lördag 13 september 2008

Bokrecension: "En liten vägledning till..."

Då jag har varit ganska dålig på att skriva bokrecensioner (har en hel trave med böcker som jag läst ut men inte recenserat än. Gnäller jag nu? Låter det som om jag har hela världen på mina axlar, tyngs ner av något jag inte har lovat någon endaste människa - eller har jag lovat mig själv att inte ställa tillbaka dem i bokhyllan förrän jag skrivit något om dem? Nej, jag kan lova er att jag inte alls känner mig speciellt nedtyngd av någon inbillad börda, utan att jag faktiskt tycker det är ganska trevligt, speciellt eftersom jag har fått uppskattande kommentarer till recensionerna) så kommer här en "3 i 1"-recension, dvs en recension för tre böcker jag har läst under sommaren (och den tidiga hösten). Och denna sammandragning är inte lika långsökt som det kanske låter, även om böckerna är skrivna av olika författare med olika författarstil, så ingår de alla tre i en skriftserie som Bokförlaget Cordia AB ger ut.
_
"En liten vägledning till..."-serien
Än så länge har 14 böcker getts ut under benämningen "En liten vägledning till...", de senaste nyss i våras, så det finns chans att det kommer att bli ännu flera i framtiden. Gemensamt för dem är att de är ca 60 sidor långa i ett mycket behändigt format (ca 9,5 x 14 cm, dvs något mindre än ett vanligt fotografi).

"Smakprovsböcker" kanske jag kan kalla dem. Det är helt enkelt mycket korta och koncisa böcker om några av kyrkans och det kristna livets stora (och små?) frågor, men utan någon plats för djupdykning och problematisering. De är skrivna av några av den svenska kristenhetens tongivande personligheter, präster som pastorer, just nu (åtminstone är de några av de personer som jag inspireras mest av just nu, människorna bakom tidsskriften Pilgrim).

Personligen äger jag sedan tidigare "Fastan" av Peter Halldorf, "Bönen" av Peter Halldorf och "Att läsa Bibeln" av Anders Pilz, men de var det så länge sedan jag läste, så dem kommer jag inte skriva någon recension på (om ingen nu uttalat ber mig om det). Övriga böcker i serien är (i bokstavsordning) "Den kämpande tron" av Wilfrid Stinissen, "Det goda samtalet" av Liselotte J Andersson, "Dopet" av Peter Halldorf, "Ikonen" av Martin Lönnebo, "Korset" av Peter Halldorf, "Nattvarden" av Jonas Jonson, "Nåden" av Owe Wikström och "Tystnaden" av Per Mases.


"En liten vägledning till Enkelheten" av Susanne Rikner
Susanne Rikner är präst (inom Svenska Kyrkan?) och författare och har förutom "En liten vägledning till..."-serien medverkat i "Andrum III", "Från hjärta till hjärta" och "Pilgrim 2008/1: Jesusbönen".

"En liten vägledning till Enkelheten" handlar om att bli en enkel och rak människa, en hel och odelad människa. Att försöka minska splittringen inom oss själva och mellan människor och kliva ur ekorrhjulet som vår "komplicerade värld" utgör och helt enkelt leva lite enklare och lyckligare.

Förvisso handlar boken mycket mer om att ha en enkel inställning till livet än till något slags "slänga ut datorn och starta kollektiv"-mentalitet, men lite av den andra biten med konkreta tips för ett enklare liv finns med. Enkelhet är en förändring som måste ske både på insidan och utsidan!

Enkelhet är något av det svåraste som finns, för det handlar inte om ett tillval till livet, det handlar om att välja bort saker för mer helhjärtat kunna stå för det man gör i övrigt! Samtidigt så borde enkelhet vara det absolut enklaste som finns, vi föds ju alla nakna och vi är skapade av Gud till att vara "enkel och rak, men [vi] hittar på alla möjliga konster" (Pred 7:30).

"En liten vägledning till Den goda ensamheten" av Inga-Märtha Ericsson

Inga-Märtha Ericsson är pastor (Örebromissionen = Nybygget = EFK), retreatledare (Bjärka-Säby), lärare på CredoAkademin, psalmöversättare ("Din trofasta kärlek") och författare ("De 7 dödssynderna").

"En liten vägledning till Den goda Ensamheten" berör tre sorters ensamhet: Den existentiella ensamheten, den goda ensamheten och den ofrivilliga ensamheten.

Den existentiella ensamheten - känslan av ensamhet mitt i en folksamling eller i en parrelation, frånvändheten från Gud, den avgrundsdjupa ensamheten i vårt inre - gör tillvaron till en plåga. Det är ingen god ensamhet. Det är en ond ensamhet som vi måste våga möta, istället för att låta den jaga oss.

