Gud, mannen, kvinnan och vilan...

Läste i Länstidningen (LT) under rubriken "Häpp" häromdagen följande:

Först skapade Gud världen.
Sedan vilade Han.
Därefter skapade Gud mannen.
Sedan vilade Gud och mannen.
Tillsist skapade Gud kvinnan.
Sedan dess har varken Gud eller mannen vilat!

Vilken enhet önskar jag?

"Vilken enhet önskar du?", den frågan ställdes redan år 2008 av Andy. Jag tänkte redan då kommentera den artikeln - eller snarare besvara själva frågan - men tiden gick och helt plötsligt är vi nu inne i 2010.

Andys inlägg rör sig framförallt i kontrasterna mellan organisatorisk enhet och hjärtats enhet. Min åsikt om den kontrasten berörde jag i ett långt inlägg här. För att sammanfatta det kort: Jag anser att ropet efter enhet kommer från gräsrötterna inom Kyrkan. Folk från alla kyrkor möts, längtar och ber efter en djup, fullvärdig enhet. Hade strävan efter enhet kommit som ett tvång "ovanifrån" (i detta fall = från någon världslig hierarki eller makt), så hade jag kunnat hålla med om den skiljelinjen. Men att som nu somliga gör när de försöka motarbeta det jag ser som ett bönesvar tycker jag mest är beklagligt.

Det jag menar illusteras tydligt av den frikyrkliga mentaliteten i Sverige. Jag må förvisso vara ovanligt ekumenisk och mångkyrklig, men många med mig upplever det som självklart att välja vilken (fri-)kyrka man engagerar sig i när man flyttar till en ny ort snarare utifrån församlingens atmosfär och kyrkans läge, än utifrån någon viss etikett. Vi anser oss vara kristna punkt slut. Etiketten blir oviktig och ointressant. Och när etiketten blir ointressant, skulle vi då inte lika gärna gå samma på ett mer konkret sätt utan att det ska behöva bli ramaskri av historiska skäl? Vi beter oss redan som om vi vore ett...

Både Andys inlägg och Dagen-artikeln jag länkade häromdagen förutsätter en uttalad inriktning av att ekumeniken numera handlar om "enhet under påven". Jag ser inte detta som något att få skrämselhicka över (men å andra sidan är jag kanske ovanligt positiv till Katolska Kyrkan för att vara protestant), medan däremot Katolska Kyrkan å sin sidan snarare drar åt gränserna för vad som är "tillåtet" istället för att sträcka sig ut och omfamna de protestantiska närmanden som finns.

I någon mån tycker jag att det ekumeniska samarbetet har kommit så långt som det går att komma på den samarbetes-väg som man har valt. Det skickas information mellan kyrkorna, det är ekumeniska bönesamlingar, det byts prediksstolar, olika sociala upprop samordnas, osv. Vad mer kan vi uppnå utan att börja diskutera fördjupade samarbeten, samarbeten som i längden kommer leda till en organisatorisk enhet!

Så vilken enhet önskar jag? Jag vill ha den fullkomliga enheten såklart! Som Jesus själv bad om: "Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss" (Joh 17:21a). Och om vi är fullkomligt enade till ande och sanning, varför ska vi då ens vilja hålla oss kvar vi olika världsliga kyrkostrukturer och -samfund?! Att den enheten även inkluderar jordens största kyrka snarare borde vara en självklarhet än något som en bekännande kristen förfasar sig över tycker åtminstone jag är självklart...

Bönens natur

Detta inlägg är "indraget" och kommer återpubliceras inom en snar framtid i en ny post. På återseende!

Nåde bönen...

...om den inkräktar på våra "dricka öl och vara social"-tider på kvällarna, våra välförtjänta lunchrastpromenader eller våra sov/snooze-stunder på morgonen! För att inte tala om utifall att någon skulle föreslå att bönen skulle kunna få inkräkta på våra mat-, TV- eller datatider!!

Eller...? Hur har vi det med prioriteringarna egentligen?

*****

Nej, usch och fy! Vad ska jag få sådana här dumma tankar ifrån! Tänk så mycket skönare det är att bara leva mitt liv som jag alltid har gjort utan att bry mig så mycket om än det ena, än det andra...

Ekumenisk attityd?

Min apotekspraktik håller på att gå mot sitt slut. Det är dags för mig att bli vuxen "på riktigt" och skaffa mig ett jobb. Jag har nu sökt jobb på lite olika ställen, vilket har gett mig en anledning att läsa på lite mer om andra orter. Det vill säga jag surfar runt på kommunens hemsida, läser wikipedia, kollar friluftsmöjligheter, osv. Verkar detta vara en ort jag kan trivas på?

En av sakerna jag kollar upp är ortens kyrkors hemsidor.

Låt min vara tydlig från början med min övertygelse: En hemsida säger inte allt. Långt ifrån. Varken om församlingen, ekumeniken eller staden. Men det som slår mig allt mer är hur unikt Östersund tycks vara genom att kyrkorna här länkar till varandras hemsidor. Hittar du en kyrkas hemsida så är det lätt att klicka sig fram till övriga kyrkor och församlingar med verksamhet här. På många andra orter får jag lov att söka mig fram via sökmotorer hela tiden. När jag sökte min praktikplats här i Östersund tycktes det mig vara så självklart att kyrkorna länkade till varandra - tillsammans är vi Kristi Kropp - men uppenbarligen stämmer inte det.

Hur mycket säger då en länk? Kräver det något sorts samarbete? Innebär det några förpliktelser? Visar det på ett erkännande? Eller är det mest bara en tjänst som skapar ett intryck av gott ekumeniskt samtalsklimat? Visar på att vi inte ser de andra kyrkorna som konkurrenter utan som lemmar i Kristi Kropp här på orten...

Gemensam framtid?

Jag har just börjat läsa skriften/boken/häftet (kalla det vad du vill) "Gemensam framtid?" som kom ut runt årsskiftet 2007/08, och är en reflektion kring de samtal om att bilda en gemensam kyrka som pågick - och pågår - mellan Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan.

Samtidigt skriver Tidningen Dagen en artikel (eller recension, som jag väl snarare skulle vilja kalla det) om förlaget Artos nya bok "Ny endräkt. Vävd i ett enda stycke" skriven av Peter Artman.

Och även om jag inte har skrivit om det så hoppas innerligt jag att det inte har undgått någon att det har varit den årliga ekumeniska böneveckan.

Ekumenik, ekumenik, ekumenik...

Handen på hjärtat, tror ni att det finns någon möjlighet för en gemensam framtid där vi inte längre är protestant eller katolik, livets ordare eller ortodox? Och vad skulle du vara beredd att göra för att förverkliga det?

Tips: Dags att växa upp?

Aftonbladet citerade häromdagen en studie gjort av ett brittiskt företag om när män respektive kvinnor blir "vuxna". Mycket underhållande! Läs och förfaras över vårt samhälle!

Tack till Emanuel för tipset!

Tips: den kristna enheten, sanningen och kärleken

Tips!
Roms biskop tjänar den kristna enheten, sanningen och kärleken

Läs mer?

• Påven prisar ekumeniska framsteg i Finland
• Påven möter delegation från den albansk-ortodoxa kyrkan
• Påvens möte med ledaren för den anglikanska kyrkan
• ...eller gå själv in på Vatikanradions avdelning för ekumeniska nyheter på svenska!

Alla bildelar är viktiga för bilens funktion!

Det här känns bekant, eller hur?! Eller vad säger ni? För 2 000 år sedan skrev Paulus något liknande om kroppen och hävdade att alla delar är viktiga!

Läs gärna resten av Amos blogg också: Uppsalas gladaste busschaufför skriver och berättar i sin blogg om glädjen över att tjäna, respektera och se det unika i varje människa!

Vart tog Gud vägen? Del 2

Nu har det varit mycket bön några dagar. Men det är inte bara bön som har aktualiserats efter årsskiftet, utan även evangelisation och kallelse har dykt upp på ett flertal ställen i min lilla del av bloggosfären (på min blogg, hos Katolsk mamma på nätet och på amen.se) sen nyårsskiftet, så då kan det väl passa med en uppföljning av ett inlägg jag skrev i november: "Vart tog Gud vägen?"

*****

Att jag inte är någon stor evangelist kanske de flesta av som läser min blogg har klurat ut. Jag grubblar och problematiserar hellre än förkunnar och proklamerar. Kanske är det därför jag har så svårt att prata om Gud. Att Gud är grundton som genomsyrar mitt liv - och förhoppningsvis min blogg - snarare än något (Någon) jag pratar om jämnt och ständigt. För att citera Franciskus:

Predika alltid, om så krävs - använd ord!

