Under slutet av våren funderade jag mycket fram och tillbaka på detta med själavård, vägledning och (fast i betydligt mindre grad) bikt. Nu är det så att jag aldrig ha varit med om något sådant, och det var väl ganska mycket det som fick mig att fundera och tänka "jag kanske ska pröva på". I alla fall ett samtal av väglednings-/själavårdstyp, det där med bikt känns däremot ganska främmande än så länge.
På något sätt (om jag har rätt eller fel får väl den med mer erfarenhet bedöma) ser jag vägledning som väldigt framtidsinriktat. Att bygga på sina starka sidor så att säga. Medan bikt tvärt om handlar om att ta hand om det som gick fel igår och förstärka sina absolut svagaste bitar här i livet så att man inte gör om det. Själavård känns som om det hamnar någonstans mitt emellan dessa två.
Poängen som jag ser det med allt detta - vägledning, själavård och bikt - är att hjälpa enskilda individer att "arbeta på sin frälsning" (som Paulus uttrycker det i Fil 2:12) för att uppnå helgelse.
Eller ja, det där med "aldrig" är väl egentligen inte sant. När jag läste bibelskola så hade jag nämligen något som skulle föreställa vägledningssamtal några gånger med en av lärarna, men tyckte verkligen att det gav "noll och nada", så jag tänker inte på det som vägledning. För visst måste vägledningssamtal innehålla någon form av konkret vägledning och inte bara någon som sitter och lyssnar på vad jag säger och nickar till och från? Någon som tar tag i mina tankar, som hjälper mig att se nya infallsvinklar på tanken, osv? Någon som utmanar mig att ta nya steg i en eller annan riktigt och/eller säger till på skarpen när jag är ute och snurrar? Argumentera fram och tillbaka kan jag göra för mig själv, går jag på ett vägledningssamtal vill jag ha hjälp att komma vidare!
Och ett själavårdssamtal hade jag faktiskt i samband med att jag var på mitt livs enda "Hela hela människan-dagar" som ordnas av den ekumeniska organisationen "Helhet genom Kristus" (se wikipedia eller deras officiella hemsida). En mycket givande helg och ett mycket givande själavårdssamtal måste jag erkänna, även om jag, när jag ovan skrev "aldrig varit med om något sådant", tänkte på mer regelbundna samtal. Förvisso ligger det kanske mer i vägledningssamtalets natur (som jag föreställer mig det) att det ska vara återkommande så att man kan följa utvecklingen och följa upp det man talat om innan, men nog föreställer jag mig att de flesta själavårdsärenden också tar ett par samtal innan man har lyckats reda ut allt, eller?
Vad gäller bikt däremot så gäller verkligen att aldrig betyder aldrig. *pust, ett rätt av tre, jag kanske borde gå till bikt och bekänna mig som en stor lögnare?, eller är det inte så bikten fungerar?*
Idag söker jag ofta vägledning i böcker (t.ex. har jag recenserat och/eller citerat "Hädanefter blir vägen väglös", "Jakten på det försvunna skrattet" och "De apostoliska fäderna"), så kallade "böcker i andliga vägledning" (eller vad nu de kristna bokförlagen brukar klassa dem som). Däremot förblir själavården och bikten ständigt eftersatta, för att inte säga ignorerade.
Fördelen med böcker är att jag kan välja precis vilket ämne jag vill, läsa hur mycket eller lite jag vill om det och ta till mig precis hur mycket eller lite jag vill ur boken/böckerna utan att någon kan ha åsikter om det. Samtidigt är det just det som är problemet med böcker - det blir så otroligt "subjektivt". Ingen kommer att säga till mig "Johanna, du skulle verkligen behöva tänka extra mycket på det där" eller "Varför läser du väldigt mycket om det där, men sen aldrig låter det påverka ditt liv?" eller något annat i den stilen.
Så, har ni varit på väglednings-/själavårdssamtal? Hur upplevde ni det? Och hur skiljer sig detta från bikt/biktsamtal?
6 kommentarer:
Jag har gått och samtalat med en del präster i mina dagar. Vägledande/själavårdande samtal har i min erfarenhet handlat mycket om mig, mina funderingar, min brottning och så vidare. Jag har fått många nycklar, men den stora grejen har nog varit att formulera min tro och mina tvivel, i dess allra mest konkreta form, för en annan människa. Luftslott har en fantastisk förmåga att bygga upp sig i mitt huvud och det är bra att återvända till samspelet, till verkligheten.
Dessa samtal har vid något tillfälle lett till bikt. Då har jag själv uttryckt önskan och vi har träffats vid ett annat tillfälle och använt den ordning som finns. Det blev alltså något i stort sätt uteslutande mellan mig och Gud.
Jag kan absolut rekommendera vägledande samtal. Gör det med någon som det känns naturligt att öppna sig för. Alla präster har inte gåvorna.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!
Men på något sätt känns det ju naturligt att prata med den egna prästen/pastorn, men om han/hon inte har gåvan, hur ska man då veta vem man ska vända sig till?
Johanna: Magkänsla! :) Du verkar ju har varit runt i lite olika församlingar och jag antar att du känner vem du helst skulle vilja prata med av församlingsledarna där. Det är ju något annat än teologi man behöver kunna, så någon som verkar leva nära Gud kan troligtvis hjälpa dit. Men som sagt, magkänsla.
Jo, kanske det. Men jag känner liksom ingen som jag spontant känner "honom/henne skulle jag vilja prata med". Har väl helt enkelt dålig kontakt med min magkänsla...
En bra präst är ärligare mot mig än vad jag själv är. Det är den stora fördelen med själavårdsamtal!
Bikten är dessutom väldigt förlösande. Jag slipper älta gamla synder för mig själv, vilket egentligen är en form av självupptagenhet. Biktat är biktat...
Johanna: Det kan vara två saker i detta. Dels en svårighet från din sida att öppna sig vilket gör att tanken på alla dylika kontakter känns jobbiga. Eller så har du inte träffat någon som haft den gåvan än. Kanske finns det någon annan erfaren kristen i din närhet som det skulle kännas bättre med.
Annars säger jag, prova med någon vem som. Jag tror du märker en del bara genom att prata om ramarna (när och var ni skall träffas) sedan kan det vara bra att vara tydlig med att ni testar, skulle det inte fungera så kan man skylla på kemin, så behöver det inte vara någons fel, sådant kan annars bli känsligt. En god samtalspartner kommer inte prata om bekväma oväsentligheter utan om det som betyder något, detta kommer troligtvis göra att samtalet kommer till punkter där du måste lita på den du pratar med, var uppmärksam på hur du reagerar i det. Jag tror du kommer finna likheter med hur du hanterar utmaningar från Gud.
Skicka en kommentar