En tesnobb bekänner färg

Förstod inte riktigt nyhetsvärdet i det här bildreportaget, men lite te är väl aldrig fel - oavsett årstid!?

Själv föredrar jag till exempel löste framför påste. Inte för att jag är obstinat i att tro att löste alltid är godare än påste, men löste är om inte annat mycket billigare än påste, vilket ju inte är en nackdel när man är student.

Och sen är rättvisemärkt te i det närmaste ett måste när jag får välja själv. Att det är några kronor dyrare - vad gör det? En till två koppar om dagen drar inte så hårt på ekonomin i vilket fall som helst, i alla fall inte jämfört med vad till exempel en kopp te kostar på café eller i en automat! Och nu börjar det finnas rättvisemärkta téer på riktigt många ställen i riktigt goda smaker också. Vad sägs till exempel om "Rasperry roses" (grönt), "Rooibos orange" (rött) eller "Indian chai" och "Cream peach" (svart)?!

Annars så är nog det absolut godaste teet jag druckit "Jordgubb och champange" - svart te med silverkulor som smälter i värmen - som jag fick när jag var hos en kompis och pluggade en gång för länge sedan. Tyvärr vet jag varken var man kan få tag på det och inte var det rättvisemärkt heller vad jag vet, men det kanske kommer det med om jag har lite tålamod?

Ska jag själv bjuda på te blir det oftast vanligt, hederligt (rättvisemärkt) Earl Grey i tekanna. Inte så tokigt det heller kan jag lova! Det är praktiskt för det går hem hos de flesta och te i tekanna är ju alltid något speciellt...

Avundsjuka mellan bloggare

Tidningen Dagen presenterade för ett tag sedan en svensk översättning på "10 budord för bloggare" (se nedan), ett initiativ som från början kom från den Evangeliska alliansen i Storbritannien.

Detta föranledde mig en och bloggande kompis att ha en diskussion ("off blogg") kring avund mot andra bloggare. Eller mer exakt avundsjuka mot andra bloggares kommentarer och förmåga att få till en diskussion kring det de har skrivit (kanske närmast faller under punkt 10 - antalet kommentarer är kanske en undergrupp och ett mått på "besöksstatistik" - eller vad säger ni?). Att se någon vars blogg är mindre än hälften så gammal som sin egen ha mer än dubbelt så många kommentarer, nog svider det lite där inne trots allt.

Nu påstod min kompis att han var avundsjuk på att jag har så många kommentarer. "Har jag?", tänkte jag och fick genast upp ett antal bloggar som jag följer med betydligt fler kommentarer i mitt huvud.

Sitter jag alltså - omedvetet - och räknar kommentarer? Förväntar jag mig att de jag kommenterar hos (ibland känns det som jag står för nästan hälften av de senaste kommentarerna på vissa bloggar) ska kommentera tillbaka i lika hög grad i min blogg, så att någon form av "rättvisa" och "balans" ska uppstå? Känner jag mig tvingad att kommentera hos andra om de kommenterar hos mig? Nej, såklart inte. Eller...? På något sätt är det ändå så att jag känner att det blir lite pinsamt till och från att de bloggare som kommenterar mest hos mig kanske inte är de som jag själv kommenterar så ofta.

En av orsakerna till att jag tvekade lite att starta en egen blogg var just detta: "Tänk om det bara blir det tillslut ett narsistisk skådande i bloggstatistik? En avundsjuk räkning av kommentarer och sidträffar? Nej, säkrare att nöja sig med att skriva pappersdagbok istället". Men så föll jag dit (eller "hit" kanske mer exakt) och trivs bra trots allt. Ärligt talat - jag blir fortfarande förvånad över att folk läser, kommenterar och till och med bevakar min blogg!! Så speciellt är väl ändå inte det jag skriver, eller? Vem som helst skulle ju kunna ha gjort det...

Tio Guds bud för cyberrymden (på engelskt original här och här):
1. Du ska inte sätta bloggen framför din integritet
2. Du ska inte göra din blogg till en avgud
3. Du ska inte missbruka ditt alias för att synda anonymt
4. Kom ihåg sabbaten och ta ledigt från bloggen en dag i veckan
5. Visa högre aktning för dina bloggarkolleger än dig själv, och blås inte upp deras misstag
6. Du ska inte dräpa någon annans anseende, rykte eller känslor
7. Du skall inte använda internet till att begå eller tillåta äktenskapsbrott i din fantasi
8. Du ska inte stjäla en annan persons innehåll
9. Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot dina bloggvänner
10. Du ska inte ha begär till din nästas besöksstatistik. Var nöjd med ditt eget innehåll

Bli tjejgruppsledare i Uppsala i vår?

Hjälper en kompis att annonsera lite (egentligen en kompis svägerskas klasskompis - en människa jag aldrig har träffat - men det låter så krångligt att säga det och uppdraget lät roligt, så vad spelar det för roll?):

Är du tjej/kvinna, minst 21 år gammal och bor i Uppsala med omnejd? Vill du umgås, diskutera och göra aktiviteter med en grupp tjejer? Volontärbyrån söker tjejgruppsledare!

Vi söker dig som vill bidra till att unga tjejer mår bra och tar för sig av livet. United Sisters är en tjejverksamhet i Fryshusets regi och vi arbetar bland annat med tjejgrupper. Som tjejgruppsledare kommer du tillsammans med en eller två andra ledare ansvara för en tjejgrupp på ca tio tjejer. Ni planerar och leder gruppträffarna som innebär att tjejerna umgås med varandra och ledarna, diskuterar värderingar och provar på nya aktiviteter. Våra tjejgrupper är till för tjejer mellan 12 och 16 år och vanligen är tjejerna som går i samma grupp ungefär jämngamla.

Tycker du det låter intressant? Mer info finns:
http://www.volontarbyran.org/project_details.php?id=3614&ref=search

Utmanad!

AKO från bloggen Krumbukter serverade mig häromdagen en Wild utmaning och reglerna var som följande:

¤ Länka till den person som har utmanat dig (check)

¤ Glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget (check)

¤ Berätta sju saker om dig själv (check), både alldagliga och oväntade (det låter jag dock vara osagt)

¤ Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn (check) och länka till deras sidor (check)

¤ Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar (check)

Och så till de sju saker om mig själv. Jag:

1. ...var (naturligt) blond när jag var liten, men är nu (lika naturligt) brunhårig. Betyder det att jag är smartare nu? (Eller bevisar jag bara att jag är fördomsfull eftersom jag skriver så??)

2. ...kommer från en bondsläkt och har faktiskt röstat på Centern (aka "Bondepartiet"). Heja Maud!

3. ...tycker att lite liberalteologi till och från kan vara något positivt för den kristna tron såvida det inte slår över och blir extremliberalism som ska förneka allt.

4. ...har fortfarande några gosedjur kvar i min säng, trots att jag är "vuxen sedan några år tillbaka".

5. ...tycker att fina, färgsprakande höstdagar måste vara de vackraste dagarna på året.

6. ..., av EUs 27 länder, har besökt 13 (Finland, Danmark, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Storbritannien, Irland, Frankrike, Spanien, Österrike, Polen, Ungern och Rumänien) och bott i 2 (Sverige och Tyskland). Utanför EU har jag besökt Norge, Malaysia och Thailand.

7. ...har en stor ovana att spela Kungen, Spindelharpan och MS-röj på datorn medan jag antas sitta och skriva uppsatser till skolan.

Utmaningarna går till:
- Bästa sorten på bloggen med samma namn (anonymt, men kanske inte så ödmjukt?)

- David på bloggen (med namnet jag alltid tenderar att stava fel) Metanoia

- Jacob på bloggen Fiat Lux (Mer ljus åt folket!)
- Kristina på bloggen (med det långa & krångliga namnet) Librae sunt nostrae cogitationes
- Mackan Andersson som döpt bloggen efter sig själv
- Minutz3 på bloggen (med det inte så ödmjuka namnet) God katolik
- Pontus som har två bloggar, en privat döpt efter honom själv och en i jobbet döpt efter hans yrke

Frid

På söndag, den 19 oktober, ska jag hem till frikyrkan och vara så kallad "gudstjänstledare" eller "mötesledare". Temat för gudstjänsten är "Frid" (som en del av vår gudstjänstserie utifrån Andens frukter, så som de står uppräknade i Galaterbrevet 5:22-23), och jag är ombedd att i inledningen säga något kort om hur jag upplever frid. Ge något slags "minivittnesbörd".

Vad kan jag säga om frid? Ska jag prata om frid generellt eller om något speciellt tillfälle då jag kände frid?

För mig är frid en känsla bortom ord - hur ska jag kunna prat om det? Det är en känsla som inte behöver några ord och inte heller har några ord...

Jag skulle kanske kunna säga att frid för mig är att sjunka ner i en bok och glömma omvärlden. Att frid är känslan som uppstår precis innan man tar de mest fantastiska naturbilderna - eller att frid är den känslan som får mig att sänka kameran och bara vara närvarande och njuta av ögonblicket istället för att ständigt jaga bra bilder! Att frid är en långsam skogspromenad när solen lyser som vackrast och ljusspelet bland träd och buskar tar andan ur en. Att frid är den ordlösa bönens hemvist och källa. En andakt med stillsam sång och musik. Att frid är att sitta stilla, sysslolös och bara njuta av en vacker solnedgång. Att komma hem efter en stressig dag i skolan och sitta ner vid köksbordet - eller i favoritfåtöljen - och läsa tidningen i långsamt tempo innan man tar itu med matlagning och läxor eller vad det nu kan vara som pockar på tid och uppmärksamhet. Att frid är att titta på en ensam ljuslåga från ett ensamt litet stearinljus i ett mörkt rum.

Allt detta - och mycket mer - kan rymma värdefulla stunder då friden sänker sig i sinnet och kroppen kommer till vila. Men det är nog också lika viktigt att påpeka att frid inte är något som kommer "på beställning" bara för att jag gör någon av dessa saker.

Fast kanske säger det mer om mina upplevelser av frid om jag säger vad jag inte anser är frid?

Till exempel anser jag inte att det är fridfullt att sitta vid datorn eller titta på TV. Det kan kanske vara avkopplande ja - och rymma en mängd känslor som glädje, skratt, allvar, sorg - men jag skulle inte kalla det fridfullt. Ännu tydligare blir det kanske om jag säger att jag inte anser det fridfullt att umgås med andra människor. I mötet med andra människor ryms väl i princip alla känslor utom just friden? Friden är för nära ihopkopplad med tystnaden för att kunna höra hemma i sociala sammanhang

Endast vid ett mycket fåtal tillfällen har jag upplevt frid tillsammans med andra människor. Ett exempel när jag har suttit vid en nedbrunnen lägereld - en stor hög med glödande kol som avger en stillsam värme - efter en hektisk dag på ett scoutläger. När man sitter tysta tillsammans, känner hur pulsen går ner, var och en i sina egna tankar över dagen som har varit eller något annat i livet. Utan krav, utan ord. Bara är.

Bikt + bot = bättring??

Sitter och läser lite bloggar (istället för att plugga), bland annat skriver Minutz3s blogg ett inlägg om bikten. Igen! Fråga mig inte hur många inlägg han har skrivit om bikten och "botens sakrament" (okej, ni kan fråga: jag får det till sex stycken när jag räknar, fem som är taggade "bikt" plus en som är taggat "biktning", var visst inte så många som jag trodde - även om jag tycker det känns som om det är ett ofta återkommande ämne i den bloggen).

Att jag som protestant inte riktigt förstår mig på detta med bikt har säkerligen sin naturliga förklaring i bristande erfarenhet. Men en sak jag verkligen inte begriper mig på är detta att om "Bikt+bot=bättring" stämmer så borde det innebära att katoliker är världens snällaste och godaste människor. Nu menar jag inte att katoliker skulle vara sämre människor (eller "värre kålsupare") än oss andra, men jag ser inget som indikerar motsatsen heller.

Bikt
Bikten är - som bekant - i stort sett helt avskaffad inom protestantismen, om inte i teorin så i praktiken. Formellt finns ju bikten kvar och en biktordning finns med Svenska Kyrkans handböcker (eller vad det nu kallas).

Sen är min känsla att det så smått börjar komma tillbaka till Svenska Kyrkan och komma in i både frikyrkan - som traditionellt förvisso har haft offentlig bekännelse i samband med gudstjänst och församlingsmöten, men det är ju inte exakt samma sak som enskild bikt. Men som sagt var, det är min känsla, det kan ju bara vara så att jag börjat röra mig i andra sammanhang än vad jag gjorde förrut.

Bot
Bikten följs av botgöringen. Och är det något man är än mer allergisk mot i frikyrkan än Katolska Kyrkan och bikt, så är det botövningar och askes. För att vara övertydlig: botgöringen får (99 av 100) protestanter att se rött: "Man kan ALDRIG köpa sig förlåtelse! Man kan ALDRIG förtjäna förlåtelsen!! Det är ENBART Guds NÅD!!" osv.

För oavsett hur positivt och trevligt somliga ibland kan tycka det är med den katolska traditionen (eller ska jag skriva det med stora begynnelsebokstäver - "den Katolska Traditionen"?) så tycks det i grund och botten finnas en konsensus bland alla protestanter över att Luther enda önskan var att göra sig av med avlatshandeln - detta "missbruk" med boten - och fick reformationen "på köpet", och därigenom så både rättfärdigas reformationen och underkänns boten för (all?) framtid.

Bättring
Poängen med bikt och botgöring är ju att det ska följas av bättring, inte att man ska rena samvetet (för syns skull?) och sedan gå ut och göra om allt igen. Men när protestanter skäller på den Katolska Kyrkan för att de upprätthåller bikt- och botgöringstraditionen, så undrar jag vad de har istället: Eldiga predikningar som får folk att omvända sig? Förlitar sig på folks samvete ska få dem att ständigt omvända sig? Eller...?

Både Helgelseförbundet och till viss del Metodistkyrkan kanske man kan säga har gjort detta med bättring - helgelse - lite till sin grej. Eller "gjorde" kanske är mer aktuellt i och med att Helgelseförbundet inte finns längre och Metodistkyrkan är så små i Sverige att de sällan hörs eller märks så mycket av i den kristna debatten som förs i tidningar och på nätet.

Nej, jag saknar ofta konkret undervisning i frikyrkan och Svenska Kyrkan om hur bättringen - och helgelsen - ska komma till stånd. Att höra att man ska "omvända sig och bära sitt kors", visst det kanske fungerar för en del personer till en viss del, men å andra sidan tycks det också bli mycket "försöka lyfta sig själv ur dyn". Personligen tycker jag att den katolska varianten på så sätt verkar vara mer effektivt med att få någon som hjälper en och säger "detta måste du jobba med". Tvinga en att ta itu med andra saker än de frågor jag kanske helst jobbar med, något annat än det som kanske "känns rätt för stunden". Långt ifrån optimalt, men samtidigt bättre än inget.

Samtidigt är jag ändå rätt tacksam över att jag slipper ha ett krav på bikt och botgöring. Kanske inte så helgonlikt, men jag tror jag kan vänta med att bli helgon till nästa år(hundrade!). (Hum, undra förresten om bloggning istället för plugg ingår i sådant som borde biktas? Kanske VÄLDIGT tur för mig att jag inte är katolik...)

Mer info:
- om bikt se Populär Historia eller Wikipedia. Läs gärna även Ds vittnesbörd (se kommentarerna till Johans inlägg) om upplevelser av bikten.
- om botens sakrament

Uppdatering:
Minutz3 har svarat på somliga av ovanstående funderingar i sin blogg.

Bokrecension: Humoreller

"Humoreller" är en novellsamling av humoristiska noveller av författare från hela världen - från Decamerone till Selma Lagerlöf, från Mark Twain till Aziz Nesin, och så vidare - sammanställd av Gun Ekroth i Sveriges Radio P1. Totalt innehåller den 46 noveller av 45 författare, fördelat på 323 sidor.

