måndag 23 juni 2008

I en ickebeständig värld

Upsala Nya Tidning (UNT) hade i söndags (22/6 2008) en intressant artikel på temat "Öppna landskap, ingen självklarhet i framtiden" (minns tyvärr inte exakt titel på artikeln och nu hittar jag inte den artikeln på deras hemsida - mycket dålig service!). Artikeln publicerades eftersom det tydligen ska ändras i lagstiftningen (eller var det bidragen den här gången?) återigen. Nu ska det tydligen inte få växa mer än 50 träd per hektar på betesmarker för att man ska få bidrag - oavsett att man faktiskt har djur där som betar marken! - något som kommer påverka den biologiska mångfalden och drastiskt reducera alla halvöppna, svenska skogbackar - sådana som jag älskar att promenera i - antingen till igenväxt sly- och granskog eller till upplöjda åkrar.

Från Lantbrukarnas RiksFörbunds (LRFs) hemsida (visserligen är texten skriven utifrån en annan diskussion - den om kött och klimat - men den berör detta till viss del):

Svenskt kött skapar biologisk mångfald

Svenskt kött skapar också biologisk mångfald och det tas fram enligt Sveriges högt ställda krav på djurskydd och livsmedelssäkerhet.

Genom att välja svenska livsmedel bidrar man till att hålla det svenska odlingslandskapet öppet. Naturbetesmarkerna och ängarna är de allra artrikaste marker vi har i Sverige. Den stora artrikedomen är ett resultat av att markerna har utnyttjats för foderproduktion i många generationer.

Betesmarkerna har också höga skönhets- och rekreationsvärden. De bidrar till att göra landskapet vackert och varierande. En absolut förutsättning för att klara att bevara dessa värden är att det finns betesdjur. Om inte markerna sköts med betesdjur förslummas de och växer igen.


Naturen står för mig inte bara för det fridfulla, utan även till stor del för det beständiga. Visserligen är naturen levande och dynamnisk (såvida det inte är en vindpinad stenöken, där inte ens sandkornen existerar) men på något sätt har jag svårt att föreställa mig en värld utan naturupplevelser. En värld utan ljusa lövskogar, porlande bäckar, kvittrande fåglar, dånande forsar och vattenfall, murriga mossbeväxta trollskogar, blomsterängar och småbackar. Naturen är i min värld själva sinnebilden för nyfiken oskuld, en plats fullt av nya upptäkter bara jag lyfter på huvudet. En plats för ALLA sinnen, inte bara för syn och/eller hörsel.

Att därför tänka sig en framtid utan allt detta? Omöjligt! Det är en skövlad framtid. En värld jag inte längre skulle vilja leva i. Min själ blir sorgsen redan nu, bara för att jag tänker på detta!!

Som det stod på en Center (c)-slogan för några år sedan:
Öppna landskap kräver dess djur!

Låt oss nu kräva dessa djur för den biologiska mångfaldens och för min själs ros skull!

Inga kommentarer: