I helgen hade jag återigen anledning till att bläddra igenom "Växande församlingar i Sverige". Bland annat läste jag återigen igenom kapitlet "Öppenhet för nya intryck och förändring - Inspiration utifrån", varpå jag kom att filosofera en hel del kring dessa inspirationskällor. För av exemplen på inspirationskällor som radas upp i boken så kanske det bara hälften som är typiskt frikyrkliga (karismatiska och/eller evangelikala), t.ex. Willow Creek. Även NFU kanske kan räknas som typiskt frikyrkligt (även om jag vet att NFU även används inom Svenska Kyrkan, så tror jag majoriteten av användarna är olika frikyrkor). Alpha är inte direkt frikyrkligt, men används så mycket inom frikyrkan att det ändå har blivit en naturlig del av frikyrkan. Hur som helst, det jag ville komma till: med på listan över inspirationskällor var Taizé, Iona och Bjärka-Säby/Peter Halldorf.
Både Taizé och Iona är ju kommuniteter ("kloster"), något som har varit väldigt främmande för protestantismen i allmänhet och frikyrkan i synnerhet. Bjärka-Säby har också en kommunitet, men av mer temporär karaktär (till skillnad från Taizé och Iona som är "permanenta", eller hur jag ska uttrycka det). Utöver det så är de alla tre ställen där reträtter, stillhet, meditation, liturgi och andlig vägledning lyfts fram. Något som ofta setts på med stor misstänksamhet från frikyrkan, något som är minst lika främmande för "traditionell frikyrklighet" som klostertanken.
Kan kyrklig förnyelse alltså även innebära återgång till mer traditionella uttryckssätt? I helgen har även aKF (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse) haft sina kyrkodagar här i Uppsala, och de tycks mena precis detta: Tillslut kommer man till en gräns där man inte kan förnya det förnyade längre i tidigare oprövade versioner - i alla fall inte utan att förlora innehållet - utan förnyelsen måste ske genom att återvända till tidigare övergiven och bränd mark.
Lite förnyelsehistoria ur frikyrkligt perspektiv:
På 1500-talet "förnyade" Luther kristendomen och protestantismen bildades.
På 1870-talet "förnyade" Waldenström SvK/EFS och SMF (numera SMK) bildades.
På 1910-talet "förnyade" Lewi Pethrus baptismen och pingströrelsen bildades.
På 1980-talet "förnyade" Ulf Ekman SvK och Trosrörelsen bildades.
En (om man tänker på det i ljuset av förra söndagens texter om enhet) deprimerande läsning om splittring, söndring och strid mellan kristna. Tänk om - be om! - att vi till denna lista ska kunna tillägga:
På 2000-talet förnyades kristenheten av att samfunden gick samman till en Kyrka och alla berikades av varandras uttryckssätt.
9 kommentarer:
Det här kändes lite som mitt ämne... Kyrkoförnyelse... :-)
Jag tror inte man kan återvända till bränd mark.
Hållbar förnyelse, som kan byggas på i det oändliga, får man genom att bibehålla traditionen men förnya det förnyelsebara - levnadsformer, uttryckssätt, liturgi, böner, etc, etc.
Jfr. min definition av det radikala i gamla bloggen:
http://charlotte-therese.blogspot.com/search/label/radikal
Tänker främst på det andra inlägget om att gå på vatten - men även det första har med förnyelsen att göra - att skrapa fram det som glömts bort eller förvanskats.
Men det är inte steg bakåt utan framåt.
Jag vet inte om jag tror att det är möjligt att det kan bli en Kyrka (centralstyrd, en organisatorisk enhet). Däremot tror jag att det kan bli en mer fullständig gemenskap (inklusive nattvardsgemenskap) mellan olika riktningar - så att alla behåller sin särart - men man är överens om det viktigaste.
Kanske det, men du har inte tagit patent på det (hoppas jag! Eller blir jag ersättningsskyldig för patentintrång [eller vad det kan tänkas heta] nu?), så jag skriver så gärna om kyrkoförnyelse också :)
Men vad är bränd mark? När skogen brinner så lämnar det ju plats för ny markvegetation och nya trädplantor att växa och frodas, något som inte varit möjligt tidigare när de stora träden har tagit allt ljus och vatten.
Sen är ju det som kan kallas "bränd mark" i frikyrkan fortfarande ytterst levande inom SvK och dKK, så är det ens bränd mark till att börja med?
Och så kan man ju fråga sig för vem som det är bränd mark: Måste jag påtvingas uppfattningen som mina "förfäder" inom frikyrkan hade, eller är jag fri att förutsättningslöst börja att utforska det som de förkastade?
