De som står i skuld till mig...

När jag ändå är inne på något slags bönetema här på bloggen så kan jag ju lika gärna passa på och lägga in en gammal fundering - jag har funderat på detta ända sedan konfirmationstiden - som jag ännu inte riktigt "kommit till rätta" med:

Ur Herrens bön:
"Förlåt mig mina synder, liksom jag har förlåtit dem som står i skuld till mig" eller som det heter i den gamla översättningen: "de oss skyldiga äro".

Detta tillhör något av de saker jag inte alls begriper. Vadå förlåta de som står i skuld till mig? Antingen lånar jag ut pengar till dem av fri vilja - och vad finns då att förlåta? Att de inte har bättre ekonomisk planering så att de har råd med att betala lunchen (eller vad det nu kan röra sig om) själv?? - eller så ger jag de pengarna på en gång och någon skuld har aldrig förekommit.

Den senare attityden kanske är den som är "mer" kristen - "allt mitt är ditt" och "dela systerligt och broderligt" - men är det samma sak som att den första är fel?

I GT finns det massor med regler, bland annat för hur man ska låna pengar till varandra (eller sälja sig själv som slav om man inte har några pengar alls!!), och där heter det bara att man inte ska ta ränta av sin broder (eller syster), så kanske är det det som inkluderas i "förlåtelsen" - att inte vara girig och vilja utnyttja människan som står i skuld till dig. Men är detta verkligen förlåtelse? Det känns lite blekt. Fast det är ju ganska praktiskt å andra sidan, vem tar ut ränta av en kompis?

Kanske blir det värre om man "ger åt var och en som ber en", främlingar likväl som vänner. Är det då den typen av förlåtelse Jesus menar? Att "se mellan fingrarna" huruvida de bara utnyttjar dig och ge ändå? Förlåta dem för deras girighet? Förlåta dem för att de lurade dig (trots att du insåg detta redan där och då) och låta dem göra upp sin egen räkenskap med vår Fader istället för att vara polis/samvete åt dem? Men hur ska jag kunna ge med gott samvete när jag förstår att pengarna kommer gå direkt till sprit eller droger...?

Jesus ger i NT finns ett antal dramatiska liknelser kring folk som får sin skuld efterskänkt - tänker framförallt på liknelsen om tjänaren som fick mycket förlåtet men inte förlät sin medtjänare (Matteus 18:21-35). Är detta den förlåtelse vi ber om, att få sin skuld efterskänkt på detta vis? (Och ärligt talat så är det väl ganska oansvarigt av herren att låna ut så mycket pengar till att börja med? Okej, okej, det är en liknelse och handlar inte alls om ekonomi, men ändå...).

Jaja, jag kanske stirrar mig blind på de ekonomiska termerna i onödan? För nog har denna bön ett större tillämpningsområde än just det ekonomiska? Men personligen använder jag inte "skuld" direkt i något annat sammanhang I alla fall inte tillsammans med "stå i skuld till". Fast en domstol kan ju förvisso döma någon skyldig till ett brott, så om någon snor min cykel kanske jag kan förlåta "den mig skyldig äro"? Fast cykel är ju också en materiell ägodel förstås, vilket ju bara är pengar i en mer "fast" form.

Kanske kan - eller ska jag säga "troligtvis ska" - själva ordet "skuld" lika gärna bytas ut mot "sår, band och bindningar", något som man ibland talar om inom själavården. Ord som används för att uttrycka negativa förhållanden och händelser - elaka kommentarer, olyckor, illvilja, osv - som gör dig ofri. Som hindrar dig från att utveckla "din fulla potential" och frimodigt tjäna Gud.

"Förlåt mig mina synder, liksom jag har förlåtit dem som har sårat mig och gjort mig illa..."