser av vidbränt, något jag hittills aldrig stött på själv av det jag blivit bjuden på) och en trevlig ny bekantskap!

- Den 20 februari begav jag mig till Lund, och sammanstrålade där med Enkla Z och Doktorn för en mycket trevlig fredagslunch (med te till efterrätt) på BurgerKing. Z har skrivit mer om träffen här. Synd att ni bor så långt borta, men förhoppningsvis kommer vi kunna synnas igen förr eller senare - om Herren dröjer och vi får leva.

- I lördags, den sista februari, så var jag i Stockholm/Jakobsberg och träffade Minutz3. Passade där på att göra en visit på SF-bokhandeln, museumet för levande historia, äta lunch på PizzaHut, spela TV-spel (både wii och det mer traditionella SuperSonic), gå på hundpromenad, lösa världsproblem, mm. Åter igen - en mycket trevlig dag!

Summa summarum - passa på att träffa nya och gamla bloggbekanta IRL (=i verkliga livet) så ofta som möjligt, hittills har ett sådant möte aldrig känns misslyckat eller varit något jag ångrat. Och ni, har ni vägarna förbi Uppsala så hör gärna av er!

Skämsmusik??

Jag blev för ett antal dagar sedan (inser att det är tio dagar sedan - oj vad tiden går fort ibland!) utmanad av Charlotte om att lista min skämsmusik. Anledningen till att det har dröjt över en vecka är helt enkelt att jag har försökt komma på en enda låt - än mindre fem stycken!! - som jag skäms för att jag tycker om.
_
I ett desperat försök att få åtminstone lite inspiration har jag tittat runt på vad andra har radat upp. Johan Stenberg listade diverse tysk musik. Jag gillar också Nena m.fl., men skäms verkligen inte för det. Emanuel Karlsten listade Disney-musik. Jag älskar Disneys musik och långfilmer, men skäms? Absolut inte! Charlotte själv listade ett antal schlagerlåtar. Återigen samma sak - jag gillar schlager utan att skämmas för det.

Och så fortsätter det. Jag kan lista Backstreet Boys, Spice girls, Madonna, Celine Dion, filmmusik från Titanic, Lotta Engberg, Arvingarna, Naxos klassiska samlingsalbum, Carola, gospel, Ukulelebröderna, Sikta mot stjärnorna-skivor, Taizésånger, Popsie, Hanson, musikaler, lovsång, MickeFhinn-band, Gyllene tider, en meditations-CD, Michael Jacksson, m.fl., m.fl., m.fl. i min skivsamling, men inte skäms jag för någon av dem. Allt tillhör kanske inte det som snurrar dagligen i dator/CD-spelare, men de är ändå en del av mig, av min historia. Jag har gillat detta och kan lyssna på det av ren nostalgi om inte annat.

Nej, jag gav mycket tidigt upp alla försök att vara cool vad gäller musiksmak, så ni får ta mig som jag är eller skita i det. Jag struntar i vilket. Jag skäms inte för min musiksmak!

Tillslut: eftersom jag inte har fått ihop någon lista på skämsmusik, så tänker jag heller inte utmana någon specifik bloggare. Känn er dock fria att lista er skämsmusik om ni vill, och länka då till Mackan Andersson, som är den som startade listan.

Bloggträff i St Lars

Det är snart åtta månader sedan (vad tiden går fort!) jag började blogga, och en mycket trevlig bieffekt (eller är det kanske snarast huvudsyftet, den åtrådda effekten?, om jag nu ska tänka i läkemedelstermer) är att jag har lärt känna ett helt gäng nya människor från vitt skilda sammanhang inom den kristna sfären. En del av dem - inte minst de som bor här i och runt omkring Uppsala - har jag haft förmånen att träffa IRL (förkortning från eng. "in real life", vilket översatt till svenska betyder "i verkliga livet", dvs ansikte mot ansikte, dvs inte på nätet) en eller flera gånger under året som gått.