Kan jag då predika på andra sätt än genom att använda ord på en blogg? Jag menar, gester och kroppsspråk går ju helt bort. Att visa på prioriteringar som jag gör av pengar och tid? Kanske, men samtidigt så blir ju en blogg ett väldigt selektivt och subjektivt urval. Förvisso så funkar det att predika genom bilder, videor, mm. Och bilder har jag ju plockat in en hel del genom åren (även om det varit glesare med dem på senaste tiden), men videos har jag inte använt så ofta...

För att vara brutalt uppriktig mot er - det jag är rädd för är att jag låter tron bli ett socialt projekt för mig mer än en Levande Verklighet. För vad lönar det sig att visa upp en "fin" yta om jag inte lever upp till det själv? Nej, jag tror på genomskinlighet i den här frågan. Det är bättre att ni ser hur det är ställt, och sen får ni tro vad ni vill om det.

*****

Och för att följa upp "statistiken" från förra "Vart tog Gud vägen?"-inlägget. På de senaste 35 inläggen har jag ökat mina taggar:

• "Gud" från fyra till tio,
• "Jesus Kristus" från tio till femton,
• "den Helige Ande" från fyra till fem
• och skapat "Fadern" vilket har fått en tagg.

Säger jag detta för att skryta? Nej! Jag skrev som sagt var ned statistiken i förra inlägget för att medvetandegöra mig själv om hur jag fungerar, vad jag grubblar på och vad jag förmedlar till er via bloggen. Är jag då högmodig nu? Skryter med hur from jag har blivit? Eller är det bara ett medvetet val jag har gjort och genomfört? Inte konstigare än om jag bestämmer mig för att fokusera mer på någon annan del av livet i tankar och handlingar? Jag vet inte... Men är det någon av er känner igen er i det jag skriver - då är det värt det.

Modererad eller ocensurerad bön?

Jag skrev igår om fenomenet med "modererad bön" kontra att be om vad som helst helt ocensurerat. Jag vet inte hur många av er som reagerade på det. Rent generellt tycks dock somliga mena att ocensurerade böner är ytterst opassande.

Till exempel fick Svenska Kyrkans bönesajt (ja, den lever fortfarande!) hård kritik i början för att de inte modererade bönerna förrän i efterhand. Förvisso, antar jag, att det kanske förekom att somliga människor "missbrukade" sajten till att driva med bönen, kyrkan och Gud i största allmänhet, men att kritisera böner som kommer från hjärtat för att vara för "ofromma" tror jag är destruktivt i längden.

Och jag tror faktiskt att Bibeln ger mig rätt på den här punkten. För att ta ett exempel: Att mörda är fel. Det står i tio Guds bud. Det vet alla. "Du skall inte mörda". Ändå så förekommer böner i psaltaren - som är Bibelns bönebok - som:

Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan (Ps 137:9).

Böner som inte bara fromt överlämnar dödandet åt Gud, utan faktiskt lyfter fram själva mördandet som något att vara lycklig över! Något som man avundas de som får göra det. Och så fortsätter det. Upp till 80 % av psaltarpsalmerna är klagopsalmer! Många av psalmerna innehåller förvisso både klagan och förtröstan, tacksägelse och begärelse. Men glöm illusionen om att Bibelns egen bönbok är någon uppvisning i fromhet!

Nu menar jag inte att jag tycker vi ska börja be om sådant som går emot Guds bud. Be Gud om "tillåtelse" att få synda eller be Gud att uppfylla våra syndiga lustar. Inte "bara för att".

Men ändå ska vi låta alla våra önskningar bli kända för Gud - Han känner oss redan utan och innan, tror vi verkligen att vi kan dölja något för Honom?! Att spela rättfärdig är inget som imponerar på Honom. Låt det istället bli en utgångspunkt för ett samtal med Honom och ett tillfälle för att öva ödmjukhet och lydnad.

"Inte som jag vill, utan som Du vill, Herre"...

Får jag be om vad som helst?

En hel del av mina tankar har kretsat kring bön på senare tid. Några av tankarna har dykt upp på bloggen. Det är inte första gången jag får något slags "bönetema" under en kortare eller längre period på mina inlägg. Bönen är något som drar i mig. Jag skulle gärna vilja be oftare och mer. Jag skulle gärna vilja be "fromare" böner. Tacka Gud mer än begära. Prata mer med Gud än om Gud...

Utöver min längtan - som ärligt talat kommer och går - så tar jag gärna min utgångspunkt för tankar och funderingar i det "be ständigt" som Paulus skriver och uppmanar till. Men om jag ska be ständigt, kan jag då be om vad som helst? När som helst? Om vad helst som råkar finnas på min hjärna just den sekunden?

Några exempel på böner jag har bett många gånger: "Herre, hjälp mig att få ett godkänt tentaresultat, trots att jag egentligen vet att jag har pluggat mindre än vad jag borde. Hjälp mig åtminstone att minnas det jag egenligen kan, men har glömt bort i tentastressen", "Låt mig hinna med bussen Herre" eller "Tack för solen. Förlåt mig, nu ska jag ägna mig åt 'soldyrkan'. Jag lovar att inte tillbe den, okej Here?". Vardagliga, banala böner. Är dessa böner okej? Är de ett tecken på att jag bjuder in Gud i min vardag eller mer ett tecken på att jag framförallt använder Honom som "sista utväg" och "snuttefilt"?

Frikyrkan har en tradition av den här typen av friare bön. Spontana böner. Ohämmade böner. Ocensurerade böner. Ibland kallas fenomenet för "mikrobön" eller "popcornbön". Be hellre en halv sekund på stående fot än spara böneämnena till senare och (riskera att) glömma bort dem."Be där du råkar vara, låt dina tankar förvandlas till bön. Låt bönen bli en dialog med vår Herre utifrån där du är just nu, snarare än ett 'rabblande av tomma ord'"...

För att försvara mig mot min egen kritik om att en bön inte är "from nog" så brukar jag fråga mig själv hur relationen till min Broder ska kunna bli vardaglig om jag bara pratar med Honom om det som är högtidligt och bra, i välmodererade "acceptabla" former? Är det inte tvärt om i min svaghet som jag kanske behöver bönen som mest? Och när ska jag ta tid till bönen om inte mitt i vardagen, även om det blir lite kantigt alltsom oftast? För är inte det mesta av livet vardag? Banala beslut om vad jag ska laga till mat, tankar på skola och jobb, störiga sjukdomar, relationer till vänner, frågor kring att handla lokalt producerat, ekologiskt eller vad som, osv.

Att inkludera allt detta vardagliga i bönen är för mig ett tecken på begynnande helgelse. Ett tecken på att jag lever - för söker leva - hela mitt liv med Kristus, inte ett "fromhetsliv" på "söndag förmiddag" (dvs när jag känner - eller bör känna - mig "extra helig") och ett annat "vardagsliv" vid sidan av detta.

Fast bön, bedd bön

Bönen "Vår Fader" (som har återkommit några gånger nu på bloggen i lite olika versioner) är en så kallade "bunden" bön. En bön Jesus lär sina lärjungar, samtidigt som han predikar för dem om att inte rabbla tomma ord som hedningarna. För somliga - inte minst frikyrkliga - skapar detta en spänning. Hur ber man "Vår Fader" utan att "rabbla den" (eller "läser den", som jag har råkade säga en gång när jag ledde gudstjänsten i Lyckebokyrkan)? Kan man göra det? Leder det automatiskt till rabblande bara för att jag använder "färdiga böner", böner som inte kommer från "hjärtat"? Böner som inte är fria...?

Tidigare har jag skrivit en del om tidebönen. Också tidebönerna är bundna böner! Jag gillar bunden bön till en viss grad. Allra helst vill jag förstås ha både bundna och fria böner. En balans. Det bästa av två kyrkotraditioner. Det traditionella och det profetiska...

Det "bundna" i bönerna ger på något sett en större stabilitet än vad mina egna försök till "fri" bön många gånger ger. Priset jag får betala är att bönen blir/upplevs som mindre personlig. Men vad spelar det för roll i jämförelse med hur många gånger jag har försökt "skapa" en bön vid mina andakter och bara upptäckt att det är "tomt". Inga tankar och formuleringar, även om inte andaktslivet i övrigt är "dött". Att då använda mig av fasta böner - oftast just av "Vår Fader" - har åtminstone garanterat att det har blivit en bön bedd den kvällen!

