fredag 30 maj 2008

Tips: Nystartat forum + bloggtips

Efter förra tipsets frikyrkliga betoning, så kommer här återigen en djupdykning i den katolska internetmyllan.

Tips ett:

http://katolskt.egetforum.se

Katolskt (eget-)forum är ett svenskt (med visst inslag av norska medlemmar), nystartat forum (endast fem dagar gammalt, men har redan över 100 inlägg!!) där alltifrån katolicismens grunder till politik och fritid avhandlas. Så gå med du också och diskutera dina frågor och värderingar. Passa på redan nu, så har du kanske chans att vara med och forma forumets utveckling. Håll diskussionen levande helt enkelt!

Krav på medlemskap? Tja, inga alls. Inte egentligen. Det är väl en fördel om du är intresserad av att diskutera katolska frågor och företeelser, men det är absolut inget krav på att vara katolik (i så fall skulle jag inte heller ha fått vara med!).

Tips två:

http://godkatolik.blogspot.com

Minutz3, som även är huvudman bakom Katolskt Forum, driver en blogg som avhandlar allt mellan HBT-propaganda och det fantastiska i biktens sakrament. Eller som han själv uttrycker det: "En blogg om hur jag försöker bli och vara en godare katolik, och tips och råd om hur man kan själv bli godare".

Ni som känner mig vet (förhoppningsvis) redan att jag inte håller med honom i allt det han skriver, men det behöver ju inte betyda att bloggen blir mindre läsvärd. Eller...? För om man bara ska läsa sådant som man redan håller med om, hur ska man då någonsin lära sig något nytt? Eller ens lära sig att förstå och respektera andra? Och dessutom skulle urvalet bli väldigt begränsat! För den delen: detta gäller i princip för alla tips jag lagt upp hittills, så det är inget specifikt för just Minutz3 och hans åsikter. Nej, det intressanta är ju just att möta, stöta och blöta åsikter som man inte omfamnar till fullo.

Så: läs, reagera och se själva!

onsdag 28 maj 2008

Frälsarkransen (5) - Andra tystnadspärlan

Detta inlägg ingår som en del av en fristående serie inlägg, baserade utifrån de teman som presenteras i Frälsarkransens pärlor. Tidigare inlägg: Introduktion, Gudspärlan, Första tystnadspärlan, Jagpärlan och Doppärlan.

Den andra formen av tystnad som jag kommer att tänka på är den tystnad från känslor, tankar och upplevelser som vi kristna uppmuntras till. Tystnaden från "jaget" (dvs "egot", "köttet", osv - kalla det vad du vill) till förmån för att ge Gud plats i våra liv. Den dagliga strävan efter helgelse. (OBS! Skilj denna typ av tystnad från den som kommer från de österländska religionerna/meditationsformerna som helt enkelt går ut på att tömma sitt sinne fullständigt, vilket är något helt annat).

Den andra tystnadspärlans placering antyder något av den typen av tystnad. Placerad mellan doppärlan och ökenpärlan så talar den om att jag ska förvalta det jag fick i dopet så att jag utstår prövningen i öknen.

Sträckan mellan dopet ("vattendopet"/"andedopet"/"uppfyllelsen av den Helige Ande"/osv) och prövningen i öknen kan vara kort. Jesus t.ex. drevs ut i öknen av Anden direkt efter dopet. Ingen rast, ingen ro där inte. Men ärligt talat så känner jag igen det där (fast därmed inte sagt att jag är speciellt Jesuslik i övrigt). Det andliga livet tycks alltid vara på botten, som allra djupast nere - som mest öken! - dagen efter en andlig upplevelse/känsla. Nåväl, mer om öknen kommer i nästa inlägg i serien (dvs. inlägget om ökenpärlan).

Hur förvaltar man då dopets gåva på ett sätt så att det bär även när man kommer till öknen? Hur tystar man jaget? Hur bejakar jag Guds närvaro i mitt liv? Och är vardagens kristendom alltid "tystnad"?

För det första tror jag att det är viktigt att inse att tystnad inte nödvändigtvis samma sak som att vara inaktiv! Nej, tvärt om förutsätter mycket av vårt "aktiva" kristna liv tystnaden. Tänker inte minst på bibelläsning. Hur bra går det t.ex. att läsa Bibeln när radions popmusik står och mal i bakgrunden? Eller när mina tankar ständigt far iväg och påminner mig om saker som "det där måste jag komma ihåg att handla" eller "undra hur det gick på tentan?". Tystnaden är en förutsättning för en effektiv bibelläsning. Först när mitt distraherade jag kan ta en paus så kan jag, med hela min varelse, fokusera på att ta emot Guds ord och låta det bli ett tilltal i mitt liv. Först när jag är redo att lyssna kommer jag att höra!
_
För det andra så tror jag att helgelse är enda sättet att tysta "jaget" på riktigt. Visst kanske det går att spela lovsång istället för radio hemma och på så sätt känna sig mer helig, mindre självisk. Det går iaf en kort stund, men i längden är det bara ett försök till genväg (därmed INTE sagt att det är en "senväg" istället). Nej, i längden är det bara hårt arbete som gäller, att se och ta itu med grundproblemen - hitta själva orsaken till att mitt ego är så högljutt - istället för att putsa på ytan.
_
Jag tror inte att det finns någon patentlösning på hur man tystar sitt ego. "Köp vår produkt och det kommer att lösa alla dina problem" är bara falsk marknadsföring, även om det ges med kristna förtecken ("Gå med i vår församling", "Åk på den här konferensen", "Be den här bönen", "Vallfärda till den här platsen", "Läs den här boken", osv). Det enda man kan göra är att sträva efter att söka Gud, bära sitt kors och tjäna sina medmänniskor. Att varje dag börja om att sträva efter att göra detta, oavsett om jag har misslyckats alla dagar hittills. Att varje dag jobba med det jag har problem med, inte det min granne har problem med.
_
Vilket leder in på det tredje: Att söka Gud. Enkelt? Jag kan tänka mig tusen sätt att söka Gud på! Försök att inte vara enkelspårig, utan låt andras traditioner och sätt berika dig. Låt Gud överraska dig. Läsa Bibeln, be både fria och fasta ("gamla") böner, åka på reträtt, samtala, tjäna mina medmänniskor, pilgrimsvandra, tänd ett ljus, tala i tungor, be tidegärden, osv osv osv. Jag säger inte att du ska gilla allt eller ständigt praktisera allt, men förakta inget sätt och var öppen för att pröva allt åtminstone en gång. Det viktigast är ju att göra det till en god vana vardagen, inte att spara det till "imorgon" eller till "semestern, då ska jag ha tid". Och glöm inte att vara öppen för Guds tilltal!
_
För det sista och fjärde: Om livet med Gud alltid är "tystnad" (på ett negativt sätt) kanske det är dags att fundera över om du söker Gud och lyssnar efter Hans tilltal, eller om du mest bara har åsikter om när Han ska komma till din hjälp. Sen finns det ju iofs en väldigt trevlig sorts tystnad - den som innebär att Gud INTE bråkar på dig för att du gör fel, Fel, FEL (åtminstone om det innebär att du faktiskt gör något bra/rätt)! Och finn friden i, vila i, att vardagen med Gud är lika mycket vardag som i en relation - det är inte fantastiska känslor jämnt och ständigt.

tisdag 27 maj 2008

Tips: Tänkvärt, sevärt

Som en motpol till mitt förra, ganska prokatolska(?) inlägg, kommer här ett tips från frikyrkosfären:

http://mediaplayer.livetsord.se/
  1. Gå in långt ner på sidan under "Händelser" och välj "ulfekman.nu". Se inte minst "Avsnitt 5: Ulf Ekman möter Bo Brander" (2008-05-02).
  2. Välj "Samtalskväll" (under "Händelser") och se "Samtalskväll med Peter Halldorf" (2008-05-07).
  3. Se även "Samtalskväll med Biskop Arborelius" (2006-09-27; ajdå, lite katolsk blev jag visst ändå! Oops, *skäms lite*).
  4. Se tillsist även under "Talare" "Göran Skytte" och lyssna till hans "Min väg till tro" (2008-04-09).
(Jag försöker hitta direktlänkar, men misslyckas. Om någon hittar en direktlänk så får du gärna tipsa mig!)

Nu finns det säkert massor med annat bra och sevärt på Livets Ords sida, men jag har ännu inte sett så mycket mer själv. Är du tveksam till Livets Ord? Det var jag också, men dessa samtal är oerhört värdefulla och absolut inget att vara tveksam till! Om du ändå är tveksam så kan du ju alltid trösta dig med att Ulf Ekman pratar minst och att ingen av de andra fyra herrarna är livetsordare.

söndag 25 maj 2008

RKK vs andra kyrkor - en vision

Att kalla det vision känns alldeles för stort. Att kalla det en dröm är dock fel - jag var klarvaken - men det var inte heller en dagdröm. Faktum är att det var en tanke som plötsligt, helt utan förvarning, befann sig i mitt huvud - färdigtänkt! Så "vision" är väl det som beskriver verkligheten bäst (använder mig dock också av "liknelse", "bild" m.fl. begrepp i texten, så bli inte förvirrade).

Låt mig också säga att bilden handlar om min uppfattning av Katolska Kyrkans syn på alla andra kyrkor och lösningen på enhetsproblemet. Men, mina kära katolska vänner, om jag är helt ute och snurrar, så var snäll och hojta till. Tveka inte, okej? Jag lovar, jag tar inte illa upp!
*****

En kvinna ligger på rygg på golvet. Hon är inte fastbunden, men hon kan inte röra sig. För från hennes armar, ben och bål ("torso", överkropp) går det ut mängder av slangar, något jag kanske bäst liknar vid "konstgjorda navelsträngar", till odefinierbara cellklumpar som ligger överallt runtomkring henne på golvet. I navelsträngarna pulserar blod med näring och syre till, och för bort avfall från, cellklumparna. Näring som håller cellklumparna vid liv. Hela scenen påminner mest om någon morbid, konstgjord imitation av den tidiga fosterutvecklingen.

In i bilden kliver då den store genetikern. Han sorterar och formar om (differentierar) cellklumparna till hudceller, nervceller, hjärtceller, muskelceller osv. När differentieringen är färdig lossar han försiktigt de nyutvecklade organen och använder dem för att läka kvinnans kropp med dem (navelsträngarna kastar han sedan bort, de behövs inte längre nu när cellklumparna är en del av hennes kropp fullt ut istället för att odlas vid sidan av henne).
- De nya hudstyckena använder han för att täcka stora partier där hon har blivit hudflängd/flådd.
- De nya nervcellerna delar han försiktigt från varandra och planterar in dem en och en där hennes nervsystem har blivit skadat eller har förtvinat på grund av inaktivitet.
- Likaså gör han med hjärtceller och muskelceller. Försiktigt en och en eller hela organ på en gång ersätter han skadorna som finns på kvinnan med ny, frisk vävnad. Leder, senor, blodkärl, ben och hinnor binds ihop.
- En stympad arm helas, de nya fingrarna får koordination och fingerfärdighet.

Allt byggs skickligt ihop till att fullt ut höra till kvinnans kropp. Att urskilja vad som en gång var motbjudande cellklumpar som sög näring ur henne går inte längre, så perfekt fogas den nya vävnaden in i hennes kropp. Kvar blir bara små runda ärr, små hål, där de falska navelsträngarna en gång hade sitt fäste. Själv blir kvinnan alltmer rörlig, alltmer levande, allteftersom hon inte längre binds till marken av nätverket av navelsträngar och cellklumpar.

Tolkning:
Kvinnan = Katolska Kyrkan
Cellklumparna = alla andra kyrkor
Navelsträngarna = det konstiga och relativt obegripliga band, vilket formuleras som: "Kyrkan, Kristi kropp, "subsisterar" (ungefär "förverkligas") i katolska kyrkan, men kommer också till uttryck, om än på ett ofullständigt sätt, i andra kyrkor och kyrkogemenskaper" enligt wikipedia.
Den store genetikern = Gud Fader, Skaparen
Nervceller & "cell för cell" = enskilda konvertiter
Hudbitar & organ = hela kyrkor (olika gemenskaper, församlingar, samfund, eller dylikt) som konverterar
Skadorna på kvinnans kropp = sår från kyrkostrider & -splittringar

*****
_
Så, för att ta ned det här på jorden igen: Tankarna kanske bara är mina egna försök till tolkning av relationen mellan olika kyrkor sett ur katolsk synvinkel. Att kalla det vision känns som sagt var alldeles för stort. Och ärligt talat så är ju inte mitt katolska tänkande och kunnande det mest välutbildade på denna jord. Jag erkänner villigt att jag kan vara helt ute och cykla.
_
Jag är inte ens säkert på vilken kyrka som framställs mest ofördelaktigt i bilden - den sargade kvinnan (RKK) eller cellklumparna (övriga kyrkor). Personligen lutar jag åt att det är de motbjudande cellklumparna. Visst har de något slemmigt över sig? Fast å andra sidan påstår jag ju att det är ett försök att se relationen ur katolsk synvinkel, så det är kanske trots allt RKK som råkar värst ut. Inget illa menat.
_
Innebär det att jag tror att RKK ser övriga kyrkor som odifferentierade cellklumpar? Nej, självklart inte. Det påstår jag absolut inte, inte alls. Det enda som kanske (betonar KANSKE) skulle kunna stämma in någorlunda är att alla protestantiska kyrkor för den Katolska är något av ett mysterium. Oformliga och odifferentierade i betydelsen RKK inte kan gå in och styra dem med direktiv och dogmer, som de har blivit vana vid från sitt eget sammanhang. Katolikerna har inte överblicken och kunskapen att kunna förutsäga att just den cellklumpen kommer att bli en bit hud eller att en annan cellklump kommer att bli livsviktiga hjärtceller.
_
Som protestant så ser jag gärna de olika kyrkorna som grenar på samma träd, där stammen och rötterna är Jesus och de första århundradenas odelade kyrka. Det är en tilltalande, odramatisk (läs fredlig) och dynamisk (läs biologisk, levande) bild som inte förpliktar till att vi alla än en gång skall bli en enda Kyrka. Vi är ju redan del av samma träd! Och säg mig, på vilket träd kan grenar växer ihop igen!? Det vi kan göra är att lära oss att samverka och att inte försöka sno plats i solen från varandra. Enheten är redan uppnådd och har aldrig varit borta, ens till viss del. Men nu är vi ju inte kallade till att vara "Kristi Träd på jorden" utan "Kristi Kropp", och den kropp som "grenas ut" i olika delar mår inte bra! Oavsett hur mycket alla katoliker älskar att hävda att Kristi Kyrka till sin fullhet finns i RKK så mår inte kroppen med avslitna lemmar speciellt bra.
_
Ett protestantiskt alternativ till träd-grenar-bilden är att skapa en slags släkttavla för kyrkorna. Här behöver man dock vara lite modigare - eller bara mer konservativ? - för att tänka sig RKK som Moderkyrkan och sedan varje ny protestantisk kyrka som en ny generation. T.ex. skulle SvK vara RKKs barn och missionskyrkan vara RKKs barnbarn. Inom frikyrkan pratas det gärna om födslovärkarna kring bildandet av ett nytt samfund och om barnsjukdomarna i samfundet. "Det är klart man gjorde lite oövertänkta saker i början, men nu har vi vuxit upp och besinnat oss. Mognat och blivit vuxna, ansvarstagande samfund." Men liknelsen haltar. För medan Eva föddes ur Adams sida och den första församlingen föddes ur Kristi sida (så långt tror jag de flesta kristna är överens och tycker att allt är som det ska. Liknelsen är fullbordad) så sliter protestantismen loss sig själv ur RKKs sida och bildar en ny enhet. Det finns inget moment av "naturligt födelse" över händelsen. Och uppfostran och vägledning som förekommer i en normal familj? Glöm det! Det nya, fria samfundet präglas allt som oftast av självständighetssträvan och "tonårstrots" redan från första tiden.
_
Så tillsist: tillhör jag de som tror att alla kyrkor och alla troende tillslut måste införlivas i RKK? Jag är inte säker. Om du hade frågat mig för två-tre år sedan så hade jag skrattat och sagt blankt nej. Men nu är jag inte lika säker (det är livsfarligt att umgås för mycket med katoliker, det har en tendens att förändra ens världsbild). Så låt mig uttrycka det så här: Som sann vän av ekumenik och enhet mellan kyrkorna så ser jag enbart två möjliga slutmål. 1: Lägg ner alla nuvarande kyrkor och bilda ett nytt, världsvitt samfund som inkluderar alla (som t.ex. missionarna, metodisterna och baptisterna i Sverige är på väg att göra just nu). Som små steg på väg mot det slutgiltiga målet kanske den här metoden kan fungera, men som slutgiltig lösning? Nej, knappast. 2: Alla kyrkor går samman i ett redan befintligt samfund, och då ligger Katolska Kyrkan bra till eftersom de delvis är det enskilt största samfundet, delvis inte skulle gå med på det första alternativet och slutligen för att de har påven som enande symbol och talman. För tänker man efter så är alla samfund är uppbyggda på samma sätt, bara mer eller mindre uttalat. Vad de sedan kallar denna talman - påve, ärkebiskop, missionssekreterare, Ulf Ekman, ... - är mindre viktigt.

fredag 23 maj 2008

Bokrecension: DaVincikoden

"Människor älskar konspirationsteorier."