Och på förra årets sista dag - dvs på självaste nyårsafton - fick jag chansen träffa ytterligare två bloggare. Sleepaz och Johanna från Göteborg var på hastigt Uppsalabesök, bland annat för att besöka Livets Ords nyårskonferens. För att utnyttja den tid som var oss given så effektivt som möjligt sammanstrålade vi med Charlotte Therese i St Lars (dvs katolska kyrkan i Uppsala) eftersom hon skulle på mässan där samma förmiddag. Vi hade annars pratat om att fika ihop, men men, vad gör man inte för att få till en träff när folk är upptagna på olika håll under en mycket begränsad tid... Och det vore ju elakt av mig att behålla gemensamma bloggvänner för mig själv, som om jag hade något emot att besöka Katolska Kyrkan. Väl där blev vi tre protestanter dock också kvar på den katolska mässan och plötsligt dök även Johan och Johanna Stenberg upp till mässan, hemma igen efter en sväng till grannlandet i öster. Ni kan ju tänka er själva - tre bloggande Johannor på samma ställe - förvirringen kunde väl knappast bli större!

Att träffa Sleepaz och Johanna var mycket trevligt (självklart var det även trevligt att träffa J&J och Charlotte också, men er har jag ju sett förr). Synd bara att vi inte fick tillfälle till några längre samtal. Men vi får väl säga att vi har fikat innestående till nästa gång, eller...?

Sleepaz berättar mer om träffen och resan här.

Charlotte Therese skriver om träffen här.

Kors-tåg: Skillnader i trosbekännelsen

Detta inlägg är en del i det ekumeniska interbloggistiska kors-tåg som startades av Charlotte-Therese den 11 dec 2008 och alla är välkomna att delta i. Mina tidigare inlägg i korståget hittar du här.

I diskussioner kring den ekumeniska rörelsen och huruvida det är en rörelse som ska föra alla religioner och sekter in under en enda, "all-inclusive", världsreligion eller om ekumenik handlar om samarbete mellan olika kristna samfund, så lyfter jag gärna fram den gemensamma nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen som måttstock. Alla som säger "Amen" efter sista stavelsen (dvs skriver under på den) anser jag gärna att de får vara med i "min" kyrka likväl andligt som organisatoriskt redan idag. Behöver vi göra det så otroligt mycket svårare än så? Är vi överens om det centrala så behöver väl inte perifera frågor som t.ex. huruvida man lyfter händerna under lovsången eller inte vara kyrkoskiljande? Eller vad säger ni?

Men är egentligen trosbekännelsen så gemensam som vi (/jag) ibland tror? Jag har under min vandring mellan några olika kyrkor och genom olika debattfora hittat minst fem skillnader i den, varav fyra är tagna ur den tredje artikeln (dvs den som börjar med "Och på den Helige Ande"):

1) Den första är en välkänd skillnad: Det omtalade "filioque", dvs utgår Anden av Fadern OCH SONEN eller enbart av Fadern (genom Sonen??), och en av de stora kyrkoskiljarna mellan den Katolska och de Ortodoxa Kyrkorna.

2) Den andra är en skillnad som jag tror de flesta trots allt känner till, även om man sällan talar högt om den: Är kyrkan "katolsk" eller "allmännelig", och är detta en "språkfråga" ("katolsk" betyder ju just allmän/allmännelig/universell, och alltså säger de båda orden precis samma sak) eller är det snarast vad man kan kalla en "varumärkesfråga" (dvs att endast romerska katoliker - och självklart alla mindre riter inom Katolska Kyrkan, t.ex. de orientaliska katolikerna - är "katolsk" till sin tro).

3) Den tredje är en skillnad som jag personligen inte uppmärksammade förrän helt nyligen och som jag blev väldigt förvånad över. Att kyrkan är "apostolisk" är utelämnad i vissa sammanhang (antagligen inspirerat av den apostoliska trosbekännelsen, där apostolisk utelämnas). Antagligen anses det underförstått i orden "en helig universell kyrka", eller...? Jag vet att katoliker i diskussioner gärna betonar alla fyra elementen i "en, helig, katolsk och apostolisk kyrka" likt fyra grundpelare för Kyrkan (så som de ser på Kyrkan), så jag gissar att somliga kan tycka att detta är en mycket viktig skillnad.

Ny! 4) Den fjärde skillnaden gjorde Johan Stenberg mig uppmärksam på alldeles nyss. Den är hämtad ur precis samma rad som punkt tre, men där läggs ett "enda" in efter en, dvs "en enda /.../ kyrka" istället för "en /.../ kyrka". Exklusivistiskt eller inklusivistiskt?

