Bokrecension: Rosens namn

Boken "Rosens namn" av Umberto Eco från år 1980 är definitivt mindre känd än filmatiseringen av boken, som gjordes år 1986 med Sean Connery i huvudrollen.

Boken är 532 sidor lång (men hur många kapitel det är har jag inte riktigt koll på för de är inte numrerade och boken är nu tillbaka på biblioteket)...

Ska jag kategorisera boken så skulle jag säga att det definitivt är en pusseldeckare i bästa Agatha Christie-stil, förlagd i medeltida klostermiljö (ett benediktinkloster), och som sådan - utöver själva pussledeckarbiten - full av hänvisningar och fakta för att skapa en autentisk miljö kring platsen. Vilket gör att hela boken bara överflödar med information till den grad att den nästintill blir omöjlig att sortera och själva berättelsen mer eller mindre går på tomgång. Det ska tydligen finnas utgåvor som är försedda med ett antal kommentarer och noter till dessa "bihändelser", men i den bok jag fick tag på från biblioteket var endast latinet (bristfälligt!) översatt. Och det blev inte mindre förvirrande av att det t.ex. tog halva boken innan jag insåg att "minioriterna" enbart var en annan beteckning för "franciskaner"! Annars var jag ganska stolt i början av boken då jag känner mig tillräckligt väl hemma i tidebönerna för att tycka att tidsangivelser som "Laudes" och "Completorium" är en fullt begriplig version av tidsangivelse, även om det faktiskt var förklarat längst fram i boken.

En vän förstod dock inte alls hur jag kunde tycka "DaVinci-koden" var spännande och välskriven, men tycka att "Rosens namn" (förresten förstår jag inte alls var "rosen" kommer in i sammanhanget och vad som skulle ske i "rosens namn" - det är vare sig morden eller kyrkopolitiken i alla fall) var tråkig och händelselös, med motivationen att "Umberto Eco är ju i alla fall professor och kan sin symbolik, till skillnad från Dan Brown som mest bara vrider och vänder på allt så att det passar in i hans berättelse". Och spännande blev det faktiskt på slutet - de sista 30 sidorna eller något! Men jag antar att jag helt enkelt är fel person för att tycka att mörda(n)de munkar är superspännande... Eller tja, hela deckargenrén är för mig ett ganska obegripligt fenomen, så det kanske inte var munkarna eller kyrkohistorien det var fel på!

Nu har jag själv inte hunnit se filmen än, men jag skulle kunna tänka mig att den skulle passa mig betydligt bättre. Jag har faktiskt fått ett löfte om att få låna den av en kompis, så jag får be om att få återkomma med en närmare jämförelse när jag sett den.