Orden ur boken skriker mot mig. Programförklaringen är tydligt utskriven - dessutom upprepad på åtminstone två ställen i boken - så det är nästan tragikomiskt (eller åtminstone högst förvånansvärt) att boken har rört upp så mycket känslor och tro(!) på teorierna som presenteras i den. Fast det är ju å andra sidan just det boken påstår: Människor älskar konspirationsteorier och vill inget hellre än att tro på dem...

"DaVinci-koden" är skriven av Dan Brown och är 105 kapitel (502 sidor i pocketupplagan) lång. Den gavs ut för första gången år 2003 och har varit en framgångssaga utan dess like. I Sverige ges boken ut av Albert Bonniers Förlag och kom ut första gången i januari 2004.

Fyra år efter alla andra har jag alltså läst denna bok som skapat ett sådant rabalder i kristna läger. Förvisso har jag länge tänkt att jag ska låna den från biblioteket eller av en kompis och läsa den i allmänbildande syfte, men så fick jag den i julklapp och då var det väl bara att skrida till verket och börja läsa.

Som bok är det en mycket spännande roman. Välskriven och lättläst. Och trots att det är så korta kapitel så sugs man in i berättelsen, vilket gör att den är väldigt svår att lägga ifrån sig på kvällarna (eller snarare nätterna): "Bara ett kapitel till. Och ett till, och ytterligare ett och ... Och ojdå, var klockan visst över två på natten!? Verkligen hög tid att sova! Bara..."

Fast jag ska väl inte förneka att "sätta-i-halsen-påhoppen" på den kristna tron i allmänhet, och Katolska Kyrkan i synnerhet, nästan fick mig att lägga ifrån mig boken innan jag hann komma igång ordentligt. Värst (enligt mig) är nämligen just själva början och sen en period ungefär i mitten. Påhoppen liksom travas på hög i dessa partier, även om ingen del är helt fri från påhopp. Eller ja, kanske är det inte att de travas på hög utan att Dan Brown i dessa partier försöker bevisa sina teser. Jag är inte helt säker. Hur som helst. Det finns mängder av böcker att köpa för den som verkligen vill sätta sig in i och systematiskt gå igenom och tillbakavisa alla påståenden, så det behöver jag inte ta upp här, eller...?

Summa summarum: För den som vill läsa en spännande och lättläst bok så kan jag rekommendera den, men som sagt var, för den kristne läsaren så gäller det att ha lite is i magen (men det lär väl alla kristna läsare ha som läser boken för första gången vid det här laget? Ingen kan ju liksom ha missat vad boken handlar om!) och inte starta bokbål. Okej?

torsdag 22 maj 2008

Frikyrkopastor på knä inför präst

Nå, nu ska ni inte tolka rubriken så allvarligt. Det är lite mer av en "löpsedel" än något annat. Nåväl (fast medge, det var åtminstone lite kul så länge det varade ;) till sak:

Jag var på högmässa i Svenska Kyrkan i söndags (vilket iofs inte är helt ovanligt). Men gissa min förvåning när jag såg en av vårt lands mer kända frikyrkopastorer sitta någon rad framför mig. Låt mig kalla denne person för "Pastor X" för att inte avslöja vem det är. Om hen (det neutralt personliga han/hon) vill berätta om att hen varit i SvK så får det vara upp till henom (neutralt personligt henne/honom) själv, det är inte mitt syfte med detta blogginlägg att "skvallra".

Att falla på knä är i vårt samhälle ett väldigt udda fenomen. För att vara både väldigt generaliserade och ganska hårddragen så skulle jag anse att det ses som extrem underkastelse, snarast slaveri och förnedring av människor. Att knäfalla är inget man gör frivilligt utan det är något man tvingas göra.

När knäfall förekommer i kyrkan däremot, främst under nattvarden, i samband med bröllop och likanande, så har det dock en helt annan "ton". Visst är det en gest av underkastelse och bön om förlåtelse även i kyrkan, men det är inte den förtryckande tonen som är grundorsaken till att man gör det. Nej, det är en helt frivillig gest av vördnad och tillbedjan. En bön om välsignelse. En positivt laddad gest. I alla fall i gudstjänstsammanhang. En frikyrkopastor på knä inför en präst låter kanske mer som en bön om "förlåtelse för att man har bildat/drivit en frikyrka och splittrat Kristi Kropp" och ber om att få bli tagen till nåder (dvs innesluten i SvKs famn igen). Lite av 1800-talsdrömmen för en präst när frikyrkorna slet sig ut från SvK som bäst.

Men men - som ni kanske kan gissa - inträffade nu själva knäfallandet i samband med nattvarden (eller eukaristin, om ni hellre använder det ordet). Så, egentligen är det ju helt fel att skriva "inför prästen", eftersom Pastor X säkert såg det som att hen knäfallde inför Jesus och inte inför prästen (även om det de facto ändå blir så att hen knäfaller inför prästen). Ingen bön om förlåtelse eller något annat dramatiskt alltså.

Som bekant har Katolska Kyrkan (RKK) väldigt klara - och tydligt uttalade - regler vilka som får ta nattvarden och vilka som inte får det, och så kallad "interkommunion" mellan kyrkorna ses inte med blida ögon. Som kontrast har SvK enbart regeln att "alla som är döpta i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn får ta emot nattvardsgåvorna" (kyrkoordningen kap 20). Så varken Pastor X eller prästen gjorde något fel när pastorn fick ta emot nattvarden. Men ändå upplever jag som om nattvardssynen skiljer betydligt mycket mer mellan SvK och frikyrkorna än mellan SvK och RKK. Och det är väl det som brukar vara RKKs främsta argument mot interkommunion - man kan inte fira eukaristi tillsammans för då firar man olika saker!

Tips: Chansen att vinna en bok + bloggtips

Vill passa på att tipsa om en blogg (mitt första bloggtips!) som är högintressant: Konvertittbloggen, en samarbetesblogg mellan norska och svenska konvertiter till Katolska Kyrkan. De delar med sig av sina erfarenheter av mötet med RKK och erfarenheter från konvertitkurserna de besöker - alltifrån dråpliga händelser i vardagen och personliga upplevelser till djupa teologiska tankar och funderingar.

Nå, jag måste väl erkänna att detta tips inte direkt är oprovocerat. Nej, tvärt om har alla som tipsar om bloggen (eller åtminstone länkar till ett specifikt inlägg) chansen att vinna "De apostoliska fäderna", den bok som innehåller de absolut äldsta kristna skrifterna (efter NTs skrifter). En bok som jag har läst lite i tidigare och helt klart skulle passa väldigt fint i min bokhylla :) Men låt inte detta påverka er - både boken och bloggen är helt klart läsvärda!!

onsdag 21 maj 2008

Frälsarkransen (4) - Doppärlan

Detta är en del i en serie baserade på frälsarkransen. Inläggen kan läsas fristående från varandra. Tidigare inlägg: Introduktion, Gudspärlan, Första tystnadspärlan och Jagpärlan.

Doppärlan, där den sitter tillsammans med jagpärlan, och uppståndelsepärlan omfamnar och speglar Gudspärlan. Tillsammans utgör de - vittnar de om - livet med Gud. Början och slutet, men ändå på ett mystiskt sätt vittnar båda om uppståndelsen, om att himmelriket är här. Dopet förebådar den slutliga uppståndelsen.

Dopet. Sakramentet. Döden från världen, uppståndelsen med Kristus. Stora ord. Ord som jag lärt mig i kyrkan. Ord som jag inte kan greppa den fulla meningen i. Ord som både döljer och visar på Mysteriet.