Ny! 5) Den femte skillnaden har jag varit medveten om ett tag, men är ändå ingen jag tänker på speciellt ofta, varför jag fullkomligt glömde bort den bland de ursprungliga tre punkterna. Den återfinnes i trosbekännelsens allra första rad, där somliga bekänner "Jag tror...", medan andra bekänner "Vi tror...". Är det viktigast att tron är kollektiv eller individuell? Spelar det ens någon roll?

Vad säger ni om detta och finns det någon annan som har hittat eller känner till andra skillnader i vår gemensamma trosbekännelse?

*****

PS. Detta inlägg kommer uppdateras allteftersom jag får nys om fler skillnader, så håll ett öga på själva inlägget, inte bara kommentarerna!

Min blogg har fått en utmärkelse!!

Excelsis har generöst nog gett min blogg en utmärkelse (för ganska många dagar sedan vid det här laget). Tackar ödmjukast!

Nu stod det inget om att detta skulle vara knutet till något "villkor" eller regler á la "Ge denna utmärkelse vidare till X st andra bloggar" eller något i den stilen, men trots detta tror jag att jag ska passa på att skicka denna utmärkelse vidare till några få bloggar i vilket fall som helst. Och detta jag vill jag understryka: ge gärna denna utmärkelse vidare - eller låt bli - efter eget behag, men om ni skickar den vidare, ge hellre utmärkelsen till några få bloggar som ni verkligen tycker är något extra och därmed förtjänar en utmärkelse, snarare än för att uppfylla ett visst antal länkar!

_

• Den första utmärkelsen går till AKOs Krumbukter med motiveringen att "även om jag alltsom oftast blir lika mycket avundsjuk som imponerad på hur bra fotograf du är, så inspirerar du mig att lära mig mer om vad jag kan göra med min kamera. Du gör helt enkelt min bloggläsare till en vackrare plats med dina bilder".

• Den andra utmärkelsen blir en delad utmärkelsen och går delvis till Annas Art and Morality och delvis till Helenas Puritanens bekännelser med motiveringen att "även om ni kan inte uppdaterar speciellt ofta, så inspirerar och utmanar ni mig något oerhört med era vackra bilder och texter. Tack för att era inlägg är skrivna ur erfarenhet och personliga tankar, snarare än med polemik och debattlystnad i sinnet".

• Den tredje och sista utmärkelsen går till Mishka, Rudie, Johan och Johanna, samt Kristina (som var med från början) på Konvertittbloggen - en blogg jag länkat till många gånger redan - med motiveringen "tack för att jag har fått vara med och dela er resa, era tankar och era utmaningar kring att konvertera och byta kyrka. Må Gud leda er vidare och hjälpa er att hitta er plats i ert nya sammanhang".

Ett stort GRATTIS till er alla, och ett likaledes stort TACK för att jag får vara med och läsa era texter och tankar!

Bokrecension: De apostoliska fäderna

För drygt ett halvår sedan deltog jag i en utlottning på Konvertittbloggen där man kunde vinna en bok, och två veckor senare stod jag som (en av två) lyckliga vinnare till "De apostoliska fäderna". Efteråt kunde ni följa några reflektioner som dök upp i mitt huvud medan jag läste, men i september dog den rapporteringen ut fullständigt. Detta innebar dock inte att jag slutade läsa eller att det blev mindre intressant det som stod efteråt, men tyvärr så gjorde sig skolan påmind, så... Så längre kommentarer och djupare betraktelser fick tyvärr stryka på foten här i bloggen, då jag prioriterade att faktiskt läsa själva boken, framför att blogga om den.

"De apostoliska fäderna" (Artos, 2006 [andra upplagan]) innehåller 17 skrifter av 10 av de apostoliska fäderna (dvs apostlalärjungarna; fast några av dem tillhör troligtvis endast den "andra generationens kristna", dvs de tillhör själva epoken [ca 70-150 e.Kr.], fastän de troligtvis inte har träffat apostlarna personligen och därför heller inte är apostoliska fäder i egentlig mening) med inledningar både generellt till själva epoken och specifikt till varje författare och dennes särskilda sammanhang, samt med kommentarer kring texten både sådant som när och hur den hittades, hur många kopior som är kända, vem som är trolig författare, mm, och mer specifikt vers för vers-kommentarer (enligt känt mönster från Bibeln) och allra sist med en lång lista med bibelreferenser (ordnade utifrån bibelboksordningen). Boken är översatt av Olof Andrén och Per Beskow, och är allt som allt 335 sidor lång.

De flesta av skrifterna är skrivna i brevformat (och då tydligt efter NT-brevens förebild, i alla fall om man får tro herrarna översättare är kanske bäst att påpeka, eftersom jag inte är tillräckligt bevandrad i vare sig teologin eller historien för att kunna skilja "typisk antik brevskrivarstil" från "typisk NT-brevskrivarstil" från varandra), och tycks alltså som sådana - precis som NT-breven - vara tänka för högläsning i församlingarna, även om somliga har en specifik person eller en specifik församling som adressat.

Innehållet i korthet:
- Didaché (de tolv apostlarnas lära): Innehåller en hel del föreskrifter om kyrkoordning och liturgi i den tidiga kyrkan, bland annat nämns att dopet helst bör utföras genom nedsänkning i kallt rinnande vatten medan begjutning på pannan står som fjärde och sist alternativ! (Did 7:1-3)

- Clemens (första) brev till korinthierna: Clemens av Rom (tredje påven efter Petrus) pekas av traditionen ut som författare till denna skrift, och kan därmed också vara ett första bevis på hur "Rom" lägger sig i andra kyrkors seder och stridigheter. Uppmaning till bot, ödmjukhet, aktning för kyrkans ämbeten och inbördes kärlek är återkommande teman.

- Ignatios av Antiochias sju brev till efesierna, magesierna, trallierna, romarna, filadelfierna, smyrnierna och Polykarpos: På väg mot martyriet i Rom - att bli söndersliten och uppäten av vilddjuren på arenan - författar Ignatios dessa brev med uppmaning om kyrklig enhet, befrielse från irrlära och att troget hålla sig till kyrkans ämbetsbärare - biskopar, presbyter och diakoner (nämns här för första gången som en samlad trio).

- Polykarpos brev till filipperna och Polykarpos martyrium: Polykarpos brev ligger nära Ignatios till innehållet, om än i en helt annan stil. Polykarpos martyrium är den första av många martyrakter som senare blev en helt egen litteraturgenre inom Kyrkan, även om just Polykarpos martyrium tycks bygga mer på ögonvittnesskildring än på fantastiska, övernaturliga legender som senare martyrakter översvämmas av. I övrigt sägs i förordet till Polykarpos att han var med och förhandlade med biskopen i Rom om att oenighet om när påsken ska firas inte är kyrkoskiljande (något att tänka på i dessa kors-tågs-tider).

- (Det så kallade) Andra Clemensbrevet: Antagligen inte skrivet av Clemens av Rom. Den äldsta, i sin helhet bevarade, fornkristna homilian, dvs. predikan. Citat ur apokryfa evangelier förekommer vid sidan av de (sedermera) kanoniska dito. Tar farmför allt upp bekännelse i gärning och inte bara i ord, och uppmaningar till bot.

- Barnabasbrevet: Ett teologiskt traktat i brevformat. Jämförs gärna med hebreerbrevet, men ser till skillnad från Hebr offren (i GT) som något som aldrig var menat att de skulle utföras, utan något med djupare andlig innebörd som blivit uppenbarat först nu i och med Kristi offer. Ja, hela brevet/traktatet bygger mycket på viljan att uppenbara den fullständiga tolkningen av Skriften genom allegorisk läsning.

- Papiasfragmenten: Papias ska ha skrivit "Utläggningar av Herrens evangelium" i fem band, varav endast några fragment återstår numera. Papias sägas ha hört Johannes predika, och har sedan samlat ihop undervisning från övriga apostlar. Han tycks dock inte vara så noga om det rör sig om rena legender eller verklighet. Syftet? Att bygga upp en utläggning mot heresier.

- Quadratusfragmenten: Quadratus, troligtvis en profet från Mindre Asien, sägas ha lämnat en böneskrift och/eller en skrift till försvar för vår religion till kejsar Trajanus (regerade 98-117), men av det lilla fragmentet som återstår är det svårt att avgöra vilket.

- Diognetosbrevet: En av de tidigaste kända apologierna för kristendomen, skriven på "välvårdad grekiska , som röjer retorisk bildning", men vars författare är anonym (lika många som har föreslagits vara författare till brevet har även förkastats på grund av framförallt språkstilistiska och kulturella skäl). Skriften bygger på frågor som "Vilken är den Gud som de kristna hoppas på?" och "Av vad slag är den tillgivenhet de kristna äger till varandra?"

- Hermas Herden: En apokryf apokalyps där uppenbarelser förmedlas och tolkas av en gammal kvinna samt en herde (som även kallas botens ängel och liknande). Hela denna långa skrift med uppenbarelser handlar om Kyrkan och de kristna, och hur vi har fått en kort tid på oss att göra bot för våra synder, så att vi inte hamnar utanför när Gud stänger porten in till himmelriket.

Första gången jag kom i kontakt med "De apostoliska fäderna" var när jag läste bibelskola. Jag kan gissa att somliga tycker att detta kan vara ganska förvånande, med tanke på att jag läste på en av pingstkyrkans bibelskolor. Säger jag å andra sidan att jag hade Peter Halldorf som lärare och att det var han som började pratade om den, så antar jag att de flesta av er nickar förstående trots allt: "Ahh, självklart. Ja, det förklarar ju saken...". Själv hade jag dock ingen möjlighet att läsa den på Bjärka, eftersom somliga av mina klasskompisar norpade boken före mig. Efteråt har jag ibland sett bokens namn nämnas här och var, och allvarligt funderat på att köpa mig ett exemplar, men det blev aldrig av. Så när Johan utlyste "Tipsa-om-Konvertittbloggen-och-vinn-en-bok"-tävlingen blev jag verkligen eld och lågor! Vilken möjlighet! Vilket fantastiskt pris! Vilken generositet! Och när jag sedan gick och vann (jag brukar aldrig vinna något på lotteri eller likande - men det verkar som om det inte riktigt stämmer här i bloggosfären eftersom jag har vunnit inte mindre än tre böcker sammanlagt vid det här laget - så jag förväntade mig inte direkt att vinna om ni förstår vad jag menar)... Kan ni ens ana hur glad jag blev?

Nu låter titeln på boken kanske som det endast är för teologiprofessorer och andra insnöade personer, men personligen tycker jag inte alls den var speciellt tungläst. Absolut inte tyngre än att läsa NT-breven i alla fall (fast å andra sidan finns det ju somliga som tycker just Paulus är väldigt tungläst, så om man tillhör den skaran kanske man inte finner den här boken speciellt lätt den heller). Men eftersom den innehåller så många olika typer av skrifter och av så många olika författare så kan det vara svårt att ge ett helhetsintryck ändå.

Min favoritbok (om man nu kan tala i de termerna) i "De apostoliska fäderna" är "Brevet till Diognetos". Och rent personligen - Hermas Herden kunde ha nöjt sig med hälften av sina uppenbarelser (hans bok utgör nämligen 93 sidor - exkl. kommentarer! - dvs nästan en tredjedel av själva boken), men det kanske inte var upp till honom själv att välja antalet...

På konvertitupptagning i St Lars

I måndags för en vecka sedan, den 22 september (ja, jag känner mig lite efter), var jag på konvertitupptagning i St Lars Katolska församling här i Uppsala när Johanna och Johan (läs mer om dem här) togs upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap. Grattis till er båda! Hoppas ni aldrig behöver känna att ni kommer att ångra detta beslut.

Anledningen till att jag inte har publicerat detta inlägg tidigare är att jag faktiskt har haft lite svårt för att bestämma mig för vad jag skulle kalla det. Fånigt, eller hur? Några förslag:

"Välkommen bort"
- Alla katoliker säger ju "Välkommen hem" till alla konvertiter när de tas upp, så då måste väl jag som frikyrklig säga "Välkommen bort", eller...?