Den här boken har jag faktiskt redan recenserat "till hälften", fast under en annan recension. Så här skrev jag då:

Låt mig göra en bekännelse innan jag börjar med själva recensionen: Jag är ingen novellmänniska. "Ur Mörkret" är min tredje novellsamling (dvs. den tredje som har kommit i min ägo, men den första som jag läser ut!). Det kanske egentligen är tydligare med en av de andra novellsamlingarna ("Humoreller", som jag håller på att läsa just nu), men på något sätt blir jag lika besviken varje gång. Jag sätter mig ner för att läsa en bok i godan ro och så har man knappt börja läsa innan novellen tar slut! Ska man då börja på en ny berättelse, med nya karaktärer och nya miljöer, eller ska man ha läst färdigt?! Jag blir lika rastlös av både ock. Jag vill ha långa böcker som jag verkligen kan sjunka ner i och försvinna bort från världen i ett par timmar. Minst!

Och ärligt talat - detta handlade betydligt mer om "Humoreller" än om "Ur mörkret" (vilket jag tyckte var en betydligt trevligare novellsamling).

Detta var i maj i år och redan då hade jag läst en ganska stor del - säg hälften? - av novellerna. Men det är alltså först nu som jag har läst ut hela "Humoreller". Delvis har fördröjningen berott på att jag har haft svårt att hitta något engagemang och sträckläst längre stycken, delvis för att jag har läst en novell nu, en novell då utan att känna något tryck att läsa hela boken i ett streck för att få ett sammanhang i det hela. För det är ju inget som direkt binder samman den ena novellen med den andra

Själva titeln "Humoreller" beskrivs vara en sammansättning av orden "humor" och "noveller". Vidare kan man ju återigen dela på ordet och då ställa sig frågan "Humor, eller?". Och visst är de flesta noveller lite småroliga, jag ler och fnissar lite, men inte är det så att jag viker mig av skratt direkt. Så kanske är det inte novellformatet som inte passar mig, utan att jag förväntar mig mycket mer av en bok med titeln "humoreller" än vad jag känner att jag fick ut av denna bok...

Ärkebiskopen tillbaka i frikyrkan

Idag, kl. 18.00, kommer Anders Wejryd att besöka Lyckebokyrkan i Storvreta och bland annat prata om sin historia inom Missionskyrkan på orten och om tiden som cykelbud - på trehjuling! Har du inget annat för dig ikväll och är i närheten så kan jag rekommendera ett besök. För mer info klicka här.

Väl mött!

Lugn och tillit

Jes 30:15

Så sade Herren Gud, Israels Helige:
Vänd om och var stilla,
då kan ni räddas,
genom lugn och tillit
vinner ni styrka.

- Är detta svaret på den underförstådda frågan i den här bloggens titel? Är det genom omvändelse och stillhet vi räddas, och genom lugn och tillit som ens steg blir stadiga och tron kan avancera något litet från spädbarnets - ettåringens - första vacklande steg?

Te Deum

Knackade ner följande bön på Konvertittbloggen (fast utan stavningskontroll) som svar till inlägget "Takkebønn", och eftersom skolan tar alldeles för mycket tid för att jag ska hinna blogga så jättemycket de här dagarna, så tänkte jag att den kunde platsa även här. Jag menar, en bön på bloggen är ju aldrig fel, eller hur?

*****

Te deum (så som den är angiven i Tidegärden):

(V) O Gud, vi lovar dig.
(R) O Herre, vi bekänner dig.
(I) Dig, evige Fader, ärar hela jorden.
(II) Dig prisar alla änglar, himlarna och alla makter.
(I) Dig prisar kerubim och serafim och sjunger utan ände:

(I+II) “Helig, helig, helig är Herren Gud Sebaot.
Fulla är himlarna och jorden av din äras majestät.”

(II) Dig prisar apostlarnas saliga kör.
(I) Dig lovar profeternas prisvärda skara.
(II) Dig ärar martyrernas vitklädda här.
(I) Över hela jorden bekänner dig den heliga kyrkan:

(I+II) Dig, Fader allsmäktig,
din höglovade, sanne, enfödde Son
och Tröstaren, den helige Ande.

(II) Du Kriste, ärans konung,
(I) Faderns Son är du i evighet
(II) Till människans förlossning tog du mandom
och försmådde icke jungfruns sköte.
(I) Du övervann dödens udd
och upplät himmelriket för de trogna.
(II) Du sitter på Guds högra hand i Faderns härlighet.
(I) Därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
(II) Därför beder vi: Hjälp dina tjänare
som du återlöst med ditt dyra blod
(I) och giv åt dem bland dina helgon din eviga härlighet.
(II) Herre, fräls ditt folk och välsigna din arvedel,
(I) och var deras herde och bär dem till evig tid.
(II) Vi prisar dig alla dagar
och lovsjunger ditt namn i evigheters evighet.
(I) Värdigas, Herre, denna dag bevara oss utan synd.
(II) Förbarna dig över oss, Herre, förbarma dig över oss.
(I) Din barmhärtighet, Herre, vare över oss
såsom vi hoppas på dig.

(I+II) På dig hoppas jag, o Herre,
jag skall icke komma på skam till evig tid.