Men för att ta det från början: Att leva i sitt dop - vad innebär det egentligen? Dvs. vad innebär det rent konkret för mig i mitt liv? Har det någon plats i vardagen, i det som händer från dag till dag?
_
Fast kanske gör jag det onödigt komplicerat för mig själv när jag gång på gång ställer den frågan till mig själv? Kanske tänker jag - anstränger jag mig - för mycket, istället för att helt enkelt ta dagen som den kommer, fånga den och försöka göra mitt bästa för att följa Guds vilja med den?
_
Dopet talar om tre saker (eller ja, teologiskt sett kan man säkert göra många liknelser till och tycka att dopet talar mycket mer om andra, viktigare saker än dessa tre, men dessa tilltalar mig just nu):
_
- Vi tillhör alla Guds familj. Vi tillhör Guds stora barnaskara och är en del av Gudsfolket. De israelitiska pojkarna omskars (och omskärs än idag) på åttonde dagen som ett tecken på att de tillhörde det judiska folket, Guds egenomsfolk. I dopet får vi - helt passivt - ta emot Guds nåd. Ta emot den oerhörda Gåvan att få tillhöra Hans eget folk. Och vår familj tillhör vi "oavsett om vi vill det eller inte", det är inget vi behöver anstränga oss för. Det finns inget vi behöver göra för att bevisa det (även om släkten uppskattar när - och förväntar sig att? - man dyker upp på släktmiddagar och annat). Familjetillhörighet är något fullständigt passivt. Giftemål är väl möjligen det enda som kan förändra min familjetillhörighet, men endast genom att jag då, genom association, kommer att tillhöra mig makes släkt också, utöver min egen biologiska familj. Man kan inte förkasta eller förkastas från en familj, blodet (eller "generna", för att använda en vetenskapligt mer korrekt term) talar sitt tydliga språk, oavsett hur mycket man försöker förneka det. Kanske är det något jag (och många med mig) behöver tänka på när vi ibland ifrågasätter medlemskapsbegreppet inom SvK och andra barndöparsamfund - medlemmar som aldrig visar sig i/visar intresse för Kyrkan - de är ändå våra syskon i Kristus, ty alla har vi döpts med samma dop!
_
- Vi får alltid börja om på nytt, det är aldrig för sent. Dopet är källan - källan som skapar oasen - som ger oss kraft och en plats för vår dagliga omvändelse. Oavsett om vi döptes minuterna efter födseln eller alldeles nyligen så är dopet ett verkligt skeende i vårt liv. Det är inget som var där och då, utan något som fortfarande verkar här och nu. Och den vita dopdräkten påminner oss ständigt, lockar oss ständigt: "Se, här är målet med ditt liv. Kom och följ mig. Begrav dina synder och sträck dig mot renhetens Källa."
_
- Omvändelsen, bekännelsen och viljan att tro. Okej, detta kanske blir tydligare hos människor med så kallade "baptistisk dopsyn" (dvs vuxendöpare eller troendedöpare; baptist är ju egenligen alla döpta eftersom baptisma [grek] betyder just "dop") där dopet är en direkt följd av omvändelsen och bekännelsen till Jesus som Kristus. Folket kom ut till Johannes i öknen, hörde predikan, omvände sig och lät sig döpas. Visst, självklart är det kristna dopet mycket mer än Johannesdopet. Vi döps i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Vi inlemmas i den himmelska familjen, där vi blir barn till Fadern, Sonens medarvingar och får den Helige Ande som gåva. Johannes lärjungar såg detta och lämnade Johannes för att följa Jesus. Inte heller vi ska låta nöja oss med att stanna vid omvändelsen utan gå vidare till att följa Kristus, men hur följer vi Kristus utan att bekänna vår tro och omvända oss till Honom?

tisdag 20 maj 2008

Recension: Ur mörkret

Låt mig göra en bekännelse innan jag börjar med själva recensionen: Jag är ingen novellmänniska. "Ur Mörkret" är min tredje novellsamling (dvs. den tredje som har kommit i min ägo, men den första som jag läser ut!). Det kanske egentligen är tydligare med en av de andra novellsamlingarna ("Humoreller", som jag håller på att läsa just nu), men på något sätt blir jag lika besviken varje gång. Jag sätter mig ner för att läsa en bok i godan ro och så har man knappt börja läsa innan novellen tar slut! Ska man då börja på en ny berättelse, med nya karaktärer och nya miljöer, eller ska man ha läst färdigt?! Jag blir lika rastlös av både ock. Jag vill ha långa böcker som jag verkligen kan sjunka ner i och försvinna bort från världen i ett par timmar. Minst!

Det finns en ganska intressant historia om hur jag kom över "Ur mörkret", se inlägget om "Jakten på det försvunna skrattet".


*****

Nå, till saken:

"Ur mörkret" av Mackan Andersson är utgiven av Tro & Tänk och består av fem olika noveller - skräcknoveller - och är totalt 130 sidor lång. Novellerna rör sig mellan teman som mytologi (t.ex. storsjöodjuret och spöken) och avancerad medicin/teknik (kirurgi och nedfrysning/upptining av levande människor).

För att vara en novellsamling tycker jag - trots det jag skrev ovan - faktiskt rätt bra om boken. Det är spännande och medryckande historier med hjärta och engagemang, blandat med en stor portion humor. Och så lite skräck också, eller hur var det nu...?

Första novellen, "Ditt hjärta, mitt hjärta", tyckte jag var ytterst spännande/fascinerande historia. Men inte så att jag blev rädd, snarare fundersam. Exakt hur hade Mackan tänkt att de satt ihop? Vid handlederna? Men där är ju inte pulsen speciellt stark, så det skulle knappast fungera speciellt bra...

Den andra novellen, "En smak av storstad", var förlagd i en mer mytologisk värld. Eller snarare klev mytologin rakt in i Stockholms innerstad. Men även om den innehöll alltifrån apokalyptiska moment och förstörda samhällen till människoätande monster, så kan jag inte direkt påstå att jag blev speciellt skrämd av den. Den var alldeles för humorbetonad (svart ironi, eller vad det kan kallas?) för att vara skrämmande.

Efter ha läst de två första började jag allvarligt fundera - var det något fel på mig? Jag blev liksom inte skrämd alls. För visst var det skräcknoveller? Den tredje novellen, "Iskallt uppvaknande" gav mig dock (is-)kalla kårar längs hela ryggen. Om "En smak av storstad" hade lite för stor distans till verkligheten så låg "Iskallt uppvaknande" alldeles för nära verkligheten. Usch, ryser fortfarande när jag tänker på den!

"Att vara 19 suger", den fjärde novellen i samlingen, var kanske mer gullig än skrämmande - inte minst för att det var killen som framställdes som ung, romantiskt naiv och idealist, medan tjejen är betydligt mer framåt (till skillnad från alla hollywoodklichéer).

Den sista novellen, "The clock strikes hen", erbjöd bokens andra kalldusch (eller skur av kalla kårar längs ryggraden). Att en kristen författare befattar sig med spöken har jag inga problem med, men att skildra - oavsett hur fiktivt - en svartkonstritual!? Okej, inget ont om Mackan för det. Vet inte ens om jag ska se det som vågat eller idiotiskt. Visserligen tycker jag inte att man ska använda sitt författarskap vara "förtäckt evangelisation" (eller vad jag ska kalla det), eftersom det oftast tenderar att bli krystat och tillrättalagt. Men jag måste erkänna att jag reagerar mer på det när jag vet att författaren bakom boken är kristen än vad jag skulle göra på om jag läste samma sak i en bok av en ateistisk författare. Summa summarum av novellen så säger bara en sak: Hualigen!, en riktig skräckis.

*****


För den som vill läsa "Ur mörkret" finns den tillgänglig gratis på internet eller att beställa från Tro & Tänks hemsida.

lördag 17 maj 2008

Fattigdomsideal

I kristendomen finns det, ända långt tillbaka till apostlagärningarnas tid, en tradition av att leva i fattigdom och enkelhet, att sälja allt man äger och ge till de fattiga. Och att ha allt man äger gemensamt med andra kristna - inte bara de som bor i samma stad, utan även att sända pengar långa sträckor för att delat mellan sig som mellan bröder och systrar i en enda stor familj (se t.ex. Rom 15:26, Apg 11:29 f.; 1 Kor 16:1-4; 2 Kor 8-9; Gal 2:10). Att inte stenhårt hålla på mitt och ditt, utan att dela med sig - inte bara låna ut, utan även att ge bort utan att förvänta sig att få det tillbaka. Att inte låta sig styras av det materialistiska.

Detta ideal har kommit att tilltala mig allt mer de senaste åren. Att faktiskt konkret våga lägga hela sitt liv i Guds händer och inte samla på hög (eller i lador, för att använda Jesu liknelse från Luk 12:15-21) som försäkring inför framtiden.

Men nu när jag har det väldigt skralt i kassan inser jag att tanken på att leva i "självvald fattigdom" (eller rent praktiskt: i någon form av egendomsgemenskap) var mycket mer attraktiv när jag faktiskt hade lite mer pengar. När det var jag som kunde vara generös och dela med mig av det jag hade, istället för som nu när jag är den som behöver bli tilldelad.

Eller ja, detta är ju en sanning med modifikation (minst sagt) eftersom jag mest snålar för att ha råd att åka utomlands i sommar. Och utlandsresor är ju LYX!! Iaf om man tänker efter. Hur många människor på vår jord kämpar inte dagligen för att få livet att gå ihop, utan att se någon ljusning längre fram. Hur många jobbar och sliter för att ens få ihop till det nödvändigaste? Medan jag, som student i Sverige, får betalt för att plugga och förkovra mig bäst jag själv vill. Jag borde verkligen inte beklaga mig! Att snåla för att lägga pengarna på lyx är ju en mycket medveten vald prioritering, som inte har ett dugg med tron, barmhärtighet eller något annat i den stilen att göra.

torsdag 15 maj 2008

Frälsarkransen (3) - Jagpärlan

Detta är en del i en serie baserade på frälsarkransen. Inläggen kan läsas fristående från varandra. Tidigare inlägg: Introduktion, Gudspärlan och Första tystnadspärlan.

