Frid

På söndag, den 19 oktober, ska jag hem till frikyrkan och vara så kallad "gudstjänstledare" eller "mötesledare". Temat för gudstjänsten är "Frid" (som en del av vår gudstjänstserie utifrån Andens frukter, så som de står uppräknade i Galaterbrevet 5:22-23), och jag är ombedd att i inledningen säga något kort om hur jag upplever frid. Ge något slags "minivittnesbörd".

Vad kan jag säga om frid? Ska jag prata om frid generellt eller om något speciellt tillfälle då jag kände frid?

För mig är frid en känsla bortom ord - hur ska jag kunna prat om det? Det är en känsla som inte behöver några ord och inte heller har några ord...

Jag skulle kanske kunna säga att frid för mig är att sjunka ner i en bok och glömma omvärlden. Att frid är känslan som uppstår precis innan man tar de mest fantastiska naturbilderna - eller att frid är den känslan som får mig att sänka kameran och bara vara närvarande och njuta av ögonblicket istället för att ständigt jaga bra bilder! Att frid är en långsam skogspromenad när solen lyser som vackrast och ljusspelet bland träd och buskar tar andan ur en. Att frid är den ordlösa bönens hemvist och källa. En andakt med stillsam sång och musik. Att frid är att sitta stilla, sysslolös och bara njuta av en vacker solnedgång. Att komma hem efter en stressig dag i skolan och sitta ner vid köksbordet - eller i favoritfåtöljen - och läsa tidningen i långsamt tempo innan man tar itu med matlagning och läxor eller vad det nu kan vara som pockar på tid och uppmärksamhet. Att frid är att titta på en ensam ljuslåga från ett ensamt litet stearinljus i ett mörkt rum.

Allt detta - och mycket mer - kan rymma värdefulla stunder då friden sänker sig i sinnet och kroppen kommer till vila. Men det är nog också lika viktigt att påpeka att frid inte är något som kommer "på beställning" bara för att jag gör någon av dessa saker.

Fast kanske säger det mer om mina upplevelser av frid om jag säger vad jag inte anser är frid?

Till exempel anser jag inte att det är fridfullt att sitta vid datorn eller titta på TV. Det kan kanske vara avkopplande ja - och rymma en mängd känslor som glädje, skratt, allvar, sorg - men jag skulle inte kalla det fridfullt. Ännu tydligare blir det kanske om jag säger att jag inte anser det fridfullt att umgås med andra människor. I mötet med andra människor ryms väl i princip alla känslor utom just friden? Friden är för nära ihopkopplad med tystnaden för att kunna höra hemma i sociala sammanhang

Endast vid ett mycket fåtal tillfällen har jag upplevt frid tillsammans med andra människor. Ett exempel när jag har suttit vid en nedbrunnen lägereld - en stor hög med glödande kol som avger en stillsam värme - efter en hektisk dag på ett scoutläger. När man sitter tysta tillsammans, känner hur pulsen går ner, var och en i sina egna tankar över dagen som har varit eller något annat i livet. Utan krav, utan ord. Bara är.