*****

Teckenförklaringar:
(V) = vesikel, förebedjare/tidebönsledare
(R) = responsorium, alla (utom ledaren)
(I) = kör ett (vid växelläsning)
(II) = kör två (vid växelläsning)
(I+II) = kör ett och två tillsammans, dvs alla
- Självklart går det även att be (läsa eller sjunga) Te Deum ensam, då är det bara att strunta i ovanstående indelning.

Fosterutveckling och abort

Medan diskussionerna i (den kristna) bloggosfären gick höga om aborter, och om vilka metoder man får (alternativt inte får) använda för att försöka väcka opinion i frågan om aborter, så har jag istället läst en kvällskurs i embryologi och fosterutveckling. Hur fantastiskt är det inte att se bilder på fyra veckor gamla foster (dvs i sjätte graviditetsveckan*) som redan har ett litet hjärta som slår! Och att alla organ i princip är färdigbildade i ett åtta veckor gammalt foster! Och så vidare, och så vidare, och så vidare - detta är något helt fantastiskt enligt mig!

För er som är intresserade av det ofödda barnets utveckling kan jag rekommendera sidan Embryo Images, som med text och bild förklarar och visar hur kroppen utvecklas. Förvisso kanske inte ett supermodernt verktyg, men illustrativt nog. En liten varning dock till känsliga personer är att materialet innehåller foton av verkliga embryon, framförallt musembryon, och inte bara tecknade bilder.

Tillsist: Ska jag bara länka till ett enda inlägg (det är alldeles för många att länka till alla och om jag bara länkar till några så kommer garanterat någon att känna sig utanför) så kan jag rekommendera det Syndare skrev den 16 respektive 19 september: Att döda barn viktigast av allt och Att offra sina barn - en styggelse i Guds ögon ("tonen" i rubrikerna är inte helt representativ för inläggen i dess helhet; och ja, jag kallar de för "ett inlägg" även om det egentligen är två, för de känns mer som ett helt inlägg uppdelat i två, än som två helt separata inlägg, men ska/hinner/orkar du bara läsa ett av dem så rekommenderar jag det andra, dvs "Att offra barn"-inlägget). Ett, enligt mig, mycket intressant och välreflekterat inlägg i abortdebatten och är väl det inlägg som kommer närmast min egen syn på abort. Kan bara instämma till 100 % med det Syndare själv konstaterar:

Vi tror att det är bättre att kvinnor har tillgång till fri abort än att det sker illegalt. Men varje abort är tragisk och vi måste göra allt för att begränsa dem och stödja de kvinnor som kan föda sina barn.

En liten ordförklaring för att reda ut lite förvirring (om det är möjligt, eftersom själva terminologin är ganska förvirrande):

- En graviditet räknas från sista mensen, med motivering att "det är svårt att veta när själva befruktningen sker". Därför är man redan (generellt sett) två veckor in i "graviditeten" (dvs av de 40 veckorna, vilket ungefär motsvarar 9 månader) när själva befruktningen sker.

- Vill man alltså veta hur gammalt ett barnet man bär på är så måste man komma ihåg att räkna bort två veckor från graviditetsveckan. Till exempel är själva barnet "endast" 38 veckor gammalt vid födseln, och ovan angivna siffror hänvisar till denna tidsskala, ej graviditetsvecka.

Och mina egna tankar: Om man (eller är det mer passande att säga "kvinna" i detta läge?) räknas som gravid de två första graviditetsveckorna - från mensen till befruktningen - hur är det då med oss kvinnor alla andra månader när det inte sker någon befruktning? Är vi "potentiellt gravida" då, eller...??

Predikan och dess betydelse

Jag pratade med en kompis (en katolik) för ett tag sedan. Och vi kom in på detta med predikan och predikans roll och betydelse i gudstjänsten (fast han skulle väl antagligen inte säga "gudstjänst" utan "mässa", men jag antar - som vanligt - att alla förstår vad jag menar och förlåter mig för ev. begreppsförvirring).

Det som förvånade mig så oerhört mycket var hans uttalande om att "predikan är inte speciellt viktig" (nivå på förvåning: om jag hade ätit på något just då skulle jag definitivt ha satt i halsen!). Självklart är predikan viktig!! Det är ju därför jag går till kyrkan! (=ryggmärgsreflex)

Efter två sekunders hjärnstillestånd (innan jag kopplade vad han sa - eller snarare innan jag kunde ta in att han sa exakt det han sa - och kunde tolka ryggmärgsreflexens signalerade) så kom tankeverksamheten igång igen: "Klart han inte menade så!" Han menade säkert bara att nattvarden/eukaristin är viktigare - det räknas ju som ett sakrament, medan predikan inte är det. Åtminstone har jag aldrig hört talas om "predikans sakrament".

Eller är detta bara min tolkning av uttalandet (jag är expert på att hitta på ursäkter för andra människors "konstiga" beteenden och uttalanden)? Mitt sätt att försöka förstå och kunna greppa en främmande världsbild? För var det verkligen så han menade (måste erkänna att jag, pinsamt nog, i min chock över uttalandet alldeles glömde bort att fråga hur han menade): Är predikan överhuvudtaget "inte speciellt viktig" enligt katoliker eller bara "inte speciellt viktig i jämförelse med nattvarden".

För min del - och nu kommer väl min protestantiska/frikyrkliga sida fram här - så har jag lite svårt att köpa idén med en bokstavlig tolkning av "inte viktig alls" fullt ut. En gudstjänst utan nattvard har jag inget problem att tänka mig (kan beror på att jag har varit på VÄLDIGT många sådana då vi bara har nattvard en gång per månad hemma i frikyrkan), men en gudstjänst utan predikan!? Det är ingen gudstjänst, det är en andakt (med eller utan nattvard)!

