söndag 28 mars 2010

Heder och individualism

När jag har läst olika inlägg nu kring Maria bebådelse och en del diskussioner Marias roll i frälsningshistorien att "aldrig visa på sig själv utan alltid - likt en öppen dörr - leda vidare och visa på Jesus" (vilket jag ibland känner att jag ifrågasätter med tanke på hur mycket tjat det blir om Maria från vissa av dessa. Nå, det var inte det jag tänkt diskutera), så blir det katolska motargumentet att "hedra Maria är att hedra Jesus". Att detta möts av en vägg av oförstående av många protestanter - inkl. mig i vissa lägen - tror jag ingen kommer neka till. Frågan som slog mig var varför det blir så. Eller kanske snarare en teori som svarar på "varför"-frågan. Fast utan att presentera en lösning på hur vi ska kunna nå samsyn.

Tanken som slog mig häromdagen var nämligen att situationen nog kan påstås vara densamma som när vi svenskar ställer oss lika frågande inför hedersvåldskulturen. Visserligen kan man - och det med rätta - tycka att dessa situationer är två motpoler, men det jag menar är att det är varandras motpoler. Det är som plus och minus av samma fenomen. Inom samma kultur. En kultur som till skillnad från vår inte räknar individen som den minsta beståndsdelen utan familjen. En kultur där att hedra en familjemedlem innebär att hedra hela familjen, lika så att vanhedra en familjemedlem innebär att vanhedra hela familjen. Och på så sätt blir att hedra Maria samma sak som att hedra hennes familj - och därigenom även att hedra Jesus.

Att tänka familjecentrerat istället för individbaserat är inte bara ovant för mig. Det är fullständigt främmande. Samtidigt ser jag det hända ibland i min närhet när mina vänner och bekanta får barn. Helt plötsligt är det inte deras egen person som är universums centrum längre, utan alla val - politiska såväl som vardagliga - handlar om familjens yngsta som inte kan föra sin egen talan än. Att lämna plats så pass fullständigt åt någon annan är de facto att flytta sin heder från sin egen individnivå till familjenivån, där en persons heder och ära är familjens ära och en persons misslyckande är hela familjens misslyckande.

Kanske har jag som ensamstående här en väldigt stor nackdel. Jag har "lämnat" den familj jag har vuxit upp med utan att ha gift mig och bildat någon ny familj "på egen hand". Min heder blir min egen och mitt liv blir centrerat kring mig som person tills jag finner kärleken.

Ty det tror jag - kärleken är det band som binder samma människor. Binder samman oss i familjer. Binder samman oss som församlingar. Binder samman oss som Kristi Kropp. Och det är först när vi börjar tänka med kärlek som vi slutar se varandra som konkurrenter och istället blir medmänniskor och medarbetare i Guds rike. Och det är först när vi ser på Maria med kärlek som hon visar på Jesus, istället för att vi - som i dag - tittar på henne som en stängd dörr och hävdar att hon kan konkurrera bort sin Son i våra hjärtan!


Likväl är jag långtifrån övertygad om att vi vinner några trossegrar bara för att vi klämmer in Maria i vårt böneliv, men jag tänker inte utesluta möjligheten att katolikerna kan har rätt och det bara är vi protestanter som krånglar till det för oss själva onödigt mycket genom att titta på Maria och hävda att hon skymmer Jesus om vi ber om hennes förbön.

Det sägs att hjärtat växer med kärleken som flödar över, men ett stängt hjärta inte ens har rum för ett ynka litet sandkorn.

11 kommentarer:

Tubbo sa...

Det kanske ligger något i det du säger.

Tänker på illa det måste ha sårat de tidiga kristna när judar och romare spred rykten om att Maria i själv verket varit otrogen. Det var kanske därför så viktigt för oss att försvara hennes heder och oskuld.

Det är kanske också därför vi katoliker tar så illa upp när protestanter inte hedrar henne som hon vi tycker hon förtjänar. Man hör liksom ibland protestanter säga att "hon är vem som helst".

Vi har alltid försvarat henne och kommer nog alltid göra det. Det är dock märkligt det här med Maria, för mig som född icke-katolik.

Vad jag menar är att när jag först intresserade mig för kristendomen var hon ingenting, också för mig. Nu är hon allt.. Jesu moder liksom. Att be Ave Maria kändes i början onödigt och obekvämt. Nu är hon en trygg hamn innan jag ger mig ut på den store Gudens hav.