Jagpärlan är placerad bredvid Gudspärlan för att spegla att vi är skapade till Guds avbilder.
_
Samtidigt är den placerad i en dynamisk kvartett med Gudspärlan, första tystnadspärlan och doppärlan. En enhet där tystnadspärlan talar om den tystnad - det brustna band som både är orsaken till och resultatet av all vår synd - som finns mellan varje människa och Gud. En tystnad vi inte kan överbygga på egen hand. Men där kommer doppärlan, på andra sidan om jagpärlan, in. Stor, vit och trygg tycks den omfamna den mindre jagpärlan och återigen ikläda mig Kristus. Påminna mig om det som skedde i dopet fortfarande är en verklighet från dag till dag, från timme till timme. Doppärlan fokuserar (likt en konkav spegel) in allt Guds ljus i mitt inre.
_
Jagpärlans litenhet påminner mig delvis om att jag alltid får vara liten inför Gud - att jag ÄR Guds barn - konkretiserar detta och låter det bli till en visshet som aldrig kan tas ifrån mig. Delvis om att jag har "tillväxtpotential" till att bli lika stor som de andra pärlorna, dvs att jag alltid ska sträva efter att växa andligen och själsligen (kanske dock inte kroppsligen, då det skulle innebära att växa på bredden i all oändlighet). Doppärlan - jag iklädd Kristus - är ju mycket större! Och tills jag fyller ut den klädnaden så bör jag inte sluta växa. (Ja, jag vet att det är pärlor vi talar om och att de aldrig kommer att ändra form och börja växa, men jag tycker att bilden fungerar. För säg mig: när är en kristen andligen färdigväxt? Jo, när vi är "fullkomliga, så som vår fader i himlen är fullkomlig" [Matt 5:48], något som åtminstone inte jag kommer att uppnå i första taget...).
_
Den lilla pärlemorskimrande pärlan vill visa allt det vackra som finns inom mig, men även att jag är vacker utåt sett. Hur skulle Mästaren - Skaparen - kunna misslyckas med något av sina konstverk!? Pärlan påminner om att hela mitt jag är likt en vacker pärla (eller "dyrbar ädelsten") i Guds ögon. Allt det vackra och goda som är mitt innersta jag, både den jag är, det jag gör och den jag har potential att vara. Och att jag rymmer strålar av Guds eviga ljus (något som allt för sällan lyfts fram i debatten och samtalet idag, ens bland kristna). Jagpärlan låter mig glömma alla misslyckanden och all synd för några ögonblick och vara tacksam för allt det goda inom mig.

onsdag 14 maj 2008

Frälsarkransen (2) - Första tystnadspärlan

Detta är en del i en serie av fristående inlägg baserade på frälsarkransen. Tidigare inlägg: Introduktion och Gudspärlan.

Jag velade länge (det är delvis därför det har tagit så lång tid innan jag blivit färdig med detta inlägg) fram och tillbaka om jag, precis som de flesta andra, skulle skriva om tystnadspärlorna som en pärla (dvs ett enda inlägg) eller om jag verkligen skulle låta kransens rikedom med sex tystnadspärlor få komma till sin fulla rätt. Kommer det ens finnas sex olika teman att skriva om? Tystnad är väl trots allt bara tystnad?? Eller...?
_
Nå, jag börjar väl skriva och sen får ni väl protestera när/om det blir uttjatat. Okej?
_
Om Gudspärlan är Frälsarkransens "mest utmärkande pärla" (fast egentligen borde väl tystnadspärlorna vara mest utmärkande - de utgör ju tillsammans 1/3 av kransen!) så skulle jag säga att den är det mycket tack vare att den är mittpunkten i kransens enda (någorlunda) symmetri Gudspärlan omges av en tystnadspärla på varje sida (vilket inte är unikt) och sedan vita pärlor bortom dem (unik symmetri).
_
Just tystnadspärlorna som omger Gudspärlan ("första" och "sista" tystnadspärlan) talar speciellt starkt till mig. I Guds närhet tar orden slut, där kan man bara vara tyst. Eller som det uttrycks i Job 39:37-38; 42:2-6 (mina fetmarkeringar):

Job svarade Herren:
Jag är så liten, vad kan jag svara dig?
Jag sätter handen för munnen.
Gång på gång har jag talat,
nu säger jag inte mer.
/.../
Job svarade Herren:
Jag vet att du förmår allt,
inget du föresatt dig är omöjligt för dig.
"Vem är du som döljer min visa plan
med ord utan förnuft?"
Ja, jag har talat om det jag inte begriper,
det som är för högt för mig,
det som jag inte vet något om.
"Lyssna nu, så skall jag tala,
ge mig besked när jag frågar!"
Förr hade jag bara hört om dig,
nu har jag sett dig med egna ögon.
Jag är tillintetgjord och ångrar mig,
i stoft och aska.
I Guds närhet blir våra egna ord så otillräckliga, så mänskligt otillräckliga att de nästan blir till en lögn. I Guds närhet blir vi till stoft (vilket inte är så konstigt eftersom "av jord är jag kommer, till jord skall jag åter bli" - Gud minns vad Han skapade oss av!) och aska. Salig den människa som nått denna insikt och funnit frid! Salig den människa som tiger istället för att prata på i Guds närhet, hon har sett Gud.
_
"Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna" (1 Kor 1:25) och "Även dåren anses vis om han tiger och klok så länge han håller mun" (Ord 17:28, se även Syr 20:5). Vilka är vi att tala om något för Herren? Vad finns det som Han inte redan vet. Det är Han som har full kunskap om det vi bara vet (eller ser) till viss del?
_
Trots detta så skulle jag säga "att sitta still och våga att bara vara tyst inför Guds ansikte" är en svår konst - det är ju så mycket "tryggare" ("lättare"/"naturligare") att tala om vad vi önskar, eller uttrycka allt vi känner och tänker med ord! - men om vi själva pratar oavbrutet, hur ska vi då kunna höra Guds röst (Anna - ägare till bloggen "Art and Morality" - skriver om detta på ett mycket träffande sätt)? I ett vanligt samtal människor emellan så är det ju inget konstigt att vara tyst och lyssna på vad den andra säger, men att vara tyst och lyssna på Gud tycks omöjligt för många kristna. Varför? Vågar vi inte lita på att Gud ska tala till oss?
_
Kanske förhåller sig detta med tystnad inför Guds ansikte till efterföljelsen som talet gör till barnuppfostran: "Först ska man lära sig att prata, men så snart man kan prata så säger folk åt en att man ändå vara tyst hela tiden, och så snart man lärt sig gå så säger folk åt en att sitta still! Att de aldrig kan bestämma sig". Alltså (i lite positivare tongång): "Först måste vi lära oss prata om och tro på Gud, men så fort vi kan det så måste vi även lära oss att vara tysta inför Honom".
_
“Den som talar mycket om sig själv, har inte lärt känna Gud” /Emil Gustafson (förkunnare, evangelist och sångförfattare inom Helgelseförbundet [HF; numera Evangeliska frikyrkan (EFK), genom att HF gick samman med Fribaptisterna (1994) och Örebromissionen (1997) och bildade vad som först kallades Nybygget, men som sedan 2002 går under beteckningen EFK] i slutet av 1800-talet).
_
Alla bibelcitat är hämtade från bibeln.se.

tisdag 13 maj 2008

Pingstens färg?

Jag var i Svenska Kyrkan på annandag pingstmässa och studsade till inför att att den liturgiska färgen för pingst är röd! *fortfarande chockad* Trodde pingst räknades som slutspurten på påsktiden och alltså skulle vara vit.

Röd är ju martyrernas färg. Blod, lidande och elände! Och hallå - pingst är ju en glädjens dag i kyrkan. Kyrkans födelsedag. Fest och gemenskap. Välsignelse, inte lidande. *djupt oförstående* Pingstens Ande må vara den Ande som ger oss kraft att - om så skulle krävas - möta lidandet för Kristus och i värsta fall martyrdöden, men det är ju inte Andens främsta roll i vårt kristna liv.

Anden visar på Kristus. Anden vägleder oss med hela sanningen. Anden för oss individer i församlingen samman till en enda kropp. Bekännelsen till Gud som Fader, Son och Ande för oss samman som kristna över kyrkogränser.

