Adventstid

Adventstid

Svensk adventspsalm från 1900-talet

Text & musik: Carl Bertil Agnestig

1. Adventstid kom till mitt ensamma hus;

jag sätter i staken ett sparat ljus.

Något skall ske bortom frostig advent;

jag väntar en gåva, som Herren sänt.

2. Den gåvan är av ett helt annat slag

än gåvor vi ger till varann´ var dag.

Öppna din tillstängda dörr i ditt hus.

Så lyser i mörkret ett litet ljus.

Länge leve alla söndagsskolfröknar

Sist jag uppdaterade så blev det en kort nyhet om livets början, idag hittade en annan nyhet om en person som befinner sig i andra änden(?) av livet - en söndagsskolefröken som fyller 105 år idag!! Nyheten sägs komma från någon av Salas tidningar, antingen VLT (Västmanland Läns Tidning) eller Sala Allehanda, men jag hittar ingen länk till nämnda tidningsartikel, så jag nöjer mig med blogglänken ovan (jag litar på att personen som skriver bloggen inte fabricerar fritt). Så...

Länge leve alla söndagsskolfröknar!!

En söt historia

Hittade en rätt så söt historia på SvDs hemsida: Storken kom - med flyget. Inte för att den har något med kyrkan eller tron att göra - men livet är ju ibland större än så! - och åtminstone så blev jag glad när jag läste den.

Nattvarden - mer sakrament?

Hemma i frikyrkan lyfter ingen på ögonbrynen när jag som lekman (nåja, lekkvinna; även om man inte talar i de termerna speciellt ofta i och med att man inte gör så stor skillnad mellan ordinerade pastorer och "lekmän" som i de mer traditionella kyrkorna) läser instiftelseorden till nattvarden eller välsignelsen.

Om jag istället skulle göra exakt samma sak i en svenskkyrklig kontext så skulle jag å andra sidan säkerligen starta upplopp och ramaskri (och då talar jag inte enbart om högkyrkliga Sankt Ansgar!). Så får man ju bara inte göra!

Men varför inte då?

Vad jag förstår så godkänner i stort sett alla kyrkor varandras dop utifrån principen att lekmän (och -kvinnor) har rätt att döpa barn (och vuxna), om så enbart i "nödfall". Men när lekkvinnor (och -män) döper anses dopet ändå vara fullt giltigt. (Mishka på Konvertittbloggen skriver till exempel om hur några barns doplek ansågs som giltiga dop här, och detta är ändå uppenbarligen inget som skulle kunna klassas som "nödfall" eftersom biskopen stod och tittade på!!).

Vad jag däremot inte förstår är att det, enligt den SvK-liga och den Katolska synen, skulle vara omöjligt för lekmän (och -kvinnor) att fira en giltig nattvard. Är nattvarden ett heligare sakrament än dopet eftersom det bara kan förmedlas via prästerna tillskillnad från dopet? Dopet sägs ju vara ingången till Guds rike, medan nattvarden mest hjälper oss att hitta rätt på vägen.

Men ska man generalisera så skulle jag säga "sakrament som sakrament" och därmed ge lekmän (och -kvinnor) lika stor rätt att fira nattvard som att döpa, dvs åtminstone i "nödfall".

Men frågan kanske då kommer när det kan räknas som "nödfall" och därmed ge oss lekkvinnor (och -män) rätt att fira nattvard (på egen hand, utan någon präst närvarande). Att bara säga "när en präst inte finns att tillgå" är att göra det ganska lätt för sig, men besvarar egentligen inte frågan. Hur långt emellan tillfällena när prästen finns att tillgå skulle krävas för att få räknas som "nödfall"? Ett år? Några månader? En månad? Några veckor? En vecka? Några dagar? Varje dag?

En annan relevant vinkel kan ju vara att "nödfall" endast kan betecknas som när någon ligger för döden, men å andra sidan så sker en olycka så lätt, så om man vrider det argumentet lite grann kan det ju ibland vara bäst att ta nattvard "ut ifall att" och "bara för att vara på den säkra sidan". Är detta i så fall att betrakta som nödfall? Kanske tveksamt, men likväl så kan den svårt sjuke bli överleva och bli frisk och den fullt friske dö utan förvarning...