Det som avgör om det är en bra gudstjänst eller inte är (i min värld, åtminstone till 95 %) synonymt med om det är en bra predikan eller inte! Resten är ju mer eller mindre samma sak hela tiden (Bibelläsningen undantaget, men det är ju lätt att läsa in söndagens texter hemma om det bara är det man vill ha ut), även om det finns positiva aspekter med inlärning och repetition och liknande även i gudstjänstsammanhang. Till exempel kan jag få nattvard i vilken kyrka som helst (med vissa undantag som Katolska och Ortodoxa Kyrkan, som har lite specialregler om medlemskap osv), men jag kan inte höra en bra predikan i vilken kyrka som helst. (Förtydligande: Jag kan höra en bra predikan av präst, pastor eller lekman/-kvinna i vilket samfund som helst, men det är långtifrån alla människor (oavsett titel och vigning) som har fått gåvan att kunna predika på ett sätt som tilltalar/utmanar mig, och då de flesta kyrkor oftast har samma predikant söndag efter söndag så är "vilken kyrka som helst" i detta fall helt fristående från samfundstillhörighet).

Inom Svenska Kyrkan har man en tydlig struktur där man delar upp gudstjänsten i tre delar: Inledning, Ordets gudstjänst och Eukaristins gudstjänst. Om man tänker sig att alla delarna tar lika lång tid och att tiden man lägger ner på respektive moment speglar viktigheten i det hela så skulle detta ange att predikan tillsammans med bibelläsningen står för en tredjedel av viktigheten i en gudstjänst och eukaristin och välsignelsen för en annan tredjedel av viktigheten. Alltså skulle detta synsätt säga att de två delarna är lika viktiga.

En annan, mer dramaturgisk*, tolkning av gudstjänsten skulle vara att se de tre delarna som en trestegsraket där nästa del alltid är lite viktigare än den föregående. Att eukaristin är själva höjdpunkten - crescendot/klimax - på gudstjänsten, och att allt innan har pekat ditåt, men att predikan då skulle vara viktigare än inledningen (om man ska prata i matematiska termer, vilket jag gärna gör, så kanske inledningen med detta synsätt kanske skulle vara 1/6, bibelläsningen & predikan 1/3 och eukaristin 1/2 av totala "gudstjänstviktigheten").

Luther (enligt boken "Luther själv" av Birgit Stolt) liknade predikan vid att ge församlingen bröstet (dvs att amma/ge di). Att mata församling och visa moderlig omsorg för den. Det är i predikan all undervisning sker. Därigenom skapas en jordmån och därifrån kanaliseras den andliga växten till församlingens medlemmar. En bra predikan gör att man går ifrån gudstjänsten och känner sig uppbyggd, tröstad, förmanad, osv. Visst kan man självklart få Guds tilltal på tusen andra sätt under gudstjänsten, men ärligt talat - nog är det predikan man minns bäst? Predikan som urskiljer en gudstjänst från de hundratals andra som man har varit på under sitt liv.

Är då predikan att klassas som "mjölken" till spädbarn som Paulus pratar om? Något för nyfrälsta som behöver "gå i skola" för att lära sig grunderna i tron, medan vi som har gått i kyrkan ett tag bör ta ett eget ansvar för att hitta "fast föda" (exempelvis i böcker, fördjupningskurser/reträtter eller diverse aktiviteter) för att kunna växa i tron? I så fall kanske min katolske vän hade rätt ändå, för i det läget blir inte predikan "inte speciellt viktig" för mig personligen alla gånger (även om, man som sagt var, aldrig ska underskatta vikten av repetition).

Nå, nu får det kanske vara nog med lösryckta, lätt förvirrade tankar från mig - vad tror och tänker ni om predikan och dess betydelse?

Ordförklaring:
* = Dramaturgi är något man pratar om när man håller på med teater, film och dylikt, och går i princip ut på att man ska bygga upp själva dramat på ett sätt som gör att det blir mer och mer spännande för att tillslut nå en höjdpunkt - ett klimax - på slutet. För alla som ser på film emellanåt (framför allt deckare/thrillers) borde det principiella upplägget vara välbekant: introduktionsfas med presentation av huvudkaraktärer och dylikt, problemet presenteras, eskalerar allt våldsammare och når tillslut klimax, brytpunkten som snabbt leder över i upplösning och tillsist tonas filmen ut ("så levde de lyckliga i alla sina dagar"). Läs mer på wikipedia om dramaturgi och den dramaturgiska modellen.

Gör en god gärning för samhället

För länge, länge sedan, alldeles i början av min "bloggkarriär", skrev jag ett inlägg om "Förtappningscentralen", ett (i kristna sammanhang) tvetydigt smeknamn för blodcentralen.

Nu i veckan som har varit har UNT (Upsala Nya Tidning) haft en artikel om "En ny metod för att ge blod på Akademiska". GeBlod.nu, Sveriges blodgivarcentralers gemensamma hemsida, skriver något utförligare om den nya automatiska metoden här.