Okej, jag läser på wikipedia att röd som liturgisk färg även symboliserar elden och Anden, vilket ju passar väldigt bra in på pingsten, men... Men ändå, jag tycker det blir motsägelsefullt! Jag förstår helt plötsligt varför en del kristna har svårt för den Helige Ande, när Han symboliseras av samma färg som lidandet och martyrdöden.

På engelska kallas (kallades?) tydligen pingst ("pentecost") även för "whitsun" eller "white sunday". Dvs. vit. Vit utifrån att de liturgiska kläderna var vita. *nu blir jag förvirrad här* Har Anglikanska kyrkan sin egen liturgiska färgtradition? *letar vidare* Enligt wikipedia är pingst:
- röd enligt romersk rit (under pingstvakan och fram till mässan, men inte under mässan, kan violett användas).
- grön enligt bysantisk (och rysk) rit.
- vit enligt koptisk tradition (å andra sidan så står det att de alltid använder vitt i mässan).

Men varför kallas då pingst för "whitsun"? En alternativ förklaring som presenteras på wikipedia är förvisso att det kommer från "wit", dvs "wisdom" och syftar då på att apostlarna fylldes av vishet när den Helige Ande kom över dem.

Profant vet jag inte om pingsten har någon specifik färg, så som julen är röd och påsken gul. Jag har förvisso sett en "storhelgsduk" där pingsten var blå (utöver jul och påsk förekom även midsommar som symboliserades av grönt). Alltså "sommarhimmelsblå", inte "midvinternattsblå" som är nyårsnattens färg. Men det kan å andra sidan bero på att pingst profant bara varit den stora bröllopshelgen och utöver det bara en dag med extra ledighet (en dag som nu är borta sedan 2004/05). Fast å andra sidan - varför är julen röd och påsken gul? Det stämmer ju överhuvudtaget inte med de liturgiska färgerna inom kyrkan...

Nå, jag kan ju låta frågan gå till er, kära läsare: Vad skulle ni säga att pingsten har för färg? Eller är ni alldeles för invanda med att pingsten är röd i kyrkan för att ens reagera på det?

måndag 12 maj 2008

Bokrecension: The Black Magician Triology

"The Black Magician Triology" (förkortat BMT) av Trudi Canavan (officiell hemsida), är precis som namnet antyder egentligen inte en bok utan tre - "The Magicians' Guild", "The Novice" och "The High Lord" - men jag orkade inte skriva tre separata recensioner, så det får bli en "ihopklumpad" recension.

Böckerna är på total ca 1300 (365 + 460 + 526) sidor i engelsk pocket (någon svensk översättning verkar ännu inte dykt upp) och omfattar 105 (29 + 37 + 39) kapitel. Totalt tog det mig fem dagar att läsa ut hela serien (och då hade jag tenta mitt i!), så på det hela taget skulle jag bedöma dem som lättlästa, eller åtminstone "läsarvänliga" (dvs svåra att lägga ifrån sig).

*****

BMT är en fantasytriologi som framförallt utspelar sig i Kyralias huvudstad Imardin, men en viss del av handlingen även är förlagd till Kyralias landsbygd och grannländer.

Att få bli lärling vid magikerskrået är förunnat den rika adel. Det är så illa att ingen ens bryr sig om att testa barnen ur de lägre klasserna efter magisk förmåga, eller ens tror att den finns där. Tills en flicka från slummen kastar en sten genom en magisk sköld. Något som endast är möjligt om hon använt magi!

Här börjar en våldsam jakt på Sonea, "flickan från slummen" (hon sägs i början av bok två vara knappt 17, så jag antar att hon ska föreställa vara runt 16 i början av bok ett), genom slummen i Imardin, för magikerna vet att det bara är en tidsfråga tills hon förlorar kontrollen över krafterna, och då kommer inte bara hon att dö utan en stor del av staden kommer förstöras av henne. Hon å andra sidan är fullständigt övertygad om att magikerna jagar henne för att kunna avrätta henne!

*tvekar en stund* Hur mycket av handlingen ska jag avslöja? *hum*

Nå, boktiteln på bok två säger väl kanske det mesta om just den biten? Men Soneas lycka över att vara novis hos magikerskrået grumlas över upptäckten att skråmästaren Akkarin ("the High Lord") utövar förbjuden svart magi! Tillsammans med sin mentor Rothen och skråadministratören Lorlen försöker hon hitta ett lämpligt tillfället att avslöja sanningen utan att att utlösa en konfrontation som skulle riskera att förstöra hela gillet.
Som om inte det bekymret var nog så uppskattar Soneas blåblodiga klasskamrater inte att få en slumflicka till klasskamrat. En slumflicka som ligger flera månader före dem i kunskap och träning!

*****

Till visst mått skulle jag vilja likna triologin som "en mer fantasybetonad Harry Potter", men det är väl mest för att handlingen till stor del utspelar sig på en skola för magiker och med viss beskrivning av olika klasser. Och att böckerna inte innehåller någon typisk "fantasyresa". Men där upphör egentligen likheterna. Andra saker, t.ex. namn som Elyne, påminner mycket mer om "Sagan om Drakens Återkomst" ("Wheel of Time") av Robert Jordan. Ändå skulle jag definitivt inte kalla böckerna för dåligt plagiat.

Nej, Trudi Canavan har mycket egna idéer och böckerna är fulla av finurliga detaljer och oväntade vändningar. Detta kommer ännu bättre till uttryck i "Age of the Five", serien som hon skrev efter BMT, men utöver det så skulle jag säga att rent läsmässigt är serierna lika bra. Hennes språk och berättarförmåga fångar åtminstone mig så pass mycket att jag har svårt att lägga ifrån mig boken på natten (även om jag måste upp på morgonen).

söndag 11 maj 2008

Glad pingst!

Något att tänka på:

"Som ditt kors är, så blir ock din pingst."

/Frank Bartleman (journalisten som är orsaken till att väckelsen på att 312 Azusa Street blev världsberömd, och därmed är en av grundorsakerna till att pingströrelsen växte så snabbt som den gjorde), citerat av Peter Halldorf i "Hädanefter blir vägen väglös".

fredag 9 maj 2008

Frälsarkransen (1) - Gudspärlan

Detta inlägg är en del av en serie. Tidigare inlägg: Introduktion.

Gudspärlan, den stora guldpärlan mitt i kransen (om det nu kan finnas något "mitt i" på ett armband). Pärlan som utgör både början och slutet av pärlbandet. Gudspärlan, symbolen för Gud. Den Gud som sammanfattar både början och slutet, och som rymmer alla andra pärlor. Den Gud, i vilken resten av livet måste speglas. Den Gud, som håller ihop allt och ger allt en mening, och vars frånvaro skulle innebära att resten av kransen skulle splittras och att dess pärlor skulle skingras likt bortsprungna får. Bli till ensamma, förlorade pärlor liggande på golvet. Pärlor som skulle trampas på och tillslut gå sönder. Gudspärlan vittnar varje gång vi ser på den, varje gång vi håller den i handen, om att utan Gud är vårt liv bara skräp, skräp som rätteligen borde sopas ihop och slängas i närmaste papperskorg.

Visst, Gudspärlan är bara en bild. En bild behäftad med svagheter. Det anstötliga i berättelsen om Jesu lidande och död, om att Han betalade priset för våra synder, saknas helt (om man inte "lägger in det" själv). Den rymmer inte heller lärorna om inkarnationen eller treenigheten. Hur kan det bli en frälsarkrans om inte dessa element finns med?! Vem blir frälst av att tro på "något högre" (som på sin höjd kan kallas Gud eftersom vi saknar andra begrepp för detta högre)?

Men finns det någon förståelse av Gud som inte är en begränsad, ofullkomlig bild? Att säga att Gud är kärlek rymmer inte allt. Att säga att Gud är helig rymmer inte att Han också är barmhärtigeten, att Gud är vår läkare rymmer inte att Han också är vår domare, att Gud är vår Far rymmer inte att Han också är mer än en mor för oss. Att säga att vi har fått den Helige Ande som gåva för att kunna ha kontakt med Honom, ger inte rättvisa till att vi från början är skapade till fullständig gemenskap med Gud. Inte ens talet om Gud i negativa termer (oändlig, ofattbar, oberoende, o-, ...), som ibland används för att inte begränsa Gud, ger någon fullkomlig bild. Våra sinnen och våra mänskliga begrepp räcker inte till när vi vill tala om Gud! På så sätt är Gudspärlan inte bättre eller sämre än något annat.

Fast känns det inte lite tunt med enbart en Gudspärla i ett helt radband? Ska bönen verkligen inriktas på mig själv i så hög grad att Gud bara förtjänar en enda pärla av 18?? Och talet om Treenigheten - detta oerhörda mysterium att Gud kan vara både Fader, Jesus Kristus och den Helige Ande samtidigt, ett enda väsen men samtidigt tre unika personer - kan detta verkligen samlas i en enda pärla, oavsett hur stor och fin den är?? Jag tvivlar.