Ärligt talat, i detta fall tycker jag att den frikyrkliga synen är betydligt mer praktiskt. Att stänga in Guds möjlighet till handlande som man gör inom de traditionella kyrkorna till när en viss person läser de rätta orden är ju... Förlåt - jag menar inte att vara elakt - men "löjlig" är nog det ordet som ligger närmast till hands.

Gud är alltid större! Han kan uppenbara sig när och hur Han vill, i vilket sammanhang Han själv vill. Att då säga att Gud omöjligt kan låta en lekman (eller -kvinna) fira en giltig nattvard är ju att försöka begränsa den Obegränsade! Okej, jag kan gå med på att man kanske kan vara säker på att det är en giltig nattvard när en präst firar sakramentet - att något sker med en människa under prästvigningen är jag övertygad om - men det innebär INTE att det med automatik måste vara omöjligt att det är en giltig nattvard om någon annan läser texten...

Varför aikido?

AKO undrade i en kommentar till mitt inlägg - med den tvetydiga titeln "Dålig bud(o)ist" - häromdagen varför jag just började träna aikido. Tänkte jag kunde göra ett nytt inlägg om det - och svara en gång för alla - utifall det finns fler som undrar. Hellre ett inlägg än att svara varje enskild person varje gång frågan kommer upp.

*****

Jag började alltså träna aikido i september i år, och ska snart - om mindre än en månad! - gradera till 6 kyu, vilket är den lägsta graden för vuxna.

Att jag började träna beror på att en kompis som tränat aikidio några år som ungdom, ville börja träna igen och frågade om jag ville hänga på. Varpå jag tackade ja och hängde på helt enkelt. "End of story", mer spännande än så är det inte.

Eller, om jag nu ska utveckla lite (nu när jag gjort mig till och gjort ett helt eget inlägg om det): Jag har faktiskt till och från sedan jag gick på gymnasiet funderat på att börjar på karate. Kondition, smidighet, kroppskontroll och självförsvar i ett - vore väl idealiskt? Men jag har aldrig kommit mig för. Det närmaste jag kom att pröva karate var att jag var med och tittade på ett träningspass i gymnasiet när en av mina klasskompisar började träna - vilket också var grundorsaken till att jag själv började tänka på saken - men sen blev hon sjuk och jag vågade inte gå dit själv... (Löjligt, inte sant?)

Det jag vill säga med detta är egentligen bara att när min kompis (hon som fick mig att börja på aikidion, inte min gymnasieklasskamrat) frågade om jag ville hänga på så hade jag redan burit med mig tankar på att pröva på någon typ av kampsport några år, så att den mentala "marken" var redan mer eller mindre färdigberedd. Dvs jag var lättövertalad att åtminstone ge det en seriös chans och testa på.

Nu, när jag har börjat träna aikido istället för karate, har jag dock insett att jag gjorde helt rätt som valde just aikidon framför karaten - jag hade aldrig klarat av att slå och sparka på människor så som de gör (och då anses ju ändå karaten som relativt snäll jämfört med kickboxning och vissa andra mer "extrema" kampsporter där man lär sig slåss. Punkt slut! Allt tal om "självförsvar" i det läget blir bara löjligt). Nej, tacka vet jag den fredliga aikidon där slag och sparkar inte förekommer!

Påven och hierarkin

När katoliker kommer dragandes med påven så verkar många frikyrkliga se rött - hierarkin måste vara syndiga människors påfund! Hierarki är själva urbilden av den fallna människans äregirighet. Tanken på att det finns "bättre" människor, människor som trampar på andra för att komma "närmare" Gud...

Mark 9:35

[Jesus] satte sig ner, kallade på de tolv och sade: "Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare."

Men om jag vågar påstå och tro att påven och hierarkin har läst Guds ord och gör sitt bästa för att leva efter det, så är kanske frikyrkomänniskorna som (medvetet eller omedvetet) lägger in helt fel värderingar i begreppet hierarki (även om det säkerligen både finns och har funnits ett antal äregiriga präster och patriarker, biskopar, kardinaler och påvar), missförstånd som med hjärtans lust underblåses av Hollywood och deras likar vars favoritskurk (emellanåt) tycks vara just äregiriga kardinaler. Att en äregirig börsmäklare däremot utan minsta eftertanke kan vara en hjälte säger väl mer om förväntningarna på kyrkans folk än något annat...