Det som är bra med den nya metoden är att man kan ge samma mängd röda blodkroppar på hälften så många blodgivningar, eftersom många blodgivare inte hinner komma oftare än två gånger per år ändå (normalt är det tillåtet att ge blod tre gånger per år om man är kvinna eller fyra gånger per år om man är man). Nu ska jag inte anklaga dessa som bara ger två gånger per år eftersom jag själv bara får ge var åttonde månad (mitt Hb låt precis över gränsen för det tillåtna för blodgivning första gången jag gav blod), och detta faktum är inget jag sörjer. SÅÅÅ roligt är det inte att få en jättestor nål instucken i armen...

Nu ska jag inte skrämma iväg er - att ge blod tycker jag själv är ett alldeles ypperligt sätt att göra en god gärning för samhället. Så alla scouter (och ev. övriga) över 18 år som har ledsnat på att leda gamla tanter över gatan - kanske är detta något för er? Och även om ni inte klarar alla tre kraven för att ge på det nya sättet så är fortfarande det fortfarande välbehövligt med blodgivare som kan ge på det "gamla vanliga sättet".

På GeBlod.nu berättas även om att man äntligen kan bli "gästblodgivare", dvs ge blod på en annan blodcentral än den där du är registrerad och att blodcentralerna kan hämta uppgifter från en annan central om du flyttar permanent. En stor framgång!

Kungen av Sova

Jag har hittat min favoritperson i Bibeln - kungen av Sova!! Måste vara vilsamt att vara kung av sömnriket (så länge man inte drömmer mardrömmar vill säga)...

Kanske även skulle kunna fungera som någon form av lockbete vid tonårsevangelisation om man gjorde något kul av det hela, eller vad säger ni?

Några Bibelreferenser kring "Sova":
- Om kungen i 1 Sam 14:47, 2 Sam 8:3, 2 Sam 8:12, 1 Kung 11:23 och 1 Krön 18:3.
- Om Sova, som utpekas blanda annat i 2 Sam 10:6 som ett arameisk land.
- Om Hamat Sova, och dess undergång i 2 Krön 8:3.

I övrigt förekommer ordet "sova" 38 gånger ("sova*" - vilket inkluderar stavningar/ändelser som t.ex. "sovande" - 41 gånger) i Bibeln enligt bibeln.se, men då både i betydelsen av landet Sova och verbet "sova". Då är "vila" betydligt vanligare (133 gånger, "vila*" 214 gånger), men för att Gud skulle ha skapat sabbaten som vilodag och som del av 10 Guds bud så tycker jag det är lite väl lite sova & vila i Bibeln!

From nog?!

Är du from nog att leda tidenbön?

Så står det på ett anslag nere i entrén i huset där jag bor (vilket i sig förvisso inte är så mycket att förvånas över, då huset ägs av en kyrklig stiftelse och det är mer regel än undantag att det finns diverse reklam om allt från gudstjänster/mässor/lovsångskvällar och aktuella, kristna föredrag till bönegrupper, reträtter och ikonförsäljning).

Efter en personlig förfrågan från tidebönsansvarige i kyrkan har jag från och med idag(!) ansvar för laudes på torsdagmorgon varje vecka. Så alltså antar jag att svaret för mig personligen på frågan är "Ja, jag är from nog". Uppenbarligen tyckte åtminstone tidebönsansvarige det!

Men å andra sidan är det först kl. 07.30, så det är inte så fromt tidigt (dvs gräsligt tidigt)! För "gräsligt tidigt" gör att det - enligt mig - känns mer "fromt". Jag menar att då offrar man ju verkligen något - sömn alternativt social samvaro på kvällen - för att gå dit och det är ju alltid fromt att "offra" något för Guds och bönens skull! Okej, vissa studenter tycker 07.30 är gräsligt tidigt, men skillnad var det till exempel på Bjärka-Säby (som utgör något av min "tidebönsstandard") där de kör laudes kl. 06.00 (och under fastan redan 05.45!!), där kan man snacka om "gräsligt tidigt"...

Behöver man då vara speciellt from - from nog - för att be och leda tidebön? Själv känner jag det snarast som om jag ska kunna skriva under på det så ska jag vända på uttrycket: "Vill du bli frommare - led tidebön!" inte "Är du from nog för att leda tidebön?". För egentligen är ju inte fromhet något yttre beteende, utan en inre hållning av bön. En inre inriktning mot Fadern, Sonen och den Helige Ande, och det är ju något som föds av mycken bön - eller vad säger ni?

*****

För dig som inte är van vid terminologin:

Tidebön är en särskild form av fast bön som bes vid särskilda tider på dygnet. Till stor del bygger tidebönen på växelläsning ur psaltaren och är en kristen fortsättning/variant av den judiska tempelbönen som bads vid bestämda tidpunkter på dagen. Och psaltaren är ju "Jesu bönebok". Traditionellt sett är det framförallt klostren som har hållit liv i tidebönerna - de har haft allt från tre (två?) till sju (åtta?) tideböner per dag - men det används även av "helt vanliga kristna", både katoliker, ortodoxa, svenskkyrkliga och frikyrkliga.

Laudes är latin och betyder "lovsång" (laudate = sjunga lovsång är kanske bekant för Taizéresentärer: Laudate omnes gentes = Sjung lovsång alla länder). I tidebönssammanhang är laudes samma sak som morgonbön. Varje morgon bes Sakarias lovsång (Luk 1:68-79, även kallad "Benediktus" utifrån bönens inledningsord ["välsignad"] på latin).