Men om man vänder på det och låter pärlorna tala om Gud (istället för att tala om mig), så avslöjar frälsarkransen även hela frälsningshistorien, dvs historien om Jesus Kristus (och utgör på så sätt verkligen ett frälsningsverktyg):

- Det börjar med Gud. Med Guds initiativ. Med inkarnationen - jungfrun som blir havande och Jesu födelse i Betlehem. Med herdarna och änglakören, med Hanna och Symeon i templet och de tre vise männens hyllning.

- Därefter följer tystnaden. Efter Jesu födelse vet vi nästan inget alls om tiden fram till Jesu dop, då han är ca 30 år. Alla dessa år som formar en människa. Flykten till Egypten och att Jesus var i templet som 12-åring tillhör undantagen.

- Jesu jagpärla speglar det faktum, så som den tolvårige Jesus uttrycker det till Josef och Maria efter att han varit försvunnen och blivit återfunnen: "Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?". Jesu hela identitet och jag är att vara hos sin Fader.

- Jesu dop: "Du är min älskade son, min utvalde". Faderns svar och bekräftelse på Jesu identitet.

- Tystnad och öken. Direkt efter dopet drivs Jesus ut i öknen och fastar i 40 dagar, men vad händer innan han "tillslut blev hungrig" och Djävulen kommer och frestar honom?? Upplever Jesus gudsfrånvaron i öknen, det som vi brukar tänka på när vi talar om att tron genomgår en ökenperiod? "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?!" Jesu rop på korset visar på att han, som själv är Gud, kan uppleva gudsfrånvaron. Samtidigt drevs han ut i öknen av Anden, av Gud. Tystnad. Hör hur ökenvinden viner. Tystnad.

- Tystnad.

- Bekymmerslösheten. Upplevde Jesus någonsin 100%-ig bekymmerslöshet här på jorden? (Gör han det ens i himlen?) Ren, lättjefylld njutning och lycka? Vi vet att han hade vänner och att han var på bröllop, att han kallades drinkare och frossare av somliga, men ändå så har jag lite svårt att tänka mig honom som helt absorberad i nuet på det fullständigt bekymmerslösa sättet. Samtidigt så tror jag att Jesus ständigt levde till 100% i nuet på ett sätt som vi vanliga människor aldrig kommer att uppnå, och det är därifrån hans frid föds. Den frid han gav oss. Men är frid samma sak som bekymmerslöshet??

- Tystnad.

- De två kärlekspärlorna: Att Jesus gav människorna, oss alla, sin kärlek är en självklarhet, men vilken kärlek visades honom? Lärjungarna följde honom, trodde på honom och (tillslut) bekände honom som Gud. Och de gav sitt liv för tron på honom. Nog måste det räknas som kärlek?

- Vilka var Jesu hemligheter? Två stycken kan jag komma på nu på rak arm: 1) Messiashemligheten (om du inte förstår vad jag menar så läs t.ex. de första kapitlen i Markusevangeliet och lägg märket till hur Jesus förbjuder demoner och människor att tala om vem han är). 2) Korsfästelsen och döden. Jesu försöker förvisso förklara för lärjungarna att han ska lida och dö, men ändå verkar det vara en hemlighet som var omöjlig att förstå sig på. 3) [pass; lägg gärna in egna förslag i kommentarerna om du kommer på något].

- Döden. Korsfästelsen. Lidandet. Begravningen.

- Tystnad. Världen står stilla. Alla håller andan. Hjärtat slutar slå. Jesus är död och livets mening finns inte mer. Pausknappen är intryckt. En påminnelse om att Jesus var död i tre dagar. En oerhört stark och viktig påminnelse för oss som helst sveper över hela passionshistorien och går direkt på uppståndelsen.

- Uppståndelsen. Glädjen och jublet som fyller hela himlen och hela jorden. Harpospel och änglasång, dans, fest och gamman - Jesus är uppstånden från de döda!

- Tystnad. Väntan på återkomsten. Fast det är ingen absolut tystnad, Anden finns ju hos oss, hos hela Kristi Kyrka, och lär och vägleder oss med hela sanningen. Men ändå - tystnad, vakan.

- Jesus är hos Fadern, "till dess han kommer åter i härlighet". Amen

torsdag 8 maj 2008

Bokenkät

Hittade en rolig enkät på nätet (närmare bestämt på Mats Strandbergs blogg, eller ja, jag hittade den på Mackan Anderssons blogg, men det var Mats enkät, inte Mackans), och kunde inte låta bli att vilja svara på den jag med, även om det kanske ligger väldigt långt ifrån temat "efterföljelse", som antas vara denna bloggs huvudämne. Men nå, låt gå för den här gången ;)

1. Vilken bok läste du senast?
- Läste ut "The black magician triology" av Trudi Canavan, "Gunnar Rosengren" (ed) och "Ur mörkret" av Mackan Andersson med bara någon dags mellanrum (recensioner kommer snart, jag lovar!), men den bok jag läste ur senast är "Livets pärlor" av Cecilia och Cecilia.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
- Jag ska försöka att INTE börja på någon ny bok närmaste tiden, utan läsa ut alla som ligger halvlästa bredvid sängen. Senaste påbörjade boken är dock "DaVinci-koden" av Dan Brown (ja, jag vet, jag är fem år efter alla andra!).

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
- Skulle gissa, så skulle jag säg att det är nog ungefär lika, kanske något övervägande manliga typ 60/40. *går iväg och räknar* Av 126 författare (äger böcker av fler författare, men det var de någorlunda lätträknade) är 74 manliga och 52 kvinnliga, dvs 59/41 - bra gissat! *känner mig nöjd med mig själv*

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
- Jag räknar alltid uppåt. Helst i procentandelar med en decimal 8-)

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
- Framförallt väljer jag nog utifrån genre, intressanta titlar, omslag och baksidetexter, men jag försöker även lyssna på tips från vänner (oavsett om de tipsar irl, via bloggar, eller på annat sätt) och läsa "klassiker" ibland för att bredda min världsbild lite.

6. När blir en bok för lång?
- Oj, när den närmar sig 1000 sidor? Sen börjar det bli väldigt tungt att hålla upp boken *skratt* Måste dock erkänna att jag oftare sållar bort böcker för att de är för korta (150-250 sidor eller mindre) än för långa.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
- Det varierar. Jag har haft en "läsa-allt-på-svenska"-period här ett tag, men som sagt var har jag just läst "The black magician triology" och den är på engelska. Men det kan också hänga samman med att jag försökt läsa mycket klassiker på senare tid - inkl svenska klassiker - och då är ju svenska självskrivet språk, medan fantasy oftast blir bättre på engelska (som i princip alltid är orginalspråk).

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
- Oj, det är länge sedan jag slutade inbilla mig att ALLA mina vänner gillar exakt samma typ av böcker som jag. Men ska jag nämna en bok som verkligen har berört mig och som jag återkommit till många gånger så ligger både "Sandens söner" av Peter Halldorf och "Ser mitt huvud tjockt ut i den här" av Randa Abdel-Fattah mycket bra till.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?
- Jag är dålig på att lämna böcker halvlästa. Tycker inte om att ge upp. Kan förvisso läsa ett antal böcker under tiden (dvs göra en paus i den tråka boken), men i princip så återkommer jag alltid och läser ut även den tråkigaste boken tillslut. Men visst, det händer att jag ger uppc och då sker det antingen efter typ tio sidor eller 1/4-1/2 av boken.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
- Förrutom studielitteratur så dominerar fantasyböcker, historiska romaner och andlig litteratur fullständigt, men den inbördes ordningen mellan dessa tre genre låter jag vara osagd.
- Det som saknas fullständigt (eller åtminstone i det närmaste) är deckare och thrillers, poesi, skräck och noveller.