"Omgruppering i syskonskaran"
- För inte har jag förlorat två frikyrkliga syskon till "den katolska skökan" (eller något annat som somliga frikyrkliga svänger sig med emellanåt. Tyvärr!) utan jag har helt enkelt fått två till katolska syskon i Kristus. Ungefär som när mina jordiska syskon skaffar flickvän och fästman - inte har jag förlorat några syskon där heller utan vunnit två bonussyskon. Fast i detta fallet gick ju ekvationen jämnt upp i det totala antalet. Två minus på den frikyrkliga avdelningen och två plus i den katolska gruppen. Fast å andra sidan så hade ni ju redan halva foten inne i Katolska Kyrkan när jag lärde känna er, så ni har faktiskt alltid stått i den katolska gruppen i min tankevärld.

"Frikyrklig representation vid katolsk ceremoni"
- Går in lite i den första. Kände att jag som protestant och frikyrklig representerade något av deras gamla kyrka och kunde med min närvaro säga "Lycka till i framtiden" (haha, jag har höga tankar om mig själv ibland, va?) istället för att bete mig som om Katolska Kyrkan hade "snott" Johanna och Johan från oss...

"Baptist på vift"
- Bilden på väskan som jag hade med mig till St Lars säger allt, eller? (Om det är svårt att läsa så står det "Thailand Karen Baptist Convention - Baptist Union of Sweden - 30 years of cooperation". Fast jag lämnade väskan utanför kyrksalen. Tänkte att någon kanske skulle ta illa upp...)

Dubbla skyddsänglar

Som blivande apotekare tycks jag ha valt en mycket säker framtid, för enligt katolsk lära är tydligen både ärkeängeln Mikael och ärkeängeln Rafael just apotekares skyddshelgon. Dubbla skyddshelgon - till och med dubbla ärkeänglar som skyddshelgon - det måste vara säkert det!! Läs mer på konvertittbloggen.

Fast som frikyrklig/protestant så antas jag ju vara av åsikten att detta med helgon är något mycket mysko, "skrock och vidskepelse" i kyrklig klädnad (tänk "ulv i fårakläder"), så kanske ska jag inte bry mig trots allt? Johan skriver lite om den attityden på sin blogg. Men så typisk protestant har jag nog aldrig varit, även om jag inte alltid förstått mig på hela den katolska helgonläran (och jag ska väl inte överdriva, är inte säker på att jag förstår helgonläran fullt ut än heller).

Helgon tycks ju faktiskt vara en omväg till Gud. I det omedelbara ger jag mina frikyrkliga syskon rätt. Men om man tänker lite längre å andra sidan - och drar nytta av lite biologi-/fysiologi-/biokemikunskaper - så är det ju många signalvägar i kroppen som är "flerstegsraketer". Och en "flerstegsraket" är ju ingen omväg. Okej, reaktionen kanske går något långsammare än vad en enkel signal skulle ha gjort, men genom "flerstegsraketen" förstärks signalen och blir mycket kraftigare. Kanske man man se helgonens förböner på det sättet också. Att jag personligen lika gärna kunde be direkt till Gud istället för till ett helgon ("Be för mig ...."), men att helgonets förböner kan fortsätta även efter att jag fullständigt förlorat koncentrationen på bönen (och - förhoppningsvis - ägnar mig åt något så världsligt som att plugga eller liknande), precis som en väns förböner kan göra det!

Men som sagt var så är jag inte expert på helgonteologi, så ifall jag är helt ute och cyklar - hojta till! Detta är dock enda sättet jag för mig själv kan få ihop och rättfärdiga någon som helst typ av "helgontillbedjan" (och ja, jag vet att det uttrycket är fel, men jag hoppas ni alla förstår vad jag menar ändå).

Vad är det då med apotekare som gör att vi behöver två ärkeänglar som skyddshelgon (eller är det vanligt att en yrkesgrupp har flera skyddshelgon?)? Är vi extra utsatta? Extra skyddsvärda? Eller är det att vi har extra stort ansvar eftersom läkemedel i stort sett alltid är gifter som tas under kontrollerade förhållanden? Vilket ansvar har till exempel apotekaren när en människa försöker ta sitt liv med hjälp av en överdos läkemedel? Och kommer jag bli tvungen att stå till svars för att jag tvingas sälja p-piller och dagen-efter-piller i min blivande yrkesroll? Och så vidare...

Varför ligger alla kloster i Skåne?!