En annan "bunden" bön är rosenkransen. Jag vet inte om jag har skrivit om just rosenkransbönen tidigare, men det tillhör väl en av bönerna jag har stångats med till och från under ett tag nu. Till exempel riktade jag en fråga om just rosenkransbönen till Teija, som firade sin bloggs ettårsdag - ja, det var ett tag sedan nu - med att låta folk önska blogginlägg. Stort tack, Teija, för att du tog dig tid!

Jag vet egentligen inte om jag är så tilltalad av rosenkransbönen. Jag har (av olika anledningar) varit på rosenkransandakter några gånger och i olika sammanhang, men jag tycker sällan det ger mig så mycket. Kanske fastnar jag för mycket på ytan, på det "mekaniska rabblandet", vad vet jag...

Det finns dock två saker jag lockas av. För det första kallas rosenkransen ibland för "de olärdes psalterium". Det tilltalar mig som gillar tidebön. Ursprunget till det smeknamnet är att - med början hos ökenfäderna - lärde sig många munkar och nunnor hela psaltaren utantill och bad sig igenom alla 150 bönerna varje dag. För den som inte var lika "lärd" så kunde man nöja sig med att be rosenkransens 150 böner per dag istället. Som ersättning. För det andra så vittnar många bloggare - inte minst Teija, därav min fråga till just henne - om vad rosenkransbönen betyder för dem. Jag vet ju av erfarenhet från tidebönen att det kan ibland finnas en yta, ett visst motstånd, att ta sig igenom innan man kan börja ösa ur en "bunden böns källa".

Men skam den som ger sig! Jag ska inte hävda att jag har "upptäckt" rosenkransbönen än. Och jag ska definitivt inte hävda att jag praktiserar den speciellt ofta. Men kanske, kanske anar jag ibland glimtar av vad som finns på andra sidan ytans motstånd. Traditionen är ju tydlig: rosenkransbönen är en välsignelsebringande bön, vem är då jag att förakta den? Och så kämpar jag vidare med den för att "inte riskera att gå miste" om något Gud vill ge oss bara för att jag är för inskränkt i en tradition som ställer sig tvekande inför detta fenomen...

Ekonomisk redovisning och diskussion

För snart två veckor sedan skrev jag om "Greenhouse development rights" och att den som tjänar mer än 4 000 kr per månad tillhör "global medelklass och uppåt". Som avslutning på en kommentar fick jag då ett "PS-tjänar bra men gillar inte dessa som går med sina insamlingspärmar i städerna. Skänker då o då när jag väljer samt är fadder i Plan DS". Mitt syfte med det inlägget var absolut inte att avkräva er en offentlig ekonomisk redovisning, men tycker att reflexen var så pass intressant att den förtjänar ett eget inlägg.

*****

Låt [...] inte vänstra handen veta vad den högra gör

...säger Jesus i ett välkänt citat från Matt 6:3. Egentligen handlar citatet om att ge allmosor - och det i kontrast till dem som lät stöta i basun så att alla i deras omgivning skulle veta hur generösa de var när de gav allmosor. Ofta tror jag dock citatet tillämpas på väldigt stora delar av ekonomin av de kristna. Och då menar jag inte att vi kristna är oansvariga rent ekonomiskt (dvs inte håller koll på vad vi håller på med), utan att vi alla - som tillsammans utgör Kristi Kropp här på jorden - inte gärna talar ekonomi med varandra.

I Nya Testamentet läser vi både i apostlagärningarna om hur folk säljer allt de äger och lägger ner inför apostlarnas fötter och hur Paulus i breven organiserar ekonomisk insamling till bröderna i Jerusalem. Ekonomi verkar inte alls ha varit en privat angelägenhet som ingen annan hade med att göra. Historien om Ananias och Sapfeira (Apg 5:1-11) visar dessutom hur allvarligt en trolös ekonomisk redovisning kan sluta. Det är allvarliga saker vi talar om här!

Förespråkar jag då att vi ska införa någon form av "redovisningsplikt" inför någon, t.ex. församlingens revisor, prästen eller bönegruppen? Nej, självklart inte! Somliga kommuniteter - mest välkänt är kanske Iona community - har valt att ha med det i sina stadgar att redovisa sin ekonomi inför varandra, men detta är inget jag ser som "standard". Precis som att det inte är "standard" för alla kristna att gå i kloster eller leva i en kommunitet. Så alltså, ingen redovisningsplikt.

Ändå så tror jag att vi kan må bra av att ta upp den en ekonomisk diskussionen emellanåt med någon eller några som vi känner förtroende för. Brinner han som har ett låglöneyrke för sitt jobb? Ger hon som är VD tionde? Lägger hon som är småbarnsmamma regelbundet undan pengar till mission?Hur tänker han som är student kring att ge till välgörande ändamål? Har du en uträknad plan för hur mycket du ger till församlingen eller ger du mer på känn utifrån hur bra predikan var? Hur ser jag på att dela med mig till kristna bröder och systrar när jag har överflöd? Och hur ser jag på att vara den som kanske behöver ta emot hjälp en annan gång?

Att vi inte gärna talar ekonomi tror jag hänger ihop med hela vårt samhälles neurotiska inställning till att prata ekonomi. Vårt samhälle där det är lika tabu att fråga vad någon tjänar som att fråga vad denne röstade på i senaste valet. Situationen i kyrkan blir inte bättre av att vi via filmer och TV-serier genom åren matas med sinnebilden av den elaka pastorn som utnyttjar församlingsmedlemmarna som personlig inkomstkälla, och att en sekt lätt skiljs från en normal kyrka genom det faktum att i "sektens" kollektboxar ligger det 100- och 500-lappar och i "den normala kyrkans" ligger det 20-lappar och mynt. "Sekten" där predikanter med eldiga kollekttal utlovar välsignelser bara man ger tillräckligt stora offer i kollekten. "Brutto eller nettovälsignelse" osv. Vi är - tror jag - helt enkelt rädda för att förknippas med ekonomiskt missbruk! I landet lagom tycks vi ju vara ganska överens om att det rimliga är 1 % kyrkoskatt! Och så kanske någon tjugolapp i kollektbössan när den går förbi, mer för syns skull...

Men bara för att vi inte personligen vill förknippas med ekonomiskt "missbruk" eller orsaka att våra församlingar får rykte om sig att kontrollera oss, så tror jag inte att vi behöver rygga för ämnet helt. Jag menar "att ligga i ena diket och prisa Gud för att vi inte ligger i det andra diket" är ju inte heller något ideal! Nej tvärt om, ju mer vi vågar tala om ekonomi, desto mindre borde väl någon kunna anklaga oss för att vara sekteristiska, eller...?

Bönerörelse

Fortsätter mitt "projekt" med att gå igenom och rensa lite bland gamla utkast till inlägg som jag har haft liggande i min "utkorg" på bloggen (ifall du känner att du har hört denna inledning förut kan det bero på att denna ansträngning har lett fram till att jag har färdigställt och publicerat en lång rad inlägg. Några hittar du här, här, här, här, här, här och här).

Ett inlägg som preliminärt hade titeln "Får jag be hur som helst?" bestod endast av en länk till Tidningen Dagens artikel om 24-7-bönerörelsen som skulle till och fira 10-årsjubileum i september 2009.

När jag nu läser igenom artikeln igen tycker jag fortfarande att den är värd att läsas, men minst lika mycket utifrån den glädje över bönen som artikeln visar på - och den rörelse som bönen skapar - som utifrån perspektivet att upptäcka hur bönen möter konsten och får nya konkreta, fysiska uttryck. När bönen föder konsten och när konsten flödar över i bön...

Uppdatering:
Fick via en kommentar reda på att artikeln var låst för den som inte var prenumerant på tidningen. Klipper in några längre citat nedan så att det blir möjligt även för icke-prenumeranten att hänga med i mina tankegångar ovan:

- Vi insåg att bön är nyckeln till allt annat i livet, men visste inte riktig hur vi skulle be. Vi ville lära oss att be, förklarar Greig. Vi inspirerades av 1700-talets Moravians (i Sverige Evangeliska brödraförsamlingen/hernhutarna) som hade bönerum där de avlöste varandra i bön under dygnets alla timmar i 100 år. Vi bestämde oss att försöka göra samma sak under en månad. Men när månaden gått ville ingen sluta. Så vi fortsatte en vecka till. Och en till.