Bön under dagen är oftast ganska kort (upplever jag det som, oftast för kort till och med, men det beror väl på om man måste ta sig iväg för att be - då vill man ju ha lite "lön för mödan" eller om det finns alldeles hemmavid, eller vad man nu kan tänka sig att klostertermen skulle vara, som ett avbrott i dagens arbete varje dag). Om flera böner bes under dagens lopp kallas de ters (bön vid "tredje timmen", dvs kl. 0900), sext (sjätte timmen, kl. 1200) och non (nionde timmen, kl 1500).

Vesper betyder "kväll" och är aftonbönen (bes ofta vid arbetsdagens slut). Vesper är tillsammans med laudes de största/viktigaste tidebönerna under dygnet (eller hur jag ska uttrycka det). Under vesper ber man alltid Marias lovsång (Luk 1:46-55, "Magnificat").

Kompletorium (ibland stavat "completorium", eller kort och gott kallat "comp/komp") betyder "fullbordan" och bes på kvällen precis innan man ska gå och sova för att "fullborda dagen" (är tanken i alla fall, sen har jag en tendens att vara vaken ganska länge efter det ändå) och är min favorit av tidebönerna. På något sätt känns det väldigt skönt att runda av dagen och tacka Gud inför natten på detta sätt. Under komp bes alltid "Symeons lovsång" (Luk 2:29-32, "Nunc Dimittis", men det uttrycket har jag nog aldrig hört någon använda, medan "Benedictus" och framförallt "Magnificat" används regelbundet).

Utöver dessa "vanliga" tideböner så har vissa kyrkor/kloster vigilia (vaka) och läsningsgudstjänst (tidigare kallad matutinen, dvs "ottesången", men nu under valfri tid under dagen. Har ni läst böcker som utspelas i kloster så brukar detta vara en av de mest populära att ondgöra sig över, eftersom man tvingas upp "mitt i natten" för att be - och gärna ska det samtidigt vara iskalla stengolv!). Tillsist finns det även något som heter prim (vid första timmen, kl. 0600 [eller 0700 - har aldrig riktigt förstått mig på det där, för är 0900 detsamma som tredje timmen så borde väl 0700 vara första timmen, eller??]), men det verkar vara ytterst ovanligt att be prim, så den är kanske lite överkurs att kunna.

Meningslöst!

I somras kom jag vid ett tillfälle att diskutera detta med meningslöshet med en "halvkristen" person. Finns det en mening med allt som sker? En mening med naturkatastrofer, världssvält, krig, våldsbrott, sjukdomar, personliga olyckor och så vidare? Tyvärr blev samtalet bara mycket kort eftersom vi båda skulle med tåget (bokstavligt talat), men i helgen kom tankarna tillbaka till mig igen.

Kan jag som kristen ärligt kalla något meningslöst och samtidigt hävda att Gud har hela världen i sin hand?

För det hävdar jag bestämt att man kan och bör. För mig är tron att allt har en mening inte ett tecken på gudsfruktan eller en djupt from människa, det är ett tecken på ödestro, vilket har helt andra religiösa förtecken än just kristen tro...

"Meningslöst" är förvisso kanske inte ett jättevanligt ord i min vokabulär, men ändå är jag fullkomligt övertygad om att det platsar där. Och detta av den enkla anledningen att Gud skapade allt gott. Gud skapade ett paradis, en lustgård, åt människan att älska och vårda. Och detta är fortfarande Guds plan - ett paradis, ett himmelrike på jorden, inte krig och människors ondska.

I Jobs bok beskrivs hur Åklagaren tillåts fresta och plåga Job. Och detta är ett resonemang som jag är övertygad om att man kan överföra på mellanmänskliga relationer också. Gud önskar inte att vi gör ont mot varandra, men Han tillåter det. Gud vill det inte, men tillåter det eftersom människan har både en fri vilja och kunskap om gott och ont (det första givet av Gud, det andra erhållet genom att äta av den förbjudna frukten - och vore människan en så förnuftig varelse som vi gärna inbillar oss så borde vi väl alltid välja det goda, eller hur...?).

Så därför tänker i alla fall jag att jag med gott samvete kan säga att Gud är både allsmäktig och allvetande och samtidigt påstå att det händer massor med meningslösheter i världen varje dag och sekund! Allt som inte är gott, allt som inte är Guds ursprungstanke, är meningslöst. Punkt slut!

Sen visst, det finns ju gråzoner som till exempel olyckor. Olyckor som skadar, förlamar och dödar människor. Självklart är det inte en del av Guds ursprungsplan, samtidigt som det ändå inte är en medveten ond handling av någon människa. Men nåja, det får väl föras in under "syndafallet fördärvar skapelsen"-förklaringen tillsammans med naturkatastrofer och liknande.

Sist, men inte minst, finns det ju människor som hävdar att det var mening att än det ena, än det andra skulle hända för att jag sedan ska kunna använda det i exempelvis själavård och att det därför skedde för att ge mig ökad förståelse för dessa mina medmänniskor. Jag tycker detta resonemang är fullständigt bakvänt! Det är ju som att säga att syndafallet skedde för att människan skulle ha en förståelse för den människans syndiga natur!! Bara knas och ren rappakalja!

Däremot tror jag att motsatsen ofta är sann - Gud kan föra människor i min väg för att jag har just den erfarenheten jag har, precis som Han för andra människor i din väg för att du har andra unika erfarenheter som jag saknar. Men det är ju att kunna använda det meningslösa till att skapa en mening i efterhand, inte till att göra själva meningslösheten meningsfull.