Detta inlägg har legat och "mognat till sig" ända sedan början av juni då bland annat Dagen, Kyrkans Tidning och Sydsvenskan berättade om Benedikts hus, det första "riktiga" munkklostret som byggs i Sverige på över 450 år! Att jag nu tar upp det beror på att Johan & Johanna Stenberg förärade mig med en gratisprenumeration av Katolskt Magasin i samband med att jag var på besökt hos dem. Och i det senaste numret av KM så berättas om första spadtaget är taget till just Benedikts hus.

Vänligen beakta även att i följande inlägg använder jag benämningen "kloster" för alla former av kommuniteter och klosterliknande gemenskaper, så som det vanligtvis används i svenskan, även om jag vet att detta inte är helt korrekt.

*****

Så här skrev jag den 10 juni i en kommentar till Z:s blogg:

Men borde inte Katolska Kyrkan försöka sprida lite på sig - tycker att de allt mer verkar satsa på att stanna i Sydsverige. Behöver jag ens nämna att det finns både dominikaner, karmeliter och snart benediktiner i Skåne men knappt något kloster - i den vida svenssonbemärkelsen av ordet - alls norr om Uppsala?? Det är liksom väldigt mycket Sverige kvar när man passerar Uppsala!

Vilket gav upphov till lustiga kommentarer om att jag kanske borde bli nunna och starta ett själv, alt. "ropa högre så kommer dem" eller göra som politikerna i Värnamo som gick från ord till handling och helt enkelt bjöd in cisterciensorden till Nydala.

Och D skrev:

Instämmer fullständigt! Förutom att det inte bara är norr om Uppsala som det saknas kloster, utan också väster om! Norra Västergötland, Dalsland, Värmland, Närke, Södermanland, Västmanland... — inte ett kloster i sikte förutom det svenskkyrkliga Östanbäck och den minimala svenskkyrkliga kommuniteten utanför Strängnäs. T o m de katolska prästerna är nästan uteslutande sekularpräster. Ett par tre polska franciskaner tog över Västerås i höstas. Och så finns det någon enstaka syster. I övrigt är det, mig veterligen, helt tomt på ordensnärvaro i hela området innanför Falun-Stockholm-Vadstena-norska gränsen.Verkligen synd att inte karmeliterna valde den gamla karmelitstaden Örebro i st f den gamla karmelitstaden Landskrona! Fast i ärlighetens namn skulle även Stockholm behöva ett "riktigt" kloster. Klarissor kanske? Och så ett sådant där riktigt liturgiskt inriktat benediktinkloster!

Och systematisk som jag är väckte detta min nyfikenhet - är detta verkligen sant?! Så utifrån Katolska Kyrkans resp. Svenska Kyrkans hemsidor laddade jag helt enkelt ner en Sverigekarta och prickade ut de omnämnda svenska klostren och kommunitererna på. Helt urskiljningslöst, även om det i vissa fall uttalat stod att det endast rör sig om en enda broder eller syster. Likaså prickade jag in Nydala (som faktiskt inte stod uppräknat på Katolska Kyrkans hemsida än!) och Bjärka-Säby, även om det är en liten specialare - och det inte enbart för att det faktiskt är en frikyrklig kommunitet! Tyvärr känner jag inte till någon bra ortodox hemsida, så de ortodoxa klostren - tror mig ha läst om åtminstone ett i Dagen, men kommer inte ihåg var det ligger - kom inte med.