- Det var som om Gud gav oss ett "gott virus" som började spridas över hela världen, berättar Greig. /.../

Begreppet bön har definitivt fått ett uppsving genom rörelsen. Från att ofta ha varit synonymt med "tråkigt" har bön blivit spännande, roligt och kreativt - och synen på bön har drastiskt förändrats hos en hel generation. Plötsligt vill unga människor be.

/.../

- Hur kan man förminska bön till att bara använda ord? Vi borde använda alla fem sinnena när vi möter Gud.

Rent instinktivt började 24-7 gänget pröva olika utryckssätt för bön. En del målade, andra dansade och sjöng, berättar Greig. Efter ett tag var bönerummet fullt av konst och graffitti.

- Den mest framstående konsten i västvärlden har rötterna i Bibeln, från Michelangelo till U2, påminner han.

Men "24-7 Bön" är inte bara en ny häftig trend. Hjärtat av rörelsen är intimitet med Gud. Och utifrån det kommer allt annat. "Prayer. Mission. Justice." beskriver Greig beslutsamt rörelsen med tre ord. De tre orden hör ihop, och har alla sin utgångspunkt i bön. Och bön enligt 24-7 handlar om intimitet och kommunikation med Gud.

- Bön gör två saker: förändrar oss och formar världen omkring oss, säger Greig och hänvisar till teologen Karl Barths syn på bön: Bön är en verklig dialog med Gud. Våra åsikter påverkar Gud och vi arbetar med Gud för att forma vår omvärld.

Dopet - en stridsfråga år 2010?

Ingen verkade vara riktigt hågad att anta min utmaning i kristallkuleskådning (har jag missat någon så posta gärna länken i kommentarerna till inlägget).

Fredrik på Senapsfrön föreslår (dock utan koppling till min utmaning) att dopet verkar vara på uppseglande som stridsfråga, vilket han själv senare följer upp med en kort post om varför vi döper barn. Vad säger ni - ska vi ge honom rätt i det?

Nagur bibelteksta på jamska

En...
...och så en...
...så klarar man sig sen, va?

Varför ska man studera?

Inför årsskiftet påbörjade jag en sammanfattning av mitt liv under det senaste decenniet och insåg att det var ett årtionde i studiernas tecken. Från att precis ha påbörjat gymnasiet när millenniet ringdes in till att vara på sluttampen på universitetsstudierna när decenniet ringdes ut. 10 år av studier... Eller ja 10 år, räknar jag med hela grundskolan och ev. även lekis så blir det drygt 20 år konstant i "skolbänken"! (Well, that's about it, gott folk. Mitt fantastiska årtionde i ett nötskal!).

För mig har studietiden varit en underbar tid. Även om jag genomgick en period av mobbing så har skolan som sådan alltid varit något jag uppskattat. Att få lära mig nya saker! Till saken hör säkerligen att jag har haft det oförskämt lätt för mig många gånger. När mina klasskamrater och kursare har tragglat, kämpat och förtvivlat efter skoltid för att hinna med och lyckas förstå så har jag själv förstått allt som oftast direkt från genomgång/föreläsning och snarast saknat utmaningar under skoltiden. Visst har jag även varit lat och inte gjort läxorna därför, men lärt mig saker, det har jag gjort.

Med det sagt om mig - låt oss diskutera varför man ska studera?

Regeringen (förra regeringen?) har satt som mål att 50 % av alla svenskar ska ha en högskoleexamen. För mig - trots lång universitetsutbildning - är detta ett väldigt märkligt självändamål. Visst kan jag förstå att för att diskutera högskolebudget att man behöver en siffra på hur många som studerar, men att sätta det som ett mål i sig?!

Låt mig börja i andra ändan. Låt mig istället tala om varför jag är skeptisk till att alla ska plugga. För det första ser jag två risker med att att alla ska plugga:

• Det går lätt "inflation" i studier. Som någon uttryckte det absurda en gång för länge sedan "Snart behövs det väl en universitetsexamen bara för att städa fabriksgolv". Självklart ska det inte göra dig "bättre" än någon annan att studera, men det måste löna sig både privat- (att dra på sig studieskulder) och samhällsekonomiskt (att en viss andel av befolkningen är "overksam"). Får man efter avslutade studier ändå samma arbete som man kunde fått som outbildad så är det en ekonomisk förlust (oavsett hur personligt utvecklande det kanske har varit).
• Vetandet skapar luftslott. En teori som bygger på en annan teori som bygger på en tredje teori in i det oändliga. Vi riskerar att förlora tilltro på oss själva och de erfarenheter som livet ger oss. Har du ingen examen eller legitimation, kan du inte rabbla dina filosofer eller matematiska formler, så är din åsikt inget värd. Gammalt sunt bondförnuft och reell livserfarenhet blir något av en andra klassens vetande. Då "vet" man ju ingenting egentligen...

Men vad hjälper det att kunna alla teorier om elektromagnetism och elektroners rörelsemönster, vill ingen bli elektriker så kommer ingen dra sladdarna i mitt hus och koppla kablarna rätt. Vill ingen bli förskolefröken så skulle vi alla bli hemmafruar och hemmapappor. Vill ingen bli vårdbiträde så hjälper inte läkarordinationen speciellt långt. Vill ingen jobba på fabriksgolvet så skulle ingen bygga ihop våra bilar och datorer. Och så vidare...

Alla lever vi i symbios med varandra. "No man is an island". Alla behövs vi, och alla behöver vi bidra med varsin pusselbit för att bygga hela pusslet. När nu Gud gav somliga människor hantverksskicklighetens gåva, ska då vi människor hindra dem från att utöva denna gåva och istället tvinga in dem till att bli dåliga kopior av oss själva?

Studiemiljöer skapar lätt en märklig bubbla. Man tror lätt man är så bevandrad och insiktsfull. Man inbillar sig så lätt att man VET en massa. Man passerar så lätt gränsen för att man tror sig vara förmer än den som stannade kvar i hemstaden eller byn på landet. Högmodet slår så lätt och så förföriskt sina klor i studenten. Men vad vet man som student egentligen om livet? Om yrkesliv, att söka jobb, vardag och familjeliv? Studielivet är en väldig skyddad miljö. Likt ett växthus för människor och idéer. Men likt ett växthus blir det också en väldigt instängd miljö tillslut. En miljö som inte har så mycket med livet utanför glasväggarna att göra.

Varför har jag då valt att skuldsätta mig bara för "det höga nöjet" att slita med tentor, pm och labrapporter? Därför att det är Guds kallelse till mig. Därför att jag har en passion för det jag läser. En passion för att lära mig mer. En passion för mitt framtida yrke. Därför att om jag inte gör det så brinner det en eld i mitt bröst som tvingar mig att välja mellan att söka vidare efter kunskapen eller förlora mig själv. Förlora mitt hjärta och min själ.

Därför ska man plugga, inte annars!

*****

Se även:

http://lagerlof.blogg.se/2009/march/varfor-ska-man-studera.html

http://bastasorten.blogspot.com/2009/04/citat-av-basta-sorten_11.html

Annas "Vår Far"

Mackans version av "Vår Fader" fick mig att minnas en annan personlig version av "Vår Fader" som Anna bjöd på för länge sedan:

Vår Far,
Du som är i himmelen och vars Namn är heligt.

Låt Din vilja bli verklighet här på jorden
på samma sätt som i himmelen.

Ge oss bröd för var dag som går.

Förlåt oss alla våra synder.
På samma sätt som vi förlåter andra.

Tillåt inte att vi blir utsatta för frestelser
utan rädda oss undan Ondskan.

Du är ju alltings Konung
och all makt tillhör Dig
Alltid.

Själv har jag bjudit på jämtländska (dock ej egenhändigt komponerade) versioner av bönen. Kär bön har många ansikten?

Diskutera "Vår Fader" hos Mackan

Bönen "Vår Fader" (även känd som "Fader vår") finns i en spännande och personlig översättning hos Mackan just nu. På rim! Eftersom den grekiska grundtexten rimmar!

Jag citerar (och ber med):

Vår Fader,

Du som alltid är nära
lär oss att hålla Ditt namn i ära.

Låt det Rike växa, där Du har all makt.
Över himmel och jord, låt det ske vad Du sagt.

Ge oss i dag just den mat vi behöver
och förlåt våra skulder, liksom vi våra bröder.

I varje prövning och frestelse led oss.
Rädda och skydda - Du som alltid är med oss.

Amen.