Tillbaka till ämnet: Om den främste är ringast och allas tjänare så borde han inte stå högst upp i en maktpyramid utan längst ner i en omvänd pyramid, bära upp alla inför Gud och göra sitt bästa för att balansera upp den levande, rörliga pyramiden som han är satt att beskydda.

Barnen och hierarkin

Mark 9:33-37

De kom till Kafarnaum. Och när han var hemma igen frågade han dem: "Vad var det ni talade om på vägen?" De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av dem som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: "Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare." Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig."

Och motsvarande i Luk 9:46-48

De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: "Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor."

Om hierarki och makt är detsamma som att vara "störst" och (mer konkret) bli anställd av en församling, så kanske vi skulle börja anställa våra söndagsskollärare istället för våra präster i fortsättningen...?

Dålig bud(o)ist?!

Igår var det aikidoträning. Inget konstigt med det egentligen då jag tränar måndagar och onsdagar - och det var ju som bekant onsdag igår. Nej, det "anmärkningsvärda" med det hela var snarare tvärt om: Det var träning, men jag var inte med! Och jag kommer inte heller kunna vara med något av träningstillfällena nästa vecka.

Jag har nämligen lyckats dubbelbokat mig till alla tre kvällarna - fullt medveten om att jag skulle bli tvungen att skippa träningen - men att det skulle bli dubbelbokningar tre träningar i rad hade jag inte insett förrän nu. Så går det när planeringen är långt före verkligheten. Oturligt nog...

Nåja, jag får väl trösta mig med att jag sannolikt hinner med tre veckors träning innan graderingen i alla fall, så jag ska väl hinna lära mig teknikerna någorlunda bra trots allt. Min tränare påstod ju att vi - med de två nya teknikerna vi gick igenom i måndags - hade gått igenom alla stående tekniker som vi ska kunna, så nu är det bara de två sittande teknikerna som vi har kvar att lära oss.

Förresten tror jag inte vi har något närvarokrav på oss för att få gradera till 6 kyu, något jag sett att det kommer komma senare. Men kravet som ligger då är att man ska ha varit närvarande på minst 70 % av alla träningar, så att missa tre stycken - även om det blir tre i rad - skulle inte hindra mig från att gradera ens om vi hade motsvarande krav på oss.

Så jag kanske inte - trots allt - räknas som dålig budoist bara för detta frånfall...

Bokrecension: Saffransköket

"Saffransköket" är Yasmin Crowthers debutroman. Yasmin är brittisk (fadern)-iranska (modern), och är uppvuxen utanför London, men har tillbringat en hel del tid under uppväxten i båda länderna. Boken är 227 sidor (inbunden) - fördelat på endast 5 kapitel! - lång och ges ut av Prisma.

Boken tillhör närmast genren "Invandrarromaner", och speglar delvis hur det är för den yngre generationen att leva i brytpunkten mellan två kulturer, delvis hur den äldre generationens hemlängtan kan driva en person bort från de närmaste för att söka upp och möta sitt förflutna, även om det är många år sedan man flyttade och minnena från landet inte enbart är lyckliga. Och den speglar hur förståelse och missförstånd kan existera sida vid sida och hur personerna inom samma familj både kan vara närmare än några andra och ändå förbli främlingar för varandra.

_

Berättelsen tar sin utgångspunkt i att Sara får missfall efter en dramatisk familjesituation som resulterar i en olycka, varpå hela familjen tvingas hantera en krissituation som blir för mycket för Saras mamma Maryam, som flyr tillbaka till Iran.

_

Därifrån delas berättelsen mer eller mindre upp i tre parallella berättelser.

- Delvis får man följa hur det var för Maryam att växa upp i Iran, och vad som fick henne att överge sitt barndoms land.

- Delvis får man följa hur hon återvänder dit och möter gamla bekanta, ser på dem och knyter an till dem på nytt, med delvis nya ögon.

- Delvis får man även följa Sara och den brittiska sidan av familjen hanterar förlusten av barnet och modern, och hur Sara tillslut åker efter modern till Iran för att möta henne där.

_

Och boken är precis både så komplicerad och så enkel som det låter. Vad spelar det förflutna för roll i vad som händer idag? Hur kan gamla fotografier och poesi berätta något om en person som man levt med i ett helt liv utan att riktigt lära känna? Och hur överbygger man klyftor som mer finns på insidan av en person än mellan personer och kulturer?

