söndag 14 september 2008

Att behöva lida eller dö??

Jonas Melin på Barnabasbloggen berörde igår problematiken - som är en högst reell verklighet i många länder - med förföljelse och martyrium för vår tros skull i inlägget "Glöm inte våra förföljda syskon!".

Detta är något jag ibland funderar över. Skulle jag verkligen vara beredd att utstå förföljelse och tortyr, ja till och med vara beredd att lida martyrdöden för min bekännelses skull? Självklart skulle jag vilja säga "Javisst!" på den frågan, men sen har jag ju redan i dagens situation - där bekännelsen på sin höjd innebär att jag blir förlöjligad och att folk ser ner på mig - svårt att rakryggad bekänna allt. Inte så att direkt förnekar min tro, men jag undviker att ta upp det själv och kommer det upp ändå så tar jag en mycket "mjukare" och mer "tillåtande" ställning än vad jag antagligen skulle ha gjort om jag diskuterade samma frågor med mina kristna vänner. Jag menar: Det är mycket enklare att vara radikalt kristen tillsammans med andra radikalt kristna!


Andy på Aletheia illusterar detta väldigt tydligt med berättelsen "Ser du mig?" (om du inte har läst den än, så gör det! Den är otroligt stark!). Hur lätt är det inte att sitta i kyrkan och prata om Jesus som säger saker som "Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare!", men att sedan gå hem till sig och äta söndagsmiddag utan att se de behövande längs vägen. Tack och lov så ser vi inte så många uteliggare och hemlösa i Sverige jämfört med många andra länder, i alla fall inte utanför storstäderna. Fast är det för att vi är bättre på att ta hand om dem eller för att vi är bättre på att inte se dem så att de har gett upp hoppet om att få ett mål mat av oss?

En annan vinkel på detta med martyrskap är det som Ignatios av Lyola upptäckte: Det ger en väldigt god "eftersmak" att fantisera om att överträffa helgonen (om jag har fått historien rätt återberättad för mig)! Kanske är det därför jag filosoferar över saken till och från. Men gör detta mig till en bättre kristen? Gör det mig bättre rustad för att stå emot reell förföljelse? Eller är det bara ett sätt att dra dimridåer mellan mig och sanningen? För sanningen och säga (om jag ska vara realist, även om det i så fall motsäger teorin om varför jag tänker på det) så känns det ju - tyvärr - ändå som om det mest troliga är att jag kommer att svika om det blir blodigt allvar (eller så kallat "skarpt läge").

6 kommentarer:

Jonas sa...

Susanne Rikner är (såvida hon inte bytt jobb den sista tiden) kommunister i Ålidhems församling i Umeå. Har varit på en mässa, eller om det var gudtjänst, med henne. Måttligt imponerad.

Johanna G sa...

Tackar (fast jag tror kommentaren hamnade under fel inlägg ;)! Det har hon säkerligen inte, det var bara jag som inte kom på hur jag skulle söka rätt på den informationen. Svenska Kyrkan har inte - iaf hittade jag det inte - någon "sök personal"-funktion på sin hemsida.

AKO sa...

Jag tänkte faktiskt, men bara som hastigast tyvärr, på precis samma sak idag under gudstjänsten. En person berättade om en familj med flera barn som hade jobbat på Gazaremsan och som skulle återvända dit lngre fram för att berätta om Jesus, trots att de vet att det är med risk för deras liv.

Jag har även funderat över vad det är man, eller rättare sagt JAG, skäms för. Om jag skäms så är det nog egentligen inte för evangeliet som sådant, utan för missuppfattningar om kristna och de misstag och dåliga uppföranden som kristna har ägnat sig åt. Fast samtidigt är det otroligt korkat av mig att gå i svarsmål för sådana saker. Det är ju inte det som jag vill att människor ska få reda på utan istället att Jesus älskar dem, att de behöver honom och att han kan upprätta deras relation med den levande Guden.

Johanna G sa...

Ako:
Välkommen hit! (Tror jag glömde skriva det på din förra kommentar - Förlåt!)

Vet inte om jag tycker det är modigt eller dårdristigt av dem att vilja åka dit och riskera sitt liv när man har barn. Det är ju en sak att riskera sitt eget liv, en helt annan sak att riskera andras liv! Och att riskera att göra sina barn föräldralösa är ju inte heller speciellt snällt...

Där tror jag att du har helt rätt. Man skäms för att berätta för att man inte vill förknippas med hela paketet av fördomar som folk har...

Z sa...

Inte så att direkt förnekar min tro, men jag undviker att ta upp det själv och kommer det upp ändå så tar jag en mycket "mjukare" och mer "tillåtande" ställning än vad jag antagligen skulle ha gjort om jag diskuterade samma frågor med mina kristna vänner.

Jag menar: Det är mycket enklare att vara radikalt kristen tillsammans med andra radikalt kristna!


Jag har försökt åtgärda mitt dubbelbeteende genom att försöka vara ungefär likadan med skeptiska vänner som med kristna.

Att inte falla i fällan att försöka prestigefyllt säga så vackra gudsord som möjligt för att ligga bra till hos kyrkpolarna,

detta är ack så vanligt vid diverse kyrkkaffebord, att man trissar varandra.

samt att försöka vara lite tuff och principfast när jag talar med ateistiska skeptiker.
De uppskattar nog om man är konsekvent, ändå.

men att våga basunera ut tron på jobbet?...har inte nått så långt ännu.

Johanna G sa...

Så fromma kyrkkaffen har vi sällan. Hos oss stannar diskussionerna oftast vid frågor som "Hänt i veckan" och "Veckan som kommer". Men vad kan man vänta sig av studenter där det alltid klagas över uppsatser, tentor och besvärliga lärare...

Jag har förvisso försökt minska på mitt dubbelbeteende också, men det är långtifrån lätt. Bara för att jag gör något "konsekvent" nångång så innebär det inte att effekten "sitter i" så att jag även gör det i fortsättningen. Ständigt samma kamp, ständigt samma "förfall". Sen kan man ju fråga sig om det är jag som inte vågar vara fullt lika liberal i kyrkan som jag är i "den sekulära vardagen" eller om jag inte vågar vara lika konservativ i "vardagen" som jag är i kyrkan...?