Bergmans Bryderier sa...

Intressant tanke, ja. Fast jag undrar om du inte blandar begreppen lite. Heder är en sak, ansvar en annan. När man blir förälder utökas ansvaret, men familjeheder är nog något annat, tänker jag.

Själv är jag också ensamstående, men jag har varit gift, så jag kan se båda aspekterna. Och visst är det så att "hustrun är mannens krona", dvs den partner man funnit påverkar omvärldens syn på en, och det kan ju sägas handla om heder och ära. Men att detta också skulle sträcka sig till relationen mellan barn och föräldrar ligger lite längre bort. Helt omöjligt att förstå är det dock inte. Visst tänker man ett och annat om föräldrarna till en grov ungdomsbrottsling, t.ex? Det är svårt att undvika...

Men steget härifrån till att faktiskt BE TILL Maria, det är gigantiskt! Att minnas hennes del i frälsningshistorien och ge henne cred för att hon var villig, javisst. Men varför göra henne till en förebedjare i himlen när ingenting i bibeltexterna indikerar något sådant? Det är där skon klämmer för mig iaf.

Läste för några år sedan att katolska kyrkan i länder där den är i minoritet tonar ner budskapet om Maria, för att inte stöta sig med protestanter. Men där förhållandet är det omvända kommer sanningen fram, som i Polen (där det enligt mig är rätt hemskt). Om detta är rätt eller fel får var och en bedöma, det visar i alla fall på hur oerhört central Mariakulten är i katolsk lära.

/Lars

Bergmans Bryderier sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Bergmans Bryderier sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Bergmans Bryderier sa...

Tubbo: Menar du verkligen att Maria är ALLT för dig nu? Kanske spetsade du till det lite, eller?

Vad jag inte förstår är varför inte Jesus kan vara den trygga hamn som du nämner. Den Jesus jag ser i Bibeln och har fått lära känna i mitt liv, han rymmer inom sig all den trygga, varma omsorg som jag behöver. Och så har han ju sänt sin Ande - den som heter både Tröstaren och Hjälparen...

Men jag funderar vidare lite, och tänker på hur det var när jag själv var rätt ny i tron. Innan jag lärt känna Gud i hans varma, kärleksfulla omsorg. Innan jag kunde vila i vissheten att jag verkligen var älskad som jag var, utan krav på motprestationer. Kanske hade jag då haft behov av en öm modersgestalt, en människa som jag kunde luta mig mot?

Jag vet inte, men jag vet att mycket av problematiken då låg i att jag inte fick rätt undervisning om Gud. Hans nåd kom inte fram i alls så hög grad som den borde. Anden var mer en övervakare av att jag gjorde rätt än denna ömma tröstare och hjälpare.

Tyvärr tror jag att katolska kyrkan fortfarande, åtminstone i vissa sammanhang, lär ut att Jesus är "snar till vrede" och att Maria är den enda som kan stilla hans vrede. Jag vet att det är en vanlig föreställning i Polen, därför ber man till Maria att hon i sin tur ska be Jesus om det man har på sitt hjärta.

När man vet hur mycket Gud själv älskar oss blir en sån här sak djupt tragisk.

/Lars

Johanna G sa...

Kul med lite debatt! Lovar dock att detta blir sista Mariainlägget på ett tag nu.

Tubbe:
Men är inte det stora med Maria att hon säger "ja" till Guds kallelse trots att hon är "vem som helst"??

Jag menar: Jesus är 100 % människa men också 100 % Gud vilket gör att han fuskar på något vis.

Att Maria säger ja visar på att det är fullt möjligt att säga ja som människa. Vi behöver inte vara "fattig syndig människa" som "gör det jag inte vill göra" hela tiden! Något annat är faktiskt möjligt redan här och nu!!

Bergman:
Om du läste rubriken så försökte jag behandla två begrepp som jag tycker går in i varandra i någon mån. Och egentligen handrar mer om individualismen och mindre om heder. Att jag drar liknelsen "att hedra Maria ger ära åt Jesus" med "hederskultur" är bara att de kulturer som ser till familjen som "minsta enhet" oftast förknippas med "hederskulturer" här i Sverige.