_

Jag kunde ha önskat att Yasmin hade vågat tydliggöra skillnaderna i kultur lite tydligare, nu känns det nästan som om hon försöker dämpa alla kulturkrockar i så stor utsträckning som möjligt. Den kontrast som blir tydligast nu är den mellan fattig landsbyggd och rikt villområde. Vilket kanske är Yasmins poäng - att visa hur det mänskliga livet är sig ganska likt, oavsett kulturell bakgrund. Känslor som sorg och glädje, vänskap, tillit och kärlek, finns i alla kultur - och även om hindren kan se olika ut så är det inte lätt i någon kultur skulle jag tro!

_

Visst finns hederskulturen, bruket med slöjor, med mera, med i den iranska miljön, men bara i bakgrunden. Visserligen kanske det är en poäng med det också - det är ju ett sätt att markera att det är en naturlig del i det samhället som varken behöver försvaras eller ifrågasättas, precis som midsommarfirande eller någon annan tradition hos oss - men samtidigt känns det som om hon kunde ha låtit åtminstone Sara reflektera något över det (eftersom hon ändå antas ha växt upp i västerlandet precis som oss andra) eller till och med Maryam (hon återvänder ju trots allt efter 20-30 år i England och borde "hunnit få perspektiv" till respektive kultur) - och då passat på att låta dem reflektera inte bara över det som är uppenbart för oss västerlänningar så som just slöjor och hederskultur!

_

Å andra sidan gör detta att boken också blir relativt lättläst. Man följer vad som händer några få personer rätt och slätt, det är inget förtäckt propagerande för varken den ena eller andra kulturen eller någon form av "kulturförklaringsskrift för västerlänningar och kulturkrockare".

_

Annars uppskattar jag att Yasmin låter färger, smaker och miljöer prägla boken. Det gör att berättelsen blir väldigt mustig och levande! Stort plus!

Karnevaldags

Den 11/11 kl. 11.11 drar "den femte årstiden", dvs karnevalen, igång om man får tro tyskarna/kölnborna.

Riktigt varför det är på det viset vet jag inte - antagligen bara för att det ser roligt ut med så många ettor i samma tal - men strunt samma! Låt oss från och med nu fröjdas och vara glada ända tills det är dags för fasta någonstans på andra sidan jul och nyår!!

Så - glad karneval gott folk!

Aikidoläger i Sandviken

Ursäkta att ni har fått vänta på detta (sedan ett par dagar utlovade) inlägg. Skyller på att jag har försökt invänta lite bättre bilder från träningen - dum som jag var glömde jag ju kameran hämma och har alltså fått nöja mig med mobilkameran - och inte minst gruppbilden där jag är med (iklädd gi såklart)! Nåja, jag får väl uppdatera en gång till när/om jag får tag på den.
_

*****

Träning pågår: Se upp!

En av mina tränare graderar till 2 dan

På lördagskvällen dukades det till fest i dojon

Vinter och höst på samma gång i Sandviken

Söndag kl. 0800: Det närmaste jag kom en kyrka på hela helgen, trots att det var allahelgonahelg och många kyrkor körde med dubbla gudstjänster...

*****

Liten ordlista:

Bokken = träsvärd
Dan = svartbältesgrad (1 dan lägst, 8 dan bäst)
Dojo = träningslokal
Gi = vit träningsdräkt
Hakama = svart byxkjol (3 kyu och över)
Kyu = grad under svart bälte (6 kyu lägst, 1 kyu bäst)

Söndagslycka

Inger Alestig skrev på sin nystartade Kulturblogg på Dagen häromveckan om "Lycka" och berättade om en övning de gjort på jobbet som gick ut på att man skulle nämna tre saker som gjorde en lycklig. Jag tyckte detta lät som en väldigt sympatisk övning, så här kommer tre saker som gör mig lycklig:

_

1) Goda vänner och goda samtal - inte för att det alltid är lätt och det sällan sprudlar extatiska känslor när samtalen kommer så nära så att man vågar visa upp hur sårbar man är, men utan dessa samtal som säkerhetsventil skulle livet vara betydligt dystrare i det stora hela taget.