På den sista punkten både håller jag med dig och inte. Om vi ens kommer ett eller ett par steg närmare "fullständig gemenskap" så tror jag att vi får vara väldigt nöjda, men ändå ser jag det som målet vi måste sträva mot - att bli ett! Och om vi ändå har fullständig gemenskap vad gäller allt det andra så förstår jag inte varför vi inte skulle kunna enas och gå in i samma organtisation också. Vi är ju inte direkt fotbollslag som ska tävla mot varandra i slutändan, eller...?
Tack för ett tänkvärt inlägg. Jag har funderat mycket på det här med hur man ska se på förnyelserna som kommit. Man kan se dem som splittring, men kan man inte se dem som att livet alltid hittat nya vägar.
Sen är det klart att mycket ovists har gjorts på vägen. En hel del splittringar tror jag också var/är onödiga. Jag tror utmaningen ligger i att älska och respektera varandra mitt i olikheterna. Jag får problem med enhet om en part söker tvinga den andre till underkastelse. Här ser jag ämbetsfrågan som ett problem. En del säger :Vi kan ha enhet bara "prästen" sköter nattvarden tex. Varför inte acceptera varandras olikheter och traditioner? Jag har inga problem att respektera en präst när jag besöker SvK men jag vet att det finns präster som på grund av ämbetssynen inte kan respektera mig. Då blir det genast problematiskt. Respekt kan naturligtvis aldrig krävas, men tänk om vi precis som du skriver kunde "berikades av varandras uttryckssätt."
Naturligtvis har ingen patent på ämnet - jag menade bara att det här är ett av mina allra största intressen - och huvudinriktningen för mina bloggar....
Med bränd mark menade jag att det som är bränd mark inom kyrkorna/samfunden kan vara svårt för dessa att beträda på nytt utan att riva upp sår (åtminstone innan en ganska lång tid har gått).
Däremot kan kanske andra kyrkor/samfund upptäcka nya saker där.
Jag är för enhet i alla former och så långt det bara kan sträcka sig.
Men är också realist - och av vad jag har sett hittills så verkar det som att överallt där det finns människor kommer kyrkor och grupperingar alltför lätt att bli oense och splittras på nytt.
Men med respekt kommer man långt...
Joakim:
Kul att kunna bidra med något litet :)
Kanske, men borde inte kyrkan vara tillräckligt stor och generös att kunna famna även de "nya vägarna" utan att behöva splittras?
Charlotte:
Realism är bra och sunt på många sätt, men det är ändå synd om drömmarna dör och man nöjer sig med läget så som det är idag...
Men om den brända marken ligger tre-fyra generationer bort så att det enda som finns kvar är minnet av människorna som tog avstånd? Och en förändrad kyrka som inte alls nödvändigtvis påminner om det som nybildades?
Eller för att ta ett nyligare exempel som var Livets Ord väldigt sektstämplat och utskält när det begav sig, men numer är de relativt rumsrena och accepterade i många samanhang, inte minst ekumeniska. Är då den typen av karismatik bränd mark eller...?
Joachim:
Förlåt felstavningen av ditt namn :(
Johanna,
Fråga dem som var med i LO på 80-talet - där finns fortfarande många öppna sår har jag hört. Många som skulle vilja ha åtminstone en ursäkt för vad de har utsatts för.
Frågan är vad som är bra med den sortens osunda överdrifter - är det något vi vill se mer av? Vad finns det för gott på den brända marken att återupptäcka, återuppväcka? Jag ser faktiskt ingenting.
För avhopparna hjälper det inte mycket att LO numera har blivit av med en del fördomar och närmat sig de traditionella kyrkorna med stormsteg. (Vilket ju är positivt.)
Det är den utvecklingen alla förnyelserörelser verkar ta.
Själv förespråkar jag en ständigt pågående successiv förnyelse så att man inte skapar nya snart stelnade strukturer på det sättet.
Men inte en förnyelse hur som helst, utan ledd av Gud...
Så att den inte skadar människor.
På den punkten håller jag självklart med dig, den typen av bränd mark finns ingen anledning till att återvända till. Frågan är ju bara hur man ska förhålla sig till den typen av bränd mark som "de gamla kyrkorna" och deras liturgi osv utgör inom frikyrkan? För oavsett hur stelt och traditionellt det kanske kan upplevas så är det något man måste förhålla sig till om kyrkorna ska kunna närma sig varandra. Och ärligt talat så har ju frikyrkan sin egen typ av liturgi och sina egna traditioner, fast ofta outtalat och framförallt inte upptryckt i färdiga agendor...
Skicka en kommentar