"Jag vill uppmuntra den tro som finns", säger Katarina Alexandersson till Sändaren.
Utan att veta ett enda dugg om Katarina som person, så låt mig rycka hennes uttalande helt ur sitt sammanhang. Ja, faktum är att ni även kan glömma bort Katarina, för resten av inlägget har inte det minsta med henne att göra.
"Jag vill uppmuntra den tro som finns" uttrycker för mig liberalteologins positiva sida. Istället för att komma med något färdigt facit eller möta ett försiktigt trevande i trons ytterkant med fördömanden så bjuder man in till samtal där var och en får dela med sig av sina tankar och erfarenheter på jämnställd grund.
Samtalsgrupperna i Alpha är ett mycket bra exempel på vad jag menar. Under Alphakvällen har man delvis ett föredrag där prästen/pastorn/alphaledaren får berätta om vad den kristna tron står/påstår och delvis samtalsgrupper, men i samtalsgrupperna får alla säga allt på lika villkor. Gruppledarna är inte där för att döma dem som säger "fel" saker, utan tvärt om för att möta människan bakom alla ord, ta henne eller honom på djupaste allvar och uppmuntra den tro som finns oavsett hur den ser ut!
Kanske tycker inte ni detta låter som liberalteologi? Alpha är ju ett koncept som används i långt vidare kretsar än de som brukar kallas "liberala" i den kyrkliga sfären. Tvärt om kanske Alpha framförallt används utanför den liberala kyrkosfären! Och nej, Alpha kanske inte är det jag först tänker på när jag tänker på liberalteologi, men just hur det fungerar i samtalsgruppen visar ändå på ett illustrativt sett det - precis som jag skrev ovan - positiva med liberalteologin enligt mig, dvs just viljan och ansträngningarna för att uppmuntra den tro som många hårdhudade, sekulära svenskar trots allt bär på.
Att våga släppa den andre in på livet utan att fördöma. Att våga föra dialog och möta människor där de är, trots att man själv riskerar att bli dömd av "heligare och frommare kristna" som kan sin bibel (och tradition) utantill och som kan ge tvärsäkra svar på varenda fråga. Underförstått blir ju problemet i mötet mellan att själv växa vidare som kristen för att inte längre behöva leva på "mjölk" (och då delvis underförstått att bli mindre liberalteologisk) för att använda Paulus terminologi, kontra att kunna möta de trevande på deras nivå på ett ärligt sätt utan att begå dödssynden att förställa sig och låtsas tycka och tro något som när det väl kommer till kritan inte alls är något man står för.
Eller är man kanske bara rädd för att "smittas" av liberalare tankar om man umgås med ickekristna utan att själv diktera villkoren i förhand?
Många av oss (mig själv inkluderad) mer "konservativt kristna" har svårt för att möta helt sekulariserade medmänniskor, för vi delar inte samma begreppsvärld. Vi har inomkyrklig debatt om ämnen som när, hur och av vem dopet ska utföras, men hur möter vi den döpte "hedningen" som vi har till granne? Hur förmedlar vi att kyrkan är bra att ha även till andra saker än att ordna våra drömars sagobröllop eller en stämningsfylld begravning? Hur kan vi som tror på en kärleksfull Fader möta den som hellre väljer att tro på ett blint, skoningslöst, öde än vår Gud? Hur får vi den "naturreligiöse" att se bortom det skapade på Skaparen?
I detta spänningsfällt lever - föreställer jag mig - liberalteologerna. Kanske brottas de med dessa frågor i sitt eget liv, kanske brottas de mer med frågorna om hur vi ska nå ut med evangeliet idag. Precis som jag som mångkyrklig och ekumen lever i spänningsfältet och diskussionen mellan kyrkor så lever de i dialogen mellan kyrka och samhälle, med allt gott och ont det för med sig. Kanske är det om dem som Jesus säger "I världen, men inte av den"?
Kanske borde vi bli betydligt bättre på att lyssna på liberalteologerna istället för att bara konstant gnälla och/eller skälla på dem?
5 kommentarer:
Nu du! Nu har jag till slut tagit mig an din utmaning om böcker och svarat så gott jag kan. Egentligen tycker jag att det är omöjligt att svara utan att halvt grunna ihjäl sig, men jag har gjort ett försök åtminstone. :) Kul utmaning!
Bara för att man håller något för att vara objektivt sant, i det här fallet den kristna tron, behöver det inte betyda att man fördömer andra. Jag kan inte veta på vilka vägar Herren leder andra människor. Han är fri att handla med dem som Han vill, men jag är fullständigt övertygad om att den fulla sanningen om Kristus och om människan finns i den katolska tron.
Den stora utmaningen är - som jag ser det - att >>lyssna<< respektfullt utan att stryka medhårs för att vara populär eller inställsam.
Min erfarenhet är samtidigt att den som välsignats med en självklar tro sällan är rädd för att låta den kritiseras. Människor som svarar på argument innan de omöjligen hunnit reflektera över dem litar jag inte på alls...
Jag har förvisso inte gått Alpha, men syftet är väl främst att det ska vaa en instegskurs och då är det naturligt om man inte har så djup insikt i alla frågor och inte kommit så långt i sin trosutveckling. Då ska man naturligtvis inte trycka ner personerna i stövelskaftet. Men i allmänhet är det farligt om man inte tycker det spelar någon roll vad man tror, att kyrkan ska bestå av individer med de mest olika trosuppfattningar, inklusive att Jesus inte är sann Gud och sann Människa.
När de gäller liberalteologerna är det ju personer som "borde veta bättre". Jag tycker att du har rätt när du säger att vi ska lyssna på dem, men det får inte stanna där, vi måste också bemöta vad de säger i mycket större utsträckning idag när de allt för ofta får stå oemotsagda, mötas i dialoger och så vidare.
När det gäller sån teologi som biskop Spong står för är jag så trött på den attityden som många präster ger uttryck för: Ja, jag håller ju inte med allt, men...redovisa då vad man inte håller med om och vad man håller med om. Tydlighet är A och O, man ska försöka vara respektfull, men vi får inte vara så konflikträdda att vi inte vågar nämna saker vid dess rätta namn.
AKO:
Har läst. Kul att du antog den :)
Teija:
Mmm. Men det är också långt ifrån självklart att bara för att jag uppfattar mig som tolerant att även andra gör det. Speciellt inte när man är övertygad om att något är objektivt sant som den andre inte håller med om.
Pontus:
Instämmer!
Jonas:
Vad Spong har sagt/skrivit och inte har jag ingen aning om, då jag inte har varken hört honom eller läst hans böcker. Men det skulle vara kul att göra det nångång och inte bara lyssna på vad andra säger om/kritiserar honom för.
Dialog är ordet för dagen. Jag håller inte alls med om att liberalteologin får stå oemotsagd, men däremot så tenderar det ofta att bli skyttegravskrig, dvs att alla bara anklagar varandra och ingen egentligen lyssnar på vad den andra säger utan bara förutsätter veta vad han/hon vill ha sagt...
Skicka en kommentar