Den goda ensamheten är något helt annat och finns till exempel hos de människor som verkligen uppskattar sina stunder i ensamhet. Det vill säga hos alla som väljer sina ensamma stunder helt frivilligt. Kanske kallar de det "tillfällen att ladda batterierna", "den fördolda bönen" eller något annat som klingar positivt. Människor som villigt betalar flera tusen kronor om året för att åka på reträtt(er) bara för att få vara ensamma. För att kunna gå in i tystnaden. Detta är den ensamhet som blir ett tillfälle att möta sig själv och att möta Gud i lugn och ro. Den goda ensamheten kan finnas både vid aktivitet och vila.

"Den ofrivilliga ensamheten" använder Inga-Märta som en beteckning på "singelståndet" som "drabbar" en del människor, även om de inte vill något hellre än att hitta en partner och kunna leva i en "normal" familjegemenskap.


"En liten vägledning till Bikten" av Hans Johansson
Hans Johansson var pastor, församlingsgrundare, bibellärare, reträtt- & kursledare på Bjärka-Säby, författare och lärare vid teologiska seminariet i Örebro. Han har medverkat i Pilgrim, bland annat. Pilgrim 2007/1: Frestad, och skrivit KNT 8A & 8B: Andra korintierbrevet (KNT = Kommentarer till Nya Testamentet - lättläst och konsekvent). Han dog under en joggingtur 2008 och sörjdes av människor i många samfund i Sverige.

"Det är viktigt att kunna synda", så inleds denna bok om bikt. "Synd har med frihet och värdighet att göra. Syndens möjlighet speglar människans höghet. Ett djur kan inte synda. /.../ Bejakar vi vårt gudagivna sammanhang och uppdrag skänker det mening åt vårt liv och ger vår frihet inriktning. Överger vi det blir vår frihet godtycklig. Vår existens öppnas för det kaotiska och demoniska. /.../ Förbundets mening är att visa människan på hennes gräns, hennes frihet som skapad varelse."

Hans återkommer gång på gång i boken till några centrala punkter:

För det första att det är oerhört viktigt att lära sig skilja på synd och skam. Synden kan - och bör - vi bekänna, men att bekänna vårt dåliga samvete, vår skam, kommer inte leda till något gott. Visst bör vi skämmas för synden, men när skammen bara är ett uttryck för dålig självkänsla så är det något helt annat.

För det andra vikten av att bikta det specifika. Varför syndar jag? Inte "Jag har ljugit" utan "Jag ljög för en sjuk vän som väntade besök av mig för att jag inte ville besöka honom" eller "Jag ljög att jag var bekant med en kändis för att imponera". Syndar gör vi alla, i det är vi lika, men ändå är just jag och min synd unik varje gång den begås. Detta gör att vi kommer med oss själva till bikten. Djupast sett är vår synd så personlig att den går mycket, mycket djupare än handlingarna jag sätter ord på. Att med den insikten bara försöka hålla sig på ytan och säga "Jag har ljugit" kommer inte gagna mig speciellt mycket. Av en liknande anledning är det även viktigt att bekänna våra synder inför någon annan människa, inte bara i det tysta inför Gud. Konkretisera, försök inte smita undan!

För det tredje så gör inte insikten om att vi kommer synda igen bikten ogiltig och ångern till hyckleri. Nej, så länge vi kan stämma in i "Jag vill inte göra om detta" så är min ånger uppriktig. Ta dig själv på allvar - vilja och insikt är olika saker!

Tillsist innehåller boken ett antal praktiska tips som: Vilka synder är allvarligast? Vem vänder jag mig till? Samt en biktspegel och en ordning för bikt (enligt Svenska Kyrkan).

Sammanfattande omdöme
Alla tre böckerna är läsvärda, om än ganska "tunna" (men vad kan man vänta sig? Det begränsade formatet tillåter inga längre utvikningar). Bäst tyckte jag om "Bikten", men å andra sidan så är väl det området också det där jag har minst förkunskaper och erfarenheter, vilket hindrar det från att kännas "ytligt", vilket är precis vad som gäller för "Enkelheten". Eller ja"ytligt" är väl fel ord, däremot så var den snarare mer som en bekräftelse av mina egna tankar än ett bidrag med många matnyttiga nya tankar. "Den goda ensamheten" är egentligen minst lika bra den också, eller skulle i alla fall vara det om man tog bort den tredje delen ("Den ofrivilliga ensamheten"). Den känns så väldigt lösryckt och malplacerad där! Skriv hellre en egen "En liten vägledning till Äktenskap och familj" eller något i den stilen.

2 kommentarer:

Jonas sa...

Susanne Rikner är präst inom Svenska Kyrkan i Ålidhems församling i Umeå, om hon inte bytt nyligen. Ägde då en fascinerande hårskrud.

Johanna G sa...

Tackar! Då fick vi det uppklarat :)