2) Choklad - eller egentligen det mesta man stoppar i munnen, likgiltigt om det är mat eller kakor, kan öka min lyckonivå flera steg. Te kan också förtjänas att omnämnas specifikt.

3) Böcker - hamnar som nummer tre på listan i mycket hård konkurrens med avslappning, massage, kramar, skogspromenader, bön, nyfiket lärande, humor, resor, grubblande, stillhet, den kristna tron, med mera.

Bokrecension: Jonathan Strange & Mr Norrell

"Jonathan Strange & Mr Norrell" är den brittiska författarinnans, Susanna Clarkes, debutroman. I Sverige ges boken ut av Norstedts Förlag och är 772 sidor (den inbundna upplagan = 69 kapitel) lång.

Den upplaga jag har, har ett något utmärkande utseende då inte bara pärmarna är helsvarta (med vit text), utan även "snittet" (är inte helt säker på att det kallas så, men jämför Biblar som säljs med "guldsnitt" så förstår ni kanske vad jag menar) på sidorna är svarta, så att boken ser ut som en helsvart tegelsten. Boken finns även i andra utseende, t.ex. har pocketupplagan röda pärmar och helt vanliga, vita sidor utan snittfärgning.

Bokens handling utspelas mellan hösten 1806 och 1817 och är förlagd största del till Londons finare kretsar, men även den engelska landsbyggden, kriget i Spanien och Napoleonkriget, samt Venedig och Alvriket utgör en dyster, grå bakgrund genom hela berättelsen.

Mr Norrell, en enstöring bosatt i ett avlägset hus, utmanar de teoretiska magikerna i Hertfew, York, på magisk duell, och därmed återupprättar därmed den praktiska engelska magin efter flera århundradens glömska. Härifrån virvlar sedan berättelsen iväg till London, dit Mr Norrell förs - eller ja, övertalas att fara dit - och blir bekant med folk i medelklassen och regeringen, uppväcker en död kvinna och vinner två bekanta - som uppenbarligen mest är ute efter att utnyttja hans berömmelse till att vinna större ryktbarhet för sig själv.

Jonathan Strange å andra sidan är en yngre herre av ryktbar familj som har svårt att bestämma sig för ett yrke förrän han blir i det närmaste snubblar över magins värld.

Efter ett inledningsvis mycket spänt förhållande - konkurrens, misstänksamhet och rent av fiendskap - mellan mr Norrell och Jonathan Strange, blir Strange tillslut mr Norrells elev och lärling. En lärling - kommer det visa sig - som har helt andra idéer och ideal för vad magin ska användas till, vad som är möjligt och tillrådigt - och vem man bör ha som det stora föredömet i den engelska magins historia.

Andra viktiga figurer i historien inkluderar en svart betjänt som blir utnämnd till kung av en alv, alven i fråga, den unga damen som uppväcks från de döda (av samma alv!), mr Norrells (ovan omnämnda) "vänner", Jonathan Strange hustru, mr Norrells tjänare, Korpfursten, en teoretisk magiker och en gatumagiker (eller illusionist/scharltör som vi kanske snarare skulle säga) samt några ministrar och den engelske kungen i egen hög person!

Boken marknadsförs som en kombination av JRR Tolkiens fantasi, mytologi och magi och Jane Austens sociala komedi. Jämförelsen med Jane Austen är sann i den mån det speglar det sociala livet i tidigt 1800-talets London, med fester och baler till höger och vänster, men den saknar den romantiska, livfulla undertonen. Inte heller kan jag spåra speciellt mycket av den fantasy jag älskar i denna bok. Visst är det magi och lite naturbeskrivningar, men då Tolkien målar landskapet med starka färger och levandegör - skapar en värld där gott kämpar mot ont - så svärtas allt ner till en deprimerande gråskala i den här boken, där död, gamla slagfält och människors (och alvers) ondska och småsinthet spelar en mycket stor roll.

Jag "fyndade" boken på en bokrea och tyckte den lät spännande, men tyvärr måste jag erkänna att jag tycker den utlovar mer än vad den håller. "En klar besvikelse" är kanske till att ta i, men nog måste jag erkänna att jag hade hoppats på lite mer känslor och livfullhet och lite mindre deprimerande och grått. Men gillar man den typen av romaner så kanske det kan vara en intressant bok - den är faktiskt en välskriven med en hel del träffande porträtt och personbeskrivningar. Och jag menar: alla behöver ju inte vara lika barnsligt förtjusta i färgstarka, smakrika och mustiga sagor som jag är!