Betlehems stjärna förklarad

Peter Wiberg länkade häromveckan till en sida som går igenom himlavalvets rörelser och förklarar det mesta av de astronomiska och en del av de historiska händelserna kring Jesu födelse och död. En otroligt gedigen genomgång. Riktigt läsgodis för den som är intresserad av mötet mellan naturvetenskap och bibeltro. Det enda de inte lyckades - eller ens försökte - förklara är solförmörkelsen som sker mitt på dagen för Jesu korsfästelse samtidigt som månen befinner sig på andra sidan jorden (dvs inte kan vara orsaken till solförmörkelsen!).

Allt som allt tar det kanske en till två timmar att läsa igenom genomgången på hemsidan. För den som inte vill läsa allt i ett svep så delas texten in i fyra olika avdelningar/intresserubriker. Väl värd tid enligt mig!

Synd, bara att de - som sagt var - inte går igenom hur solförmörkelsen uppkom, det har jag nämligen funderat en del på ända sedan jag läste på bibelskola och kommenterade det i en uppsats jag skrev och fick ett "Intressant!" tillbaka vid rättningen. För mig var det så uppenbart att vid fullmåne - och den judiska påsken inträffar per se vid fullmåne - så befinner sig månen på andra sidan jorden utifrån solen sett.

För den som är mindre astronomiskt (mer religiöst?) lagd så kanske detta inte är något man funderar över så ofta när man skriver uppsatser om Jesu korsfästelse. Och det var också den mer religiösa vinkeln jag hade när jag skrev min uppsats från början - för det jag då hade reagerat på var att solförmörkelsen skedde tre timmar INNAN - och fram till - Jesus tog sitt sista andetag. Tidigare hade jag nog mest tänkt på det som ett uttryck för Guds sorg över Jesu död eller något sånt. Religiöst som sagt var.

Men som många grubblerier så ledde en tanke hos mig till en - för mig - helt oväntad reaktion hos min åhörare och så väcktes det nya tankar och infallsvinklar hos mig...

Heligt liv?

Kristen vänster skrev på bloggen om abortmotstånd från vänster och passar på att raljera över att abortmotstånd från höger hävdar att liv är heligt. Som om livets helighet vore något löjligt, något vi borde ha växt ifrån vid det här laget. De har en hel del andra perspektiv som är värda att betänka i artikeln, men just den kängan kändes mer än onödig.

Tycker jag då alltså att livet är heligt? Ja, det tycker jag. Krig är fel, dödsstraff är fel och ja, abort är en tragedi och utsläckande av ett liv i dess gryning.

I svensk lagstiftning finns det inskrivet att det är tillåtet att ta ett liv i nödvärn. Hotas mitt eller någon annans liv har jag rätt att gripa till våld för att försvara mig eller den andre, till den grad att jag tar en angriparens persons liv. Men detta gäller bara i det akuta skedet, att i ett senare läge hämnas för att någon tagit min kärastes liv är inte tillåtet. Med samma argumentet kan dödsstraff aldrig bli giltigt. Visst kanske det är objektivare om en domstol dömer ut ett dödsstraff än om jag tar beslutet i egna händer, men fortfarande handlar dödsstraffet om hämnd för begångna brott. Dödsstraff kan aldrig bli en fråga om nödvärn.

Tillämpar vi samma logik på abortfrågan så kanske man kan säga att abort borde vara okej i den situation där moderns liv är i överhängande fara, men att utföra abort som "straff" mot ett oskyldigt liv för "brottet" att bli till inte är okej. Att utföra en abort efter en våldtäckt kanske kan tyckas sympatiskt - stackars kvinna som blivit våldtagen och nu måste föda våldtäcktmannens barn! - men hur står sig det objektivt mot att liv bara får tas i nödvärn?

Men sen är ju människan sällan helt rationellt och objektiv, alla har vi våra preferenser och slår känslorna till så är det svårt att inte agera i vissa lägen, trots att man med ren logik tycker att man känner och handlar fel...

Det svåraste är att förlåta den som har haft rätt

Fortsätter bläddra igenom lite gamla, mer eller mindre färdiga, utkast till blogginlägg och stannar för ett inlägg om den mänskliga naturen. Det hela tog sin början i Kyrksysters inlägg "Det svåraste är att förlåta den man har gjort illa".

Det är alltid svårare att förlåta dem som har haft rätt än dem som hade fel.

...konstaterar professor Dumbledore (fritt citerat) till Harry Potter angående en familjekonflikt inom familjen Weasley, där Percy Weasley inte vill försonas med sin familj trots att det vid det laget har visats sig vara de som har rätt och inte han. För Harry verkar det hela obegripligt. De övriga i familjen skulle ju utan tvekan förlåta honom bara han tog kontakt med dem igen.

För den som har rätt är det på något sätt så lätt att vara generös och förlåtande. Att förlåta den som hade fel för att den inte visste bättre är relativt lätt. Men att tvingas erkänna för mig själv - och för de andra - att det var jag själv som hade fel och att jag har gjort bort sig är inte alls lika lätt! Eller som Kyrksyster uttryckte det i ovan länkade inlägg:

För visst är det så att det är en sak att förlåta dem som gjort en illa. En helt annan sak att förlåta dem som avslöjat att man inte bara är god.

"Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt" sägs det ibland. Men finns det någon större förödmjukning än att erkänna att man har haft fel inför sig själv och andra? Inför sina närmaste? Jag undrar var det egentligen kostade "den förlorade sonen" att vända om, att lämna sitt jobb som utsvulten svinvaktare för att istället söka upp fadern igen, för att bli en av hans dagslönare (så som han tänkte sig utvecklingen)...

*****

Och för att dra liknelsen in på ett av mina favoritämnen - gissa varför det är så svårt att få till en återförening mellan kyrkorna, trots att oförrätterna ibland ligger hundratals år tillbaka i tiden!

Pa-pa

Jag har - som så många andra - varit hemma hos mina föräldrar och firat jul och nyår tillsammans med stora tjocka släkten. Jag har även haft möjlighet att umgås med min systerdotter. Hon är verkligen härlig! Världens gulligaste unge (nej, jag är inte alls partisk!) som snart ska fylla ett år.

Just nu håller hon på att upptäcka detta med språket. Och framförallt är det pappa som gäller. Eller pa-pa (ibland ba-ba), som hon säger. Gärna pekandes på taket: "pa-pa".

Allt som oftast är det relativt uppenbart att det är "lampa" som menas - och pekas på - även om stavelserna inte riktigt stämmer (än). Men ibland så är det bara taket rent generellt och "pa-pa". Och jag som kristen kan inte låta bli: "tänk vilken chans detta egentligen skulle erbjuda att prata om Pappa Gud".

Men eftersom varken min syster eller hennes fästman är kristna, så det känns som om det är viktigare för mig att respektera hur de väljer att deras dotter ska uppfostras än att skapa familjefejder över detta. Därmed inte sagt att "barnevangelisation" är omöjligt eller onödigt. Jag tillhör ju trots allt de som är övertygade om barndopets realitet. "Låt barnen komma till mig" och "den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in" säger Jesus...

Och Han säger även "mor ska ställas mot dotter, far mot son, svärmor mot sonhustru och broder mot broder" (fritt citerat). Är det värt att skapa en familjekonflikt i detta läge? Är jag beredd att ta konsekvenserna av ett sådant beslut. Tänk om jag aldrig får träffa henne igen - vad gjorde det då för nytta?! Eller är det bättre att låta henne växa upp några år till, så att hon kan ta ett medvetet beslut och själv ta konsekvenserna av sitt beslut? Eller är jag bara feg som tänker så...?

Men ändå kliar det lite i mina fingrar att berätta om "Pappa Gud" som bor i himlen för henne när hon så oskyldigt pekar på taket och säger "pa-pa"...

Nineve: Fattigstugan får vi ta i andra hand

Följer upp gårdagens förnyande tag om ekonomibloggningen med ett inlägg/länkning om materialism. Och även om jag själv inte har skrivit om ekonomi själv så har jag uppmärksammat när andra har gjort det, sparat deras inlägg och lagt det i min bloggutkorg för att jag har velat skriva om och uppmärksamma ämnet! Den biten ser jag ändå som positiv.

Men materialism har trots det - liksom ekonomi - inte heller varit något särdeles vanligt ämne på den här bloggen, men nu vill jag alltså passa på att länka till ett inlägg som Nineve skrev för drygt ett år sedan. Ett rätt talanade inlägg i all sin krasshet om hur vi människor både som individer och som kollektiv ser om vårt eget i första hand och sen - möjligtvis - delar med oss av vårt eget överflöd i andra hand. För en sak är säker - jag är övertygad om att det är hög tid att vi börjar tala mer om hur vi hanterar vår ekonomi. Både som "globala medborgare" och som medkristna. Men låt talet vara sunt och välbalanserat! Både talet som sådant och med vem/vilka du talar!

