Göteborgsmötet

Idag, torsdag, börjar Göteborgsmötet - en gemensam årskonferens för Svenska Missionskyrkan (SMK), Svenska Baptistsamfundet (SB), Metodistkyrkan i Sverige (MK), deras respektive ungdomsförbund (SMU, SBUF och MKU) och den nya gemensamma ungdomsorganisationen Equmenia (dvs 7 organisationer allt som allt!). SB, SMK och MK hade en gemensam konferens redan 2004 i Västerås, men det är första gången även ungdomsförbunden är med. Och det är först gången Equmenia har årsmöte överhuvudtaget (organisationen föddes år 2007)! Och målet med att samla alla dessa organisationers årsmöten på samma ställe? Att bilda en ny kyrka år 2012!

Samarbetet mellan denna samfundstrio är egentligen ganska konstig om man tänker efter. Några exempel (och det finns fler!):
- Baptisterna och metodisterna är båda stora samfund med många medlemmar utomlands men relativt små i Sverige, medan Missionskyrkan är relativt stora i Sverige, men inte finns inte alls utomlands. I alla fall inte på samma sätt, SMK har istället ett antal systerkyrkor (som grundats som reslutat av mission från Sverige) och samarbetspartners utomlands. Detta skapar obalans i "styrka" oavsett hur och vem som får kompromissa. Kommer ens den nya kyrkan kunna vara med i Världsbaptistalliansen resp. den internationella Metodistkyrkan?
- Baptistsamfundet (och delvis SMK) har en utpräglad struktur av fria församlingar medan Metodisterna är episkopal, dvs. lutar sig tillbaka på system med biskopar (den nordiska biskopen är bosatt i Oslo) och mer hierarkisk/centralstyrd.
- SMK härstammar från en brytning med SvK/EFS på 1800-talet och Metodisterna från Anglikanska Kyrkan medan Baptisterna stolt hävdar att de är "en egen gren" vid 1500-talets reformation, och den stoltheten är inte att leka med.
- SB står tydligt för vuxendöpartraditionen, MK för barndopet och SMK accepterar båda, även om barndopet är vanligare.

Så? Finns det egentligen något som förenar kyrkorna då?
- Betoningen på den enskilde individen och kampen för mänskliga rättigheter, både socialt och andligt.
- Verksamheterna i Sverige har rötter från 1800-talet. Därmed har de även hunnit "växa upp" och bli "rumsrena" , till skillnad från ett antal yngre frikyrkor.
- Det finns redan många lokala samarbetsförsamlingar.

Dessa - och ett antal andra - punkter avhandlas av de tre samfundsledarna i en artikel i Dagen idag. Tre samfundsledare som kanske inte bagatelliserar direkt, men som absolut inte ser hindren som oöverstigliga för att det verkligen ska bli en ny kyrka 2012.

Vad vill jag säga med allt detta, hela denna uppställning? Kanske mycket, kanske ingenting. Som jag har sagt ett antal gånger vid det här laget så är jag mycket positivt inställd till ekumenik, och som självklart mål för det ekumeniska arbetet ser jag samgåendet mellan olika kyrkor. Dagens mångfald av kyrkor måste vara ett provisorium, vår strävan måste vara det slutgiltiga målet att bli ETT. Därför borde jag väl dansa på bordet och jubla nu? Tre kyrkor blir en! Hurra!!

Samtidigt vet jag att det ligger och pyr en del missnöje hos människor som tycker att detta är ogenomtänkt och dumt. Folk som mer eller mindre känner sig svikna, deras ledare väljer hellre att gå på en "politisk korrekt" linje och försöka få samfundet att överleva genom att gå samman istället för att våga satsa nytt och starkt inför framtiden. Minnena från tiden med 80-100 barn i en vanlig söndagsskola och missionshus i varje liten avkrok lever fortfarande. Och med minnena lever drömmen om att den tiden ska komma tillbaka. Smolket i bägaren är inte roligt att se. Så det kanske är en lite mer sammanbiten glädje jag känner.

En ny kyrka, med nödvändighet ett nytt provisorium, men ett steg i rätt riktning åtminstone. Jag håller andan och ber - låt förslaget gå igenom, låt inget gå fel nu...