Pingsttest utan seriöst syfte

Charlotte Therese la häromdagen upp en enkät där man skulle kryssa i om man var katolik, svenskkyrklig, frikyrklig, osv, och kommenterade ett av mina inlägg specifikt med:

Verkligen nyfiken på hur du skulle svara - eftersom man bara får välja ett svar... :-)

Ett - förvisso kanske något oseriöst - svar kommer här:

Grattis

Du har nu testats enligt pingststandard:PUSS:9004-7 "Pingsttest Utan Seriöst Syfte"

resultatet blev 65% pingstvän och du klassas som "tvtt äkta pingstvän" guds rika välsingnelse önskar, Markus, Tabina, Simon och Cecilie

Jag är alltså "tvtt äkta pingstvän" och inget annat.

(Ett mer seriöst svar är att jag snarare anser mig knuten till lokala församlingar än till specifika samfund, och att frågan i enkäten därför är fel ställd för att vara helt applicerbar på hur jag ser på mig själv. En längre genomgång av "mina" församlingar finns här).

*****

För andra glada testare rekommenderas adressen http://www.bjarka.1go.dk/ (pingsttestet hittas nästlängst ner i vänsterspalten). Tyvärr är skalan på internettestet mycket "snällare", dvs man blir mycket lättare klassad som "tvtt äkta pingstvän", än vad den var i det ursprungliga testet (då vissa svar gav minuspoäng, vilket inte förekommer på internetversionen).
Mycket nöje!

Kort uppdatering

Som AKO (se kommentar) och andra observanta läsare här märkt har det varit ovanligt lite aktivitet här i bloggen senaste veckan (veckorna?). Detta beror inte på att jag har ledsnat på bloggen och er alla, utan för att det verkliga livet har tagit upp all tid, och datatiden i motsvarande mängd har fått begränsas till mailläsning (och en mycket begränsad mängd bloggläsning - nog är det viktigare att hålla koll på er än att uppdatera själv!?).
_

*****

Vad är nytt då i mitt liv som gör att jag har fått så otroligt mycket mindre tid helt plötsligt?

Studier: Jag har delvis redovisat och försvarat två uppsatser (den ena från mitt sommarforskarprojekt, den andra i kursen Växtbaserade läkemedel) och delvis påbörjat en ny kurs i avancerade syntetisk organisk kemi. En kurs som har schemalagda dagar 8-17! Inte konstigt att min fritid har minskat drastiskt med tanke på att vi förra kursen bara hade ca 3 föreläsningar á 2-3 timmar per vecka, men då var det mycket tid till att skriva uppsats också, tid som ibland gick till att blogga...
_
Aikido: Häromveckan fick jag min tredje (typ av) "uniform" (i ordets vidaste bemärkelse, dvs enformad klädnad): en gi (den vita träningsdräkten som används till aikidon, mycket snarlik en "karatedräkt" med undantag som t.ex. något annorlunda placering av sömmar och 3/4-ärm istället för långa ärmar). Sedan tidigare har jag en - nej, två(!) - labrockar och tre scoutskjortor.

Fast själva inköpandet av gin tog såklart inte så lång tid att jag inte har hunnit blogga, utan det som har tagit min tid är att jag har varit på aikidoläger över allahelgonahelgen, men det tänker jag återkomma till i ett separat inlägg, så håll till godo tills vidare.

Övrigt 1: Igår var det så varmt på mitt rum att jag vred ner värmen på elementen, idag är det däremot i det närmaste iskallt, trots att jag vridit upp värmen igen.

Övrigt 2: Storstädade korridoren igår. Begriper inte hur mycket energi som jag kan slösa på att skjuta upp städandet in i det längsta, så att när jag faktiskt kommer till skott så går det totalt åt mindre tid och energi åt själva sysslan än vad jag la ner på att beklaga mig innan.

Övrigt 3: Just nu har jag en hel hög med små chokladbitar liggande på skrivbordet efter ett besök på UTNARM idag. Smått och gott! (Pennorna ligger i lådan, inte ovanpå skrivbordet. Fick dessutom med mig en disktrasa från mässan - måste varit första gången!)