Över 4 000 kr i månaden

I denna bloggs begynnelse - från april till augusti 2008 - skrev jag fem inlägg om ekonomi, med viss vinkling mot miljö och global rättvisa. Att jag inte har skrivit något på det temat sen dess är rätt talande - oavsett hur gärna jag kanske velat förbli "ung och idealistisk", så känns det som om jag på väldigt kort tid har blivit äldre, tröttare och - i viss mån - desillusionerad*. Till exempel: självklarheten jag tidigare kände inför att köpa ekologiskt (i den mån jag hade råd) känns är inte alls så självklar längre. Jag borde väl, men "borde" leder snarare bara till mer "jag orkar inte" än energifyllt och självskrivet handlande!

Och med min trötthet blir det också än mer uppenbart vad en "medlemsvärvare" till "Rädda Barnen" konstaterade till mig för några år sedan. De som skriver upp sig på listor och ger pengar till "välgörande ändamål" (så som Rädda Barnen) är alltsom oftast fattiga studenter. Jag tänkte då att det väl var för att en student visste hur stor skillnad en hundralapp till eller från kan göra. Men nu misstänker jag allt starkare att det mycket mer har med uppgivenhet och en "gör mig blind, jag orkar inte se, jag orkar inte bry mig"-önskan att göra.

Under Almedalsveckan i somras var det uppladdning inför det klimatmötet i Köpenhamn. Människor från Diakonia sprang runt där iförda klockkostymer och försökte väcka oss ur vår självvalda blindhet. Dagens sommarbloggare rapporterade om deras aktion och presenterade en modell kallad "Greenhouse Development Rights", som går ut på att de absolut fattigaste inte behöver göra samma investeringar för miljön som oss andra "global medelklass och uppåt". Gränsen drogs vid 4 000 kr per månad.

För mig var just den summan en ögonöppnare. Som student - "fattig student" - levde jag på mer än det! Rätt mycket mer faktiskt! Nu kan man alltid ursäkta sig och säga att levnadsstandard osv inte gör uträkningen fullt så enkel, men ser man rent krasst på det så är vi svenskar rika. Stenrika. Generellt sett. Med globala mått mätt. Och när jag som fattig student har haft möjlighet att spara pengar och resa utomlands årligen, då är det rätt uppenbart att det där med "fattig" är inte tillämpbart egentligen. Det är bara en fråga om ekonomiska prioriteringar mellan "en (eller flera) öl/cider på studentpuben per kväll", "ett par byxor och en tröja i månaden" eller "en resa till Irland i sommar" så finns det bara ett ord i globalt perspektiv för det - och det är Lyxtillvaro!

Nu under hösten har jag haft praktiklön, det vill säga haft det bättre ställt ekonomiskt än någonsin förr. Likväl så har jag haft väldigt svårt för att ta mig ur min "desillusion". Jag har inte riktigt orkat bry mig. "Låt någon annan rädda världen ett tag" liksom...

*****

* = En kort illustration: Min trötthet och desillusion får mig att på något sätt ana en bråkdel av den besvikelse som människor måste ha upplevt efter att ha tillhört en kyrka eller ett sammanhang där det väldigt tydligt predikats om Jesu snara återkomst, bara för att ha slitit ut sig och arbetat sig över gränsen för utmattningsdepression för att hinna "rädda så många som möjligt för Kristus" innan dess, bara för att tillslut inse att "nä, Han kom visst inte nu"...

Jag borde väl berätta...

Vi kan inte tiga med vad vi sett och hört. (/Johannes & Petrus; Apg 4:20)

Som kristen, speciellt frikyrkligt kristen, förväntas man i tid och otid vara redo att vittna om sin tro inför alla i omgivningen (nästan) oavsett om de vill bli evangeliserade eller ej!

Själv har jag jättesvårt för den inställningen Ja, även när jag får frågor om min tro har jag svårt att komma på vad jag ska svara. Att prata tro med de som redan "är med på tåget" tycker jag är relativt lätt (dock lite beroende på ämne) som ni kanske har märkt, men att verkligen gå in för att evangelisera - att vittna - inför okristna har jag svårt för.

"Hur kan jag som kristen vilja tiga om min tro? Det som berör mig och förvandlar mig på det sättet som tron faktiskt gör, det borde väl vara självklart att berätta om?" De frågorna har jag ställt till mig själv ett oändligt antal gånger. Hur kan jag inte vilja berätta?! Varför tycker jag - och mång andra kristna att det är så svårt?!

Men jag är nog inte den som så gärna berättar om saker som berör mig på djupet, oavsett om till synes triviala ting som böcker eller filmer eller mer allvarliga saker som tro. Saker som berör vem jag är. Att dela dessa saker med folk som inte förstår är som att "kasta pärlor till svinen".

Ta till exempel detta med att läsa fantasyböcker. Att tipsa någon som redan läser och uppskattar fantasy om en ny serie är för mig självklart. Likaså att kunna diskutera en serie som båda läser/har läst. Men hur förklarar jag för någon som aldrig har läst fantasy varför det är bra? Det är inget som går att förstås, det måste upplevas! Och hur försvarar man sig mot de som tycker att fantasy är "Djävulens påfund"? Att det finns otroligt mycket gott i fantasy som sällan kommer till sin rätt i många andra typer av böcker - t.ex. den konkreta kampen mellan gott och ont, och att den kampen kräver uppoffringar - vägrar de ens att överväga.

Samma sak med aikidon. Hur förklarar jag att den är speciell, trots att jag bara tränade en termin? Eller hur förklarar jag att jag fortfarande anser mig vara scout, trots att jag inte varit aktiv inom scouterna de senaste 5,5 åren? Eller med organkemin?! Den som är införstådd och känner likadant som mig vet precis vad jag pratar om, men den som står utanför tycker bara - så känner jag i alla fall det - att jag är löjlig och omöjlig.

Och kanske är det svaret på att jag inte berättar - jag vill inte verka löjlig! Och att det inte går att finna ord för det. Orden som är sanna på djupet saknas...

Om äktenskap och barn

Bläddrar igenom lite gamla bloggutkast och hittar ett som jag hade anledning till att skriva efter en diskussion jag hade med några vänner under min resa till Rom förra året. En diskussion om äktenskapet. Och barn.

De hävdade nämligen att barn alltid - och av alla - har setts som en självklar del av äktenskapet. För mig är detta en helt främmande tanke.

För mig har det alltid varit självklart att ett äktenskap handlar om att överlåta sin person och resten av sitt liv till en annan person utan förbehåll.

Ska jag dela upp det så består ett äktenskap av två delar (som förvisso är fullständigt sammanbundna):

• Att överlåta sig fullt ut: Jag tillhör inte längre mig och han tillhör inte längre sig, utan vi tillhör varandra - jag honom och han mig.
  
• För resten av livet. För alltid. För evigt.

Sagobokens romantiska slut "...och så levde de lyckliga i alla sina dagar" har jag insett att de inte finns i verkliga livet. Åtminstone att det inte är så enkelt som att bli kär och att det sedan varar för resten av livet utan att man behöver anstränga sig.

Livet har - som bekant - sina ljusa stunder likväl som sina mörka stunder, men ett äktenskap är "i nöd och lust", inte bara "lust". Eller som någon så fint uttryckte det efter att hans maka hade blivit förlamad i en olycka (eller hade hon fått cancer? Minns inte): "Jag gifte mig med dig för att jag älskade dig. Balansen har sedan förändrats, men det förändrar inte det faktum att jag valde dig" (fritt citerat).

Rent krasst, så som jag läser och förstår Bibeln, så skulle jag snarare dra gränsen för äktenskap inte vid själva ceremonin i kyrkan (eller stadshuset, om man nu inte är så kyrklig) utan vid själva samlivet. I början av Bibeln tycks nämligen äktenskapet egentligen inte varit mer formellt än att de gick in i tältet tillsammans.

Kanske är det något man borde tänka på - att man är "gift" med alla man har haft sex med? Kanske är det en tankeställare till varför man borde vänta med samlivet innan man gifter sig.

Å andra sidan kan argumentet användas till varför jag inte tycker att samboliv är så farligt om man ändå är på väg att gifta sig, på sätt och vis har man ju redan "gått in i tältet" och på så sätt markerat för omgivningen att man vill leva tillsammans.