Förstår om det inte är helt lätt att se på kartan, men varje svart prick ska representera ett kloster och listan bredvid specificerar var klostren ligger indelat landskapsvis, undantag Stockholms- och Göteborgsområdet som fick varsin rubrik (helt enkelt därför att jag är osäker på vilken stadsdel som ligger i vilket landskap). Och alla ev. felprickningar hänvisas till att jag prickade på fri hand! Är lättare att orientera när städer är utmärkta på kartan, men å andra sidan blir det betydligt kladdigare och mer svårprickat när de är det så...
_
Det jag kom fram till är att Storstockholm har flest kloster - 15 st - och att Skåne kommer först på andra plats, men som mycket god tvåa, med 12 kloster eller kommuniteter. Därefter är det ett hopp ner till trean Småland med 6 kloster och fyran Östergötland med 5 st. På delad femte plats ligger Södermanland, Göteborg och Uppland med 4 st i var. Västergötland och Dalarna har 3 st i var. Fyra landskap (Norrbotten, Västerbotten, Medelpad och Västmanland) har 2 st/lanskap och Gästrikland och Halland har ett varsitt. Men som sagt var så kan det ju finnas vissa skevheter utifrån storlek och typ av kloster...
_
Så ifall man som D gjorde ska dra en gräns för "klosterfritt territorium" kan man ju antingen dra den från Göteborg via Skara, Rättvik/Falun och Sundsvall till Luleå (det närmaste en enda rät linje man kan komma), eller då mer krokigt från Göteborg-Skara-(Vadstena)-Linköping-Strängnäs-Rättvik-Sundsvall-Luleå. Men faktum kvarstår att det norr om Gävle/Dalarna endast finns fem kloster, och det lokaliserat till kuststäderna. Förvisso bor det ju inte supermånga människor inne i Norrlands inland (fjällvärlden: permanent boende) heller, men borde inte detta vara idealiskt för ett tillbakadraget, kontemplativt liv?
_
Men detta besvara fortfarande inte min fråga: Varför etablera ännu fler kloster i Skåne - där Katolska Kyrkan ändå tycks vara rätt välrepresenterad - när så stor del av Sverige som står utan kloster? Vore inte ett kloster ett perfekt "missionsverktyg" för att sprida den katolska läran och närvaron om inte annat...?

*****

Uppdatering:

För den som är intresserad av de ortodoxa klostren så finns en uppräkning på http://omorphia.wordpress.com/2008/12/17/ortodoxa-kloster-i-sverige-och-skandinavien/

Busted! +bloggtips

Om någon (av outgrundlig anledning) skulle ha undrat hur jag ser ut så finns jag nu på bild i bloggosfären (ja, chokladtårtan var MYCKET GOD och nej, det är inte jag som är "frun" även om våra namn kan tyckas vara förvirrande lika. Se längre ner i kommentarerna till Johans inlägg för precision om vem av oss som är vem). Kan ju även passa på att tipsa om Johans och Johanna S bloggar (för den som inte redan läser dem).

Johans blogg är alldeles nystartad (fast han hade ju en gammal - De heligas samfund - men den är låst och nedlagd, så den måste man ha en specialwebbläsare eller något i den stilen för att komma åt de inläggen), så riktigt vad den kommer att innehålla är kanske inte helt lätt att säga än så länge. Än så länge tror jag spännvidden ligger någonstans mellan amerikanska presidentvalet och vintips, arbete och fuskheligt vatten.

Johannas blogg å andra sidan håller sig ganska snävt till området språk, och framförallt lustigheter som uppstår i mötet mellan finlandsvenskan och sverigesvenskan. Och även om man inte är jätteintresserad av språk så är det ju alltid kul med vardagens lustigheter, så titta gärna in där!

Sen är ju Johan och Johanna S även skribenter på (redan tidigare omnämnda) Konvertittbloggen, men som sagt var, den har jag ju redan tipsat om, så det kanske är onödigt att göra igen, eller...?

Förresten, Johan har ju en till blogg - Missionshuset - men den har jag inte läst så noga, så vad som står där har jag ingen riktig koll på. Kanske värt att kolla in bara därför?

Hur det gick!?

Någon som minns att jag tipsade om Konvertittbloggen för någon vecka sedan? Nu var det ju så att jag inte bara tipsade om den för att det är en otroligt intressant blogg - vilket jag återigen bara kan understryka att den är - utan för att det även fanns en möjlighet till att vinna "De apostoliska fäderna" om man tipsade om bloggen under en tvåveckorsperiod. Igår var tiden ute och idag annonserades vinnarna till böckerna (det tävlades om två böcker): Pontus (ingen utskriven bloggadress) och *trumvirvel* JAG!! :D :D :D *är överlycklig*

Tackar ödmjukt delvis Johan och Johanna Stenberg med vänner som ställer upp och skänker bort böcker på detta vis och delvis Gud Fader som har ett finger med i det mesta som sker här på jorden (därmed inte sagt att jag på något vis "förtjänade" boken mer än någon annan som tipsade om Konvertittbloggen). Nu vet jag vad jag ska ha för sommarläsning! :D