Att be till Maria diskuterade jag inte alls denna gång, men okej då:

För det första så kan jag köpa katolikernas argument om att det är skillnad på att "be om någons förbön" och att "be till". Som det oftast påpekas i diskussionen så kan vi be våra syskon om förbön och ingen kommer anklaga oss för att vara avgudadyrkare och att be till dem.

För det andra så visar Jesu liknelse om Lasaros och den rike mannen också på att de döda är levande inför Gud. Likaså när Jesus kontrar sadukeerna (som inte trodde på uppståndelsen) med att "Gud är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud" och "Gud är inte en Gud för de döda utan för Gud är alla levande".

Så långt sträcker sig Bibeln. Men precis som du säger så står det också att vi inte ska framkalla de dödas andar, med kung Saul som uppväcker profeten Samuel som avskräckande exempel.

Katolska Kyrkan m.fl. har här - så som jag har uppfattat det i varje fall - valt att ställa sig på linjen att det är okej att "skicka mail" med önskemål om förbön medan det inte är okej att ägna sig åt spiritism och framkalla de döda. Jag kan känna sympati för den hållningen men vet inte vad det skulle tillföra min tro att börja be regelbundet om helgonens förböner.

Att hedra kyrkans fäder, mödrar, helgon och martyrer tycks i alla fall vara en tradition från den allra första kristna tiden och de borde ju ha bättre koll på vad Jesus och apostlarna lärde än vad jag har som lever 2000 år senare!

Bergmans Bryderier sa...

Johanna, det blev kanske en lite rörig mix av mina kommentarer. Det var inte bara ditt inlägg nu som jag kommenterade utan också diskussionen från tidigare inlägg - som jag inte kommenterat vidare där. :-)

Vad gäller att be till Maria eller be om hennes förbön så menar jag att det ofta är en hårfin skillnad. Och båda alternativen förutsätter att hon inte bara lever, vilket är helt klart, utan också har en särställning i himlen. Detta är alltså den springande punkten, som jag hela tiden återkommer till. Kan någon verkligen hävda det, och bygga upp sin andlighet kring, utan att ha en enda bibelvers att luta sig mot?

Jag tycker för egen del att Asaf fångar det hela väldigt väl i Psalm 73 vers 25:

"Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden."

Märk väl, det är INTE Maria han syftar på här. (Men lustigt nog har orden "utom dig" fallit bort i Bibel 2000... NIV har dem kvar, liksom NAS.)

Men nog om detta nu, det är ingen hjärtesak för mig. Jag har sedan många år upphört med häxjakten på katoliker... ;-)

Gud välsigne oss alla, som sätter vårt hopp till Jesus som Frälsare och enda vägen till saligheten hos Gud!

/Lars

Johanna G sa...

Ahh, det är lätt hänt.

Tänkte mer på hur folk ibland - särskillt när det gäller kontroversiella ämnen - har en tendens att dra upp samma sak varje gång det ens nämns något i närheten av ämnet. Och just vad det gäller "Mariadiskussioner" har jag dålig erfarenhet från tidigare.

En särställning? Om jag ber en kompis om förbön, innebär det att jag tillmäter honom/henne en särställning också? Men jag förstår din poäng med att inte fråga efter någon annan i himlen.

Nä, Maria är ingen hjärtesak för mig heller. Korståg mot andra kristna är däremot bannlysta från denna blogg! Det är fullt tillåtet att säga att man inte begriper och ställer sig frågande inför ett eller annat, men korståg. Nix, inte här! :)

Bergmans Bryderier sa...

Att vi ber för varandra här på jorden är ju både skriftenligt och självklart. Lite knepigt att jämföra det med förbön från helgon i himlen, tycker jag...

Nå, vad jag menar med särställning är detta att inget i skriften antyder att de som lämnat jordelivet utövar förbön i himlen på de ännu levandes begäran. En enda gör det uttrycklig, och det är Jesus. Skulle Maria också ha den positionen och kallelsen? Då måste hon ju för övrigt ha fått del av Guds egen obegränsade simultanförmåga, för tänk hur många katoliker som ber om hennes förbön - samtidigt!

Nej, det håller inte. Inte för mig. Men som förebild under jordelivet, i likhet med andra som levt i tron innan oss, javisst!

NU kommenterar jag inte mer i detta ämne. :-)

/Lars

Tubbo sa...

Lars:

Ja, Maria är allt för mig.

Tubbo sa...

Johanna:

Jag tror att Gud valde ut Maria. Det gör henne mycket speciell för mig.