Samma argument fungerar lika bra på homosexuella parförhållanden för mig också. Två människor överlåter sig åt varandra.

Den skillnad som själva ceremonin och löftena utgör är att det mänskligt, psykologiskt sätt är lättare att lita på någon som har uttalat ett löftet högt än att bara ha samma löfte underförstått. Ord har - som bekant - en sällsam makt! Likaså skapar äktenskapet en social institution och struktur som håller makarna samman, något som samboskapet inte i lika hög grad inkluderar.

Vad jag däremot inte alls räknar till ett äktenskap är barnen. För mig är barnen en gåva till - och en frukt av - ett äktenskap, och den miljö som ett äktenskap utgör är tillför att ge barnen en stabil uppväxt, men de utgör på intet sätt en del av själva äktenskapet. Jag har äldre släktingar som varit gifta i många år men som inte har barn. Är de mindre gifta än mina föräldrar som har tre barn?! Snacka om absurd tanke!

Barn är barn, och i (lyckliga) äktenskap föds det alltsom oftast ett eller flera barn. Men barnen är absolut inte en del av äktenskapet!

*****

Tuve skriver om frågan ur ett omvänt perspektiv - ur barnens perspektiv - här. Läs även kommentarerna! De sätter ord på mycket av det jag tänker.

*****

Fredrik på Senapsfrön skriver om hetro- och homosexuella relationer här. Ett utdrag:

Det är alltså likheten som betonas här, inte olikheten. Mannens ensamhet botas när han möter någon som är som han själv. Ben av hans ben, kött av hans kött. Och det görs en poäng av att orden för man och kvinna är lika. När mannen ska ge namn åt kvinnan väljer han ett namn som är så likt hans eget som möjligt. De är ish och isha. Det är därför en ish lämnar sin far och mor för att leva med sin isha — för att han har funnit någon som han passar ihop med. Någon som är som han och som han känner en fysisk samhörighet med. Efter att Gud låtit tusentals andra varelser passera förbi har han nu äntligen hittat den som kan bli hans livskamrat.

Det går bra att läsa den här berättelsen heteronormativt. Gud har skapat ett pussel med två bitar. Man och kvinna. De två bitarna passar ihop som — ja, som snopp i snippa. Men det går lika bra att läsa berättelsen en smula mer romantiskt. Gud har skapat ett pussel med många tusen bitar. Och bland dessa tusenden gäller det att finna någon som är ben av mina ben, kött av mitt kött. Någon som jag passar ihop med till både kropp och själ.

Jag menar att den ”romantiska” läsningen fungerar bättre, både med mänsklig erfarenhet och med den tolkning som Jesus gör. Inte för att Jesus är så värst romantisk när han nekar mannen rätten att skilja sig från sin hustru. Men för att han menar att det som är sammanfogat, det är det enskilda paret som faktiskt lever tillsammans. Om det vore ett pussel med bara två bitar, då skulle ju män och kvinnor vara utbytbara inbördes. Mannen kan skilja sig och gifta om sig och det är fortfarande man och kvinna. Men Jesus menar tydligen att relationen mellan makarna är unik. Hustrun är inte utbytbar. Inte för att makarna vigts på något särskilt sätt. Utan helt enkelt för att de ”lämnat sin far och sin mor” för att leva med varandra. De är de facto ett med varandra. Och därmed är de sammanfogade av Gud.

Att djupandas tro

Ur Stefan Stenudds "Aikido, den fredliga kampkonsten":

Att andas med bröstkorg och axlar => det syns att man andas, dvs ytlig andning

Att andas med magen = djupandas => inte lika synligt

Utanpåverk - yttre gester, lärotraditioner, osv - i kyrkan (inom frikyrkan såväl som den lutherska eller katolska kyrkan) = "syns att man andas"

Att djupandas tro = En dold tro. En tro som är något mycket djupare än så!

Bara för att man andas med magen så betyder det inte att man inte andas med bröstkorg och axlar också.

Bara för att man uttrycker sin tro genom att knäppa händerna så innebär det inte att man inte har en djupare tro än så.

Ska man attackera någon rent fysiskt så lär samurajerna att personen är mest sårbar när hon andas in.

Ska man attackera en person själsligt och andligt så är hon mest sårbar när hon tar in nya läror och nya dimensioner av tron. Det är lättare att "förvillas bort" innan man har gått rätt, än att lura ut någon på rätt väg att vandra en annan...

Exkluderande med kyrka?

Ibland funderar jag om inte folk gör parodi på sig själva ibland. Eller om någon under pseudonym gör parodi på sina egna kritiker för att verkligen visa på hur knäppa vissa argument är.

Den här kolumnen tillhör den kategorin. Tyvärr tror jag dock inte att den är någon parodi, utan någon som är fullt seriös. Och det gör mig på något sätt både besviken, ledsen och arg på en och samma gång! Att det ska vara så svårt att skilja det ena från det andra...

Ett kort utdrag:

"Det gamla namnet 'kyrka' är så exkluderande.

/.../

Ärligt talat tycker jag att Svenska kyrkan ska lägga ner.

/.../

Så vid närmare eftertanke är det ingen god idé att lägga ner rakt av. Men byta namn kan vara ett förslag att beakta".

Namn som föreslås är "Folkfamnen" (alt. "Folkfamnen i Sverige"), "Kärleksmums", "Kärleksgnistan", "Energiknippet" eller "Hopprepet". Men hur modernt känns dessa? "Folkfamnen" klingar väldigt mycket "folkhemmet", medan övriga känns rätt 80-tal.

Innan Svenska Kyrkan skildes från staten så kallades hon ibland - halvt på skämt, halvt på allvar - för "Statliga salighetsverket" eller "Kungliga salighetsverket". Inte för att dessa namn känns modernare, men på något sätt ärligare.

Men det som debattören missar är ju att ingen tvingar henne att vara med i kyrkan. Ingen tvingar henne att fira jul (i alla fall tvingar ingen henne att fira jul till minne av Jesu födelse - att motstå marknadskrafterna som försöker få oss att fira jul som kommersialismens högtid nr 1 tror jag är svårare). Kyrkan predikar att vi firar jul till minne av händelserna i ett stall i Betlehem för 2000 år sedan, men ingen tvingar någon att lyssna på detta budskap!

Skulle någon komma på idén att anklaga en fotbollsklubb för att vara diskriminerande mot innebandyspelare? Eller skulle någon komma på att anklaga ett bowlingsällskap för att vara diskriminerande mot dressyrryttare? Nej, de tvingar ju ingen att vara med! Inte heller kyrkan tvingar någon att vara med, så sysslar du med någon annan "sport" än kristendom, gå med i deras "klubb" istället för att gnälla på oss!

Sett i kristallkulan

Gott nytt år, kära bloggläsare! Gott nytt årtionde, kära vänner!

Hoppas ni hade en bra nyårsnatt. Låt oss nu tillsammans titta lite i kristallkulan* för att se vad som väntar oss det här decenniet. De presenteras som en blandad kompott, vill du sortera upp dem i "stort och smått", "svenskkyrkligt, frikyrkligt och katolskt", "Sverige och internationellt" eller på något annat vis så får du göra det själv.

• Påven Benedikt XVI dör. Av ålder. Sorry vänner, det tycks mig helt klart oundvikligt. Han tycks vara seg nog att klara sig några år till och bland annat skriva klart sin andra del av "Jesus från Nasaret"-böckerna, men sen - nångång i mitten av årtiondet - så är det över för hans del.


• Kravet på en icke-europeisk påve ljuder i pressen efter Benedikts frånfälle, men kardinalerna visar upp en enad mur av omutbarhet och att "inte ge efter för världsliga påtryckningar". Ev. skådas likväl en afrikan som ny påve.


• Samgåendet mellan Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan kommer verka vara i hamn, men i sista stund kommer det bli väldiga stormar kring ett antal frågor innan beslutet tillslut tas med minsta möjliga marginal. Många människor kommer vara besvikna och känna sig överkörda och mena att beslutet togs av en "elit" inom samfunden med egna intressen i processen. I slutet av årtiondet kommer dock de flesta vara överens om att det var helt rätt beslut som togs.


• Det kommer återigen att storma kring de kloster och kommuniteter - inte minst de protestantiska - som finns och bildas runtom i Sverige. Men även om det stormar så kommer kloster-/kommunitetslivet vinna mer mark och acceptans ju längre tiden går, både inom- och utomkyrkligt.