Frälsarkransen (0) - Introduktion

Ungefär samtidigt som jag startade denna blogg så blev jag ägare av en frälsarkrans (se även frälsarkransens hemsida). Min tanke är att skriva ett antal inlägg utifrån kransens pärlor. Inläggen kommer antagligen variera ganska kraftigt till längd, typ och innehåll. Det jag vill visa på är frälsarkransens mångsidighet, och då framförallt att den inte alls behöver vara så liberalteologisk och relativistisk som jag uppfattade den som förrut.
*****
Frälsarkransen skapades av biskop emeritus Martin Lönnebo. Den är utformad som ett armband bestående av 18 färgglada pärlor (se bilden [1]) och är tänkt som en slags livboj till det andliga livet och som ett bönehjälpmedel. Ett modernt radband så att säga, även om det snarare syftar till att fokusera bönen på olika områden, än att memorera vissa specifika böner. Att själva utformningen kanske mest påminner om ett barnarmband från dagis säger Martin är avsiktligt för att påminna oss om att även vi är barn till vår himmelske Fader.
_
Kransens 18 pärlor [2]:
- Gudspärlan (den stora guldpärlan högst upp på bilden) är kransens början och slut, och vill självklart påminna oss om Guds närvaro och vår närvaro inför Gud. Gudspärlan är kransens största och mest utmärkande pärla.
- De sex tystnadspärlorna (1, 2, 3, 4, 5, 6; de avlånga pärlorna är ojämnt fördelade över kransen) vill påminna om behovet av tystnad i en allt stressigare vardag. De vill också hjälpa oss att finna en inre samling på bönen, då tankarna lätt far iväg åt annat håll.
- Jagpärlan (den lilla vita/pärlemorfärgade pärlan till vänster om Gudspärlan) vill påminna om att vi är som vackra pärlor, skapade till Guds avbild.
- Doppärlan (den stora vita bredvid jagpärlan, även kallad omvändelsepärlan), symboliserar dopet och pånyttfödelsen, omvändelsen, överlåtelsen och barnaskapet hos Gud. Doppärlan påminner oss att ständigt leva i vårt dop.
- Ökenpärlan (den sandfärgade, runda pärlan till vänster) symboliserar prövningen och trons ökenvandring. Den symboliserar de torra och livlösa perioderna i livet, och samtidigt symboliserar den även strävan efter ett äkta liv nära Gud. Om ökenlivets fostran, som skapat troshjältar som Johannes döparen, m.fl.
- Bekymmerlöshetspärlan (den blå i nedre, vänstra hörnet) rymmer glädjen och lättheten, nuet och... Och strävan efter att inte göra sig så mycket bekymmer helt enkelt. Se bara på ängens liljor och himlens fåglar...!
- De två kärlekspärlorna (de röda längst ner) symboliserar att ta emot från resp. ge kärlek till mina medmänniskor.
- De tre hemlighetspärlorna (de tre vita/pärlemorfärgade nere vid högra kanten) visar på - och lämnar utrymmer för - hemligheter mellan mig och Gud.
- Nattens pärla (den svarta pärlan till höger) påminner oss framförallt om döden, men även om våra livskriser och vår brustenhet, om sjukdomarna, synden och smärtan i vårt liv.
- Uppståndelsepärlan (den stora vita till höger om Gudspärlan) berättar om att döden inte är livets slut, utan att vi alla en dag ska uppstå och få leva tillsammans med Gud i himmelriket för alltid.
*****
[1] Bilden är hämtad från wikipedia och är fri att använda för alla syften.
[2] I den mån mina beskrivningar skiljer sig från wikipedia resp. frälsarkransens hemsida så är det för att jag lagt in en egen, personlig tolkning till pärlorna och vad de representerar.

tisdag 6 maj 2008

Tips: Vårkonsert med OD

Sista april, mer allmänt omtalat som Valborg (till minne av den heliga Valborg och som faktiskt har namnsdag 1 maj!, varför sista april mer korrekt kallas Valborgsmässoafton) i Uppsala är en dag fylld av traditioner. En av de mer trevliga (och städade) traditionerna är Vårsjungningen med Orphei Drängar. För er som inte hade möjlighet att närvara i Universitetsaulan (eller utanför i parken) den 30e, så får ni här möjlighet till att avnjuta konserten i efterhand.

Jag vet inte hur länge länken fungerar - kanske maj ut? - så passa på att lyssna snarast möjligt! Och ja, jag lovar att det är värt de 50 min som konserten tar!!

måndag 5 maj 2008

Liknelsen om de förlorade kyrkorna

Detta inlägg är inspirerat utifrån kapitel 102 i Peter Halldorfs bok "Hädanefter blir vägen väglös" - jag betonar, det är endast INSPIRERAT utifrån det Peter skriver, medan själva tillämpningen helt och hållet är mina egna tankar och funderingar - och bygger i grund och botten självklart på liknelsen om den förlorade sonen (hela liknelsen från Lukas 15:11-32 finns återgivet nedan).

*****
Det fanns en gång en Kyrka. Kyrkan hade många söner och döttrar. De flesta barnen var trogna och älskade Kyrkan, även om det ibland förekom visst syskongruff. Långsamt växte dessa syskonbråk till sig, vilket tillslut ledde till splittring mellan sönerna.

Tiden gick och sönerna fick barn. Barnen växte upp och fick aldrig lära sig om Kyrkans ursprung. Istället predikade den splittrade kyrkan för sina söner och döttrar om den egna kyrkans förträfflighet, och menade att sönerna och döttrarna i den andra kyrkan inte var äkta barn till Fadern. Och folket trodde på dem.

Efter en lång tid föddes tre (eller var det fyra?) upproriska söner i kyrkan. De kom i gräl med övriga bröder, tog sin del av arvet och stack iväg från fadern och familjen och bildade istället egna kyrkor, där de kunde säga och tycka vad de ville. Egna kyrkor, som var fria från - vad de själva ansåg vara - den första (eller var det den andra?) kyrkans förfall.

Tiden gick och det föddes söner och döttrar till de upproriska sönerna. De fann sin tro och lärde sig att älska den kyrka där de föddes. De växte upp och de trodde predikningarna om den egna kyrkans rätta tro och renlärighet, till skillnad från de avfallna kyrkornas villoläror.

Men allt återupprepade sig i allt snabbare takt. För varje generation föddes fler och fler splittare och fler och fler kyrkor bildades, och alla sa de: "Vi är den enda rätta kyrkan. Kom till oss, endast hos oss finns frälsningen".

Nu råder det hungersnöd i världen. Nu, när folk frågar efter andlighet istället för materialism, tittar kyrkorna sig yrvaket omkring. Hur kunde det bli så här? Med så här många kyrkor, med så många olika sätt att uttrycka den kristna tron, så borde det ju finnas en kyrka och ett sätt för alla! Varför blir vi då bara färre och färre troende, istället för fler och fler?

De inom kyrkorna som vågar tänka tanken "Kanske är även vi de förlorade sönerna. Tänk om det inte bara är de ickekristna i vår omgivning som förlorat den naturliga gemenskapen med Fadern och våra bröder" får stå ut med svidande kritik. Det är ju inte dagens kyrka - inte vi själva - som splittrat kyrkan! Våra fäder kanske gjorde det, men inte vi! Vi kan inte ta ansvar för vad de gjorde. Och varför skulle just vi vara de förlorade sönerna? Varför skulle vi återvända? Det ju snarast de gamla kyrkornas fel - det är dem som borde vara de förlorade sönerna! Det var ju faktiskt deras eget fel, det var ju dem som tvingade våra fäder att reagera, det var ju dem som blev ljumma och fallna!! Och den förlorade sonen, han gick ju sin väg för att supa, spela och "leva livet" med horor. Det gjorde ju inte vi! Vi gick vår väg för att ta det radikala i tron på allvar, för att INTE leva världens liv, inte vara delaktiga i kyrkans synd. De vägrade lyssna då. Så nu borde det vara de som ska komma till oss!

Dessutom: Vart skulle vi återvända? Till vilken kyrka? Till den vi splittrades ifrån senast? Fast det kanske bara skulle vara en omväg? Kanske vore det bättre att återvända till den ursprungliga Kyrkan direkt? Fast finns den Kyrkan kvar? Fadern i Rom finns ju förvisso kvar och hävdar sig representera just den Kyrkan, men skulle han välvilligt acceptera oss? Slakta gödkalven och helt oreserverat ta emot oss? Eller borde vi vända oss till hans bröder patriarkerna i Istanbul/Konstantinopel, Antiokia, Alexandria och Jerusalem? För både de katolska och de ortodoxa hävdar ju båda att just de är den ursprungliga kyrkan och att den andra har avfallit från den sanna läran, så hur vet man vem man ska återvända till?

Eller ska man läsa liknelsen som att Jesus är den äldste sonen och ALLA kyrkor är den yngre sonen som väljer att gå bort från Fadern? Men hur skulle vi då kunna återvända? Och ärligt talat så är det inte speciellt tilltalande (eller ens troligt?) att Jesus skulle gruffa över oss på slutet inför Fadern och vägra vara med på festen när de förlorade kyrkorna i så fall återvänder?
*****

Liknelsen om den förlorade sonen
[Jesus] sade: "En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: 'Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.' Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.

När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något.

Då kom han till besinning och tänkte: 'Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.' Och han gav sig av hem till sin far.

Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: 'Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.'

Men fadern sade till sina tjänare: 'Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.' Och festen började.

Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: 'Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.' Då blev han arg och ville inte gå in.

Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: 'Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.'

Fadern sade till honom: 'Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.'"