torsdag 25 mars 2010

Tro, tvivel och flykt

I dag firar vi Maria bebådelse. Vi kan historien - ängeln Gabriel sänds till Maria med budskapet om att hon ska föda en son som "ska kallas den Högstes son" och "[...] du skall ge honom namnet Jesus" (Luk 1:32,31). Och Maria säger sitt "Ja. Ske med mig vad du har sagt". Ett fantastiskt budskap! För oss!

Nu bekänner vi som kristna detta som en verklig händelse - "
född av jungfrun Maria" - men hade berättelsen istället det diktats ihop av en nutida författare så utelämnar evangelisten väldigt många scener som författaren - och för all del även en nutida journalist/den som skriver en biografi - skulle ha gottat ner sig i flera kapitel framöver.

Till exempel: vad tror du till exempel Maria kände efteråt, när ängeln hade lämnat henne? Panik? Ja, säkerligen skulle jag tro det. Tvivel? Vad hade hon gett sig in på egentligen?! Att säga "Ja" i stundens hetta när man har en ängel framför sig må vara en sak - om än inte ens då en självklar sak - att berätta det för familjen och alla i sin omgivning är säkerligen något helt annat!


Att föda barn utanför äktenskapet sågs inte med blida ögon på den tiden, i den kulturen. Detta visste hon säkerligen mycket väl! Och dessutom komma och hävda att det var "den Högstes son"? Jag tvivlar på att hon vann några sociala pluspoäng för det påståendet hos omgivningen.


Så ja, jag kan föreställa mig att det låg säkerligen en hel del sådana "mänskliga" tankar bakom hennes plötsliga önskan att resa till Elisabeth i Judeen - förutom det uppenbara skälet att hon ville träffa sin släkting som var med om ett under liknande hennes eget (i den mån man nu kan tala i "liknande"-termer). Ändå så visar inledningsscenen från besöket hos Elisabeth inte på någon stukad kvinna på flykt undan en social skandal.


Trots att det så tidigt i en graviditet är omöjligt med mänskliga mått mätt att se att en kvinna är gravid, så vet Elisabeth redan på den Helige Andes ingivelse och hälsar henne som "
min Herres moder". Och stolt proklamerar Maria sin lovsång. "Min själ jublar över prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare. Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinnan, från denna stund ska alla släkten prisa mig salig. [...]". Att stå inför en social skandal och ändå stolt kunna hävda att "från denna stund ska alla släkten ska prisa mig salig"?! Det krävs en rakryggad, grundmurad tro för att klara av det!

I tre månader blir Maria kvar i Judeen. Folk måste ha börjat undra varför hon är där så länge. Var det normalt att stanna så länge hos en släkting? Speciellt om resan dit hade varit plötslig? Fick det folk att fråga om hon gömde sig där? Om hon hade något att skämmas för som hon inte ville att världen skulle få veta? Sedan: ryktet som sprider sig - skandal!


Kanske är det på detta sätt som Josef får höra talas om vad som är på gång, och som får honom att vilja skiljas från henne i tysthet. Kanske inte. Som sagt var, jag spekulerar bara. Tydligen så verkar dock Maria inte ha talat ut med honom om vad som ängeln hade berättat innan hon sticker iväg till Judeen i alla fall...


Tack och lov så griper Herren in och sänder sin ängel till Josef och lugnar honom. "
Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder" (Matt 1:20b-21). Kan det vara detta - en resa till Judeen - som ligger bakom de vaga(?) orden "förde hem sin trolovade"? Är det detta - att Josef kommer och hämtar henne - som får Maria att vända hem från Judeen efter tre månader?

Eller övertolkar jag bara Bibelns diffusa utsagor? Hur tror du?

1 kommentar:

Bergmans Bryderier sa...

Att föra hem sin trolovade var nog snarare det normala uttrycket för vad en man gjorde i slutet av trolovningstiden, som i sig redan innebar ett bindande avtal om äktenskap. Men annars är det ju intressanta funderingar du har...
/Lars