• En ny bibelöversättning publiceras, vilket skapar ramaskri och tumult, då den sägs vara "redigerad" och "stympad" för att "passa översättarnas teologi".


• Laestadianerna kommer avknoppas från Svenska Kyrkan och bildar eget samfund, men splittringen mellan väst- och östlaestadianismen gör att det slutgiltiga beslutet kommer fördröjas i ett antal år på grund av frågan om skillnaden mellan de olika inriktningarna innebär att man bör bilda bilda ett eller flera laestadiansamfund.


• Anders Wejryd kommer fylla 65 år 2013 och gå i pension. Detta lämnar plats åt att utnämna vår första kvinnliga ärkebiskop i form av Antje Jacklén. Alla feminister jublar, även de som vanligen utser kyrkan till kvinnors fiende nummer ett (möjligtvis med undantag av moderskap och hemsysslor). Snart kommer dock allt vara tillbaka i sina vanliga hjulspår.


• Motsättningen mellan "liberala/progressiva" och "konservativa/traditionella" kristna kommer bli än tydligare, men det utkristalliseras även en grupp människor som blir allt obekvämare med denna uppdelning. Och även om sprickbildningen blir allt svårare att överbygga så kommer ingen formell splittring ske inom något samfund utifrån dessa frågor.


• I efterdyningarna av dessa motsättningar träder ett allt tydligare mönster fram där människor söker sig till - eller tvingas söka sig till (efter deklarationer om att de är "person non grata" i sitt eget sammanhang) - likasinnade. Ett visst nettoinflöde av "aktivt kristna" märks både hos de ortodoxa/katolska kyrkorna samt de evangelikala frikyrkorna.


• Skottpengarna på katoliker kommer fortsätta frodas i pressen, varför kraven inför Aborelius pension i slutet av årtiondet kommer ökas på att få en katolsk biskop som är bättre på att "säga ifrån" och att "inte acceptera vilka dumheter som helst".


• Skottpengar kommer även i allt högre grad utdelas för verbala och skriftliga attacker på övriga kristna...
• ...vilket leder till att Humanisterna och deras anhängare vinner allt större gehör offentligt sett...


• ...men i det tysta ("nedtystade") förekommer en allt större nyfikenhet på - och sökande efter - organiserad religion. Att göra och uppleva saker tillsammans värdesätts, även om stor skepsis fortfarande kommer att råda mot att andra sätter krav och regler/begränsningar över hur, var och när jag får tro.


• Pingst, allians och EFK kommer föra allt tätare och intensivare samtal om ett närmare samarbete och ett ev. framtida gemensamt samfund. Efter "krisen" i samtalen mellan mission, baptist och metodisterna kommer det ett tag nästan se ut som om EFK, pingst och Allians kommer "hinna före", men sen lugnar det ner sig och något definitivt beslut tas inte förrän - tidigast - nästa årtionde.


• Påven Benedikt kommer fortsätta kämpa för fördjupad enighet med de ortodoxa, men hans frånfälle gör att de ortodoxa passar på att ta ett steg tillbaka och den nya påven får en svår uppgift i att "vinna tillbaka" mark i de ekumeniska samtalen som Benedikt redan har vunnit.


• 10-talet blir det årtionde då de ortodoxt kristna kliver fram som en allt större och viktigare del av det svenska kyrkliga livet.


• Jesusmanifestationerna går av stapeln i Stockholm år efter år enligt nuvarande form, trots tal om att både sprida manifestationen till andra orter och i andra former. Allteftersom åren går minskar intresset från kristet håll för manifestationen, och efter åtta år ger arrangörerna upp. Från Svenska Kyrkan har då ännu aldrig någon biskop officiellt medverkat, även om det finns rykten om att en och annan biskop ska ha funnits närvarande i "publikmassan".


• Det talas mycket om bloggrevolution av kyrkan - även om det mycket mer handlar om sociala medier i allmänhet - i början av årtiondet, men intresset svalnar och orken tryter hos bloggarna, och i slutet av årtiondet är känslan och atomsfären hos många allt det mest är "som det alltid har varit". År 2019 kommer "internetkyrkan" att förklaras vara död, även om ingen riktigt förstår vad som någonsin menades med "internetkyrkan" och vad som menas med att den "förklaras vara död".


• Svenska Kyrkan fortsätter tappa medlemmar och tvingas sälja allt fler kyrkor, säga upp personal, osv, och brottas allt mer uppenbart med sin egen identitet. Samtidigt fortsätter efterfrågan på Svenska Kyrkans personal om att vara tillgänglig i livskriser, nationella katastrofer osv att vara mycket hög. I vilken grad räcker det att vara "förrättnings- och krishanteringsinstans"?


• EFS, Bibeltrogna Vänner/Evangelisk Luthersk Mission, med flera inomkyrkliga (dvs SvK-liga) rörelser slits allt hårdare mellan att vara "lojala" mot Svenska Kyrkan som "idé" och "förhoppning", kontra mot hur verkligheten ser ut. I valet mellan att bilda eget eller binda sig till något annat samfund. Mycket rör sig och bubblar under ytan, många är bekymrade och mår dåligt, men för utomstående så märks inte så jättemycket. Få vågar uttala sig - "Väck inte den björn som sover".


• Äktenskapet kommer fortsätta vara den största fråga där kyrkornas röst hörs utanför sina egna gränser, men istället för homofrågorna kommer de största frågorna vara polygami och arrangerade äktenskap.


• Inom med kyrkliga sfären kommer frågorna om den sista tiden och Jesu återkomst uppleva en renässans.


• Sveriges kristna råd misslyckas i sin ambition att vara ekumenisk motor, utan fortsätter arbeta med flykting- och miljöfrågor och får bland annat smeknamnen "Sveriges medmänskliga råd", "Messmörslandets råd" och "Rådet för så kallade kristna frågor á la mellanmjölklandets främsta företrädare".


• Elisabeth Hesselblad blir helgonförklarad och Sverige får därmed sitt första helgon i modern tid. Detta skapar en stor uppståndelse i media och det firas i närvaro av svenska kungafamiljen och företrädare för ett flertal svenska samfund, inkl. den nya lutherska ärkebiskopen.


• Om 90- och 00-talen präglades alltmer av att tillhörigheten i ett specifikt samfund inte längre var så viktigt, så kommer 10-talet få ett allt större antal "kyrklösa" kristna. Aktivt kristna som inte är medlemmar i något samfund eller församling alls. Människor som lider oerhört mycket av detta, men som av teologiska och/eller sociala skäl väljer att stå utanför.


• Både mormonerna och Jehovas vittnen försöker förstärka sitt anseende inom det svenska samhället och försöker profilera sig som kristna kyrkor, men det leder mest till att de blir osams med andra kristna företrädare som drar in olika lärofrågor i de stora tidningarnas debattspalter. DN publicerar ett antal debattartiklar, men vid årssummeringen det året kommer de flesta icke-kristna erkänna att de aldrig förstått vad debatten handlade om.


• Påveämbetet kommer i slutet av årtiondet att börja debatteras mellan framförallt den Katolska Kyrkan, de Ortodoxa Kyrkorna och den anglikanska gemenskapen. Det ena leder till det andra och precis innan klockan tickar över till 2020-talet så tas de första stegen för att kalla samman ett nytt allkristet, ekumeniskt koncilium för första gången på över 1000 år. Somliga jublar och andra gormar om att de kyrkliga ledarna sviker den sanna kristna tron.


• Högkyrkligheten ser till en början ut att vara hopplöst marginaliserad inom Svenska Kyrkan, varför alltfler högkyrkliga söker sig till de Katolska och Ortodoxa Kyrkorna, men några få stannar kvar och kämpar, och i slutet av 2010-talet finns det tydliga tendenser om att det återigen är en växande skara högkyrkliga inom Svenska Kyrkan.


• Ulf Ekman uppnår pensionsålder och "drar sig tillbaka" som pastor för Livets Ord, för att "enbart ägna sig åt sitt författarskap", varpå spekulationerna om att han ev. tänker konvertera går vilda, men officiellt händer det ingenting på den punkten.

*****

Om någon är intresserad får han/hon gärna utmana mig i kristallkuleskådning. Klistra bara in länken som kommentar till inlägget så hittar vi dit!

*****

* = Ja, jag menar kristallkulan. Hellre att jag blir anklagad för sådana påfund än att jag blir anklagad för att komma med falska profetior! Eller hur var nu det där med att allt blir förlåtet utom om man hädar den Heliga Ande (för falska profetior måste räknas som att häda den Heliga Ande, eller...?).